Längst bak i min läslista ligger nu en tegelsten, Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. det är en familjeberättelse på 548 sidor som jag länge har velat läsa, men hittills har det inte blivit av. Den ska handla om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad, enligt baksidestexten. Den verkar innehålla dramatik och många olika miljöer. Romanen kom in i min läslista 11 september 2019 och anledningen var att jag hade sett den här och där på nätet och sett goda omdömen när boken publicerades samma år.
Därnäst hittar vi Nocturner- Fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro. Det är en novellsamling och den har jag blivit rekommenderad att läsa av en bokbloggare, men tyvärr minns jag inte vilken. Tack i alla fall. Jag tyckte mycket om Begravd jätte och ser fram emot att läsa också dessa noveller. Samlingen kom på originalspråket 2009 med titeln Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall och i svensk översättning 2010. Nocturner har legat i min läslista sedan 16 september 2019.
En dag fick jag höra talas om att Mästaren Ma skulle vara den bästa svenska skönlitterära boken som skrivits under nittonhundratalet. Det gjorde mig nyfiken. Sedan visade det sig att detta inte var beslutat av någon jury utan att det var Expressens kulturchef Victor Malm som hade utsett den till den bästa från 1923 till 2023. Skeptisk som jag är funderade jag på om man över huvud taget kan utse en enda bok till att vara den bästa. Romaner är så olika och kan vara bra på många sätt. Men nyfikenheten bestod.
Jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst den, men Mästaren Ma är inte lätt att skriva om. Enligt Wikipedia är den en pastisch på den kinesiska teologisk-religiösa textkommentarens lärda genre, skriven på ett egensinnigt språk. Eftersom jag inte vet ett jota om dessa kinesiska texter så står jag mig ganska slätt om jag sätter mig före att göra en bedömning av boken. Det får bli mycket personligt.
Mästaren Ma är en mycket ovanlig bok. Jag har nog aldrig läst dess like. Det finns säkert fler sådana här pastischer men min ryggradskänsla är att den här är mycket bra. Den känns bra. Språket och knappheten och den svarta humorn gör att jag verkligen uppskattar läsningen. Där finns också den stora kontrasten mellan lärda hårklyverier och den jordnära, prosaiska och ibland fruktansvärda verkligheten. Mästaren Ma framstår inte för läsaren som en beundransvärd mästare. Tvärtom som en person i ledande ställning som vi har mött eller hört talas om och som har blivit avklädd i pressen. Trots att Willy Kyrklunds roman driver med gamla kinesiska företeelser känns den inte inaktuell.
Alltså kan en läsare ha glädje av att läsa Mästaren Ma även utan kunskap om bakgrunden. Willy Kyrklund (1921-2009), däremot, hade studerat sinologi. Om honom visste jag heller inte något när jag fick höra talas om Mästaren Ma. Namnet kände jag igen, men mer var det inte. Att läsa Mästaren Ma har gjort mig nyfiken på hans författarskap.
Kvinnan som kommer till akutmottagningen efter en överdos är misshandlad och nedgången, men sjuksköterskan Karin känner ändå genast igen henne. Det är Maria, hennes bästis från skoltiden, en gång klassens sötaste flicka. Karin är i tjänst den natt Maria dör, och det är hon som får trösta den förtvivlade morfadern som är den enda anhörig som infinner sig.
Detta läser jag på omslagets baksida och får också veta att De döda kring Maria är en psykologisk spänningsroman som berättas via två röster. Den ena tillhör sjuksköterskan Karin, den andra den person som vet hur allt hänger samman.
Recensioner i press har jag inte hittat och omdömen jag har sett på nätet pekar inte mot att boken skulle vara särskilt bra, men kanske kommer jag att öppna den och börja läsa ändå. Kanske, kanske inte. Har någon av er läst den?
De döda kring Maria av Hans Alfredson, Wahlström & Widstrand 1999.
Det är sommaren 1957. Hannah Lönn kör sin Folkvagnsbubbla från Stockholm till Eneby i Småland där hennes faster bor. Fastern har skadat sig i foten och Hannah ska hjälpa henne. Till vardags är Hannah Lönn sömmerska med en dröm om att bli designer. Hon sticker ut i den småländska byn med sina kläder, sin bil och sitt rökande. Visst röks det friskt, men det är männen som gör det.
Nu bär det sig inte bättre än att det sker ett mord i byn. Asta Grankvist, före detta sjuksköterska på ett mentalsjukhus, hittas i sitt kök med en sax i bröstet, och i boken får vi sedan följa allt som händer i Eneby efter det. En sax i hjärtat är en pusseldeckare, men det är egentligen inte själva mordgåtan som är den stora behållningen. Det är femtiotalsmiljön, skillnaden mellan livet i Stockholm och livet i den småländska landsorten, och humorn och frejdigheten i berättelsen.
Personerna är inte särskilt djupt gestaltade, men det behöver man inte förvänta sig i den här sortens deckare. Tyvärr är den lite för lång och omständlig. Lite borde nog ha skurits bort. Presentationen innan mordet sker kunde ha varit kortare. Som läsare förstår man väldigt snart att Asta Grankvist är en pest och en pina fast hon tror att hon är så god och hjälpsam. Det behöver inte förklaras så många gånger. Men det är ändå driv i berättelsen, den är ganska spännande och rolig att läsa. Den är helt enkelt underhållande och bör passa bra på sommaren, eller julen, eller andra stunder när man vill koppla av. Förutsättningen är förstås att man gillar denna typ av deckare som inte innehåller en massa samhällsproblem och heller inte våldsskildringar. Jo, ett samhällsproblem finns med i deckaren. Kvinnans ställning. Hannah Lönn är en feministisk gestalt och det blir spännande att följa hur det går för henne i fortsättningen. En sax i hjärtat är första delen i en serie. Den andra heter Döden klär i domino och den vill jag också läsa.
Tvätta vittvätten på måndan och lägg den på stenhögen; tvätta de kulörta plaggen på tisdan och häng dem på tork på klädstrecket; gå inte barhuvad i den varma solen; låt pumpan fritera i het, söt olja; lägg dina underkläder i blöt med detsamma du klätt av dig; när du köper bomullstyg för att sy dig en vacker blus, se till att det inte finns appretur i det, för då kommer blusen att förlora passformen efter en tvätt;
Hela denna korta första novell av Jamaica Kincaid i samlingen På flodens botten består av bestämda råd till en flicka. Ska vi kalla dem regler? I början av novellen är de praktiska, men så småningom blir de även moraliska. På dessa få sidor skapar Jamaica Kincaid en bild av hur en flickas eller ung kvinnas liv kan gestalta sig, och jag tänker mig att modern ger dessa regler mycket för flickans skull, men också för familjens, så den inte blir utskämd. Novellen är en kraftig spark in i novellsamlingen, så kraftig att jag inte kommer att nöja mig med att läsa enbart den utan också de följande. Flicka är lättläst, den är bra och den säger så mycket.
Flicka – novell av Jamaica Kincaid ur samlingen På flodens botten, Tranan 2017. Översättning: Madeleine Reinholdsson.
På flodens botten är tidigare utgiven i svensk översättning 1985 på Stenströms förlag. Originalets titel är At the bortom of the river och den boken publicerades första gången 1983.
När Linn Ullmann var sexton år reste hon till Paris för att bli fotograferad av en fotograf som hon hade träffat i New York. Hennes mor ville inte att hon skulle resa eftersom hon ansåg att dottern var alltför ung för att flyga till Paris och tillbringa tid där alldeles ensam. Men flickan drev igenom resan och som vuxen har hon sett tillbaka på den tiden och försökt minnas det som hände. Resultatet blev den självbiografiska romanen Flicka 1983.
Som läsare förstår man att Parisresan har satt djupa spår och underligt är väl inte det. Hon kom alltså ensam till en hård miljö där det gällde att ta sig fram till de prestigefyllda bilderna, där utseende och ungdom (man skulle kunna säga barndom) var det som gällde, och där vuxna, mycket, mycket äldre män tog för sig och utnyttjade barnen. Det är så vi ser det nu, men så såg man inte på fenomenet då. Mycket har hänt sedan dess.
Eftersom jag har läst en del av Annie Ernaux på sistone kan jag inte låta bli att jämföra. Precis som Ernaux finns författaren både nu och då och den vuxna kvinnan försöker få tag i det som hände för länge sedan. Det blir fragment som kommer fram och allt ses naturligtvis i dagens ljus. Linn Ullmann är ganska saklig men hon skriver mycket mer känslosamt än Ernaux. I romanen finns frustration och vilsenhet. Där finns minnen av ett kärleksförhållande med en mycket äldre självcentrerad man. Det är drabbande att läsa, särskilt som den vuxna kvinnan har psykiska problem. Kanske beror det på att hon är traumatiserad av upplevelserna som tonåring. Det vet vi inte säkert, men de bidrog säkerligen inte på ett positivt sätt till hennes fortsatta liv. Samtidigt är berättelsen inte ensidig. Där finns tonåringens sårbarhet i stort mått, men också lite grand tonåringens styrka. Det är hon som är ung och spänstig och som har hela livet framfor sig.
Flicka 1983 är en roman med flera dimensioner. Författaren berättar inte bara om den sextonåriga flickans upplevelser, hon resonerar också om sitt förhållande till mamman och pappan. Mer om det kan man läsa i hennes roman De oroliga. En annan kvalitét är hur hon skriver om sitt nuvarande liv. I romanen finns både känslosamma partier och nyktert resonerande som när Linn Ullmann skriver om vad en forskare har kommit fram till om vad det innebär för människor att ha hemligheter. Inte berättade flickan för sin mamma om förhållandet med den äldre mannen. Det skulle hållas hemligt, och denna hemlighet bar alltså författaren inom sig långt in i vuxen ålder. Romanen blir inte bara en redogörelse för händelserna 1983 utan en stark feministisk och mänsklig berättelse om en kvinna som har ett ganska så tungt bagage men som ändå kämpar sig fram i livet.
Flicka 1983 av Linn Ullmann, Bonniers 2022. Översättning: Lars Andersson.
Det finns många böcker av Klas Östergren som jag inte har läst. Plåster är en av dem. Från omslagets baksida:
Roland är nattportier på Piccadilly, ett litet hotell där egendomliga saker kan inträffa. Där har han träffat Mona, som han är gift med. De har det inte så bra tillsammans.
Baksidestexten berättar vidare att Roland plötsligt hamnar på sjukhus eftersom hans hjärta krånglar. Där ligger också cigarrhandlaren Yngve och han och Roland talar om de stora frågorna, om livet och döden, om vänskapen och kärleken. Så skickas Roland hem och vill ta saker och ting på allvar, men kanske är det för sent.
Och baksidestexten avslutas med: Plåster är en underfundig berättelse om människors sorglustiga försök att närma sig äkthet i förhållandet till livet och till varandra.
Mer vet jag inte om den här romanen, men det jag hittills har läst av Östergren har jag uppskattat mycket så visst vill jag läsa även denna bok.
Fotspår är den tredje romanen i Pramoedya Ananta Toers Burukvartett. Huvudpersonen i berättelserna är Minke som tillhör en javanesisk adlig släkt och som har fått västerländsk utbildning. Han har mycket sorg och elände bakom sig och i Fotspår reser han till Batavia (dagens Jakarta) för att studera medicin. Skolan är för infödda och där måste Minke, som är van att vara klädd på västerländskt sätt, bära traditionella javanesiska kläder och gå barfota. Så småningom inser han att han måste göra något mot det koloniala förtrycket i Nederländska ostindien. Han relegeras från skolan och blir journalist och tidningsägare.
I Fotspår har berättelsen om Minke kommit in i nittonhundratalet. I Asien finns många politiska rörelser. Japan hävdar sin självständighet och bygger upp sin militärmakt och ses med beundran av många. Kinesiska politiska aktivister arbetar mot kejsardömet i Kina och de sprider sina grupper även till Java. I Nederländska Ostindien finns flera politiska strömningar som verkar för bättre villkor för de infödda. Där finns också starka motkrafter. Romanen är koncentrerad på den politiska kampen mot förtrycket och för människovärde och utbildning av befolkningen i kolonin. Det är ingen lätt kamp. Kolonialmakten och sockerindustrin vill inte förlora sin makt och sina vinster. Huvudmän för adelsfamiljer är satta som den nederländska statens styresmän över olika områden. De adliga traditionerna bygger på folkets underkastelse och enligt traditionen har kvinnor mycket lite att säga till om. Många folkgrupper finns i området, javaneser, olika infödda folk, kineser och araber, bland annat. De infödda är mestadels analfabeter. Den verkliga makten finns naturligtvis hos de Nederländska guvernörerna och styresmännen.
Aktivism, politiska tankar och strömningar ses genom Minkes ögon och han har också ett privatliv, även om det är mindre framträdande i denna tredje del i kvartetten. Fotspår är en mycket resonerande roman där de politiska tankarna tar stor plats och Minkes gradvisa förståelse av politiska sammanhang växer, men romanen innehåller också dramatik och kärlek och sorg precis som de två tidigare. Minke och hans familj är utsatt för hot och våld. Fast kvinnor traditionellt har en mycket underordnad ställning innehåller Fotspår, liksom de två tidigare romanerna några starka kvinnogestalter. Fotspår är mycket intressant och lärorik. Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) har skapat en roman med många olika aspekter och nyanser i den politiska kampen och Ostindiens historia. Rekommenderas.
Romangestalten Minke är baserad på den indonesiska journalisten och politiske aktivisten Tito Adi Surjo (1880-1918).
Fotspår av Pramoedya Ananta Toer, Leopard 2010. Översättning: Per Holmer.
Hur det nu kommer sig fick jag plötsligt lust att läsa dikter av Lennart Sjögren. Det har jag aldrig tidigare gjort, jo möjligen någon enstaka dikt i någon antologi, men aldrig annars. Så efter Minnen av infraröd av Iman Mohammed lånade jag den här diktsamlingen på biblioteket. Jag har ingen aning om var det är bäst att börja när det gäller Lennart Sjögrens poesi. Han har skrivit en lång rad diktisamlingar, men denna blev det alltså, I grenverket, som publicerades 2019.
Lennart Sjögren är författare och bildkonstnär. Som lyriker debuterade han 1958. Han är bosatt på Öland.
I grenverket av Lennart Sjögren, Bonniers 2019.
Minnen av infraröd av Iman Mohammed, Norstedts 2022.
Den här boken innehåller två korta berättelser av Annie Ernaux. Hon kallar dem inte romaner. Att skriva dem var hennes sätt att bearbeta minnena och sorgen efter sina föräldrar. Den första berättelsen handlar om hennes far och den andra om hennes mor, men man skulle kunna betrakta boken som en tvådelad roman. De passar så bra ihop och ger varandra perspektiv och djup.
Annie Ernaux föräldrar kom från lantarbetarfamiljer och de startade en kombinerad speceriaffär och café. De arbetade hårt och sparade pengar för att kunna köpa rörelsen och de gjorde på så sätt en klassresa. Annie Ernaux beskriver deras personligheter och vilka de var. Men hon är deras dotter och berättelserna handlar lika mycket om hennes eget förhållande till föräldrarna som om deras förhållande till varandra och till samhället och världen. Ernaux använder sina minnen, fotografier och dagboksanteckningar för att minnas och få ihop de fragment som hon har att arbeta med, och hennes eget skrivarbete och hennes försök att minnas har stor betydelse I berättelserna. De försöken innehåller både det mänskliga, tankar om vad man har gjort och inte gjort när föräldrarna är borta och man inte kan ändra det som var, och det blir också en berättelse om författarens egen person och om hennes position i samhället.
Föräldrarna gjorde en klassresa, och sedan gjorde dottern ännu en. Hon studerade på universitet och blev lärare. Föräldrarna hade en mellanställning. De var inte längre lantarbetare, men deras rörelse som låg i arbetarkvarter var heller inte god nog år borgerskapet. Och så klättrar dottern upp till den intellektuella eliten och fjärmar sig på så sätt från föräldrarnas tillvaro. Just berättelsen om klassresorna och om föräldrarnas osäkerhet inför många situationer är en av berättelsernas behållning, men när jag läser känner jag också dotterns kärlek till föräldrarna och hennes frustration. Annie Ernaux skriver mycket sakligt. Min far och Kvinnan är mycket knappa och sakliga berättelser som det blir mycket känslosamt att läsa, i synnerhet berättelsen om modern som blev dement och som bodde tillsammans med författarens familj en lång period. Min far & Kvinnan är stark och berörande. Det bästa jag har läst av Ernaux hittills.
Min far & Kvinnan av Annie Ernaux, Norstedts 2022. Översättning: Katja Waldén. Förord: Therese Bohman.
Min far publicerades på originalspråket med titeln La place 1983 och kom på svenska första gången 1985. Kvinnan kom första gången 1987 med titeln Une femme och översatt till svenska publicerades den första gången 1993.
Mösstanten 