Tokyo Ueno station

Kazu är hemlös och han lever sina sista år i den kejserliga Uenoparken i Tokyo. Den ligger intill stationen där han gick av tåget som ung för att arbeta med bygget av anläggningarna till de Olympiska spelen 1964. Det är alltså en äldre man som den här romanen handlar om. Han berättar både om sitt liv som hemlös och ger oss tillbakablickar ur sitt liv. Han kommer från en by på landsbygden, från en fattig familj.

Kazu är en av alla dem som har varit tvungna att resa bort från sina familjer för att förtjäna pengar, ett öde som han delar med många människor i världen. Men nu är Kazu hemlös och Tokyo Ueno station handlar om dem som i stort sett inget har. De bor i skjul tillverkade av presseningar och kartong. Några av dem tar tillfälliga jobb om de kan och orkar. Andra samlar tomburkar för att få ihop lite pengar. Vad som har lett till deras hemlöshet vet varken vi eller Kazu, utom i ett fall. Kazu får vi också lära känna lite närmare. Men de hemlösa är ganska många och runt om i parken vandrar människor som har det bättre ställt.

Författaren låter oss dels lära känna Kazu och hans sorgliga liv, dels låter hon oss uppleva det påfrestande livet som hemlös. Hon ställer det mot resten av samhället genom de andra människorna som rör sig i parken. Kazu är en iakttagare och lyssnare och samtalen som han hör i parken och vid minnesmärkena står som kontrast till hans liv. Det är vardagliga samtal om vardagliga företeelser och på så sätt kommer det vanliga, mer eller mindre välfungerande samhället att stå som en motpol till hans och de övriga hemlösas utanförskap. De är nära varandra rent fysiskt, men avståndet mellan dem är milsvitt. Avståndet till kejsarfamiljen som några gånger om året har anledning att besöka parken är naturligtvis ännu större.

Tokyo Ueno station är en sorglig roman, berättad lugnt och eftertänksamt, en roman som ger mig bilder och tankar som stannar kvar.

Tokyo Ueno station – utgången mot parken av Yu Miri, Bonniers 2021. Översättning: Lars Vargö.