Etikett: Finland

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I Bildhuggarens dotter skriver Tove Jansson (1914-2001) om sin barndom. Hennes far var skulptör och hennes mor tecknare. Hon växte upp i ett borgerligt bohemiskt konstnärshem med fester som kunde pågå i dagar. Boken är ingen sammanhängande skildring i kronologisk ordning utan består av en rad berättelser om händelser och företeelser i flickans liv. Berättelserna har barnets perspektiv med stor fantasi och barnets uppfattning om vuxenvärlden.

Bildhuggarens dotter är alltså en fantasifull berättelse att läsa och den har humor. Den är samtidigt mycket konkret och det är roligt att läsa om flickans uppfattning om vad som är rätt och riktigt, något som i mångt och mycket verkar vara fastslaget av fadern. Berättelsen om de oskrivna reglerna för vad man ska göra med ilandflutna plankor, båtar som har slitit sig och smuggelsprit är en fröjd att läsa. De tre kategorierna ska behandlas på tre olika sätt och det är viktigt att följa reglerna.

Fadern är en dominerande person i boken och mestadels får resten av familjen anpassa sig till honom. Men det verkar finnas kärlek mellan honom och dottern. Porträttet av honom är kärleksfullt med torr humor. Man anar en viss fördragsamhet med faderns svagheter och nycker. Samtidigt skildrar Tove Jansson ett barn med mycket stark vilja. Det är ett barn som vill göra rätt och som vill att föräldrarna ska vara nöjda med hur hon är och vad hon gör, men ibland ställer hon till det. Samtidigt verkar det aldrig sluta med en katastrof. Det finns en trygghet i boken fast där finns mycket rädsla för vad som kan dölja sig i mörkret. Om det är barnets ursprungliga trygghet eller den vuxna författarens syn på sin barndom eller helt enkelt den bild hon vill förmedla, det vet jag inte. Man känner igen lite av tonen i Muminböckerna. Tonen i de två romaner av Tove Jansson som jag har läst är betydligt mörkare. Men precis som i Muminböckerna finns både mörker och ljus i barndomsskildringen. Både livets glädjeämnen och svårigheter finns där.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson, Bonniers 2014.
Berättelsen publicerades första gången 1968.

Själarnas ö av Johanna Holmström

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Själarnas ö börjar dramatiskt. Den utarbetade Kristina Andersson dränker sina två sovande barn i Aura å och sedan ror hon hem. Hon häktas, men det konstateras att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk och hon skickas till hospitalet på Själö som ligger i den Åboländska skärgården. De som är intagna där anses obotliga och nästan aldrig blir någon utskriven och får lämna ön.

Detta händer i slutet av 1800-talet och vi får följa Kristina under många år på hospitalet. Johanna Holmström har valt henne och två andra kvinnor som berättelsen kretsar kring. Den tredje är sköterska och med henne kommer vi ända till tiden efter andra världskriget. Dagens mediciner fanns inte. Det vården, eller ska man säga den så kallade vården, hade till sin rådighet var fastbindning, isolering och kalla och varma bad samt arbete för dem som klarade det. Men ändå finns medkänsla från vårdare och vilja att göra patienterna gott.

Samtidens syn på kvinnor och ras är också betydelsefull i berättelsen. Vetenskapens män mätte huvudform på olika folkgrupper och raser och som vi vet var ”rashygien” en viktig del av det. Den finska rasen ansågs vara sämre än den svenska och det var viktigt och riktigt att de undermåliga, som dessutom var dårar, inte förökade sig. Läkarens undersökning av flickan Elli när hon skrivs in på hospitalet är smärtsam att läsa. Vi vet ju också att besvärliga flickor och kvinnor kunde få diagnos och låsas in.

Berättelsen är mycket levande och medryckande och som läsare känner jag med kvinnorna på Själö. Personerna framstår som riktiga människor med fel och brister och goda sidor. Jag tror att författaren har satt sig in grundligt i mentalvårdens historia. Man lär sig om hur det kunde vara när man läser romanen och får samtidigt en stark upplevelse. Där finns atmosfär. Jag upplever ön när jag läser. Boken rekommenderas.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norstedts 2017.

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Månadens författare i novelltolvan är Johanna Holmström, en finlandssvensk författare av noveller och romaner. Det är en spännande ny bekantskap för mig och jag har lånat hennes roman Själarnas ö som jag läser just nu. Gula gardiner är den första novellen i hennes samling Handbok i klardrömmar. Den handlar om en ung kvinna, hemmafru och gravid och hennes tankar om sitt äktenskap. Jag skulle säga att den handlar om att sitta fast, att hamna i ett sammanhang där självförtroendet blir mindre och mindre.

Det händer ibland. Det där. Att han vill när hon inte vill eller att hon vill när han inte vill. Eller att han inte vill att hon vill när hon vill utan att hon vill när han vill. Hon vill för tidigt och då vill han inte men när han vill är det redan för sent. Vad är det egentligen hon vill? Eller han? Vill han att hon ska vilja eller att hon inte ska vilja? Eller att hon inte ska vilja vilja, men vilja ändå? Ibland sker det utan förvarning. En snabb stöt bara, några till och allting är redan fullbordat innan hon hinner så mycket som vilja. Ibland sover hon när han vill. Hon har vaknat av hans vilja och sedan kanske vaknat till att vilja eller så inte velat vakna alls. Hon vet inte vilket som är mera förolämpande, det att hon inte ens vill vakna eller det att hans vilja väcker henne. I varje fall är det hon som torkar upp spillet sedan. Stryker de ledsna axlarna och det mjukblonda håret. Säger förlåt. …
(Sid. 13-14)

Gula gardiner – novell av Johanna Holmström ur samlingen Handbok i klardrömmar, Bonniers 2022.

Från Carpelan till Södergran

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är på tiden att jag läser i boken med samlade dikter av Edith Södergran (1892-1923) som jag köpte på bokrean 2023. Den har alltså väntat länge. Men nu har jag kommit igång och jag läser Dikter 1916 som är Edith Södergrans första samling. Den består av många dikter så det kommer att dröja lite innan jag byter diktsamling igen. Det känns bra att äntligen läsa i den här boken som har väntat så länge. I Dikter 1916 finns en del av de mycket kända dikterna, som exempelvis Dagen svalnar.

Dikter 1916 av Edith Södergran ur Samlade dikter, Modernista 2021.

Under den ligger I de mörka rummen, i de ljusa av Bo Carpelan, Bonniers 1976.

Nu läser jag Bo Carpelan

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I år läser jag diktsamlingar som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris, och eftersom I de mörka rummen, i de ljusa av Bo Carpelan tillhör dessa ville jag läsa den. Diktsamlingen fanns på ett bibliotek i Östergötland så jag reserverade den. Men tydligen kunde man inte hitta den för plötsligt försvann posten ur bibliotekskatalogen. Nu har jag den hemma på fjärrlån och jag hoppas att det blir möjligt att låna om den eftersom det tar lång tid för mig att läsa en diktsamling.

Bo Carpelan (1926-2011) var en finlandssvensk författare som skrev lyrik och prosa och som också var översättare och litteraturkritiker. I De mörka rummen, i de ljusa är det första jag läser av honom.

I de mörka rummen, i de ljusa av Bo Carpelan, Bonniers 1976.
Bo Carpelan tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1977.

Under Bo Carpelans diktsamling ligger Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1981. Den går nu tillbaka till biblioteket.

Sent i november av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är höst och ungefär samtidigt börjar Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, den lilla homsan Toft och Snusmumriken tänka på Mumindalen och vandra dit. Men de minns sin samvaro med Muminfamiljen om sommaren och eftersom det är höst ser allting annorlunda ut. Muminfamiljen är inte där. Huset är stängt, men inte låst. Det är ganska kallt.

Inget är som de minns i Mumindalen. Det värsta är nog att Muminfamiljen inte är där. Nu får de sex klara sig bäst de kan och eftersom Tove Jansson har utrustat dem med mycket olika karaktärer, viljor och rädslor blir det inte lätt. Deras sätt att tänka är utmejslat. De är typer, men ändå mycket mänskliga. Som läsare känner man igen olika mänskliga drag och det finns stor värme i berättelsen även om det är kallt i november. Vi har det mycket gamla Onkelskruttet som glömmer det mesta och är sur och egoistisk, Hemulen som mycket sällan genomför vad han drömmer om, Filifjonkan som är rädd och som vill städa, som vill härska i köket, ensam. Mymlan som låter dagarna gå, som är nästan lika egoistisk som Onkelskruttet, fast på ett mycket charmigare sätt. Visst känner vi igen henne också? Och Snusmumriken, han klarar sig alltid. Han går sin egen väg.

Men nu glömmer jag nästan den lilla Homsan Toft som är så liten och som blir hunsad ibland av de större. Han är utanför de andras kontroverser. Han är rädd ibland, men finner någon slags trygghet i sin egen vrå.

Ja, vi känner igen dem, figurerna i Tove Janssons Muminböcker, och det är inte alls dumt att sitta inne i värmen och läsa Sent i november just i november.

Sent i november av Tove Jansson, Förlaget 22018..

Ekorren – novell av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Novellresan har nu kommit till skärgården och en av novellerna som Ugglan & Boken hade hittat på det temat var Ekorren av Tove Jansson (1914-2001). Jamen, så bra, tänkte jag. Ekorren finns ju i boken med noveller av Tove Jansson som jag köpte på bokrean för några år sedan. Så nu läste jag novellen och det visade sig att den handlar om en lite äldre kvinna som befinner sig ensam på en liten ö. Det är långt ut i havsbandet och där växer inga träd. En dag ser kvinnan en ekorre sitta på båtstranden.

Hon tog rocken över nattskjortan och satte sig vid fönstret. Det var kallt, kölden stod stilla i det fyrkantiga rummet med sina fyra fönster. Ekorren rörde sig inte. Hon försökte komma ihåg allt som hon visste om ekorrar. De seglar mellan öarna på brädbitar, i medvind. Och så mojnar det, tänkte hon med en liten grymhet. Vinden dör ut eller vänder, de driver till havs, det blir inte alls som de har tänkt sig. Varför seglar ekorrar? Är de nyfikna eller bara hungriga? Är de modiga? Nej. Bara vanlig enfald.

Kvinnan är kärv. Hon vill inte gärna ha med andra människor att göra, men snart måste hon åka iväg för att proviantera. Det är kall höst och vintern närmar sig. Hon har sina rutiner, bland annat sina glas madeira som hon dricker enligt fastställda regler som hon verkar ha satt upp för att få tillvaron på ön att fungera och för att hålla lusten till drycken i schack. Och så måste hon hugga mycket ved för att hålla sig varm och vid liv över vintern.

Men så är det ju ekorren förstås.

Ja, mer ska jag inte berätta om den här novellen som är högst läsvärd, precis som de andra jag hittills har läst av Tove Jansson.

Ekorren – novell av Tove Jansson ur samlingsboken Noveller, Modernista 2019.
Ekorren fanns ursprungligen i novellsamlingen Lyssnerskan från 1971.

I samma flod av Sofi Oksanen

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

I samma flod är en essäbok om Rysslands angrepp på Ukraina med särskild fokus på kvinnorna. Eftersom delar av Sofi Oksanens släkt kommer från Estland jämför hon Estlands situation, och andra stater som har blivit erövrade av Ryssland, med Ukrainas. Men från Estland kan hon ta upp nära erfarenheter från sin egen släkt. Hennes gammelmoster blev förhörd av ryssarna och när hon kom tillbaka hem talade hon inte. Det enda hon sa var Ja, låt bli! Alla visste vad som hade hänt henne under förhören. Gammelmostern gifte sig aldrig och fick inga barn.

Boken handlar alltså till stor del om hur våldtäkt används i krig och under ockupation. Det är ett billigt, tillgängligt och mycket effektivt vapen. Rysslands metod för att lägga andra länder under sig går bland annat ut på att förneka att staten finns. Ukraina finns egentligen inte och inte heller de baltiska staterna. I själva verket är de ryska, en del av Ryssland. Då kan det vara effektivt att att flytta in ryssar i dessa områden och deportera delar av den inhemska så att den inhemska delen av befolkningen minskar. Vidare förbjuder man det inhemska språket i skolorna och yttringar av den inhemska kulturen. Våldtar man dessutom och utför sexuell tortyr, som också män blir utsatta för, både skrämmer man och får ner nativiteten hos den ockuperade befolkningen. Det är inte lätt att bilda familj och leva ett normalt liv efter hårda övergrepp.

Sofi Oksanen går tillbaka långt i historien och visar på att Ryssland har varit och är en imperialistisk stat som successivt utvidgade sitt område under historiens gång. Hon tar upp många olika aspekter, bland annat hur den ryska säkerhetstjänsten fungerar och hon skriver även om hur kvinnorna i Ryssland har det. Försämringar av kvinnors rättigheter har beslutats under senare år. Bland annat är det inte längre kriminellt att misshandla sin fru eller sambo i Ryssland. Och tillvaron för HBTQ-personer har blivit allt värre

I samma flod är en bra bok som man kan lära sig mycket av. Just att Sofi Oksanen tar upp både Rysslands imperialism och användningen av våldtäkt i krigföring i stort gör att man förstår att överfallet på Ukraina och alla våldtäkter och all plundring är ett led i en långsiktig politik. Läs gärna den här boken!

I samma flod av Sofi Oksanen – Putins krig mot kvinnorna, Bonniers 2024. Översättning: Camilla Frostell.
Ursprungstiteln är Samaan virtaan och boken publicerades första gången 2023.

Läs också gärna Den längsta av resor av Oksana Zabuzjko.

Nu läser jag Revbensstäderna av Eva Ström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Läsningen av Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää gav mycket och efter den började jag med en annan diktsamling som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris, Revbensstäderna av Eva Ström. Faktum är att jag aldrig har läst någon diktsamling av henne tidigare. Jag har hört henne läsa i Bokmässans rum för poesi en gång för länge sedan, det är allt när det gäller hennes lyrik. Och så har jag läst hennes roman Rakkniven. Men nu läser jag alltså Revbensstäderna. Det var ingen dum idé att starta projektet Nordiska rådets litteraturpris.

Revbensstäderna – dikter av Eva Ström, Bonniers 2002.
Diktisamlingen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.

Eva Ström är författare, litteraturkritiker och läkare. Hon har många diktsamlingar bakom sig och har också skrivit romaner och en del annat. Litteraturlistan hos Wikipedia är ofullständig. Om du tittar hos Bonniers får du en komplettering.

Under Revbensstäderna ligger Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää, DAT 1991. Översättning: Harald Gaski, Jon Todal, Kristina Utsi. Den ursprungliga samiska versionen, Beaivi, áhčážan Publicerades 1988 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991.

Dotterdottern av Susanna Alakoski

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Dotterdottern är den tredje delen i en kvinnohistorisk romansvit som börjar i bondesamhället i Finland och som fortsätter i textilindustrin och så småningom både i Finland och Sverige. Romanerna handlar om kvinnors arbete och situation i samhället, om samhällets omvandling, om krig, om emigration, om att ha rötter i två länder.

I Dotterdottern är mormor Hilda kvar i Vasa i Finland. Hennes dotter Greta bor i Skellefteå där hon arbetar på Algots. Huvudperson är hennes äldsta dotter Kathrine som är i trettonårsåldern i romanens början. Tiden är 1970- och 80-tal. Berättelsen handlar både om det personliga och om samhället runt omkring Kathrine, och det som händer där påverkar naturligtvis hennes liv, men det som påverkar minst lika mycket är den stora sorgen och det stora tomrummet efter hennes pappa som har har begått självmord. Hon är tonåring, får mens och famlar sig fram i ungdomsvärlden med raggare och fester och kärlek och svek. Det är inte lätt för en flicka att manövrera i den världen, att undvika faror och att undgå att få dåligt rykte. Manschauvinism och kvinnoförakt råder. Dessutom kommer hennes familj från Finland Och hennes mamma är sömmerska på Algots och det innebär inte hög status. Kathrine hatar sina finländska rötter och hon vill bort från det begränsade och instängda Skellefteå, hon vill ut i världen.

Susanna Alakoski berättar rakt på och hon redogör för och undervisar om mycket i samhället. Dotterdottern är inte en antydningarnas, mellanrummens och undertextens roman. Samtidigt använder hon ibland ett poetiskt lite tillkrånglat sätt att skriva, med ett bildspråk av tallar och trädrötter och natur. Det tillsammans med Kathrines väg ut i vuxenlivet blir en mycket personlig blandning som gör att jag upplever Dotterdottern som betydligt bättre är Londonflickan som är den föregående romanen i serien. Dotterdottern är absolut läsvärd och det är intressant att följa Kathrines växande. Hela sviten hittills har många plus. Bara det att författaren arbetar med detta stora projekt om kvinnorna i textilindustrin och invandrarna från Finland gör att romanerna är värda att läsas.

De föregående romanerna är Bomullsängeln och Londonflickan.

Dotterdottern av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2024.