Onda sagor är en samling av elva noveller. Vissa är längre och några är så korta att de inte ens upptar en hel boksida. De har gjort ett blandat intryck på mig. Far och jag som handlar om en kvällspromenad med bakgrund i författarens barndom och Källarvåningen som handlar om en fysiskt handikappad man är de noveller som jag känner mest för. Hissen som gick ner i helvete hade jag väntat mig mer av. Jag tycker att den mynnar ut i ett Jaså. Över huvud taget hade jag väntat mig mer av Onda sagor. Man får många gånger försöka gräva djupt under det som står i texten för att finna den meningsfull. Men jag antar att vissa av novellerna inte är avsedda att gripa läsaren utan är mer ironiska eller konstaterande. Fast jag tror att de är skrivna med stort allvar.
Det är mycket länge sedan jag läste Pär Lagerkvists romaner, men jag minns att Barabbas och Dvärgen grep mig. Midsommardröm i fattighuset har jag sett som tv-teater en gång för länge sedan när jag var barn och den grep mig nog också. Pär Lagerkvist skrev ju också mycket lyrik. Det finns säkert mer att hämta hos honom än den här novellsamlingen.
Onda sagor av Pär Lagerkvist, Brombergs 2017. Förord: John Ajvide Lindqvist.
Svar till D är ett brev till två män, som hon som skriver brevet har varit förälskad i, men det har inte lett till något varaktigt. Texten är kort och fragmentarisk och som läsare vet jag inte om det egentligen är en man, men olika aspekter av honom, eller två, eller kanske rent av flera. Man kan se det symboliskt om man vill. I texten finns en längtan till ett varaktigt kärleksförhållande, men det finns så mycket som hindrar. Männens rädsla för närhet. Kanske också berättarens rädsla? Det är svårt att veta något med säkerhet om den här texten.
Hinder är också jagets skrivande. Jag uppfattar att skrivandet upptar jaget helt i perioder och det kan inte dessa D stå ut med. Det handlar också om männens rädsla för en stark kvinna. Som kanske inte är så stark egentligen. Det blir mycket vagt, det jag skriver om den här texten. Jag har lite svårt att förstå mig på den och jag hade önskat mer. På sätt och vis ter den sig för mig som en fortsättning på En debutants dagbok, som jag fick ut mycket av, men här blir det så lite och det bär inte vidare. Ja, det handlar om olycklig kärlek, om att ha blivit lämnad, en svår situation att befinna sig i. Det är något man kan känna igen, men det gör jag ändå inte i den här texten. Författaren har stor kontroll över språket. Det är bra skrivet, alltså, men för mig blir det lite för lite. Jag kanske helt enkelt var fel person på fel dag som läste Svar till D?
Efter att ha läst Den första boken av Karolina Ramqvist ville jag läsa också More fire, som faktiskt är hennes debutroman, alltså hennes första bok. I More fire är en ung kvinna i Jamaica liksom i hennes senaste roman, fast där ser hon tillbaka på sin ungdom. Hon har tydligen ett förhållande med en jamaicansk man också i More fire, men här har de grälat i början av berättelsen och just det kärleksförhållandet tar inte stor plats i romanen.
De båda romanerna är ganska olika, vilket inte är underligt. Karolina Ramqvist är mycket äldre nu och har många romaner bakom sig. Hon är en mycket bättre författare nu. Hennes senaste roman är suveränt bra. I More fire arbetade hon mer fragmentariskt och rannsakade inte sig själv på samma sätt. Men den har en del händelser gemensamt med den senaste romanen. I More fire använder hon greppet att hon ska dokumentärfilma människor och intervjua dem och det framstår inte som riktigt naturligt, utan just som ett grepp. Problemen med turismen, med arbetslöshet, med män som överger kvinnor och droger och våld och kriminalitet finns i båda romanerna, men behandlade på olika sätt.
More fire kan absolut läsas med behållning, men efter att ha läst flera nyare romaner av författaren ser man dess brister. Men det är ändå en intressant debut och särskilt intressant är More fire när man har läst Den första boken.
I den här romanen berättar en kvinna om sin familj i flera generationer. Hon skriver faktiskt, framkommer det så småningom. Ska det bli den här boken? Kvinnan berättar fragmentariskt med hopp i tiden och bilderna och scenerna som hon frammanar äger rum vid olika tider huller om buller. Det medförde att jag hade lite svårt att greppa alltihop när jag läste. Vem var det här nu egentligen? Frågade jag mig då och då. Vilken generation är vi i nu? Det hände under läsningen att jag önskade att det fanns ett släktträd i boken. Samtidigt skulle ju det inte fungera till det här luftiga, fragmentariska berättandet. Det ordningsamma släktträdet skulle skära sig allt för mycket mot romanens stil. Så jag beslutade mig för att ta det som det var och glädja mig åt upplevelsen som jag fick av läsningen.
Farväl till Panic Beach är full av mörker och ljus på samma gång. Den handlar om en familj som i flera generationer inte har givit barnen den trygghet och uppmärksamhet som de behöver. Mest handlar romanen om berättarens förhållande till sin pappa och om förlusten av en syster. Det är mycket mörker och vinter i berättelsen, men också sommar och starkt ljus, men då kanske samtidigt lite disigt på Panic Beach. Jag uppfattar det som att berättaren, Nina heter hon förresten, måste skriva sin historia på detta viset. Det luftiga, fragmentariska berättandet gestaltar också hennes osäkerhet som barn till en alkoholiserad men charmig far som inte gick att lita på, som inte hade en tanke på att barnet behövde mat. Och en mor som naturligtvis i längden inte orkade leva med den här mannen, men som lämnade dottern i hans obefintliga vård veckor i streck.
I berättelsen finns stark sorg över och stark kärlek till fadern och samtidigt något avvaktande, en vana att ta hand om sig själv. Där finns en stark dragning till teatern. Berättaren sitter ofta utanför Dramaten och skådespelaren Helena, som hon känner, har till och med givit Nina en nyckel. Visst är väl Helena en släkting? Men hur? Kanske borde jag inte skriva om den här boken när mina begrepp är så vaga? Men ändå. Som läsare är jag nog inte den enda som känner sig lite virrig. Teater eller människor som beter sig som om de spelade någon och som är svåra att lära känna på djupet finns också i Ninas släkt.
Romanen blir drömlik och stundvis är den mycket vacker. Den stannar kvar inom mig, mycket som en känsla.
Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, Bonniers 2024.
Halim bodde med sin mor och far och bror i Skärholmen, men hans familj har flyttat till Söder efter mammans bortgång eftersom fadern ville starta på nytt. Men Halim trivs inte i skolan och förlusten av modern har tagit honom hårt. Han är mobbad som invandrare, fast han är född i Sverige. Han är en som inte passar in på det nya stället. I Skärholmen känner han en gammal kvinna som är dogmatiskt för Kampen och som berättar för honom om den blomstrande arabiska kulturen som fanns en gång när arabiska vetenskapsmän visste mer om världen och universum än de västerländska. Av henne får han en dagbok och det är hans skriverier i den som vi får läsa i Ett öga rött.
Halim skriver på Rinkebysvenska och det gör han som protest. Han skriver om Kampen och vill vara Sveriges mäktigaste revolutionsblatte och han filosoferar över olika företeelser i samhället och privatlivet. För hans pappa är kampen inte lika viktig längre. Han vill att sonen ska lära sig riktig svenska och lyckas i livet. Men pappan har det inte lätt. Livet är tungt utan modern.
Samtidigt som Ett öga rött handlar om allvarliga problem är den mycket rolig att läsa. Texten är ofta dråplig och full av drastiska händelser. Man både skrattar åt och känner med den unge huvudpersonen och hans försök att hävda sig. Författaren har tagit ett effektivt grepp om berättelsen som därför slinker ner mycket lättare än om romanen vore skriven mer genomgående på allvar. Som läsare känner man ändå tyngden hos problemen. Författaren skojar både om familjens arabiska sätt att vara och om svenska företeelser, och han ser på sin stundvis mycket kloke och stundvis förvirrade huvudperson med stor humor. Det finns mycket värme och människokärlek i berättelsen. Att författaren med en blinkning blandar in sig själv mot slutet av berättelsen är jag lite tveksam till, men kanske finns han med i texten som en förebild, en bild av vad Halim skulle kunna bli. Kanske är han rent av vad Halim så småningom blev? I övrigt tycker jag att detta är en mycket bra debutroman.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2003.
En ung svensk (räknar jag med) kvinna befinner sig på Jamaica. Det är kärlek som har fört henne dit. Hon har ett förhållande med en inhemsk man sedan flera år. Han är fattig, precis som hans släktingar. Hon är författare och har inte så mycket pengar, men mer än vad han har. Det är förmiddag, den dag hon ska åka hem. Medan timmarna går får vi tillbakablickar på det som har hänt tidigare.
Här är det nog en del autofikton, tror jag, men jag vet inte hur mycket, kanske bara lite, men det är svårt att skilja på kvinnan och författaren när jag läser. Det ger en särskild dimension som inte skulle finnas där annars, men berättelsen är inte avhängig av det. Det är inte det som gör berättelsen, den står för sig själv. Texten är lugn fast där finns dramatiska händelser, och långsamt får vi veta mer och mer, precis som kvinnan i berättelsen får lära sig att röra sig långsamt i hettan på Jamaica. Jag har aldrig varit där, men det känns som om författaren har fångat miljön och atmosfären. Hettan, långsamheten, havet, ödlorna i taket.
Den första boken är en roman som sätter igång många tankar hos mig som läser, funderingar över kärlek, över mina erfarenheter och över hur den här kvinnan och mannen är. Även om hon har varit flera gånger på Jamaica är hon en främling och hennes och hans tidigare erfarenheter är mycket olika. Delvis kan man se det som en berättelse om hur olika kvinnor och män är, hur lite man egentligen vet om den man älskar och hur svårt det ofta är att förstå sig själv och ens egna handlingar. Det här blir förstärkt av att Jamaica är en före detta koloni där de flesta inte har samma standard som här, ett land där slaveri härskade och som senare har blivit ett turistparadis för västerlänningar, fast lite farligt. Och våldet finns också, både ute i mörkret och i förhållandet mellan kvinnor och män. Kvinnor kommer till Jamaica och köper sex och samvaro med unga män. Kärlekshistorien mellan berättaren och mannen har vissa drag av det, men är ändå annorlunda. Det är två främmande världar som möts, två främlingar som ändå har något unikt (kanske) tillsammans.
Romanens titel är ju Den första boken. Karolina Ramqvists första roman, More fire, utspelades på Jamaica och där finns också en kärlekshistoria. Jag har inte läst den, men det ska jag göra. Jag har sett instagrammare skriva att den texten skiljer sig mycket från årets roman, vilket inte är förvånande. Den kom 2002. Det är länge sedan, och intressant nog är årtalet i årets roman detsamma. Det ska bli intressant att läsa också More fire.
Årets roman, Den första boken, rekommenderar jag varmt..
Den första boken av Karolina Ramqvist, Bonniers 2024.
Melvin går andra året på gymnasiet. Omvårdnadsprogrammet. Det hade han nog inte valt om det inte hade varit för Hannah. Han har känt henne sedan han var ett litet barn. De lekte när de var mindre och som äldre har de varit ett par, men nu är det slut. Hannah och hennes familj har betytt mycket för Melvin under åren. Han har nästan varit som en fosterson för hennes föräldrar. Hans kärleksförhållande till Hannah är slut och hon har en ny kille, men Melvin tillbringar mesta tiden hos hennes familj och han sover i Hannas säng. Hon sover hos den nye killen.
Där finns också Mika som Melvin och Hannah har lekt med genom åren. Hon är adopterad och de har inte varit särskilt snälla mot henne. Mika är stark och hård på utsidan, men inte helt igenom. Hon är sårbar och det är Melvin också. Han vandrar omkring utan mål. Sina föräldrar har han inte mycket kontakt med. Melvin är svag. Hanna är stark och gör som hon vill.
I Slask finns ett ungdomsliv som jag uppfattar som genuint. Också miljön känns äkta. Ja, så här kan det vara och har det nog varit för många. Melvin finns, och Mikael Berglund har skildrat honom och hans liv så att det känns. Jag tänker mycket på Melvin när jag har läst ut boken. Och det finns fler människor som stannar kvar hos mig. Mika, så hunsad och så utsatt, hur blir det för henne? Och vem har inte stött på en person som Jocke när de växte upp? Hur ska det gå för hans son, med en pappa som inte är vuxen sin uppgift?
Slask är en kort roman och på sätt och vis ville jag gärna ha mer. Men det finns ett stort värde i att författaren har valt att ha med det som finns i boken och inte mer än så. Det ger kraft åt berättelsen. Jag uppskattar också att texten ger motstånd när jag läser. Slask är inte en roman jag glider lätt igenom. Berättelsen har stor komplikation. Inget är enkelt. Melvin känns som en ung människa som försöker, och som också ofta gör det rätta, men sannerligen inte alltid. Han är så vilsen och han är svag och han är mycket frustrerad inombords. Att bli bortvald av Hannah är svårt. Samtidigt som Melvins situation är lite extrem – de flesta har det nog inte riktigt som han – känns han inte främmande för mig.
Efter För levande och döda av Tomas Tranströmer läser jag nu Sånger och formler av Katarina Frostenson. Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2016. För levande och döda gick ganska fort att ta sig igenom. Den här diktsamlingen kommer att ta lite längre tid. Den blir den andra jag läser av Katarina Frostenson. Tidigare har jag läst en diktsamling som heter just Den andra. Det är hennes tredje diktsamling och den har jag i bokhyllan. Kanske hade det dröjt ännu länge innan jag kom tillbaka till Frostenson om det inte hade varit för att jag i år läser diktsamlingar som har fått Nordiska rådets litteraturpris. Jag menar inte att Den andra avskräckte mig från att läsa Frostenson, men det finns ju så många diktsamlingar att välja bland.
Sånger och formler – diktsamling av Katarina Frostenson, Wahlström & Widstrand 2015. Nordiska rådets litteraturpris 2016.
För levande och döda – diktsamling av Tomas Tranströmer, Bonniers 1989. Nordiska rådets litteraturpris 1990.
Din tid kommer är en deckare som har handlingen förlagd i gränstrakterna mellan Halland och Småland och tiden är Början av 1990-talet. En ung kvinna hittas mördad och polisen börjar arbeta med att lösa brottet.
Det finns mycket runt omkring brottet och polisarbetet i den här romanen. Miljön med naturen, människornas problem. Polisen Björling är änkling och mycket tagen av sin hustrus död. Hans dotter Malin är tonåring och nyförälskad. Johanna, som kommer från Rikskrim, har en mörk bakgrund. Hon hette Nilsson under sin uppväxt i samma trakt och hon har bytt efternamn sedan dess. Jag är osäker på om hennes nya efternamn finns i texten, det är svårt att minnas ibland. Hon får heta endast Johanna i mitt inlägg. Det tycker jag inte riktigt om. Hon kallas vid förnamn i romanen medan de manliga poliserna nämns med sitt efternamn. Ganska typiskt.
Men det är inte mycket annat jag har att klaga på när det gäller den här boken. Jag tycker alltså att Din tid kommer är en bra deckare. Den är långsam, men ändå bitvis mycket spännande, har mycket atmosfär och den är gediget skriven. Författaren lägger ut många trådar så att läsarens misstankar kan riktas åt flera håll. Den har mer djup och bättre språk än en del andra deckare jag har läst. Men man bör väl inte förvänta sig annat av Carl-Johan Vallgren som är en välrenommerad författare och som belönades med Augustpriset för Den vidunderliga kärlekens historia 2002.
Förhöjning i den här romanen betyder förhöjning av livskvaliteten. En kvinna berättar. Hon är gift och har en liten dotter, men livet känns tradigt och grått. Samma, samma, samma. Så träffar hon en man som är betydligt äldre. Han är författare, också gift, och befinner sig ofta långt borta från sitt hem i Norge, till exempel i Stockholm. Med honom inleder hon ett förhållande och det är det som ger en förhöjning i hennes liv. De hemliga mötena, mannen som är helt olik hennes man, att de älskar och har andra samtalsämnen.
Otrohet har vi alla både ett intellektuellt och känslomässigt förhållande till även om vi inte har varit i vare sig den här kvinnans, mannens eller makans eller makens situation. Det är något som berör oss alla. Samtidigt är vi människor mycket olika. Många av oss skulle vara helt nöjda med vår hemmasituation. Den skulle ge oss tillräcklig stimulans och livsinnehåll. Vissa av oss har ständigt otrohetsaffärer på gång och har inte det minsta dåligt samvete. För vissa människor innebär hemligheten, att ha en separat del av livet som ingen annan vet om, den extra kryddan i tillvaron. För andra handlar det om en ny förälskelse som man gärna vill ägna all sin tid åt och bryta upp från den gamla. Hur det än är innebär bara tanken på otrohet att våra känslor kommer igång och det finns många otrohetsaffärer i litteraturen.
Kanske skulle man kunna tycka att det är ett slitet ämne som redan är stött och blött på alla upptänkliga vis, men Förhöjningen är en bra roman. Den har sin egen karaktär och inget i den känns uttjatat och den är spännande att läsa fast jag länge anar vart det så småningom ska bära hän. Jag tycker om Malin Ullgrens språk och hennes sätt att berätta. Förhöjningen är en bra roman som är avskalat och sakligt skriven och som kanske just på grund av det berör och får tankarna igång.
Det finns säkert fler i listan över mina lästa böcker på Goodreads, men jag stannar där, men tipsar också om Otrohetens lockelse – en bok om äktenskapet av Merete Mazzarella som det kommer ett inlägg om framöver.
Mösstanten 