Sara är lite över 20 år gammal. Hon studerar vad? Litteraturvetenskap kanske? Hon kommer från en stad i Norrland men bor i Stockholm och rör sig bland intellektuella och konstnärliga unga människor med olika könsidentitet.

Sara är kär i Joanna som vill utbilda sig till skådespelare men hon är inte intresserad av ett kärleksförhållande. Joanna är en dominerande person medan Sara är mer tillbakadragen, en iakttagare som letar efter sin identitet, sin bas i tillvaron. Sara är en tänkande människa. Hon skriver också. Hon har svårt att närma sig dem hon älskar, att vara öppen, att visa sin kärlek. Hur ska hon våga?Efter hand berättar Sara om en annan kärlek, en flicka från hemstaden som aldrig har blivit mer än vän.

Senare i  berättelsen träffar Sara C. Ja hen kallas bara C och omtalas bara som hen. Så diffus den gestalten blir för mig då. Tydligen får jag problem när jag inte kan bestämma om C är en man eller kvinna. En liten ögonöppnare. Hur vi ser på manligt och kvinnligt sitter så djupt. Tankar och funderingar om mänskliga relationer finns genomgående i Ett så starkt ljus och det får mig att tänka tillbaka på min egen ungdom och fundera över hur vi stoppar in människor i fack.

Längtan efter kärlek genomsyrar den här romanen. Samtalen är många, skeendet långsamt. Ett så starkt ljus är en mycket vacker berättelse med fin beskrivning av människor och miljöer. Författaren har skapat en bild av en ung människa som känns sann. Jag upplever texten som genomskinlig när jag läser, en lugn text fast det finns upprörda känslor i den, en text som jag lämnar lite lycklig.

Boken rekommenderas.

Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista 2014.

Lyra Ekström Lindbäck heter numera Lyra Koli.

År 1923 pågår den stora jubileumsutställningen i Göteborg. Ellen, en nittonårig flicka arbetar som volontär på utställningens tidning. Otto, en trettonårig fattig pojke, arbetar som åsneskötare i Barnens paradis i utställningen. Nils, en detektivpolis, jagar bovar. Albert (Einstein) ska komma till Göteborg och hålla sin Nobelföreläsning.

Dessa fyra personer från olika skikt i samhället strålar samman i Göteborg. Det är en ny tid. Tekniken är på frammarsch och många tror att den ska lösa alla problem. I Göteborg blir gator stenlagda. Staden växer och är på väg att bli en svensk storstad. Utställningen lockar många besökare. Den är ett glimmande sagoland för nöjen och teknik.

I Tyskland växer nazismen. Oppositionella lever farligt och judehatet växer. Einstein reser i världen och vågar knappt gå ut i sin hemstad Berlin. Även i Sverige frodas antisemitism.

Allt det här gestaltar Marie Hermanson med gott humör. Den stora utställningen är en äventyrsberättelse med allvarlig bakgrund, nästan som en gammal svartvit film med spännande händelser men där man misstänker att huvudpersonen kommer att klara sig.

Marie Hermanson har fångat tiden med stor humor. Romanen har fin miljöbeskrivning och slående scener. Jag ser allting framför mig när jag läser. Boken är rolig, underhållande och lite spännande. En bra bok att läsa för den som gärna läser om skurkar och poliser men inte vill bli särskilt skrämd. Och för den som vill smaka på det optimistiska 1920-talet där tekniken var på frammarsch, där fattigdomen var stor och klassklyftorna djupa och där mörka krafter växte.

Den stora utställningen av Marie Hermanson, Bonnier pocket 2018.

Thelma har haft ett förhållande med Viktor. Han är fotograf och hon är poet och litteraturkritiker. Viktor är gift sedan många år. Thelma skiljer sig från sin man men Viktor stannar kvar i sitt äktenskap. Där står Thelma, övergiven av sin stora kärlek. Hon är i ekonomiska svårigheter på grund av att Viktor inte fullföljer sitt åtagande i deras gemensamma bokprojekt och hon har en hästgård som hon inte kan sköta själv. Hade hon kanske trott att Viktor skulle flytta in där och hjälpa henne? Samtidigt fortsätter Viktor att visa upp sin tjusiga fasad i media, som hans äktenskap och fina hus och alla kontakter inom kulturområdet utgör.

Thelma är arg. Hon blir en hagga. Hon hatar det förljugna borgerliga äktenskapet. Kvinnorna kommer alltid till korta. Hon föraktar Viktors fru som inte lämnar honom. Thelma bär på en stor vrede. Nu skriver hon den här boken som en hämnd och för att hon måste skriva något och lämna till förlaget. Hon har ju redan levt upp förskottet för det havererade projektet.

Viktor verkar vara en narcissist. Alla stadier som verkar vara typiska i ett förhållande med en narcissist finns där. Himlastormande passion från början. Lögner och utfästelser som hen inte håller. Att lämna sin partner vid värsta tänkbara tillfälle. (Thelmas svåra ekonomiska situation som till stor del beror på Viktors agerande.) Det man brukar kalla gaslighting, alltså narcissistens omskapande av verkligheten. Nej det har jag aldrig sagt, det har jag inte gjort. Allt är Thelmas fel. Narcissisten är aldrig ansvarig. Det är någon annans fel. Samt att han ändå inte vill släppa taget om Thelma utan håller mejlkontakt. Det gäller att hålla en bakdörr öppen. Man vet ju aldrig.

Men det här narcissistschemat, om jag kan kalla det så, står en inte upp i näsan. Boken är bra skriven. Thelmas vrede verkar autentisk. Det är svårt att tro att inte allt är självupplevt. Thelma liknar författaren själv. Dessutom finns ju många böcker där författare verkligen har skrivit vad som har hänt dem. Men i det här fallet tror jag att historien är fiction. Aase Berg skriver historien dels som från Thelmas personliga vrede och dels som en diskussion om äktenskapet och kvinnans roll och tillståndet i kulturvärlden. Det är bra. Det får en att tänka efter.

Boken är skriven i korta kapitel och inte kronologiskt upplagd. Den innehåller många hänvisningar till litteratur. Den är lättläst men kanske inte helt lätttillgänglig.

Haggan av Aase Berg, Bonniers 2019.

Sandrine, 17 år gammal, gifts in i den rika familjen Ceder. Det är mitt i smällkalla vintern, strax efter andra världskrigets slut. Hela sällskapet ros ut i öppna båtar till familjens ö. En isbrytare går först. Alla fryser under färden genom isrännan. Bröllopet och festen äger rum i familjens sommarhus som inte är vinterbonat. Bruden Sandrine är höggravid, men hårt korsetterad. Plötslsigt, mitt i festligheterna startar förlossningen.

Det är den helt osannolika, fantastiska och mycket bra frammålade inledningen till den här berättelsen om Sandrine som har tagit sig till Sverige nerifrån Europa under falsk identitet. Hon är mycket ung och har varit med om traumatiska upplevelser men hon har svårt att berätta. Hon vågar inte. Hon får ingen hjälp med detta av familjen Ceder, och vi vet ju att krishantering inte var något som man satsade under 1940- och 1950-talet. Man skulle glömma och gå vidare.

Det finns hemligheter i Cederfamiljen. Att Sandrines make, Cederfamiljens äldste son, är homosexuell inser läsaren mycket snart, men det dröjer länge innan Sandrine förstår. Hon proppas full med sömnmedel av sin man som är läkare. Samtidigt lever Sandrine under starkt tryck från svärmodern. Hon måste föda fler barn.

Vera är en fin roman. Långsam och eftertänksam likaväl som dramatisk. Efterhand får vi läsare kännedom om Sandrines bakgrund och hennes upplevelser under kriget. Hon är ensam, mycket ensam mitt i den stora familjen som hon har gifts in i. Hon har dåligt samvete.

Kvinnor och barn brukar råka särskilt illa ut i krig. Otaliga kvinnor blev utsatta för våldsamma övergrepp under andra världskriget. Otaliga kvinnor blev tvungna att till synes frivilligt låta män använda deras kropp för att överleva. Det är det viktiga tema som jag hittar i den här berättelsen. I mildare form fortsätter temat under fredstid. Hyckleri och smussel. Kvinnor som är beroende av männen.

Vera är en levande och stark berättelse om ett människoöde. Miljöerna och karaktärerna blir till bilder som jag minns. Jag skulle vilja veta hur det går sedan för Sandrine. Vad händer efter att berättelsen är slut? Likaså blir jag intresserad av Anne Swärds tidigare romaner. Vera är den första bok av henne jag läser.

Vera av Anne Swärd, Bonniers 2017.