En kvinna kommer till Florens och där träffar hon en man som hon flyttar in hos. Hon är ensam, hon har varken kontakt med släkt eller vänner. Hon har sagt upp sig från sitt jobb och åkt iväg. Hon har svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, hon famlar, hon är instabil. Tyvärr är mannen hon har träffat en som bara tänker på sig själv. Allt utgår från honom och ska göras på hans sätt och han är kontrollerande. De har en mycket stark erotisk bindning.

Det här kan aldrig gå väl är väl de flesta läsares reaktion. Vi får inte veta så mycket om de två, inte ens deras namn. På något sätt blir de representanter, eller figurer i en myt där kvinnan måste gå igenom den yttersta förnedring, som gudinnan Inanna som steg ner i dödsriket. Fast för Inanna slutade det helt annorlunda. Som läsare kan man reagera negativt på det skenbart schematiska. Vårt sinne för verklighet och realism pockar på. Varför stannar hon hos den här kontrollerande mannen som hon inte har något gemensamt med bortsett från sex? kan man undra fast det är välkänt att det är mycket svårt att bryta sig loss. Många frågor uppstår. Men det är också romanens styrka. Den är tät, den är spännande som en thriller. Den är stramt och sparsmakat skriven. Pregnant. Bara det som behövs för att föra handlingen framåt finns med och språket är säkert.

Samtidigt som Djävulsgreppet är en slags historia efter en mall för en destruktiv relation mellan en kvinna och en kontrollerande våldsam man så bryter den mallen. Den är på intet sätt förutsägbar utan en ganska otäck, spännande bladvändare med stor litterär kvalitét. Jag har delvis känt mig ambivalent till den här boken och tyckt att som roman betraktad är den inte lika bra som De polyglotta älskarna och Köttets tid. Djävulsgreppet är mycket trängre. Men när jag tänker efter tycker jag inte att den är sämre. Den är bara något helt annat men som också rör upp känslor och leder till funderingar och frågor. En intressant och spännande bok, helt enkelt.

Djävulsgreppet av Lina Wolff, Bonniers 2022.

Som i de andra romanerna jag har läst av Eva-Marie Liffner rör sig denna också mellan olika tider. Syskonen Brontës liv och fantasier på artonhundratalet vävs ihop med tiden före, under och efter första världskriget. Här stämmer verkligen orden vävs ihop därför att i Blåst! går fantasin och verkligheten i varandra och om varandra hela tiden. Först får vi möta Ned och jag tänker att hopflytningen av tiderna och av fantasi och verklighet beror på att han är krigsskadad efter det fruktansvärda kriget. Men det är inte riktigt så. Visst är han skadad och ingen kommer väl ur ett skyttegravskrig opåverkad, men hela romanen genomsyras av att fantasi och verklighet flyter ihop och att bilder och gestalter från tidigare tidsperioder finns som spökbilder för den som har förmåga att uppleva dem. Också för människor i modern tid.

Syskonen Brontë hade ett fantasiland som de kallade Gondol dit de i sina lekar färdades på ett skepp. De levde och skapade i prästgården i Haworth med vind runt knutarna och ett öppet landskap runt omkring. Där är mekanikern Ned och universitetsstudenten Johnnie på cykelferie en sommar före första världskriget. De kommer till en stenformation och inne i den finns ett utrymme som påminner om en kajuta. Ned tycker också att han hör röster och en hund. De är i syskonen Brontës hemtrakt.

På syskonen Brontës tid dog många mycket unga. Två äldre systrar dog när de ännu gick i skolan. År 1821 dog deras mor och de tre systrarna och brodern som fanns kvar uppfostrades av en släkting. På den tiden kunde minsta förkylning leda till döden. Om den övergick i lunginflammation fanns inte mycket att göra. Dessutom härjade lungsot. Så syskonen Brontës tid då döden var ständigt närvarande vävs ihop med första världskriget och tiden efter då så många hade dött och så många människor sörjde. Fantasiriket Gondol blir både ett sagorike och en metafor för dödsriket. Samtidigt kan jag inte låta bli att jämföra syskonen Brontës käcka avfärd med sitt fantasiskepp med soldaternas käcka avtåg från Storbritannien när de skulle ut i kriget som de bara kunde föreställa sig i skönmålande fantasier.

Blåst! handlar alltså om fantasins kraft, om krigets vedervärdighet och om sorg. Där finns döden, men också mycket liv och livskraft och där finns också en del humor. Det är en roman med många lager och rum som öppnas och som jag lämnade tankfull.

Blåst! av Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur 2016.

Den här romanen handlar om mat, den näring vi måste ha, om glädjen med mat, om begränsningar, om överflöd och hur våra livserfarenheter påverkar vårt förhållande till mat och hur maten och mathållningen påverkar våra liv. Berättaren är en kvinna som har en frånvarande pappa när hon växer upp och som lämnas ensam av sin mamma mer än vad som kan vara bra.

Tryggheten i världen är mamman och morföräldrarna. Flickan känner sig ensam, avstängd. Mycket kan hon inte prata om. Hon vågar inte och maten dämpar oron. När hon äter ensam. När hon äter med andra är hon kontrollerad och äter fint och försiktigt, men inte när hon är ensam. Hon går i skåpen och letar efter något att äta. Det finns mycket jag känner igen i den här berättelsen när det gäller förhållandet till mat även om kvinnan i boken har mycket större problem. Vem har inte tuggat i sig ett paket kex för att dämpa oron i kroppen?

Men när jag skriver att Karolina Ramqvists roman handlar om mat blir det egentligen en felaktig beskrivning. Den handlar om en barndom och hur den har påverkat kvinnans liv, om trygghet och rädsla och ensamhet. Den handlar också om funderingar, att försöka förstå sig själv, vem man är, människorna omkring sig och vad som har gjort att man blev som man blev. Också om att försöka ändra sitt beteende till det bättre och bli starkare. Författaren berättar om flickan genom att lägga fokus på maten och hon får fram smaker och dofter och matens textur så att det nästan känns som om jag var med vid måltiderna. Hon får också fram förhållandet till andra människor, både fysiskt och känslomässigt. Porträtten av morföräldrarna är levande och berörande och trovärdiga. Det känns som om de här två människorna har funnits i verkligheten.

Över huvud taget känns berättelsen verklig med alla sina detaljer. Den känns inte påhittad. Språket är för det mesta mjukt, ungefär som jag föreställer mig att risgrynspuddingen kändes i munnen, men händelserna som beskrivs gör att där finns mörker och ensamhet. Bröd och mjölk är en vacker, berörande roman där det fula och svåra lurar i hörnen. Rekommenderas!

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts 2022.

Detaljerna inleds med att berättaren har feber och börjar tänka tillbaka på sitt förflutna, men det är sannerligen inga feberfantasier den här boken handlar om. Allt är pregnant och sakligt och och i viss mån detaljerat skrivet. Romanen innehåller nedslag ur berättarens liv, hon berättar om fyra personer som hon har mött och umgåtts med under olika perioder i livet. Tre av dem tillhör hennes egen generation och de framstår som komplicerade och som människor man inte kan lita på kommer att stå vid ens sida i med- och motgång. De är mycket självcentrerade.

Vi får alltså tre porträtt av dessa människor men samtidigt gör de mig mycket intresserad av berättaren. Hon har träffat personerna i romanen under olika skeden i sitt liv. Hon var själv inte likadan tillsammans med var och en och hon frågar vad i hennes liv som är själva ramen. Vad är hon? Varför berättar hon så lugnt och avmätt om dessa händelser? Det är så mycket som måste ha gjort ont. Hur kommer det sig att hon har haft dessa relationer med människor som uppenbarligen inte bryr sig om henne på allvar? Vad är det hon inte berättar? Och allt är ändå sett och framställt ur berättarens synvinkel. Hur sant är det? Hur mycket förstår hon om sitt liv? Ja hur mycket begriper vi alla av det som har hänt oss?

Den fjärde personen är berättarens mor och då får vi mer om berättarens bakgrund. Men Detaljerna består av bitar ur berättarens liv. Många detaljer, och det är så mycket som inte finns där. Det är bra. Jag uppskattar att det är så mycket vi inte får veta. Jag uppskattar sakligheten. Eller kanske den skenbara sakligheten. Vem vet hur saklig berättaren egentligen är? Jag uppskattar att boken innehåller fragment av berättarens tidigare liv för det leder till tankar och funderingar och min egen fantasi får spelrum. Det som finns där är mycket bra skrivet, det ger atmosfär och känsla. Det känns som om orden är vägda, vilka som ska användas och hur. En bra bok, helt enkelt.

Detaljerna av Ia Genberg, Weyler 2022.

En ung kvinna som vill bli författare skriver dagbok under året innan hennes debutbok kommer ut. Antagligen handlar den om Wera von Essen själv. Säker är jag inte. Jaget bor i Berlin och flyttar till Stockholm. Hon skriver på sin dagbok och på en roman, ett ensamt arbete. Men hon träffar vänner också och går ut i nattlivet ibland. Hennes förhållanden med män är tillfälliga om de inte är hennes vänner. Den här kvinnan rör sig bland konstnärer och författare. Hon är en storstadsmänniska. Dessutom tar hon droger ibland och deltar i för mig egendomliga religiösa ritualer. Det är ett sådant liv dagboken visar upp.

Man kan tycka att det här är narcissistiskt och navelskådande och undra vad det har för värde för läsarna. Men det är så bra skrivet. Visst verkar det vara självbespegling och texten gestaltar inte genom att scener som läsaren kan leva med i är uppbyggda. Författaren beskriver. Men ur den här texten stiger bitar av en människa fram. Jaget blir en levande person som jag som läsare får lite hum om och känsla för, en komplicerad person som jag inte alltid tycker om. Men det är ju bra. Texten driver framåt hela tiden.

Skrivandets möda och osäkerheten genomsyrar dagboken. Den unga kvinnan är fattig. Ibland har hon inte mat. Många gånger undrar hon om det hon skriver är bra, om det är värt att ges ut och hur mycket hon ska skriva om släktingar och vänner. Hon pendlar fram och tillbaka mellan stark självkänsla och tankar om hur bra hon har fått till texten och nedstämdhet och känsla av att hon är värdelös och att det hon håller på med är skräp. Det är väl i högre eller mindre grad varje människas lott som håller på med konstnärligt arbete.

Det är något väldigt skarpt över den här dagboksromanen. Det är skickligt gjort, vad som är utvalt att berättas om, hur miljöerna och jaget träder fram. En debutants dagbok är det första jag läser av Wera von Essen och jag vill mycket gärna läsa mer.

En debutants dagbok av Wera von Essen, Modernista 2018.

Oskar har sommarjobb på förskolan i Ammarnäs och där träffar han renskötaren Eija som är storasyster till ett av barnen. Oskar är själv av samesläkt men någon generation tillbaka förlorade man rätten att ha renar. Men han har varit i trakten mycket som barn.

Ovanjorden handlar om kärlek och relationer och om naturen och livet som renskötare. Eija är gift och hennes relation med Oskar är komplicerad både på grund av det och att Eija är en komplicerad person. Den finns nästan inte som fysisk relation förrän ganska långt in i romanen. Romanens berättare är Oskar. Kanske är han lika komplicerad, men nästan allt berättas av honom och då är det kanske ofrånkomligt att Eija blir svårare att förstå sig på.

Men berättelsen är mycket fysisk ända från början. Hela romanen står på en mycket fysisk och naturnära grund. Det är trötta utarbetade människor som har arbetat dygn i sträck med renarna. Det är Oskar som klafsar omkring i moraset när han har examinerats från lantbrukshögskolan och tar vattenprover i området där Eija och hennes familj hade sin vinterbostad. Det är mygg. Oerhört mycket mygg. Det är mycket kaffe. Och allt är så bra gestaltat, så handfast, att jag tror ingen som läser romanen kan undgå att känna hur viktiga kaffestunderna är.

Ovanjorden handlar också om främlingskap, att inte höra till. Oskar hör inte till samekulturen, men han dras till den, mycket på grund av Eija men också till naturen och till ett annat liv än det i staden. Han gjorde värnplikten hos fjälljägarna. Han är stark och han är inte bortkommen i fjällen eller i skogslandet. Men ändå hör han inte till gemenskapen bland samerna. Han är i utkanten. Det känns som om han trevar sig fram.

Nu är det inte bara kaffestunderna som verkar så viktiga och konkreta. Hela romanen har en gestaltning som gör att jag uppfattar den som sann. Så här är det säkert bland dessa människor och så här är Oskar och Eija. De finns. Och samtidigt skapar texten poesi. Författaren säger inte så mycket om de olika människorna men det han säger är det som ska sägas. Så känns det. Också avsnittet om de fattiga människorna som bodde vid vinterbostaden för flera generationer sedan känns som om det hör till. Det är berättat av författaren medan resten av romanen har Oskar som berättare. Det ger perspektiv och klyftan mellan den tillvaron och den moderna ger energi och styrka. Det ger också perspektiv på Eija. Tror jag. Det kan vara något jag har missat, men är kanske det avsnittet en slags förklaring på varför Eija är som hon är?

Fast Ovanjorden är en sorglig berättelse om många svårigheter och motsättningar är den ändå positiv. Det känns bra att läsa om människor som arbetar, som finns, och som också kan samarbeta trots alla olika känslor. Och så befriande att få läsa om en mans kärleksrelation till en kvinna som har stark kropp och kan arbeta hårt och som går sin egen väg. Ovanjorden rekommenderas varmt.

Ovanjorden av Mikael Berglund, Bonniers 2022.