Detaljerna inleds med att berättaren har feber och börjar tänka tillbaka på sitt förflutna, men det är sannerligen inga feberfantasier den här boken handlar om. Allt är pregnant och sakligt och och i viss mån detaljerat skrivet. Romanen innehåller nedslag ur berättarens liv, hon berättar om fyra personer som hon har mött och umgåtts med under olika perioder i livet. Tre av dem tillhör hennes egen generation och de framstår som komplicerade och som människor man inte kan lita på kommer att stå vid ens sida i med- och motgång. De är mycket självcentrerade.

Vi får alltså tre porträtt av dessa människor men samtidigt gör de mig mycket intresserad av berättaren. Hon har träffat personerna i romanen under olika skeden i sitt liv. Hon var själv inte likadan tillsammans med var och en och hon frågar vad i hennes liv som är själva ramen. Vad är hon? Varför berättar hon så lugnt och avmätt om dessa händelser? Det är så mycket som måste ha gjort ont. Hur kommer det sig att hon har haft dessa relationer med människor som uppenbarligen inte bryr sig om henne på allvar? Vad är det hon inte berättar? Och allt är ändå sett och framställt ur berättarens synvinkel. Hur sant är det? Hur mycket förstår hon om sitt liv? Ja hur mycket begriper vi alla av det som har hänt oss?

Den fjärde personen är berättarens mor och då får vi mer om berättarens bakgrund. Men Detaljerna består av bitar ur berättarens liv. Många detaljer, och det är så mycket som inte finns där. Det är bra. Jag uppskattar att det är så mycket vi inte får veta. Jag uppskattar sakligheten. Eller kanske den skenbara sakligheten. Vem vet hur saklig berättaren egentligen är? Jag uppskattar att boken innehåller fragment av berättarens tidigare liv för det leder till tankar och funderingar och min egen fantasi får spelrum. Det som finns där är mycket bra skrivet, det ger atmosfär och känsla. Det känns som om orden är vägda, vilka som ska användas och hur. En bra bok, helt enkelt.

Detaljerna av Ia Genberg, Weyler 2022.

En ung kvinna som vill bli författare skriver dagbok under året innan hennes debutbok kommer ut. Antagligen handlar den om Wera von Essen själv. Säker är jag inte. Jaget bor i Berlin och flyttar till Stockholm. Hon skriver på sin dagbok och på en roman, ett ensamt arbete. Men hon träffar vänner också och går ut i nattlivet ibland. Hennes förhållanden med män är tillfälliga om de inte är hennes vänner. Den här kvinnan rör sig bland konstnärer och författare. Hon är en storstadsmänniska. Dessutom tar hon droger ibland och deltar i för mig egendomliga religiösa ritualer. Det är ett sådant liv dagboken visar upp.

Man kan tycka att det här är narcissistiskt och navelskådande och undra vad det har för värde för läsarna. Men det är så bra skrivet. Visst verkar det vara självbespegling och texten gestaltar inte genom att scener som läsaren kan leva med i är uppbyggda. Författaren beskriver. Men ur den här texten stiger bitar av en människa fram. Jaget blir en levande person som jag som läsare får lite hum om och känsla för, en komplicerad person som jag inte alltid tycker om. Men det är ju bra. Texten driver framåt hela tiden.

Skrivandets möda och osäkerheten genomsyrar dagboken. Den unga kvinnan är fattig. Ibland har hon inte mat. Många gånger undrar hon om det hon skriver är bra, om det är värt att ges ut och hur mycket hon ska skriva om släktingar och vänner. Hon pendlar fram och tillbaka mellan stark självkänsla och tankar om hur bra hon har fått till texten och nedstämdhet och känsla av att hon är värdelös och att det hon håller på med är skräp. Det är väl i högre eller mindre grad varje människas lott som håller på med konstnärligt arbete.

Det är något väldigt skarpt över den här dagboksromanen. Det är skickligt gjort, vad som är utvalt att berättas om, hur miljöerna och jaget träder fram. En debutants dagbok är det första jag läser av Wera von Essen och jag vill mycket gärna läsa mer.

En debutants dagbok av Wera von Essen, Modernista 2018.

Oskar har sommarjobb på förskolan i Ammarnäs och där träffar han renskötaren Eija som är storasyster till ett av barnen. Oskar är själv av samesläkt men någon generation tillbaka förlorade man rätten att ha renar. Men han har varit i trakten mycket som barn.

Ovanjorden handlar om kärlek och relationer och om naturen och livet som renskötare. Eija är gift och hennes relation med Oskar är komplicerad både på grund av det och att Eija är en komplicerad person. Den finns nästan inte som fysisk relation förrän ganska långt in i romanen. Romanens berättare är Oskar. Kanske är han lika komplicerad, men nästan allt berättas av honom och då är det kanske ofrånkomligt att Eija blir svårare att förstå sig på.

Men berättelsen är mycket fysisk ända från början. Hela romanen står på en mycket fysisk och naturnära grund. Det är trötta utarbetade människor som har arbetat dygn i sträck med renarna. Det är Oskar som klafsar omkring i moraset när han har examinerats från lantbrukshögskolan och tar vattenprover i området där Eija och hennes familj hade sin vinterbostad. Det är mygg. Oerhört mycket mygg. Det är mycket kaffe. Och allt är så bra gestaltat, så handfast, att jag tror ingen som läser romanen kan undgå att känna hur viktiga kaffestunderna är.

Ovanjorden handlar också om främlingskap, att inte höra till. Oskar hör inte till samekulturen, men han dras till den, mycket på grund av Eija men också till naturen och till ett annat liv än det i staden. Han gjorde värnplikten hos fjälljägarna. Han är stark och han är inte bortkommen i fjällen eller i skogslandet. Men ändå hör han inte till gemenskapen bland samerna. Han är i utkanten. Det känns som om han trevar sig fram.

Nu är det inte bara kaffestunderna som verkar så viktiga och konkreta. Hela romanen har en gestaltning som gör att jag uppfattar den som sann. Så här är det säkert bland dessa människor och så här är Oskar och Eija. De finns. Och samtidigt skapar texten poesi. Författaren säger inte så mycket om de olika människorna men det han säger är det som ska sägas. Så känns det. Också avsnittet om de fattiga människorna som bodde vid vinterbostaden för flera generationer sedan känns som om det hör till. Det är berättat av författaren medan resten av romanen har Oskar som berättare. Det ger perspektiv och klyftan mellan den tillvaron och den moderna ger energi och styrka. Det ger också perspektiv på Eija. Tror jag. Det kan vara något jag har missat, men är kanske det avsnittet en slags förklaring på varför Eija är som hon är?

Fast Ovanjorden är en sorglig berättelse om många svårigheter och motsättningar är den ändå positiv. Det känns bra att läsa om människor som arbetar, som finns, och som också kan samarbeta trots alla olika känslor. Och så befriande att få läsa om en mans kärleksrelation till en kvinna som har stark kropp och kan arbeta hårt och som går sin egen väg. Ovanjorden rekommenderas varmt.

Ovanjorden av Mikael Berglund, Bonniers 2022.

Minna är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. När allt ansvar och allt arbete står henne långt upp över öronen kan hon inte säga nej till att bli klassmamma eller vara provvakt på skolan. Hon får svårare och svårare att hålla ihop tillvaron och komma ihåg allt hon ska göra. Och en dag faller hon ihop.

Den här romanen behandlar ett stort problem i vårt samhälle där vi numera har ett alltmer slimmat arbetsliv och där vi ser alltför mycket perfektion och icke realistiska inlägg på sociala medier. Sara Beischer gör det rappt och effektivt. Jag blir nästan stressad när jag läser om Minnas liv. Författaren arbetar med skarpa penseldrag och tar fram en fullständig motsats till Minna i Iris som hon träffar när hon börjar arbetsträna för att komma tillbaka till arbetslivet efter sjukskrivningen. Iris röker och lever inte hälsosamt, hon städar inte och bryr sig inte om regler och att arbeta effektivt. Det har en stor fördel. Boken är lättläst och handlingen driver vidare, men det gör också att berättelsen saknar nyanser och att porträttet av Minna inte blir riktigt trovärdigt. Allt som händer i romanen har säkert hänt och kan hända igen. Men vem är Minna egentligen? Och vem är hennes man Niklas?

Å andra sidan kan man se Mamma är bara lite trött som en effektivt inlägg i debatten. Och det är kanske bra så.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer, Lind & CO 2016.

Sund handlar om Eva Zackrisson som kommer från Kalmar. Hon har just börjat sin utbildning på Arkitekthögskolan vid romanens start. Och det är roligt värre. För läsaren alltså, inte för Eva Zackrisson för hon känner sig inte hemma där och förstår inte snacket och vad som anses bra. Men roligt och satiriskt skrivet är det.

Det finns alltså en hel del humor i Sund men i botten är den en mycket allvarlig roman om en ung människa som försöker hitta sin väg i livet. Eva Zackrissons föräldrar är välutbildade, men de skildes när Eva och hennes syster växte upp och fadern är alkoholiserad. Hennes mamma har en forskartjänst på ett universitet i USA. Eva vet inte riktigt vart hon ska. Arkitektutbildningen verkar inte vara det rätta för henne. Ska hon bli poet? Ska hon bli sångerska som skriver sina egna låtar? Och så får vi följa Evas kamp och hennes strävan. Det är inte lätt. Hon har ett tungt bagage att bära men hon är samtidigt stark.

På Öland finns släkt och där har hennes familj ett sommarhus dit hon drar sig undan ibland. Där får vi kontrasten mellan hårt arbetande bönder som knappt kan få verksamheten lönsam och höga flygande ideal och åsikter från människor som har sitt på det torra. Den krocken finns hela tiden i romanen. Vanligt folk och vanligt liv jämfört med ett intellektuellt och priviligierat liv. Redan i den första boken om Eva Zackrisson finns den uppdelningen. Eva tillhörde ett gäng tonårsflickor, Kalmars jägarinnor, som målade sig kraftigt och drack och röjde runt. Eva var duktig i skolan och saknade allvarliga samtal, men samtidigt kände hon sig inte hemma bland ungdomarna som pratade filosofi och politik, och solidariteten bland jägarinnorna var stark.

Man kan uppfatta Sund som en allmängiltig berättelse om hur svårt det kan vara att hitta sin väg i dagens samhälle där alla möjligheter finns – och ändå gör de ju inte det. Men romanen handlar faktiskt om Eva Zackrisson och det är hennes tragikomiska humor som finns i boken. Det är hennes väg som är mycket specifik som vi läser om, fast säkert många andra har varit med om en hel del av hennes upplevelser. Där finns också trovärdiga relationer, särskilt Evas relation till fadern är gestaltad med värme och ilska. I Sund finns också fina miljöbeskrivningar och både jordnära och mer svävande romangestalter att ta till sig och lära känna. Och mycket atmosfär. Och så finns Öland där med poesi, hårt väder och härlig natur. Sund är en bra roman som jag rekommenderar.

Sund av Tove Folkesson, Weyler 2015.

Hennes första bok om Eva Zackrisson heter Kalmars jägarinnor.

Drömmaren och sorgen är en spökhistoria men inte en gastkramande sådan. I baksidestexten står en åldrad mans midsommarnattsdröm. Den åldrade mannen är arkitekten Lars Israel Wallman och ett av tidsplanen i romanen är midsommarafton 1952. Den gamle mannen ser tillbaka på sitt liv och hur han som ung arkitekt fick uppdraget att skapa ett slott, beläget på platsen Tjolöholm åt den rika familjen Dickson i slutet av 1800-talet.

I berättelsen finns många händelser i det förflutna som påverkar det som händer sedan. Den går långt tillbaka till familjen Dicksons historia i Skottland såväl som till händelser på 1800-talet och 1920-talet. Där finns förmögna mäns vidlyftiga sexualliv som ger efterverkningar med sorg och förlust och hemligheter och barn som inte blir erkända som ättlingar.

Det finns mycket övernaturligheter i romanen och den har en mystisk drömlik stämning. Där finns många referenser till det som har hänt tidigare, många olika bilder. Drömspel stämmer ganska bra som karaktäristik. Berättelsen är ingen sammanhängande historia och Lars Israel Wallman förblir lite diffus. Som läsare får jag sätta ihop olika bilder och situationer till min berättelse som inte är riktigt verklig. Det finns en handfast bakgrund, ett spektakulärt slott och människor som har funnits, men det är berättat på ett drömlikt sätt och på så vis skiljer sig Drömmaren och sorgen från de övriga romanerna som jag hittills har läst av Eva-Marie Liffner. I de övriga finns romanfigurer av mer kött och blod, figurer som jag kan känna igen och identifiera mig med. Drömmaren och sorgen är mer diffus, men vackert skriven och spännande att läsa ändå.

Drömmaren och sorgen av Eva-Marie Liffner, Natur och Kultur 2006.

Fru Magnusson har kommit till Stockholm där hon hyr en lägenhet medan ägaren är bortrest. Läsaren förstår genast att hon håller sig undan, att hon har varit med om något svårt som har fått hennes tillvaro att falla i bitar. Hon tillhör inte de fattigaste, hon har hemhjälp i lägenheten och hon har pengar. Men hon är ensam, hon håller sig borta från världen. Så småningom kommer det fram att hon har en ansenlig förmögenhet, men hon är satt under förmyndare.

Hennes dotter har gift sig med en man som fru Magnusson inte tycker om och det är de två som har fått igenom förmyndarskapet. De anser att hon slösar bort sin förmögenhet och handlar obetänksamt. I den lilla staden hon kommer ifrån är hon utskämd och hela borgerskapet där vet att hon är omyndiggjord. Men så småningom ska det bli rättegång om saken.

Natten till söndag är ingen programmatisk kvinnokampsroman, men jag ser den ändå som del av kampen för jämställdhet. Det har varit, och är kanske fortfarande, större risk för att en kvinna blir satt under förmyndare än en man, men det var vanligare förr. Spelrummet för en man att slösa bort sina och familjens pengar har varit mycket större än för kvinnor. Ja, utrymmet för mäns beteende har varit vitt och brett medan en kvinna skulle anses för obalanserad och asocial om hon handlade likadant. Många kvinnor från borgerskapet har också satts på mentalsjukhus för att de inte har uppträtt enligt normen för en städad och snäll flicka. Tidigare i historien var svenska kvinnor omyndiga enligt lagen. Änkor hade varit myndiga sedan länge, men gifte de om sig blev mannen deras förmyndare. Först år 1921 blev gifta kvinnor automatiskt myndiga. Och i många länder är kvinnor inte myndiga än idag.

Så problemet i Natten till söndag är ett viktigt problem behandlat i en underhållande och ganska spännande roman där en varm och känslosam och kanske lite obetänksam kvinna växer och blir säkrare med tiden.

Natten till söndag av Elin Wägner, Bonniers 1926.

Berättelsen gick också som följetång i tidskriften Tidevarvet.

Bleed betyder blöda men för en lajvdeltagare innebär bleed att den karaktär som deltagaren spelar läcker över i personens verkliga liv. I Lyra Kolis bok vacklar verkligheten på flera sätt. Hon gestaltar en osäker verklighet där personer inte vet vem den andra är. Hur väl känner jag den här människan? Och vem är jag? Vet jag vad jag vill och vad jag gör? Vad är det som driver mig?

Em är dokumentärfilmare och lever ihop med Julia. När de deltar i en lajv blir Em intresserad av en ung man som är med. Hon dras till honom fast hon har det bra med Julia. Det är en stark attraktion, åtminstone för Ems del. Fast killen hon dras till är en mörk, dyster och sunkig gestalt. Eller kanske just därför. Julias mamma har för länge sedan haft en fin vänskap med en finlandssvensk kvinna. Tror hon i alla fall. Men när hon får kontakt med kvinnan igen visar det sig att hon är man.

I Blödningen finns många relationer, de som sker i lönndom och vardagliga relationer mellan Em och Julia, mellan Julia och hennes mamma och mellan mamman och hennes man. Em känner sig inte fast förankrad i verkligheten. Julias mamma är alkoholiserad och hennes man tittar på porr i datorn. Det finns stort främlingsskap i den här romanen. Kanske kan man säga att den gestaltar känslan i dagens värld där vi överöses av mediabilder av olika slag och där många av oss visar upp oss på sociala medier. Fantasi och dagdrömmar behöver vi alla. Nu för tiden kan vi göra dem nästan verkliga genom det digitala eller genom lajv. Och jag kan tänka mig att lajv ibland kan skaka om och att man kan reagera på ett sätt som man inte hade föreställt sig innan.

Blödningen är en oroande roman. Den känns mörk och dunkel, fast det finns ljus och närhet och omtanke i Ems och Julias förhållande. Det är just vagheten samtidigt som där finns stora motsättningar som sätter igång ens egen fantasi. En intressant roman som jag rekommenderar.

Blödningen av Lyra Koli, Modernista 2020.