Etikett: Arbetarlitteratur

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Adrian är bondpojke från Sörmland. När han är tonåring träffar han statarflickan Marta. Hon är inget lämpligt parti anser hans föräldrar. Men båda ungdomarna vill till staden och staden är Stockholm. Marta ger sig iväg först. Hon försvinner från bygden, men Adrian kan ändå inte låta bli att tänka på henne. Det är meningen att han ska ta över den lilla gården, men det vill han inte. Så småningom reser han också till Stockholm för att skapa sig en framtid där.

Det är år 1926 och Kungsgatan dekoreras för prinsessbröllop. Men för Adrian och Marta väntar en helt annan tillvaro. Klyftan mellan rika och fattiga är stor. Arbetare får slita, och kommer man från landet och inget vet om staden och till och med har svårt att hitta är tillvaron inte lätt. Adrian blir arbetare medan Marta blir prostituerad och Kungsgatan är stråket där de hittar sina kunder.

Berättelsen rör sig kring Adrian och Marta som tar sig fram i staden på var sitt håll. Men den är också en bredare berättelse om migrationen till staden. En stor del av Stockholmarna kom utifrån och antagligen hade de flesta av dem betraktats som dumma bondlurkar från början. Det gällde att passa in. Att lära sig reglerna. Ivar Lo-Johansson har flera gånger skrivit om hur underlägsna människor från landsbygden kunde känna sig i Stockholm. Marta har den fördelen att hon är vacker. Men det finns många som vill utnyttja en ung vacker flicka. Prostitutionen är vida utbredd och i romanen utnyttjas prostituerade av såväl män med högre ställning som av arbetare. Också av Adrian. Könssjukdomar grasserar och sprids vitt och brett.

Romanen Kungsgatan kom 1935 och kritiken var stark just för att författaren hade skrivit så öppet om prostitutionen. Ivar Lo visste vad det handlade om. Han hade själv drabbats av syfilis i sin ungdom och genomgått den långa och påfrestande behandlingen mot sjukdomen. Effektiv behandling kom först mycket senare och många människor dog. I romanen får vi följa både Adrian och Marta och vi får inblick i många miljöer – landsbygden, postverket, byggarbetsplatser, arbetarhem, hyresrum, politiska möten och caféer där försupna bohemer sitter och läser upp vers. Intressant är också Adrians stora avstånd till sina föräldrar. Han har inte mycket gemensamt med dem. Han kommer ut i världen och får andra vyer och kunskaper och han verkar heller inte ha särskilt stor känsla för att de kan behöva hjälp. Författaren skildrar Adrian med fel och brister. Han skildrar också Marta i stora partier av romanen, men han berättar mer inifrån Adrian än inifrån Marta och jag kan tänka mig att en hel del av berättelsen om Adrian bygger på hans egna erfarenheter.

Kungsgatan av Ivar Lo-Johansson Bonniers 1985.

Ivar Lo-Johansson (1901-1990) är en av Sveriges stora arbetarförfattare. Hans far var torpare och hade varit statardräng i sin ungdom. Ivar Lo-Johansson är mest känd för sina böcker om och sin kamp mot statarsystemet på de stora godsen. Jag har läst en hel del böcker av honom, men Kungsgatan är den första under min bloggtid.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Henrik Johanssons nya bok handlar om hans arbetsliv, från praktik och arbetsmarknadsprojekt till hans författarskap. En poetisk CV läser jag på bokens baksida och det kan man nog säga att det är. Någon slags poesi i dialogform. Tonen är både ironisk och djupt allvarlig.

Stora problem ligger till grund för hans text. Unga människor utnyttjas både genom praktikjobb och genom ungdomslöner, och när de blir så gamla att arbetsgivaren måste betala mer får de inte längre jobba på den arbetsplatsen. Det är arbetsmarknadsprojekt som är förvaringsplatser och det är arbetsplatser med hårda arbetsvillkor. Bageriarbete och restaurangjobb tar stor plats i boken. Henrik Johansson har arbetat på bageri i många år så han vet vad han talar om – eller skriver om.

Men boken är inte tung att läsa. Den är ironisk och absurd. Där finns en hel del humor. Den är lättläst och underhållande och tänkvärd och ibland finns formuleringar som känns igen från litteraturhistorien. Jag kan tycka att boken innehåller lite för mycket upprepning med formuleringar som han sa, jag sa och så vidare i varje dikt. Men upprepningen ger ju också en känsla av arbetslivets tristess när människor inte får ta ansvar själva och utsätts för direktiv och order som inte bara är utnyttjande utan som kan vara både farliga och absurda. Dessutom är det inte bara människor som säger något. Det är arbetsförmedlingen, kommunen – till och med måndagen kan komma till Henrik Johansson och säga något. Texten får i och med detta en ironisk prägel, författaren skriver lite från ovan, men den får också en fantasifull, nästan sagoaktig ton. Och samtidigt är den förankrad i författarens stora erfarenhet från verkligheten på arbetsgolvet och och har allvarlig kritik mot förhållandena där.

På sidan 93 kan man läsa dikten Bageri XVII:

En timmis kom till mig och sa:
Chefen säger
att jag ska städa under inskicket.
Jag sa:
Det går inte
medan jag kör ugnen.
Timmisen sa:
Chefen har skruvat bort
skyddsplåtarna.
Jag sa:
Jag kör inte ugnen
när någon städar.
Timmisen sa:
Kan jag hälsa det
till chefen?
Jag sa:
Ja.
Timmisen sa:
Du är min skyddsplåt.
Jag sa:
Äsch, du.

Henrik Johanssons nya bok är intressant och givande. Jag har aldrig tidigare läst arbetarlitteratur som riktigt liknar det här.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött av Henrik Johansson, Verbal 2022.

.

Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En kvinna står och stryker och funderar över sin äldsta dotter Emily. Någon har bett henne att komma för att prata om dottern så att denna eller denne bättre ska förstå henne.

Så vandrar tankarna medan modern stryker och vi får veta mer och mer om flickans uppväxt och förhållandena då.

Från sidan 18:
Hon var ett vackert barn. Hon blåste blanka bubblor av ljud. Hon älskade rörelse, älskade ljus, älskade färg och melodier och texturer. Hon låg ofta i sin blåa sparkdräkt och bankade extatiskt mot golvet så att hennes händer och fötter blev till suddiga fläckar. Hon var mitt livs mirakel, men när hon var åtta månader blev jag tvungen att under dagarna lämna henne hos grannfrun en trappa ner som inte alls tyckte att hon var något mirakel, för jag arbetade eller sökte arbete och sökte Emilys far som ”inte längre stod ut” (skrev han i sitt avskedsbrev) ”med att dela nöden med oss”.

Modern i novellen hade säkert inte så ofta tid att ta te- eller kaffepaus. Kanske hade hon inte ens råd att köpa kaffe eller te periodvis. Kanske var det likadant i USA som här, att fattiga människor alltid drack kaffe. Om de hade något. Kanske borde jag hellre ha lagt boken på strykbrädan när jag tog bilden? Det är ju så suveränt bra att Tillie Olsen har valt att kvinnan ska stryka medan hon tänker.

Det var depression och sedan kom kriget och kvinnans nya man var inkallad och borta från hemmet. Då hade de fler barn. Det här var också tider när man inte såg på och behandlade barn som idag, i synnerhet inte fattiga barn som måste lämnas bort. Jag står här och stryker är en hjärtskärande berättelse skriven ganska sakligt och mycket konkret. I den finns många år av kamp för att få tillvaron att gå ihop. Samtidigt finns där stor livskraft. Novellen är koncentrerad och slående och jag rekommenderar den varmt.

Jag står här och stryker – novell av Tillie Olsen ur samlingen med samma titel, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren. Förord: Kristina Sandberg.

Londonflickan av Susanna Alakoski

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Londonflickan är andra delen i en svit romaner om kvinnors liv och längtan och arbete under nittonhundratalet. Den första var Bomullsängeln som jag tyckte var riktigt bra. I Londonflickan fortsätter Susanna Alakoski berätta om Hilda som kommer från den gudfruktiga Sorolasläkten och som arbetar på den stora textilfabriken i Vasa och om Hildas barn Greta och Jonni som båda far till Sverige. Jonni börjar arbeta på Algots i Borås där han blir facklig ombudsman och Greta far vidare till London.

Det är ett lovvärt projekt att berätta om de människor som kom till Sverige från Finland som var så sargat och fattigt efter krigen. Många av dem kom till textilindustrin och böckerna skildrar också textilindustrins historia. Problemet med Londonflickan är att författaren vill berätta och förklara så mycket och att det har tagit över i boken så att skildringen av människorna och vad som händer dem och vad de känner kommer för mycket i skymundan.

Författaren vill alltså berätta detaljrikt om textilindustrin och dess plats i Sverige, Finland och i världen. Som lösning på det problem som det innebär i en roman lägger hon förklaringsorden i munnen på olika romanpersoner. Det håller inte riktigt. Hon gjorde så också i Bomullsängeln, men där framstod det på ett annat sätt. När en förman visar de nyanställda flickorna Hilda och Helli runt på den stora fabriken i Vasa strömmar orden ur hans mun där han berättar mycket detaljrikt om alla maskiner och vad de gör. Det blir nästan som poesi, ett halv galet flöde av textilindustriord, och det tillför berättelsen en ytterligare dimension. Tyvärr finns inte poesin i Londonflickan och det blir ganska krystat.

Bäst i den här romanen tycker jag partiet om Gretas tid i London är. Det känns levande och författaren ger ganska stort utrymme till det. Däremot känns mycket annat alltför rapsodiskt. Men trots min kritik här tycker jag fortfarande att det är ett spännande och viktigt projekt att skriva om textilindustrin och de finska invandrarna. Och jag tycker att Hildas knappa ekonomiska villkor skildras så att det griper mig som läsare och jag får också en liten inblick i sömmerskornas slit i den svenska textilindustrin. Jag hoppas på mer gestaltning i nästa del i sviten och jag kommer absolut att läsa den också.

Londonflickan av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2021.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Elise kommer från fattiga förhållanden i landsorten. Hon bor med sin farmor och sin lillebror. När hon har slutat skolan lär hon sig skriva maskin och utför sedan skrivarbete för olika firmor hemma. Men hennes bror blir det ingen ordning på. Han är rent ut sagt borskämd. Han arbetar bara ett par timmar om dagen i en skola under terminerna. Resten av tiden ägnar han åt att läsa och åt politik och att låna pengar av andra och aldrig betala tillbaka.

Men romanens huvudperson är Elise. Hennes liv präglas av fattigdomen och av den egoistiske brodern som dominerar hennes, hennes farmors och hans unga frus liv. När brodern flyttar till Paris gör också Elise det. Till slut har brodern varit tvungen att söka ett arbete och han ordnar så att Elise blir anställd på samma fabrik. Det är en bilfabrik med löpande band och tidsstudiemän som kommer med sina klockor och mäter hur kort tid olika arbetsmoment ska ta.

De flesta på löpande bandet är utlänningar. Många är algerier. De blir inte ordentligt upplärda och arbetarna är bara små kuggar i det stora maskineriet och har ingen överblick över vad de egentligen gör. Dessutom är de utsatta för grov rasism. Det är 1959. Algeriet är en fransk koloni och där pågår ett befrielsekrig. Många algeriska män bor i Paris i sunkiga rum och arbetar för låga löner. De kan bli stoppade när som helst av polisen och ibland blir de misshandlade och fängslade över natten.

Claire Etcherelli skriver mästerligt fram relationerna mellan människorna, det omänskliga slitet på arbetsplatsen och rasismen i det franska samhället. Hon har varit där och jag uppfattar att kärlekshistorien i romanen också till stor del är självupplevd. Hon vet vad det handlar om. Hon skriver en levande och spännande roman som innehåller väldigt mycket – arbetsslit, rasism, den stora klyftan mellan intellektuella och arbetarna, kvinnors utsatta situation, kärlek och personlig utveckling och fin miljöbeskrivning. Jag är nästan i Paris just då och vandrar gata upp och gata ner tillsammans med Elise och mannen hon älskar.

Romanen är en rörande och mänsklig historia. Den är trovärdig. Det är helt följdriktigt att Elise, som är så präglad av att alla cirklar runt hennes bror, ska hamna i ett kärleksförhållande där hon får anpassa sig hela tiden och inte vet från den ena dagen till den andra om de ska träffas eller inte. Nu är det till stor del beroende på omständigheterna och kanske inte alls på att mannen ifråga är en stor egoist. Men ändå. Mönstret fortsätter. Det kan kanske tyckas att jag hamnar vid sidan om det viktigaste i romanen genom att lägga så stor vikt vid detta. Men det är just det att Elise framstår som en riktig människa och att de här problemen också finns med som gör romanen så bra.

Elise eller det riktiga livet är en mycket bra roman och det är en upplevelse utöver det vanliga att läsa den.

Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli, Prisma pocket 1988. Översättning: Jan Wahlén.

Första svenska upplagan kom 1977. Första franska 1967. Romanen är också filmatiserad.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Dags för månadens novell och vad gör jag då? Jo jag öppnar den olästa samlingsboken Handbok för städerskor av Lucia Berlin och läser den första novellen där. Jag är en sådan människa som gärna först läser novell nummer ett i en samling. Det är starten på samlingen, tänker jag. Kanske sätter den färgen och stämningen för hela samlingen och kanske ger den en bra inblick i hur författaren skriver.

En lång gammal indian i blekta Levi’s-jeans och ett ståtligt zunibälte. Långt vitt hår samlat med hallonfärgat garn i nacken. Det märkliga var att under ett år eller så var vi alltid där samtidigt på Angels. Men inte vid samma tider. Jag menar att vissa gånger kunde jag gå dit klockan sju en måndagsmorgon eller halv sju en fredagskväll och då var han redan där.

Så börjar samlingen Handbok för städerskor och alltså den första novellen Angels tvättomat, en början som lockar till vidare läsning. Novellen är vardaglig och skriven nästan som om Lucia Berlin sitter och berättar för oss vad hon har varit med om på tvättomater. En miljö med udda, fattiga människor kontrasteras mot den sobra stämningen på en tvättomat i ett rikare kvarter. Glimtar av människoöden flimrar förbi. Liv och död. Stadens myller. Glimtar från berättarens liv får vi också men hela tiden är tvättomaten i centrum. Det är bra, rörande och tankeväckande. Den här boken måste jag läsa mer i.

Angels tvättomat – novell av Lucia Berlin ur samlingsboken Handbok för städerskor, Natur & Kultur 2017. Översättning: Niklas Hval.

Boken jag läste ur är en pocketupplaga. Inbunden kom samlingen ut 2016 på svenska.

Lucia Berlin (1936-2004) skrev noveller och hade en lite hängiven läsekrets. Hon försörjde sig på olika arbeten som till exempel städerska men senare i livet arbetade hon som gästförfattare på University of Colorado och fick sedan fortsatt anställning som lärare. Inte förrän flera år efter sin död slog hon igenom hos den breda publiken med samlingen Handbok för städerskor.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Susanna Alakoski börjar den här berättelsen med att skriva: Mormor arbetade femtio år på textilfabriken. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Men det är mormoderns liv som är spåret i Bomullsängeln – Hilda i boken. Hon föds i början av 1900-talet på gården Sorola i Österbotten och när romanen tar slut lämnar vi henne i Vasa någon gång i slutet av 1950- eller 1960-talet.

Men Bomullsängeln är ingen traditionell roman där vi följer huvudpersonen genom livet. Hilda kan nästan inte ens kallas huvudperson. Författaren tar ett stort grepp och skriver om en samhällsutveckling och kvinnors arbete och villkor. Historiska händelser, ironiska partier där direktörerna figurerar, vardagsliv och starka omskakande partier som när Hilda blir ivägkörd från Sorola när hon har blivit gravid och bombningarna av Vasa under andra världskriget. Allt detta blandas och resultatet blir en bok som inte liknar något annat jag har läst.

Arbetet i bondesamhället är noggrant beskrivet och gestaltningen av pigornas arbete och miljön runt omkring är en av romanens höjdpunkter. När det gäller arbetet på textilfabriken använder författaren termer från produktionen på ett närmast poetiskt sätt. Hur basen som visar Hilda runt när hon kommer som ny arbetare på fabriken talar och berättar är inte det minsta realistiskt utan snarare en gestaltning av det myllrande, larmande, frenetiska arbetslivet i industrin som kontrast till det också hårda men så annorlunda slitet i jordbruket.

Boken griper över hela utvecklingen från ett bondesamhälle där man inte köper räfsor utan tillverkar dem själv och ofta inte flyttar sig särskilt långt bort från platsen där man är född, om man inte tillhör dem som har utvandrat – till ett industrisamhälle där varor köps i mycket större omfattning, där några blir mycket rika, där konjunkturen går upp och ned, där arbetarna har usla villkor men där de i slutet av berättelsen har fått det lite bättre och till och med anordnar bussresor till andra orter i landet.

När jag läste fick jag vänja mig vid att det i en stor del av boken saknades traditionell gestaltning, att berättaren befann sig ovanför texten, men samtidigt kände jag författarens nerv. Egentligen blir det fel att säga att den traditionella gestaltningen saknades. Att skriva på det här viset var ett medvetet val, räknar jag med, och jag tycker att resultatet har blivit en bra och intressant bok och jag vill gärna läsa en fortsättning. Boken rekommenderas alltså.

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2019.

Jag möter en diktare av Moa Martinson

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

På bokens omslag ser det ut som om den handlar om Moa Martinsons liv med Harry Martinson, men så är det inte. Här finns samlat självbiografiska berättelser som Moa Martinson har skrivit och de är ordnade kronologiskt. Den första handlar om hennes födelse i morfaderns knekttorp. I den sista berättelsen kommer Harry Martinson till Moas torp.

Fattigdom och kamp för att överleva genomsyrar den här boken. Moa Martinsons mamma var ogift och knekttorpet var hennes enda tillflyktsort när hon skulle föda. Moa Martinsons barndom var fattig och hennes liv som vuxen också. Fattigdomen är målande och konkret beskriven. När jag läser berättelserna förstår jag mycket bättre vad det arbetande folket har gått igenom under 1800-talets sista år och de första decennierna under 1900-talet. Skor plockade från en sophög som kunde användas i många år, enkel biljett till Stockholm för att sälja gäddor. Returbiljett fanns det inte pengar till. Först måste gäddorna säljas om Moa skulle kunna åka hem igen.

Moa Martinsons liv var hårt. Arbetslösheten var mycket omfattande. Männen söp ofta och kvinnorna kämpade för att ge mat och kläder till sina barn. Mitt i allt detta läste hon och började skriva och intresserade sig för omvärlden och blev politiskt aktiv. Klassklyftorna är också gestaltade med kraft.

Berättelserna är levande och stundvis roliga trots eländet. De visar styrka och livskraft fast stor sorg och chock drabbar Moa Martinson. Två av hennes söner går ner sig på isen och drunknar. Hennes man begår självmord. Hon berättar också att hon hade drabbats av spanska sjukan och överlevt. Något att tänka på i dessa dagar.

Jag rekommenderar varmt den här boken. Den publicerades ursprungligen 1950 och har kommit i flera upplagor sedan dess.

Jag möter en diktare av Moa Martinson, Legenda 1986.

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den fjortonårige Arvid arbetar i skogen i Norrland med sin pappa. Arvid är brosslare vilket innebär att han ser till att vägen som skogshuggarna ska köra timmerlassen på är så bra som möjligt. Hans pappa är huggare. De har förlorat sin gård och måste söka de jobb de kan få.

Ragnar är sjutton år. Hans mamma är hushållerska hos en läkare. Hans familj kommar från bättre förhållanden och har välbeställd släkt i Finland. När det finska inbördeskriget bryter ut vill Ragnar resa dit och kämpa på den vita sidan.

Men innan dess får Arvid en stock över benet i skogen och hamnar hos läkaren där Ragnar bor. De två pojkarna lär känna varandra och kärlek uppstår.

I De dubbelt så bra skildrar Bengt Ohlsson en del av vår historia från en ovanlig vinkel. Berättelsen börjar under första världskriget. Det är en orolig tid med hungerkravaller och arbetarrörelsen och fackföreningar organiseras. Arbetsplatser sätts under blockad och arbetsgivarna anlitar strejkbrytare. Polis och även militär skyddar strejkbrytarna. I Finland pågår inbördeskriget och Ragnar reser dit som frivillig på den vita sidan.

Man skulle kunna tro att arbetaren Arvid och Ragnar tänker olika om fackföreningar och strejker. Men det gör de inte. Den unge Arvid tycker att det är naturligt att arbetsgivaren bestämmer lön och andra villkor. Det är ju han som vet hur mycket pengar han har. Och så småningom blir Arvid och Ragnar strejkbrytare.

Jag tycker att det är mycket bra att Bengt Ohlsson belyser den här tiden utifrån den sidan. Strejkbrytarna var olika slags människor. Många av dem ville bara tjäna pengar till mat för dagen och många, antar jag, tänkte som Arvid. Där fanns också rötägg och hemska typer som Jonsson som Ragnar lärde känna i Finska inbördeskriget och som utförde skändliga våldsdåd där mot civilbefolkningen. En riktig psykopat.

Den naive Ragnar kommer hem förändrad efter alla hemskheter han har varit med om i kriget. Att han har stridit på den vita sidan leder till att han har svårt att få jobb för ryktet far omkring och om arbetarna får veta vägrar de arbeta och arbetsgivaren avskedar Ragnar för att produktionen ska upprätthållas. Det bidrar naturligtvis till att han och Arvid blir strejkbrytare.

Bengt Ohlsson skildrar historiska händelser, mycket mänskligt och fint och trovärdigt och bygger upp starka dramatiska scener. I boken finns en mycket vacker kärlekshistoria som leder till svåra komplikationer för de två pojkarna. Homosexualitet var förbjuden och fördömdes i alla läger och ansågs vara pervers och en fara för samhället. I romanen finns perversiteter, men sannerligen inte i kärleken mellan Ragnar och Arvid.

De dubbelt så bra är en mycket bra roman med stor psykologisk styrka. Den handlar om en tid när arbetarna organiserade sig vilket har lett fram till det samhälle som vi har idag och fast den utspelas i historien känns den aktuell även idag.

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson, Bonniers 2018.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Dalen Portland handlar om industrialismens genombrott i den västnorska bondekulturen. Berättelsen börjar strax före andra världskriget och går in i mitten av 1970-talet. Man kan säga att detta är arbetarlitteratur, men skriven på ett ovanligt sätt. Det här är inte realism. Magisk realism har jag sett någonstans och Fløgstad har också tillbringat en stor del av sitt liv i Sydamerika.

Känslan i omslagsbilden stämmer med bokens innehåll, även om den kommer från ett annat århundrade. Berättelsen är myllrande. Den är poetisk, den innehåller fakta, bitvis långa uppräkningar av vad som händer i världen och bitvis noggranna beskrivningar av arbetet i smältverket, skrönor och mer eller mindre otroliga händelser. Författaren sätter in arbetet och utvecklingen i industrin i sitt historiska sammanhang och sveper brett över världen samtidigt som han kan berätta detaljer om fotbollsmatcher.

De två viktigaste karaktärerna i boken är Arnold Høysand som följer i sin fars fotspår och blir arbetare och gör det bästa av det för sig själv och sin familj, och Rasmus Høysand som är individualist och ger sig ut i världen som sjöman. Genom de här två karaktärerna skildrar så författaren arbetslivet och det socialdemokratiska samhället i Västnorge och får samtidigt med kolonialism och imperialism och den kommunistiska rörelsen på 1970-talet.

Berättelsen har en ironisk ton och det som händer är mestadels sett ovanifrån i stora svep. Där finns humor och jag tror att författaren leker med och blinkar åt olika genrer som bonderomantik, socialrealism och äventyrshistorier. Men ändå tycker jag nog att Fløgstad tar sina huvudkaraktärer på allvar. Det är tydligt att han är för arbetarmakt och är en del av 1970-talets vänsterrörelse fast Dalen Portland inte liknar något annat som jag har läst på samma tema.

Kjartan Fløgstad skriver på nynorsk och i boken framkommer att han menar att det är folkets och arbetarklassens språk till skillnad från bokmål som är överklassens. Jag har läst Dalen Portland i svensk översättning.

Det här är en bra bok. Lite svårläst eftersom Fløgstad arbetar med långa meningar och inte mycket styckeuppdelning, men väl värd en läsning.

Dalen Portland av Kjartan Fløgstad, Forum 1978. Översättning Cilla Johnson.