Chimamanda Ngozi Adichies nya roman Drömräkning handlar om kvinnor och män och kärlek och kvinnornas längtan och drömmar utifrån fyra västafrikanska kvinnors erfarenheter. Det är tre välbeställda kvinnor, Chiamaka som är reseskildrare med familjepengar bakom sig, Zikora som är en framgångsrik advokat, Omelogor som är finanskvinna, och så Chiamakas hushållerska Kadiatou.

Romanen handlar om liv både i Nigeria och i USA, men de rika Nigerianska kvinnorna reser också till europeiska länder och andra länder i världen. Kärleksförhållandena håller inte och mycket av ansvaret för det läggs på männen. Det finns många män i den här romanen som tänker mest på sig själva, både nigerianska och västerländska. Fast vad de gör och hur skiljer sig mellan de olika kulturerna. Romanen är starkt feministisk och bilden blir en värld där männen härskar men där några kvinnor kan skaffa sig utrymme och vara självständiga. De flesta porträtten av män är negativa, men det basuneras inte ut, det ingår som en del av berättelsen och kvinnorna är inte heller felfria. Deras förhållande till kärlek skiljer sig åt. Omelogor är cyniskt och tar för sig men också hon kan bli deprimerad. Chiamaka drömmer om det perfekta förhållandet där de två älskande förstår varandra helt och fullt.

Det är en rik text jag läser. Ibland känns den lite tillrättalagd, en konstruktion. Men där finns djup. Där finns rasism och kulturkrockar och en dröm om ett bättre liv i USA. Där finns kvinnornas förhållande till sina föräldrar. Längtan efter att få barn och trycket från familjen att gifta sig och få barn. Tjatet från släktingar. Mödrars åsikt om vad en bra man är. Jakten efter pengar, korruptionen i Nigeria, som är ingående och detaljrikt skildrad och så omfattande att man nästan inte tror att det är sant. Fast det är det nog. Det är stor rättsosäkerhet i Nigeria. Mäktiga män pekar med hela handen och det blir som de vill. Ingen kan tro att Omelogor har gjort karriär och blivit rik på grund av sin egen förmåga. Hon måste ha gått sängvägen sägs det och skvallras det. I romanen finns också en mäktig västerländsk man som betraktar hotellstäderskor som lägre stående varelser och begår svåra övergrepp.

Samtidigt som allt detta finns i berättelsen är den stundvis nästan vacker. Delvis är den också mycket spännande och drabbande, men en stor del av romanen är lugn, lite eftertänksam, berättande och resonerande. Det kan kännas lite långt. Kanske hade texten kunnat skäras ner lite grand, men jag är osäker på det. När jag har läst romanen till slutet känns det som om allt i texten behövs.

Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2025. Översättning: Niclas Nilsson.

Om Chimamanda Ngozi Adichie på svenska Wikipedia och på engelska.

Tidigare har jag skrivit om Chimamanda Ngozis roman Americanah och om novellen Cell ett.

Ifemelu och Obizie är ett älskande par. De är båda universitetsstuderande i Nigeria. Det är på 1990-talet och en militärjunta styr landet. Universitetslärarna får ingen lön och universiteten är tidvis stängda eftersom lärarna strejkar. Elförsörjningen fungerar ibland. Korruption råder och de mäktiga männen lever i lyx och har älskarinnor som är beroende av dem för sin försörjning. Ska man ha framgång måste man buga och bocka för de mäktiga.

Eftersom samhället fungerar så dåligt flyttar många utomlands. Ifemelu får ett stipendium och kan flytta till USA och studera där. Stipendiet räcker inte helt så hon måste på något sätt skaffa sig arbete också.

Americanah handlar om kärlek men först och främst om ras och diskriminering. Ifemelu är med om mycket i USA och genom alla dessa händelser och samtal visar författaren på fördomar och missuppfattningar. Det är nästan för tillrättalagt, det är undervisande. Men i det här fallet tycker jag att det är befogat. Jag behöver undervisas om ras, om diskriminering och om hur det kan kännas att vara svart. Jag får också lära mig en del om hur det kan vara att komma till ett annat land utan arbetstillstånd och försöka ta sig fram och klara sig och bli utnyttjad.

Jag lär mig alltså en del genom att läsa Americanah. Romanen handlar mycket om den vita medelklassens roll. Om människor som är så välvilliga men som inte vill se problemen klart. Människor kan ibland ha en romantisk, helt felaktig och orealistisk syn på livet i Nigeria, att det är jordnära och enkelt och därför något att beundra och sträva efter. Vissa människor buntar ihop alla afrikaner och tror att Afrika är en enhet.

Romanen behandlar också problemet om hur viktig rasfrågan är och hur olika en afroamerikan och en afrikan från Nigeria kan se på den saken. Situationen är inte densamma i Nigeria. Där är inte ras den viktiga frågan, även om det anses att ju blekare hud man har, desto finare är det, och kvinnor använder hälsovådliga medel för att få håret rakt. I USA härstammar de svarta från slavar och det är inte många generationer tillbaka till en situation där lagstiftning och bestämmelser var fruktansvärt diskriminerande för svarta.

En fördel med den här romanen är just att Ifemelu kommer okunnig om förhållandena i USA och att hon har sin Nigerianska bakgrund så att hon delvis gör andra bedömningar än en amerikan. Både livet och förhållandena i Nigeria och att Obizie lever en tid i England gör att romanen blir rikare och att problemen ses från olika håll. Americanah är också spännande och skriven så att läsaren undrar hur det ska gå. Vi får ta del av Ifemelus liv i Nigeria och i USA, men också av Obizies tillvaro, men författaren har kommit närmre romanpersonen när det gäller Ifemelu.

Sammantaget vill jag säga att jag rekommenderar den här romanen. Americanah är en bra och viktig roman.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, Bonniers 2013. Översättning: Ragnar Strömberg.

Okonkwo är en man som tillhör Igbofolket i Nigeria. Han är välbeställd, det har gått bra för honom och han har arbetat hårt. Han är också en hård man som håller på krigaridealet och som styr sitt hushåll med barn och sina hustrur med fast hand. Han var en framgångsrik brottare i sin ungdom och är en högt värderad man i byn.

Tiden är 1800-talet och författaren lägger stor vikt vid att beskriva igbofolkets kultur. Det var ett välorganiserat samhälle med fasta regler och rättsskipning. En bra man arbetade hårt, byggde sig en fin gård och samlade mycket jams i sina förråd. Männen kunde erövra vissa hedersgrader genom sitt arbete, sin vandel och genom att köpa dem. Hela sitt liv har Okonkwo strävat efter att vara en respekterad man och att stiga i graderna. Vi får veta mycket om Igbofolkets kultur, om förfäderna, om orakel, om de äldstes råd, om att var och en har en chi som är en slags skyddsande. Om det går dåligt för någon har denne en dålig chi. Igbofolket hade också en stor berättartradition och att kunna formulera sig väl och använda olika ordspråk var viktigt.

Det är männen som har makten hos igbofolket, men kvinnorna är inte helt maktlösa. Där finns prästinnor och orakel och många kvinnor säljer varor på marknaden. Det är ingen idyllisk kultur ur vår synvinkel. En kvinnas högsta värde ligger i att föda söner. Men nyyfödda tvillingar ställs ut i skogen för att dö oavsett vilket kön de har.

Det här romanen skulle kunna framstå som pekpinneaktig men det är det inte alls. Igbofolkets samhälle är levande beskrivet och helt integrerat i berättelsen och meningen med den är ju att gestalta hur Igbokulturen slås sönder genom kolonialismen. Det börjar med köpmän som kommer till Afrika, det fortsätter med missionärer och efter dem kommer kolonialmakternas krigsmakt. Okonkwo är en man som inte vill kompromissa och som vill att det gamla samhället ska leva kvar oförändrat.

Allt går sönder är spännande att läsa, den är lättläst och ger en bra inblick i igbokulturen och den gestaltar allt från igbofolkets synvinkel. Den är helt enkelt en mycket bra roman som jag rekommenderar. Den är den första i en kvartett romaner av Chinua Achebe.

Allt går sönder av Chinua Achebe, Tranan 2004. Översättning: Ebbe Linde.

Originalspråket är engelska och titeln är då Things Fall Apart.

Yejide och Akin har varit gifta i fyra år. De har ett bra äktenskap men inga barn. Släkten trycker på. Det är ett evigt tjat om att de måste skaffa barn och om olika åtgärder som de bör vidta för att Yeide ska bli gravid. Att Yejide bör fasta och träffa en trolldomspräst på ett berg är en av dem. En annan är att ta hand om en släktings barn en tid. Barnet ska locka fram ett nytt barn i Yejides livmoder.

Akin får ständiga påtryckningar om att han bör gifta sig med ännu en kvinna. Om han gör henne med barn kommer hans första fru också att bli gravid.Yejide och Akin är universitetsutbildade. Akin vill inte ha ännu en fru. De tror inte på magi. Ändå kan de inte stå emot det hårda trycket från släkten. Akin gifter sig med en ung kvinna. Hon får bo i en annan del av stan. Och Yejide fastar och klättrar uppför berget med en get i släptåg för att om möjligt bli gravid.

Det hårda trycket och Yejides längtan efter ett barn leder till att hon blir skengravid. Magen blir större och hon får alla symptom på graviditet, men läkarna konstaterar att inget finns i hennes livmoder.

Till slut blir hon gravid efter att ha haft sex med Akins bror när hennes man inte är hemma. Så småningom visar det sig att både Yejide och Akins bror har gener som gör att deras barn får sicklecellanemi. Det innebär att de röda blodkropparna är deformerade och att barnet lider svårt och kan dö tidigt. Den här sjukdomen är relativt vanlig i Nigeria.

Problemet med barnlöshet kan vara svårt nog utan en släkt som ständigt trycker på och kräver ett barn. Det kan inte vara lätt för en kvinna att leva i ett samhälle där en man kan ha fyra fruar och där släkten kräver att hon ska föda barn. Det kan inte vara lätt för en man att leva i ett samhälle där en riktig man ska vara fruktsam och potent. Får man sedan barn med en allvarlig sjukdom blir livet tungt.

Boken är lättläst och rakt berättad även om det är många hopp i tiden. Den är spännande och griper tag. Jag vill veta hur det går. Och jag får en viss inblick i Nigerianska förhållanden och krocken mellan gamla och nya föreställningar om hur världen fungerar.

Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, Piratförlaget 2017. Översättning: Erik MacQueen