Pietro växer upp i Milano. Hans mamma arbetar som socialvårdare och hans pappa som tjänsteman på en fabrik. Men föräldrarna längtar ständigt till naturen och bergen. Somrarna tillbringar de i den ensliga bergsbyn Grana som ligger vid foten av Monte Rosa och där träffar Pietro Bruno som bor i byn och som vallar kor.
De båda pojkarna blir vänner fast de kommer ur så olika förhållanden och deras vänskap är ett ledande tema i boken. Bruno träffar sällan sin pappa och han tycker inte om honom. Pietros pappa är inbunden och ständigt vill han bestiga berg. Alla toppar vill han upp på. Pietro följer med på vandringar och de ska ske i faderns takt.
Pojkarna leker och Pietro upptäcker trakten, ån, bergssjöar och övergivna och förfallna byggnader. Det är avfolkningsbygd, en döende bygd där det gamla sättet att leva med vallning av kor och sommarbete på fäboden försvinner. Längre ner i dalen finns barer där turisterna festar.
Åren går. Pietro och Bruno blir vuxna. De kommer ifrån varandra men vänskapen består ändå.
Den här romanen handlar lika mycket om bergen och naturen som om människorna. Den innehåller fina miljöbeskrivningar och författaren skildrar glädjen över naturen. Men vi får också uppleva vädrets skiftningar och hur liten människan är i förhållande till de stora bergen och naturens kraft. Jordskred och laviner kan både vara farliga för människor och förstöra byggnader.
Tonen i boken är lågmäld och handlingen framskrider långsamt. Det är som om bergen som är så stora och som står där de står genom årtusenden påverkar berättelsens takt. Författaren beskriver noga vissa företeelser och genom detta berättande lär vi känna Pietro och Bruno som människor. De är båda vända mot bergen mer än mot människor.
Romanen är berättad så att jag kan tro på att allt har hänt, att Pietro berättar sina minnen och den ger mycket att fundera på. En bok som jag rekommenderar.
De åtta bergen av Paolo Cognetti, Contempo 2018. Översättning Malin Emitslöf.
Mösstanten 
2 kommentarer på “De åtta bergen av Paolo Cognetti”