Ja, jag har alltså avslutat läsningen av Tagores dikter och istället läser jag nu Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, en japansk författare. Och i och med det har jag upptäckt Tranans Cikadaserie där man kan hitta poeter från Japan, Kina, Sydkorea, Vietnam och Taiwan i svensk översättning. En liten guldgruva kanske.
Mizuta Noriko är en av Japans mest framstående poeter. Hon är litteraturvetare och är banbrytande inom kvinnoforskning och feministisk kritik och har översatt kvinnliga japanska författare till engelska.. Hon belönades med Cikadapriset 2013. Berghäxans dröm är den enda samling dikter i svensk översättning av Mizuta Noriko som finns hittills.
Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, Tranan 2020. Urval och tolkning: Lars Vargö.
Under Berghäxans dröm ligger Mitt hjärta dansar av Rabindranath Tagore, Smockadoll 2014. Översättning, efterord och urval: Kristian Carlsson. Förord: Anisur Rahman.
Tokyo express är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Vi får inte lära känna någon av personerna närmare. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Det är den andre som tar mest plats och han arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord tillsammans fast det verkar så säkert att det är så det måste vara.
Här, i Tokyo Express, håller det att jag som läsare inte har något mer att hänga upp mitt intresse på än mordgåtan. Det räcker så bra. Romanen är klart och koncist skriven. Det är ganska lätt att hänga med i svängarna, även om det är många orter som är betydelsefulla i sammanhanget. Allt sådant är naturligtvis lättare att ta till sig om det handlar om till exempel svenska orter där man från början har ett hum om var i landet man befinner sig. Men författaren låter föredömligt polisen flera gånger repetera det viktigaste händelseförloppet och vad han tror om mordet så lång i utredningen som han har kommit, och det är inte det minsta tjatigt utan känns naturligt och bra. Romanen är heller inte lång, endast 148 sidor och det, tillsammans med att den utspelas i en för mig främmande kultur gör att den blir spännande att läsa.
Tokyo Express innehåller en mycket klurig mordgåta som det är spännande att läsa om. Boken rekommenderas.
Tokyo Express av Seicho Matsumoto, Penguin modern classics 2023. Översättning: Jesse Kirkwood. Romanen publicerades första gången 1958.
Den japanske författaren Seicho Matsumoto (1909-1992) skrev en lång rad deckare. Flera av dem är översatta till engelska. Det finns också en samling noveller och en rad enstaka noveller som är översatta till engelska. Översatt till svenska finns en titel, Kvinnan som sålde hästar. Om Seichō Matsumoto på svenska Wikipedia och på den engelska.
En man reser iväg för att samla insekter. Han är lärare och hängiven insektssamlare på fritiden. Han kommer till ett sandigt område vid kusten för det är insekter som lever i sanden som han är intresserad av just nu. Han går över sanddynerna och kommer till en by. Där är sand, sand och åter sand. Det börjar kvällas och mannen frågar efter nattkvarter.
Så börjar Kobo Abes roman Kvinnan i sanden, en mycket spännande roman, nästan som en thriller. Jag har läst andra böcker där handlingen går ut på att någon kommer till en liten stad eller by och gradvis upptäcker att det är en konstig och farlig plats. Det är kanske inte ett sällsynt tema i litteraturen, men här är det använt av en mästare. I romanen finns inte bara den ytliga handlingen. Det är så mycket mer. Det blir ett ödesdrama och som läsare får man många tankar som rör människans plats i naturen, våra egensinniga vanor, fångar av olika slag, mäns behandling av kvinnor och hur svåra situationer kan orsaka handlingar mot andra människor som vi kanske inte hade utfört i en mer välordnad tillvaro. Fast hur mannen är i sitt vanliga liv vet jag inte som läsare. Jag kan inte tycka om honom och det är ett plus i romanen. Han blir ingen hjälte som man helhjärtat önskar gott. Man kan också se berättelsen som en naturens hämnd. Som en liten insekt sitter han fast i sin grop. Som myrlejonets byte, kanske, denne man som fångar insekter och dödar dem och sparar dem och nålar fast dem.
Kvinnan i sanden är ingen realistisk roman, men så bra skriven att under läsningen tror jag nästan på berättelsen och accepterar alltihop. Den är en fantasiskapelse väl förankrad i sanden, fast i sand är det nog svårt att förankra något. Sanden yr, den blåser iväg, den rinner nerför sluttningarna och ibland rasar den i stora sjok. Så i romanen kan man också hitta temat människans osäkra tillvaro. Allting flyter. Det är sand överallt, och just det är skildrat så att man nästan känner sanden i munnen och ögonen. Människans kamp mot naturen; det är inte givet att människan vinner.
Kvinnan i sanden av Kobo Abe, Norstedts 2015. Översättning: Irmelin Fritzell och Keiko Kockum. Romanen publicerades första gången 1962 (Suna no onna) och kom i svensk översättning första gången 1981.
Keiko Furukura är 36 år men fortfarande arbetar hon i en liten närbutik. Det borde hon inte enligt den allmänna meningen. Antingen borde hon vara gift och hemmafru eller ha gått vidare till ett bättre betalt arbete. Att arbeta i närbutiken är något som unga människor gör, ett genomgångsarbete. Stanna där år efter år medan man blir äldre och äldre, det är bara något som en misslyckad människa skulle göra.
Det är bara det att fröken Furukura inte riktigt är som sina släktingar eller bekanta. Hon kan inte de sociala koderna, hon bryr sig inte om andra människor och hon kan inte tänka sig att bli kär och flytta ihop med en man. Men i närbutiken har hon funnit sin plats. Hon är en flitig och pålitlig anställd som gör allt för att butiken ska fungera bra.
Den här romanen verkar vara skriven som en protest mot konformitet och den rådande uppfattningen om hur en kvinna ska vara, och jag kan tänka mig att kvinnorollen i Japan kan vara mycket begränsad. Den kan också ses som en kritik mot hur vi behandlar avvikande. Det finns ju människor som inte vill ha närhet till andra och som har svårt att avläsa andra människors beteende och som behöver ett arbete där de vet exakt vad de ska göra. Berättelsen handlar alltså om allvarliga problem, men den är skriven med humor och den är lättläst. Ett plus är också att den handlar om en människa som arbetar i en närbutik. Den miljön tar stor plats i romanen och det vimlar inte av sådana berättelser. En underhållande bok som även är tänkvärd.
Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata, Lind & CO 2020. Översättning: Vibeke Emond. Romanen publicerades första gången 2016 (Kombini ningen).
Berättaren i En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa är en hemhjälp som börjar arbeta hos en äldre matematiker. Han fick en hjärnskada på grund av en bilolycka för många år sedan. Han minns bara det som hände i hans liv före olyckan. Det som händer nu har han glömt efter åttio minuter.
En gåtfull vänskap är en roman om en mycket ovanlig vardag. Matematikern var nog en ovanlig människa från början och hans hjärnskada har gjort honom ännu ovanligare. Hela hans kostym är full av minneslappar. Det han bryr sig om är matematiska problem. Varje morgon måste hemhjälpen berätta varför hon är där och varje morgon frågar han efter hennes skonummer och när hon svarar 24 säger han att det är ett rent och tappert tal, fakulteten av fyra. Då frågar hemhjälpen vad fakultet är och matematikern svarar att om man multiplicerar alla naturliga tal från 1 till 4 med varandra får man 24.
Den här romanen är full av matematiska problem, och siffror och matematik är sannerligen inte mitt område. Men det är så vackert gjort. Bli inte rädd för att läsa boken när jag skriver det här. Om man inte vill behöver man inte anstränga sin hjärna med matematiken. På något vis känner man nog siffrornas poesi ändå. Man får ut så mycket av berättelsen. Den är lågmäld och varm och innehåller mycket omtänksamhet. Matematikern träffar också hemhjälpens son och han tycker mycket om barn. Hemhjälpen börjar fundera över saker hon inte har tänkt på tidigare och sonen och matematikern har ett intresse för baseball gemensamt. Nej det är inte matematiken, men kanske det som rör baseball i romanen som känns lite besvärligt för mig. Det blir ganska mycket baseball och det är en sport som jag aldrig har intresserat mig för, men jag lär mig i alla fall att den måste vara stor i Japan. Och om nu matematikern är en nörd som det inte finns så många av så finns det desto fler som nördar in på en sport och vet allt om spelarna och de olika lagen och resultaten.
Jag rekommenderar varmt denna lågmälda fina roman.
Nocturner är en novellsamling som innehåller fem berättelser med anknytning till musik. Ur en novellsamling brukar man kunna välja en novell och så nöja sig med den, om man inte har lust att läsa alla. Men här fungerar inte det. Jag tycker inte att de håller en och en. Men läser man hela boken så påverkar berättelserna varandra i ens sinne och helheten blir djupare och större.
Alla novellerna handlar om musiker som inte har blivit stora och berömda. De spelar för turister på ett torg, eller blir restaurangmusiker, eller spelar på klubbar och är studiomusiker. Ett tema som återkommer är längtan efter rikedom och berömmelse, nöjesvärldens ytlighet och att en kvinna kan bli rik och känd genom att fånga rätt man till äktenskap, men hon riskerar också att bli utbytt mot en yngre och fräschare kvinna när hon blir äldre. Allt för publiciteten! Ett annat tema är kärleken till musiken och hur musikern måste anpassa sig till den krassa verkligheten. En av berättelserna handlar om att inte ha den riktigt stora talangen och inte heller den stora arbetsförmågan som krävs för att bli en stor musiker, men att inte vilja erkänna det ens för sig själv.
Berättelserna i samlingen är enkelt och rakt skrivna. De har rent av en bedräglig enkelhet. Men när man har läst dem känner man att det finns mer under ytan och är kanske lite melankolisk. Nocturner är med andra ord värd att läsas.
Nocturner – fem berättelser om musik och skymning av Kazuo Ishiguro, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning: Rosé-Marie Nielsen.
Nocturnes – Five Stories of Music and Nightfall publicerades första gången 2009.
Snöns rike utspelas i en turistort på ön Honshu. Dit kommer Shimamura. Han är medelålders, förmögen och estet. Där träffar han en ung geisha som heter Komako och hon förälskar sig i honom. De kommer från helt olika förhållanden. Shimamura är rik och har familj. Han har ärvda pengar och behöver inte arbeta utan kan göra det han har lust till. Komako däremot måste arbeta för sin försörjning. Ett sätt är att en rik man tar henne under sitt beskydd och då består naturligtvis arbetet av att vara vacker och angenäm och stå till tjänst sexuellt. Ett annat sätt är att utbilda sig till geisha och då ska hon också vara vacker och angenäm, ett trevligt sällskap som kan underhålla genom musik och sång, och helst ung.
Snöns rike berättas av Shimamura. Allt det här om olikheten och om Komakos situation finns i berättelsen men där finns inga pekpinnar. Det är självklart att Shimamura lever som han gör. Det är självklart att han beställer en ung kvinna till sin egen förnöjelse när han kommer till hotellet. Hon ska absolut vara ung. Det är så det är.
Komako och Shimamura är också två helt olika personligheter. Hon är känslosam och kan fara iväg lite obetänksamt medan han är tillbakalutad, eftertänksam och reflekterande. Han är inte lika starkt engagerad i förhållandet som hon och han är på ön då och då och har ett annat liv på annan ort medan hon bor på ön. Jag tror att tiden för romanen är någon gång efter första världskriget men Komako känns på sätt och vis modern. Hon dricker för mycket på festerna där hon arbetar och hon vill ha sitt oberoende. Fast hon är mycket ambivalent.
Berättelsen känns mycket trovärdig, som om allt verkligen har hänt, fast ur Shimamuras synvinkel förstås. Samtidigt är den mycket vackert skriven, miljön står fram, och Komako med alla sina komplicerade känslor blir en stark romangestalt. Snöns rike är mestadels lugnt berättad och finstämd och handlar mycket om samtalen mellan Shimamura och Komako, men där finns också dramatik. Som tonåring läste jag Snöns rike första gången och jag mindes ingenting när jag nu läste den igen. Jag är glad över att jag gjorde det. Snöns rike är en mycket fin berättelse och jag vill läsa mer av Kawabata.
Yasunari Kawabata tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Snöns rike publicerades första gången 1948. Den kom på svenska 1957, översatt från engelska. Enligt Libriskatalogen finns det bara två titlar av Yasunari Kawabata som är översatta från japanska och de kom 2017.
Snöns rike av Yasunari Kawabata, Aldus/Bonniers 1968. Översättning från engelska: Per Erik Wahlund.
Kazu är hemlös och han lever sina sista år i den kejserliga Uenoparken i Tokyo. Den ligger intill stationen där han gick av tåget som ung för att arbeta med bygget av anläggningarna till de Olympiska spelen 1964. Det är alltså en äldre man som den här romanen handlar om. Han berättar både om sitt liv som hemlös och ger oss tillbakablickar ur sitt liv. Han kommer från en by på landsbygden, från en fattig familj.
Kazu är en av alla dem som har varit tvungna att resa bort från sina familjer för att förtjäna pengar, ett öde som han delar med många människor i världen. Men nu är Kazu hemlös och Tokyo Ueno station handlar om dem som i stort sett inget har. De bor i skjul tillverkade av presseningar och kartong. Några av dem tar tillfälliga jobb om de kan och orkar. Andra samlar tomburkar för att få ihop lite pengar. Vad som har lett till deras hemlöshet vet varken vi eller Kazu, utom i ett fall. Kazu får vi också lära känna lite närmare. Men de hemlösa är ganska många och runt om i parken vandrar människor som har det bättre ställt.
Författaren låter oss dels lära känna Kazu och hans sorgliga liv, dels låter hon oss uppleva det påfrestande livet som hemlös. Hon ställer det mot resten av samhället genom de andra människorna som rör sig i parken. Kazu är en iakttagare och lyssnare och samtalen som han hör i parken och vid minnesmärkena står som kontrast till hans liv. Det är vardagliga samtal om vardagliga företeelser och på så sätt kommer det vanliga, mer eller mindre välfungerande samhället att stå som en motpol till hans och de övriga hemlösas utanförskap. De är nära varandra rent fysiskt, men avståndet mellan dem är milsvitt. Avståndet till kejsarfamiljen som några gånger om året har anledning att besöka parken är naturligtvis ännu större.
Tokyo Ueno station är en sorglig roman, berättad lugnt och eftertänksamt, en roman som ger mig bilder och tankar som stannar kvar.
Tokyo Ueno station – utgången mot parken av Yu Miri, Bonniers 2021. Översättning: Lars Vargö.
Japan har isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de nästan inte kan gå. Deras huvuden framstår som stora på deras smala halsar. De äldre däremot är pigga och starka och verkar leva för evigt. Gammelmorfar Yoshiro tar hand om sitt barnbarnsbarn, pojken Mumei. Medan han har svårt att äta och dricka och bara kan gå korta sträckor mycket långsamt springer hans gammelmorfar långa sträckor varje dag. Dessutom tar han sig runt till olika marknader för att hitta bra mat till Mumei. Gammelmorfar är en av de unga äldre.
Efterhand träder ett samhälle fram som vi förstår har varit utsatt för en katastrof. En miljökatastrof, tänker jag. Ingen bor längre i centrala Tokyo. Mat är inte helt lätt att få tag på. Japan importerar inga varor och människorna i de bördiga jordbruksområdena ser först och främst till sina egna behov.
Berättelsen är skriven mycket sakligt och konkret men det finns också en stor vaghet. Vi får aldrig veta vad som har lett till den nuvarande situationen och heller inte klart och tydligt hur landet styrs. Vi får delar av bilden.
Texten är alltså konkret, men också vacker. Det finns poesi i berättelsen. Jag tolkar den som en varning för vad vi gör med vår jord. Men den handlar också om att bara finna sig i vad som är bestämt, eller att göra motstånd. Efterhand kommer det fram att det finns människor som tyst och stilla handlar mot bestämmelserna.
Sändebudet är en vacker och lite obehaglig berättelse. För mig som läsare är den delvis dimhöljd. Den har en alldeles egen atmosfär och känsla och jag tycker absolut att den är läsvärd. Slutet kom lite snopet men för övrigt vill jag rekommendera boken.
Sändebudet av Yoko Tanawa, Tranan 2020. Översättning: Vibeke Emond.
I den här boken berättar Kenzaburo Oe om den japanska ön Shikoku och dess historia. Han föddes och växte upp i en by på ön och där fanns en stark berättartradition i form av sägner och myter. Hans mormor berättade om ön när han var barn och det är genom sina egna upplevelser och sägnerna om ön och byn som han berättar den här historien.
Jag får erkänna att den här boken var knölig att läsa, men det var också värt besväret. Det känns som om jag har fått en liten inblick i och förståelse för Oes födelseby och japansk kultur. Det känns också som om Kenzaburo Oe har kämpat med att förstå berättelserna när han skrev den här boken. I romanen finns en sammanblandning av författarens eget liv och myterna och hur han försöker förstå dem och hitta en röd tråd. Det handlar både om att förstå muntlig berättartradition och myter vetenskapligt och att hitta logiken och den historiska bakgrunden. Men det som hans mormor berättade har ingen fullständig logik. Människor växer och blir jättar. En figur som har dött och kommit över till andra sidan kan mycket väl dyka upp igen och en jätte kan så småningom krympa. Dessutom finns den mystiska känslomässiga aspekten. Oe har hört sägnerna som barn och han har levt i dem.
Berättelsen handlar om byn och sägnerna. Det finns ingen huvudperson. Men på sätt och vis blir författaren själv huvudperson. Det är som om han i början av boken strävar hårt för att förstå och för att inlämma berättelsena i någon slags logik och se vetenskapligt på dem, men i slutet av boken har han givit upp. Sägnerna lever sitt eget liv och kan inte helt och fullt begripas. Det betyder inte att romanen slutar i ett misslyckande. Tvärtom. Den öppnar sig och helheten blir en vacker berättelse om vår plats på jorden, om vårt obegripliga liv. En människa innehåller så mycket.
Men kanske var det i sista stund som Oe skrev om sin barndoms berättelser. I slutet av boken är han vuxen med fru och barn i Tokyo. Urskogen som omger byn genomkorsas numera av vägar. Vi befinner oss i den moderna världen.
M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe, Bonniers 1994. Översättning: Yukiko Duke.
Mösstanten 