Ovanjorden av Mikael Beglund

Oskar har sommarjobb på förskolan i Ammarnäs och där träffar han renskötaren Eija som är storasyster till ett av barnen. Oskar är själv av samesläkt men någon generation tillbaka förlorade man rätten att ha renar. Men han har varit i trakten mycket som barn.

Ovanjorden handlar om kärlek och relationer och om naturen och livet som renskötare. Eija är gift och hennes relation med Oskar är komplicerad både på grund av det och att Eija är en komplicerad person. Den finns nästan inte som fysisk relation förrän ganska långt in i romanen. Romanens berättare är Oskar. Kanske är han lika komplicerad, men nästan allt berättas av honom och då är det kanske ofrånkomligt att Eija blir svårare att förstå sig på.

Men berättelsen är mycket fysisk ända från början. Hela romanen står på en mycket fysisk och naturnära grund. Det är trötta utarbetade människor som har arbetat dygn i sträck med renarna. Det är Oskar som klafsar omkring i moraset när han har examinerats från lantbrukshögskolan och tar vattenprover i området där Eija och hennes familj hade sin vinterbostad. Det är mygg. Oerhört mycket mygg. Det är mycket kaffe. Och allt är så bra gestaltat, så handfast, att jag tror ingen som läser romanen kan undgå att känna hur viktiga kaffestunderna är.

Ovanjorden handlar också om främlingskap, att inte höra till. Oskar hör inte till samekulturen, men han dras till den, mycket på grund av Eija men också till naturen och till ett annat liv än det i staden. Han gjorde värnplikten hos fjälljägarna. Han är stark och han är inte bortkommen i fjällen eller i skogslandet. Men ändå hör han inte till gemenskapen bland samerna. Han är i utkanten. Det känns som om han trevar sig fram.

Nu är det inte bara kaffestunderna som verkar så viktiga och konkreta. Hela romanen har en gestaltning som gör att jag uppfattar den som sann. Så här är det säkert bland dessa människor och så här är Oskar och Eija. De finns. Och samtidigt skapar texten poesi. Författaren säger inte så mycket om de olika människorna men det han säger är det som ska sägas. Så känns det. Också avsnittet om de fattiga människorna som bodde vid vinterbostaden för flera generationer sedan känns som om det hör till. Det är berättat av författaren medan resten av romanen har Oskar som berättare. Det ger perspektiv och klyftan mellan den tillvaron och den moderna ger energi och styrka. Det ger också perspektiv på Eija. Tror jag. Det kan vara något jag har missat, men är kanske det avsnittet en slags förklaring på varför Eija är som hon är?

Fast Ovanjorden är en sorglig berättelse om många svårigheter och motsättningar är den ändå positiv. Det känns bra att läsa om människor som arbetar, som finns, och som också kan samarbeta trots alla olika känslor. Och så befriande att få läsa om en mans kärleksrelation till en kvinna som har stark kropp och kan arbeta hårt och som går sin egen väg. Ovanjorden rekommenderas varmt.

Ovanjorden av Mikael Berglund, Bonniers 2022.