Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley

Tessa Hadley är december månads författare i Novelltolvan. Den här novellsamlingen hade jag redan i bokhyllan så den tog jag fram och läste novellen Ställföreträdaren. I den berättar en kvinna om hur hon i tjugoårsåldern blev förälskad i en av sina lärare vid namn Patrick Hammett.

”Självklart var han ouppnåelig för mig. Vem var jag? Jag var ingen. Jag hörde inte ens till de smartaste eleverna. Inte heller var jag någon utpräglad medelmåtta; jag var medveten om att jag hade ett udda sätt att se på saker och ting, som ibland yttrade sig i insiktsfulla kommentarer och andra gånger bara ledde till att alla stirrade oförstående. Patrick uppmuntrade mig. En gång påminde han allihop om något jag hade sagt. ‘Minns ni vad Carla påpekade under förra veckans seminarium?’ En annan gång, när jag hade fört något resonemang kring valfrihetstemat i Mycket väsen för ingenting, sa han: ‘Det där var mycket välformulerat, Carla. Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.’ Det gjorde mig väldigt glad. Men jag hyste inga illusioner.”
(Sid. 8-9)

Novellen är skriven mycket lugnt konstaterande. Tessa Hadley kan skriva så att man känner igen sig fast man inte har upplevt riktigt detsamma som i berättelsen, och hon tar med det som är nödvändigt, men inte mer. Berättelsen ger stort utrymme till läsarens egna funderingar och när man har kommit så här långt i läsningen kan man mycket väl tro att man redan vet vad som kommer att hända i novellens fortsättning men i så fall bedrar man sig.

Ställföreträdaren – novell av Tessa Hadley ur samlingen Noveller, Wahlström & Widstrand 2021. Översättning: Marianne Tufvesson.
Just denna novell publicerades första gången 2003.

Tessa Hadley är en brittisk författare av noveller, romaner och fakta. Om Tessa Hadley på engelska Wikipedia. Tre av hennes romaner och den här novellsamlingen är översatta till svenska.

Av Tessa Hadley har jag tidigare läst novellen Gudbarnen ur den här samlingen och romanen Fri kärlek.

Spökhuset – Novell av Virginia Woolf

Månadens författare i Novelltolvan är Virginia Woolf (1882-1941) och passande nog köpte jag den här boken med hennes noveller och prosaskisser på bokrean i år. Ur den har jag valt att läsa Spökhuset eftersom jag tänkte att den stämde bra att läsa i november. Nu visade det sig att novellen inte alls var otäck, utan vacker och lite melankolisk.

Så här börjar novellen:

Vilken tid man än vaknade var det en dörr som stängdes. Ur rum i rum gick de, hand i hand, lyfte och öppnade, undersökte – ett spöklikt par.
”Här lämnade vi det”, sade hon. Och han lade till: ”Men också här!” ”Det finns en trappa upp”, mumlade hon. ”Och i trädgården”, viskade han. ”Tyst!” sade de, ”så vi inte väcker dem.”
Men det var inte så mycket det att ni väckte oss. O nej. ”Nu letar de efter det; de drar ifrån gardinerna”, kunde man säga och läsa en sida eller två. ”Nu har de hittat det”, antog man och hejdade pennan vid marginalen. Och till slut, när man tröttnat på att läsa, kanske man gick upp och tittade efter och fann huset alldeles tomt, men dörrarna stod öppna …

(sid. 148)

Och vad det är som det spöklika paret letar efter, det får man veta om man fortsätter att läsa.

Spökhuset – novell av Virginia Woolf ur samlingenVirginia Woolf, samlade noveller & prosaskisser, Modernista 2017. Översättning: Margareta Ekström. Förord: Josefin Holmström.
Boken publicerades första gången 1985 (The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf) och den kom första gången i svensk översättning 1990. Novellen Spökhuset finns i avdelningen för noveller skrivna 1917-1921.

The Comfort of Strangers av Ian McEwan

Colin och Mary är på semester i en stad. Vilken stad och i vilket land framgår inte. Som läsare trevar jag och undrar om det kan vara Venedig? Men något sådant specificerar inte författaren och han gör inte det för att skapa osäkerhet, räknar jag med. Colin och Mary är ett älskande par. De har varit i staden en hel vecka och redan sett många sevärdheter, men de hittar mycket dåligt. De glömmer sin karta och de går vilse bland de snåriga gatorna och gränderna. Så en kväll när de gått vilse i jakt på en restaurang där de kan äta middag träffar de en man och han tar med dem till en bar.

Jag kan inte låta bli att reta mig lite på de två turisterna. Men hur klantig får man bli? tänker jag. Och varför i hela världen följer ni med den där mannen? Men det är ju så romanen är skriven. Det ruvar en osäkerhet och ett hot någonstans i bakgrunden och det gör att romanen är spännande. Den är mer spännande än alla thrillers (vilket inte är jättemånga) som jag har läst, och det beror på att Ian McEwan är en så skicklig författare. Han skriver så att det känns som om Mary och Colin verkligen är i den där staden. Han kan skapa diffus spänning och hålla igång den till romanens slut. Och slutet sedan. Det känns ordentligt.

The comfort of Strangers är en av Ian McEwans tidigare romaner, det är hans andra. På den tiden kallades han ibland Ian Macabre och det säger en del. Jag ska inte avslöja mer om romanens handling, men jag kan tala om att allt hänger ihop mycket bra och att fast slutet känns svårt att svälja känns det på något sätt naturligt och ofrånkomligt bara man accepterar berättelsens uppläggning. Hela romanen och dess slut leder också till funderingar och tankar om detta brittiska par och varför de gör det de gör.

The Comfort of Strangers av Ian McEwan, Vintage 2016.
Romanen publicerades första gången 1981 och kom i svensk översättning samma år (Främlingars tröst). Romanen är filmatiserad.

Om Ian McEwan på svenska Wikipedia och på den engelska.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Mrs Dalloway bor i ett stort hus i London. Hon har gott om tjänstefolk, men ikväll ska hon ha fest och tjänstefolket har så mycket att göra ändå för att ordna till festen så hon går ut själv för att köpa blommor. Hon njuter av promenaden i den myllrande staden och att höra klockan i Big Ben slå. Sedan får vi ta del av hennes tankar och upplevelser under hela denna dag, men inte bara hennes. En god vän från ungdomen dyker upp, Han ser ett par i parken. Ja det är fler människor vars tankar och görande vi får läsa om.

Handlingen i romanen spänner alltså över en dag, från morgon till sen kväll. Eftersom den börjar abrupt med att Mrs Dalloway ger sig ut för att köpa blommor är det ingen tidig morgon det handlar om och eftersom hon har fest slutar inte romanen förrän sent på natten. Tankeflödet hos olika människor löper genom hela berättelsen. Det påminner om hur Mot fyren (1927) är skriven, men som jag minns det är tankarna mer dominerande där och går från den ena personen till den andra utan att vi först vet i vems huvud vi nu har hamnat. Det är lättare att följa romanens färd genom personerna i Mrs Dalloway.

Mrs Dalloway är Virginia Woolfs fjärde roman. Jag har inte läst de tre tidigare, men jag tror att hon i Mrs Dalloway har hittat det här nya sättet att skriva – ett tankeflöde. Det är ju inte nytt i sig. Till exempel Ulysses av James Joyce som kom 1922 innehåller en hel del av det, men den är mycket skitigare, den är provokativ och satirisk och innehåller kapitel som är skrivna på olika sätt. Mrs Dalloway hänger ihop från början till slut fast vi får gå in i olika människors huvuden, och man märker att författaren tycker om London. Romanen har en positiv ton fast den inte saknar hemska händelser och också visar på mänskliga svagheter och dåligheter med stor psykologisk klarsyn. Klass, snobberi och skillnaden mellan den som har pengar och den som inga har finns också med. Men Mrs Dalloway har ett bra äktenskap. Det finns en klokhet i romanen, en klokhet som kommer med åren. Det finns en hel del minnesbilder från ungdomen i berättelsen. Och hur blev det nu när Mrs Dalloway och hennes gamla vänner är i femtioårsåldern? Inte som man trodde att det skulle bli, men i alla fall för Mrs Dalloway ganska bra ändå, även om det eländiga kriget och minnen från den tiden ruvar i bakgrunden.

Utgåvan jag läste är en nyöversättning. Jag har inte läst romanen på engelska, eller rättare sagt, jag kan ha gjort det för länge sedan, antingen det eller en annan översättning, men jag minns i så fall i stort sett ingenting av det. Men jag vågar påstå att detta är en bra översättning. Jag känner igen Virginia Woolfs språkmelodi från Orlando (1928) som jag läste på engelska och det kan inte vara så lätt att åstadkomma på svenska. Boken rekommenderas.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf (1882-1941), Bonniers 2025. Översättning: Eva Åsefeldt. Förord: Anna-Karin Palm.
Romanen publicerades första gången 1925.

De sju morden på Evelyn Hardcastle

Någon befinner sig plötsligt i en skog och ropar efter Anna. Vi vet inte vem denne någon är, men efterhand har vi förstått att denne någon är en man. Han verkar inte vara gammal och så småningom förstår han att han befinner sig i en annan mans kropp. Just att jag som läsare inte visste något om vem denne man var är den här bokens stora problem. De sju morden på Evelyn Hardcastle är en imponerande konstruktion. Det är en pusseldeckare skriven på ett mycket ovanligt sätt. Men eftersom jag inte hade fått något att hänga upp mitt intresse på när det gäller huvudpersonen, som också är berättare, tyckte jag att den var mycket tråkig. Mordgåtan i sig räckte inte för att jag skulle bli intresserad. Inte för en så pass omfångsrik bok.

Jag lägger in en brasklapp här. Det var äckligt varmt när jag läste boken. Då sover jag illa dåligt och min hjärna är inte helt ung. Det är många personer i berättelsen och de introducerades snabbt så jag hade svårt att hålla reda på dem. Som tur är finns personlistor i början av boken. Men den var ändå besvärlig att läsa för mig och inte det minsta underhållande. Kanske är det bara jag. Boken har ju fått priser och är en bestseller. Men jag behöver något att hänga upp mitt intresse på och det fanns inte här. Författaren skriver att han alltid har varit fascinerad av Agatha Christies böcker. Men de är aldrig så här långa, och oftast finns något att ta fasta på som personerna Miss Marple och Hercule Poirot och de andra romanpersonerna är kanske ofta schabloner, men de finns i någon slags verklighet.

Men en roman måste inte handla om den verkliga världen för att jag ska läsa den med behållning. Det är faktiskt inte där skon klämmer. Jag har till exempel läst både Ishiguros Begravd jätte och Susanna Clarkes Piranesi och de gav mig mycket fina läsupplevelser. Men de författarna verkar i en annan division förstås.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton, Modernista 2020. Översättning: Ragnar Strömberg.

Kärlekens musik av Vikram Seth

Den här romanen handlar om en mycket känslosam man. Han heter Michael och han är violinist. Hans far var slaktare och det fanns ingen musiktradition i hans familj, men med hjälp av lärare och en rik dam i grannskapet fick han musikutbildning. Michael blev aldrig soloviolinist, han är andreviolonist i en stråkkvartett. Det är inget arbete där man i allmänhet tjänar mycket pengar och han undervisar också. Ändå har han en mycket fin violin, en Tonini. Den hade han aldrig kunnat köpa. Han har den till låns från den rika damen som har hjälpt honom.

Under sin utbildning i Wien träffade Michael en ung kvinna, Julia. De blev förälskade i varandra, men Michael kom ihop sig med sin lärare och klarade inte av att stanna där. Han flydde tillbaka till England. Man kan nog säga att det är Michaels största problem, just att han är så känslig och har svårt att hantera en del situationer. Han förlorade Julia på så vis, eftersom han isolerade sig helt under en tid. Kärlekens musik är alltså en kärleksroman och den handlar både om kärleken mellan Julia och Michael och kärleken till musiken.

Jag började det här inlägget med att skriva att Michael är en mycket känslosam romanperson och Kärlekens musik är också en mycket känslosam roman. Jag brukar uppskatta romaner som är skrivna på ett lugnt och sakligt sätt. Här är det inte så eftersom det är den känslosamme Michael som berättar. Men det är så bra. Kärlekens musik ger mycket. Det är intressant att få ta del av en musikers liv och här spelar han i en stråkkvartett där förhållandet mellan medlemmarna blir mycket mer personligt än om han spelade i en symfoniorkester. Kärleken till musiken, musikernas olika personligheter och de olika konstellationer som blir till och ändras, ibland bara tillfälligtvis därför att de ska spela en kvintett eller att ett par av dem ska spela en trio. Deras problem att ha råd med tillräckligt bra instrument, deras turnéer och musiken som de spelar. Man vill lyssna. Dessutom har författaren ett humoristiskt öga mitt i allvaret.

Kärlekens musik av Vikram Seth, Forum 1999. Översättning: Britt Arenander. Dikterna är översatta av Caj Lundgren.
Romanen kom samma år på engelska (An Equal Music).

Ur kurs av Sybille Bedford

Flavia är 17 år och bor i en hyrd villa vid kusten i Provence. Det är hennes mor som har hyrt den men hon har åkt iväg med en man så Flavia är där alldeles ensam. Det var inte meningen. Bland annat skulle en äldre manlig vän till familjen resa dit, men det har Flavia avstyrt. Hon bor där ensam och studerar för att kunna söka in till universitetet i Oxford. Tiden är början av 1930-talet.

Flavia arbetar disciplinerat med studierna. Hon har en handledare för studierna som hon har kontakt med en gång i veckan. Hon badar och hon träffar ibland en konstnärshustru och några andra som bor i villor i närheten. Det är människor som har det väl ställt och ibland tänker jag på Bonjour tristesse av Françoise Sagan, kanske bara för att flickan i den romanen också finns i en villa på den franska rivieran. Den romanen utspelas i en helt annan tid och flickan Flavia är mycket mer ambitiös och tänker mycket mer på politik och filosofi och på hur andra människor är. Hennes familj har en helt annan bakgrund. Hennes mamma är uppvuxen i Rom i en aristokratfamilj, men mammans mor kom från USA och Flavias far var britt så olika kulturer och sätt att vara speglas i romanen, och Flavia dras mycket mer till kvinnor än till män.

Ur kurs är en roman som så småningom griper tag i en. Miljön och Flavias tankar och hennes kärlekshistorier är berättade så att det blir pregnant och kroppsligt och sinnligt. Det känns riktigt, som om det kunde ha varit så. I romanen finns också ett långt avsnitt där Flavia berättar för sin kärlekspartner om sin familjs historia. Jag uppskattar både det och den långa uppläxande monologen som Flavias nya bekantskap Andrée (som är en kvinna) håller. Monologen är mycket stark. Där bränner det till ordentligt. Det finns stor komplikation i romanen och det är inte lätt för Flavia att bemästra den. Ur kurs är en intressant roman.

Ur kurs av Sybille Bedford, Norstedts 1969. Översättning: Aida Törnell.
Romanen publicerades första gången 1968 (A Compass Error) och den är fortsättning på romanen A Favourite of the Gods, (1963) som finns översatt till svenska (En gudarnas gunstling, 1964). Den handlar om Flavias mormor som är amerikansk arvtagerska och gifter sig med en romersk prins. Den har jag inte läst, men man kan mycket väl läsa Ur kurs utan att ha läst den.

Sybille Bedford (1911-2006) hade internationell bakgrund, född i Tyskland, vid fjorton års ålder bosatt i Italien med sin mor, studerade sedan i England och bodde i USA under andra världskriget på grund av att modern var judinna. Hon har skrivit en rad romaner och fackböcker sex av hennes böcker finns översatta till svenska.

Slutgiltig och varaktig – novell av Ali Smith

Novellresan har stannat en stund på biblioteket och tack vara Ugglan & Boken som står för resan har jag lånat Ali Smiths novellsamling Bibliotek på biblioteket och läst den första novellen ur den. Jag trodde att novellerna skulle ha anknytning till bibliotek, men så är det inte. Det finns kursiverade textavsnitt mellan novellerna och det är dessa som handlar om bibliotek. Det som föregår novellen jag har läst handlar om hur Ali Smith får syn på en skylt med ordet Bibliotek tvärs över gatan. När hon går dit finner hon att innanför dörren finns en exklusiv privat klubb med restaurang och bar och några lyxiga hotellrum. Inget bibliotek alltså.

Men nu till den första novellen som har titeln Slutgiltig och varaktig. Berättaren har givit sig iväg med tåget och kommit fram och gått av tåget som har tömts på passagerare. Men när det tomma tåget körs bort är det inte riktigt tomt. En kvinna som reser i rullstol sitter kvar, instängd på tåget.

Ett litet smakprov ur novellen:
Vagnen hade varit full, alla sittplatserna upptagna tio minuter innan tåget gick och tåget fortsatte fyllas med människor fram till ögonblicket då dess dörrar gick igen om oss; resan hade varit en övning i otillgänglighet, främlingar som vajade mot och sedan omsorgsfullt bort från varandra i gångarna, människor som försökte att inte vaja mot varandra vid dörrarna, människor som tornade upp sig över den ganska yppiga kvinnan i rullstolen som läste sin tidskrift. När jag gick på tåget hade hon suttit där, på den yta som var avsedd för rullstolar. På något sätt var de vajande människorna som stod över hennes huvud mer störande, tyckte jag, än de var över huvudena på människorna som bara satt normalt på sätena; på något sätt var det höjden av ohövlighet att kanten på en mans öppna jacka hela tiden snuddade vid hennes bakhuvud.
(s 13-14)

Hur det går får ni veta om ni läser novellen.

Slutgiltig och varaktig, novell av Ali Smith ur samlingen Bibliotek, Atlas 2017. Översättning: Niclas Nilsson.
Samlingen publicerades första gången 2015 och titeln var då Public Library and Other Stories.

En novell på temat Bibliotek som jag har skrivit om tidigare här på bloggen är Biblioteket i Babel av Jorge Luis Borges (1899-1986).

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson

Jeanette Winterson var adoptivbarn och växte upp i en industristad i norra England i en fattig familj. Många, många där var fattiga, skriver hon. Hennes adoptivmor var en tyrann, strängt religiös och mycket svartsynt. Hon hade två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet. När flickan skulle straffas beordrade hon henne att gå ut och låste sedan dörren så att hon måste sitta utanför huset hela natten.

En sådan barndom måste ha påverkat Jeanette Winterson i hög grad och det har den också gjort, enligt vad hon skriver. Ändå är denna självbiografiska roman inte så hatisk som man kunde förvänta sig. Det finns stor frustration i den men också mycket eftertänksamhet, och författaren skriver att hennes adoptivmor nog gjorde så gott som hon kunde. Hon var som hon var, inte en frisk och normal person. Och lilla Jeanette var inte alls så som adoptivmamman ville ha henne, och det fick hon också ständigt veta. När flickan blev lite äldre och fick känslor för andra flickor blev det än svårare.

Att vara adoptivbarn är i sig en påfrestning – att man har blivit lämnad, att man kommer från något okänt. I Jeanette Wintersons fall var det värre. Eftersom adoptivmodern behandlade henne så illa blev denna övergivenhet oerhört stor. Hur överlever man en sådan barndom utan att bli ett fullkomligt vrak? För Jeanette Winterson blev böcker en räddning. Romanen handlar mycket om läsning och litteratur. Men flickan var tvungen att smyga med läsningen eftersom den mesta litteraturen var förbjuden i hennes hem. Så småningom började hon också leta efter uppgifter om sitt ursprung, också det i hemlighet.

Ja, den här självbiografiska romanen är på många sätt en förskräcklig historia, men i den finns flickans stora kraft, litteraturen, en del vänner, och hopp. Det finns en värme i den också, det finns liv. Vi vet ju att Jeanette Winterson blev en stor författare, och det ska till en bra författare för att skriva en så fin roman som denna.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2012. Översättning: Ulla Roseen.
Romanen publicerades första gången 2011 (Why Be Happy When You Could Be Normal)

Samlaren av John Fowles

En fattig kontorist är helt besatt av en vacker flicka. Hon bor mitt emot kontoret där han arbetar och han har tittat på henne och tänkt på henne under lång tid när han plötsligt vinner en stor summa pengar på tipset. Vad gör han med alla pengarna? Han ger till sin faster som han bor hos. De tar in på hotell i London och äter dyra middagar Och köper både det ena och det andra. Men han känner att personalen föraktar dem, eftersom de tillhör fel klass. Det märks så tydligt. När så fastern reser för att besöka släkt i Australien kan han göra det han längtar efter. Han köper ett gammalt hus på landet och han kidnappar den vackra flickan som han är besatt av.

Mannen är samlare av insekter och först och främst fjärilar. Nu har han samlat in en flicka och tänker att hon ska lära sig älska honom. Det gör hon naturligtvis inte. Han vet inte vad kärlek är. Flickan är hans fånge och han är en människa som hon aldrig skulle kunna älska och respektera. I hennes ögon är han korkad och obildad. Hon är konststuderande och konst, litteratur, musik och hur man inreder sitt hem är viktigt för henne. Klassskillnaden är bråddjup fast hon inte kommer från en familj med en massa pengar. Dessutom är hon bara tjugo år och umgås mycket med en excentrisk äldre bildkonstnär. Hon har en bestämd uppfattning om vad som är bra konst eller inte och att hon känner sig veta så mycket om vad som är bra och dåligt och känner förakt för de som inte inte begriper kulturens värden är inte förvånande. Hennes ungdom kombinerat med hennes svåra situation som samlarens fånge gör det fullt begripligt.

I romanen får vi både ta del av samlarens och flickans tankar. Det är en otäck historia och den är bra berättad. Samlaren var John Fowles debutbok. En mycket bra debut. Hur det går avslöjar jag inte.

Samlaren av John Fowles, Modernista 2018. Översättning: Torsten Blomkvist.
Romanen publicerades första gången 1963 (The Collector).

John Fowles (1926-2005) var en brittisk författare som började sin karriär som lärare. Hans debutbok Samlaren blev en stor succé. Andra kända romaner av Fowles är Illusionisten (The Magus 1965, reviderad 1977) och Den franske löjtnantens kvinna (The French Lieutenat’s Woman 1969). Illusionisten har jag läst och jag rekommenderar också den, men det var innan jag började blogga så jag länkar till den senaste utgåvan. Den första svenska utgåvan hade titeln Mannen som trodde han var gud (1968). Den är inte reviderad och utökad som de följande utgåvorna.