Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.

Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.

Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?

Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.

Den här berättelsen handlar om Ellinor som bor på ön Hustrun i Roslagen tillsammans med sin gamle far Algot. Hon och fadern är de enda fastboende och Ellinor sköter allt, den elake Algot, vedhuggningen, det lilla jordbruket och taxibåtsrörelsen. Ellinor har anpassat sig efter fadern och kan inte säga nej. Hon har djuren och växterna, men inga människor i sitt liv.

Plötsligt en dag kommer Herrman till ön. Han och Ellinor kände varandra på 1970-talet som unga. Herrman försvann från ön som ung och nu är han plötsligt där igen. Vad hände egentligen. Varför reste han från ön?

Samtidigt finns ett annat tidsplan i berättelsen. År 1914 fanns många bofasta på ön. Sju ungdomar hade varit på dans och gav sig hemåt över isen till Hustrun. Men en hård storm blåste upp. Ungdomarnas öde kom att inverka på öns fortsatta historia. Det finns gammalt hat och sorg i den här romanen, men också kärlek.

Ellinor blir för mig en stark gestalt i berättelsen. Herrman däremot är mer diffus. Hemåt över isen är en roman som jag vill läsa till slutet för att se hur det går, men jag tycker att den har vissa brister. Där är lite för många hänsyftningar på poesi, enligt min åsikt. Genom dem visar författaren att Ellinor kunde ha haft ett annat liv, kunnat studera och utbilda sig. Författaren visar också att Herrman och Ellinor har gemensamma intressen. Men det blir lite tjatigt och krystat. Likaså tycker jag att det författaren skriver omkring händelserna på 1970-talet blir lite tunt och intetsägande. Jag vill väl ha en annan gestaltning, antar jag.

Styrkan i boken är beskrivningen av miljön och hur utvecklingen har lett till att de flesta på ön är sommargäster. Gestaltningen av Ellinor och av hennes dagliga göromål och att författaren framhäver kvinnornas stora arbete på skärgårdsöarna är också ett stort plus. Det finns dessutom humor i berättelsen.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson, Wahlström & Widstrand 2012.

Det är år 1718, några dagar vid juletid i en liten stad på västkusten. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Jakob Törn, apotekare, har lämnat sitt hem eftersom hans hustru gick till angrepp mot honom med kniv när han berättade att kungen var död. Borgmästaren oroar sig för hur staden ska kunna härbärgera och föda alla de återvändande soldaterna. Det är isande kallt.

Snö handlar om krigets konsekvenser. Sverige hade varit i krig länge. Massor av män hade dött och lemlästats. Landet hade dessutom hemsökts av missväxt under åren. Först kommer den döde kungen och hans närmaste soldater. Hovet befinner sig på en gård i närheten. När balsameringen är färdig forslas kungen i sin kista vidare till Stockholm och med honom följer hovet och hans närmaste vakt. Efteråt får invånarna i staden ta hand om alla soldaterna som kommer stapplande från Norge. De har sommaruniformer. Många har frusit ihjäl på vägen.

Ellen Mattson berättar om krigets fasor och om hur folket får ta konsekvenserna. Fältskären amputerar händer och fingrar och ben och fötter på löpande band.  Stadens sjukhus är överfullt. Invånarna tar fram mat ur magasinen och tänder eldar för att värma soldaterna. Det är många vintermånader kvar. Kommer maten att räcka sedan?

Sverige är ingen demokrati. Envälde råder. Några har nya radikala idéer om hur landet borde styras men det är farligt att protestera. Kommer enväldet att försvinna med den döde kungen?

Ellen Mattson har sagt att för henne är relationerna mellan människorna det viktiga och hon gestaltar Jakob Törn, hans hustru och många andra så att de blir levande människor med problem, med hat och kärlek. Mitt i allt elände, all hårdhet och alla svårigheter finns omtanke och medkänsla. Hon har också skapat en miljö som jag befinner mig i som läsare. Kylan, vinden, färgerna, lukterna, ljuden. Detta gör att den här romanen blir en stark upplevelse.

Snö är en mycket bra bok som jag rekommenderar.Snö av Ellen Mattson, Bonniers 2001.

Stellan Jonsson Lök är ensamstående butiksinnehvare i Sunne. Hans stora intresse är att samla autografer. Under en septembervecka i slutet av sextiotalet, under femtioårskalaset för målaren Harald Pihlgren, dyker plötsligt en av astronauterna som varit på månen upp i Sunne. Han tillbringade en sommar där hos sin släkt när han var tonåring. Nu vill han begrava sin mors aska på den plats som hon härstammar från.

Så börjar Göran Tunströms roman där han har samlat hela världen, ja hela universum i det lilla Sunne. Den här romanen handlar om människolivet, om kärlek och snikenhet, om månen, om tro, om skapande, om avsaknad av tro. Berättelsen är bitvis tragikomisk. Människorna kommer fram i all sin löjlighet och längtan, i all sin godhet och hämndlystnad. Där finns bland andra astronauten, en misslyckad målare, en lärd präst som har förlorat sin tro, en god och klok sjuksköterska, en prästfru som är fixerad vid biskopen och tror att han älskar henne och Stellan Jonsson Lök, berättaren, som vi får veta mer och mer om. Han är en komplicerad människa med stora problem.

Allt tilldrar sig i den lilla orten Sunne i Värmland. Romanen har fin miljöbeskrivning, dråpliga historier och mycket värme och sorg. På sätt och vis är den en skildring av människolivet. Jag rekommenderar den varmt.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström, Månpocket 2001.

Lina Wolffs roman är uppdelad i tre delar och i varje del berättar en person. I den första delen är det Ellinor som är jaget. Hon är en trettiosexårig kvinna från en lite ort i Skåne som har lärt sig att slåss. Hon registrerar sig på en dejtingsajt och träffar där den fete litteraturkritikern Calisto som bor i Stockholm. Hemma har han ett oavslutat romanmanus som en författare har bett honom läsa.

Manuset heter De polyglotta älskarna.

I Den andra delen är det Max som för ordet. Han är en författare med skrivkramp som försörjs av sin fru. Max har haft många kvinnoaffärer.

I den tredje delen berättar Lucretzia, dotterdotter till en Italiensk markisinna.

Lina Wolff väver ihop de här tre människornas berättelser. Några av dem möts. Romanmanuset De polyglotta älskarna finns med på olika sätt i alla de tre delarna. De tre perspektiven känns trovärdiga.Vad handlar då Lina Wolffs roman om? Kvinnor och män, kvinnan som objekt, och framförallt om mannens bild av kvinnan. Kvinnan ska vara ung och läcker. Hur ska en kvinna kunna manövrera sig fram och klara sig i dagens värld?

Det här framställer Lina Wolff på ett suveränt sätt utan att det känns som om hon viftar med pekpinnen. Ellinors möte med Calisto är ett möte mellan två människor från helt olika delar av samhället. Genom hennes berättelse får vi mannens syn på kvinnan genom vad som händer henne. Hon är en tuff kvinna med mycket styrka och ingalunda dum, även om det är hennes förmodade dumhet och enkelhet som Calisto faller för.

Max är en tragikomisk gestalt som glider omkring i sin författarverksamhet och skapar förödelse bland de människor som kommer i hans väg. I början av hans romandel tar han med sig datorn för att sätta sig och skriva på stan och så går han in i World Trade Center. Bara Max beskrivning av miljön, både interiören och de människor som rör sig där inne gör boken värd att läsas. Max berättar om de unga fina kvinnor som han ser gå omkring där inne samtidigt som det finns en receptionist som inte är ung och fräsch som hon borde vara just där han har satt sig – det är bokens tema i ett nötskal.

Men det är för enkelt uttryckt. De Polyglotta äslkarna innehåller mycket humor och mycket allvar. Den handlar om att utnyttja och bli utnyttjad och vilka konsekvenser det kan få. Bokens olika delar bildar en helhet som säger mycket om mänskligt liv. De är som satser i ett musikstycke, de har olika karaktär och klangfärg men tillsammans bildar de en helhet.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Bonniers 2016.

Den här berättelsen handlar om familjen Toimi som bor i finländska Tornedalen. Det är en stor familj med tolv levande barn och två som dog tidigt. Det är nu 1980-tal, många av barnen är vuxna och de samlas till jul i barndomshemmet tillsammans med föräldrarna. Eller tillsammans är de inte. Pappan, Pentti är inte tillsammans med någon. Han håller mest till i ladugården och när han kommer in för fika tar han sitt kaffe och sätter sig framför TV:n.

Snart förstår vi att de flesta av de äldsta barnen vill övertyga sin mamma Siri att ta ut skilsmässa. Hon har haft ett svårt liv med Pentti. Alla i familjen trippar på tå för att inte Pentti ska explodera. Han är en mörk, elak gestalt som ligger som ett åskmoln över familjen.

Vi får efterhand veta lite om varje person. Men för lite och på fel sätt. Historien blir platt. Jag tycker inte att jag kommer någon av dem riktigt nära, mer än modern Siri. Alla barnen med deras egenheter beskrivs men det blir ytligt. Författaren redogör och talar om för mig hur det är alltför rakt på istället för att lämna utrymme till min fantasi. I boken finns visserligen en mordgåta, men för mig blir det aldrig särskilt spännande att få veta svaret på den.

Romanen är uppdelad i tre delar. Under den första håller jag intresset uppe. Del två börjar lugnt, som en utandning. Nu har Siri flyttat ut från gården och kan leva i frid och ro med sina hemmavarande barn. Dock finns det ett hot i bakgrunden. Kommer Pentti dit och ställer till bråk? Denna utandning behövs. Det finns många problem i familjen Toimi. Vi får också veta Siris och Penttis historia och hur de träffades. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i familjens problem.

Sedan kommer del tre och jag tappar helt intresset. Nu måste det visserligen vara svårt att skriva om så många människor på färre sidor, men jag tycker att boken är för lång när jag läser. Den innehåller också en del språkliga fel som förlaget borde ha rättat.

Boken är ovanlig, upplagd som en skröna. Att få till så många problem i en och samma roman är lite av en bedrift: En son har nyligen suttit i fängelse, en dotter har drabbats av en neurologisk sjukdom, en son intrigerar och fifflar för att kunna överta gården, en son är psykopatisk och håller på pappan, två barn dog som små med allt vad det innebar för föräldrarna. Men när berättelsen är platt bryr jag mig inte ändå.

En del av gestalterna stannar dock kvar hos mig, särskilt Siri, jag tycker att författaren har skapat ett fint porträtt av henne och av en del av familjelivet, hur barnen måste hjälpa till på ett jordbruk och ta hand om varandra när de är en så stor syskonskara.

Testamente av Nina Wähä, Norstedts 2019.