Etikett: Sverige

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd av Ebba Witt Brattström

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd är en biografi över äktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Det varade i tolv år, 1929 till 1941 och det betydde mycket för båda författarna. Moa var redan en etablerad medarbetare i flera tidningar när hon träffade den unge Harry Martinson. Hon var fattig och hade tre överlevande söner. Den yngste av dem var sexton år gammal och så som det var för fattiga tonåringar på den tiden antar jag att de alla tre bidrog till försörjningen, men deras inkomster måste ha varit små. Harry Martinson kom till Moas torp i Östergötland 1928 och då var han 24 år gammal, fjorton år yngre än Moa. Han var ännu fattigare och hade tillbringat många år på luffen och på sjön.

Det viktigaste som Ebba Witt Brattström framhåller i biografin är Moa Martinsons stora betydelse både för den svenska arbetarlitteraturen och för Harry Martinson och hur hon har minimerats i litteraturhistorien. Jag kommer själv ihåg att det man ”skulle” läsa när jag växte upp var de manliga arbetarförfattarna. Jag läste Harry Martinson, Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg och Jan Fridegård. Av Eyvind Johnson läste jag kanske bara Strändernas svall. Men Moa Martinson kan jag inte minnas att jag läste då. Och av Harry och Moa Martinson var det han som lyftes fram som den store författaren. Harry Martinson var ju verkligen en stor författare, men den mycket populära Moa Martinson har inte bara gjorts osynlig, hon har också baktalats och förlöjligats. Kvinnors erfarenheter var inte viktiga. de var till och med ofta mycket osmakliga enligt litteraturbedömarna. Hur kvinnan ofta framställdes i den manliga arbetarlitteraturen på 1920- och 1930-talet tar också stor plats i biografin. Tack och lov har vi gått framåt sedan dess.

Man kan säga att Ebba Witt Brattström står på Moa Martinsons sida i den här boken, men jag tycker ändå att hon ser en hel del brister och att hon ger en ganska komplex bild av människorna Harry och Moa. Ebba Witt Brattström har forskat många år i arkiven. Hon har gedigen kunskap i ämnet och hennes doktorsavhandling handlade om Moa Martinson och bidrog till att hon omvärderades. Jag har inte kunskap nog till att bedöma riktigheten i allt det hon skriver, men att den litteratur som var skriven av män av de tongivande ansågs bättre och mer allmänmänsklig än det kvinnorna skrev, det är jag övertygad om stämmer. Möjligen med undantag av Selma Lagerlöfs verk, men som ni märker är jag osäker på den punkten.

Jag tror att den här boken kan vara en bra ingång för den som vill läsa den äldre arbetarlitteraturen. Det finns en lång litteraturlista där bak och jag får lust att läsa om böcker jag läste i min ungdom och att läsa en hel del som jag inte har läst.

Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd – författarparet Moa och Harry Martinson av Ebba Witt Brattström, Historiska media 2024.

Ebba Witt Brattströms doktorsavhandling som handlade om Moa Martinson:
Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet, Norstedts 1988.

Wikipedia om Moa Martinson (1890-1964).
Wikipedia om Harry Martinson (1904-1978).

Eldungen av Torbjörn Elensky

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Eldungen utspelas i nordvästra Värmland i början av 1800-talet på järnbruket Höljehammar. Det tillhör de mindre bruken i Värmland och där bor brukspatron Gummérus med sin familj. Han har moderna idéer och vill införskaffa en ”eld- och luftmaskin”, alltså en ångmaskin, till att driva stångjärnshammaren. Men en sådan kostar mycket pengar. Dessutom har han idéer om människor, att även fattiga kan skolas och komma ur sin okunnighet.

På brukets område, i utkanten, finns ett fattigt torp. Där föds ännu ett barn i den stora skaran, ännu ett barn som blir hunsat och misshandlat av den druckne fadern. En dag när patron Gummérus promenerar i skogen får han se hur en vettskrämd liten unge flyr från sin rasande far. Det är pojken Per och Gummérus tar hand om pojken och låter honom växa upp på herrgården och få utbildning tillsammans med hans egna barn.

Eldungen är en konstig blandning av burleskeri, idéroman, satir och en delvis lite hotfull berättelse om djävulens mörka makt. Den börjar burleskt i smuts, hunger och elände när den lille pojken Per föds och kanske hålls vid liv med den ondes makt. Delvis handlar romanen om en klassresa. Pojken Per passar så småningom inte in någonstans, inte i det fattiga torpet, inte som arbetare på bruket och inte heller som en del av den högre klassen i samhället. Patron Gummérus naivitet och de rikas makt, det är också ett intressant tema. Pengar och stor egendom styr världen och de som har pengarna kör över andra människor utan pardon. Ett tredje tema är gapet mellan den gamla tiden med tro på magi och den nya tiden med ny teknik.

Problemet för mig när jag läser Eldungen är att författaren sitter någonstans ovanför berättelsen och att han inte tar människorna på allvar, ingen av dem. Jag vet att det fanns satiriker som levde på den här tiden. Men de var i den tiden och hade då en anledning att skriva satiriskt. Det var något de ville ändra på. Den moderne författaren, däremot, raljerar utan riktning. Kanske är meningen med romanen att den ska fungera som underhållning? Det är inget fel med det. Jag läser gärna en bra underhållande roman förlagd till Värmland i början av 1800-talet, men tyvärr tycker jag inte att Eldungen når upp till det.

Eldungen – en herrgårdsroman av Torbjörn Elensky, Norstedts 2019.

Öknens alla blommor – novell av Per Olov Enquist

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Novellresan fortsätter och nu har vi kommit till Västerbotten. Ugglan & Boken som är reseledare letar alltid fram några passande noveller och jag valde att läsa en av dem, nämligen Öknens alla blommor av Per Olov Enquist (1934-2020). Den publicerades första gången redan 1974 och den handlar om en universitetslärare i USA som har problem i sitt äktenskap. Han och hustrun beslutar att tillbringa ett par dagar på familjehotellet Monkey Tree i Palm Springs för att försöka reparera förhållandet.

I bilen började ett andra, och något annorlunda gräl, som avbröts av hans hustru med hänvisning till att de två barnen säkert inte mådde bra av att höra allt detta. I Palm Springs blåste det, till deras stora besvikelse, hårt. Motellets pool var svart av den uppvirvlande sanden och de kunde inte bada. Efter ett tredje gräl lämnade hustrun de övriga för några timmar. Klockan 11 på kvällen ringde bon och lät glad på rösten och meddelade att hon tagit in på ett motell i norra delen av staden, att hon äntligen beslutat sig för att lämna honom, att hon skulle återkomma morgonen efteråt för att hämta de två barnen och att hon var glad att ett beslut äntligen kommit.

Vad som händer sedan får ni veta när ni läser novellen. Gör gärna det. Novellen är bra som så mycket annat som Per Olov Enquist har skrivit.

Öknens alla blommor – Novell av Per Olov Enquist, Novellix 2017.
Novellen publicerades ursprungligen 1974 i en samling med titeln Berättelser från de inställda upprorens tid. Samlingen har kommit i flera utgåvor sedan dess.

Från Eva Ström till Gunnar Ekelöf

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

År 1966 tilldelades Gunnar Ekelöf (1907-1968) Nordiska rådets litteraturpris för diktsviten Diwan över fursten av Emgión. Den är en pastisch på bysantinsk epik. I samlingen framställer Gunnar Ekelöf det som att han har tolkat bysantinsk poesi, men så är det nog inte utan dikterna är skapade av honom själv. De handlar om en kurdisk furste i det bysantinska riket på 1000-talet då riket var i upplösning.

Jag vet ingenting om bysantinsk poesi, och egentligen ingenting om bysantinsk kultur. Men att läsa den här diktsamlingen kan ändå ge en liten känsla för den bysantinska kulturen, räknar jag med. Det finns noter och ordförklaringar i boken. Bortsett från det tror jag att dikterna kan ge en upplevelse även utan den kunskapen och jag har uppskattat mycket av det jag tidigare har läst av författaren.

Hos Gunnar Ekelöf-sällskapet finns ett litet smakprov ur diktsamlingen. Diwan över fursten av Emgión räknas som första delen i en trilogi där de följande är Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967).

Under Diwan ligger Revbensstäderna av Eva Ström som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.

Diwan över fursten av Emgión – diktsamling av Gunnar Ekelöf, Bonniers 1965.

Revbensstäderna – diktsamling av Eva Ström, Bonniers 2002.

Far inte till havet av Elin Anna Labba

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När jag växte upp lärde jag mig om det vita kolet, alltså vattenkraften som gav oss el. Fantastiska dammbyggen hade konstruerats samhället till gagn. Massor med el och och en teknisk utveckling som bara ledde till att det blev bättre och bättre för oss människor i Sverige. Att jag inte då hade en tanke på att det kunde påverka dem som bodde uppe i norr negativt är ganska naturligt. Vi fick inte lära oss annat. Men att det skulle dröja ända tills nu för mig att riktigt förstå vad det innebar för samerna som bodde vid kraftverken, det är horribelt.

Nu har jag läst Far inte till havet av Elin Anna Labba och genom det inser jag de oerhörda konsekvenserna av vattenkraftsutbyggnaden. Romanen handlar om tre kvinnor, en mor, en dotter och moderns syster. På somrarna bodde de i en by vid en fjällsjö i Luleälvens vattensystem. Varje sommar flyttade de dit, inte för att bo i sin sommarstuga utan det var en del av deras verksamma liv. De fick en stor del av sin försörjning genom att fiska i sjön och sälja fångsten. Dessutom ingick flyttningen i deras kultur.

Men Luleälven byggdes ut, sjön dämdes upp och detta skedde i många omgångar mellan 1923 och 1972. Sjön blev bara större och större. Byn dränktes i flera omgångar, kåtor och betesmark. Fisket blev mycket, mycket sämre. Miljön för dem som bodde vid sjön blev sämre. Lera och sten istället för normala stränder. Vattenhöjden fluktuerade mycket mer. Sjöns is, som de delvis färdades på vid flytten, blev annorlunda och mer oförutsägbar.

Far inte till havet är en roman och inte en faktabok och det är jag tacksam för. Faktaböcker behövs naturligtvis, men just genom en roman kan man känna och förstå hur det kunde vara. Berättelsen är detaljrik. Vardagslivet gestaltas noggrant. När jag läser ser jag miljön och får insikt i svårigheter, tankar och motsättningar. Samtidigt finns poesi i texten och berättelsen är spännande att läsa. Och åh så jag känner maktlösheten gentemot det andra stora samhället som hade sina regler och bestämmelser om vad samerna fick och borde göra. Exempelvis fick de inte bygga hus under lång tid. Nej samerna var nomader och skulle bo i kåtor. Fönster skulle de inte ha, och det oavsett om de följde renhjorden eller inte, och om de ville ha en bekvämare ljusare bostad utan drag.

Far inte till havet rekommenderas varmt.

Far inte till havet av Elin Anna Labba, Norstedts 2024.

Herrgården av Anna-Karin Palm

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Några människor har gått genom en trakt med plundrade byar. De är trötta, hungriga och smutsiga. Plötsligt ser de ett stort hus som ligger vackert vid en sjö. Huset verkar oskadat och de tar sig in där. En av dem, Ben, är romanens berättare. Han har blivit en del av den lilla gruppen mer eller mindre av en slump. Så är det också för de andra. Oroligheterna och bristen på allt gör att man får klara sig bäst man kan.

Det är inbördeskrig i landet, men denna herrgård verkar ganska opåverkad av striderna. Ja rättarbostaden är nedbränd, men i övrigt är allt intakt. Där finns mat och vatten och värme och kvinnan som äger herrgården låter dem stanna.

Men de är mycket olika och de har svåra erfarenheter bakom sig. Efterhand förstår läsaren mer och mer och farhågorna om att det inte kommer att gå bra ökar. Herrgården är en berättelse med krypande spänning. Där finns faran utifrån. Ska de klara sig från milisens och rebellernas plundring och våld? Men spänningen mellan människorna i huset ökar också och alla är sannerligen inte kärleksfulla och omtänksamma.

Samtidigt som berättelsen är en thriller är den dunkel och lite ogripbar. När jag läser romanen undrar jag vad detta är. Det är något drömlikt över det hela och hur mycket kan man lita på Ben och hans berättelse? Många tankar om länder med krig och våld och om människors beteeende kommer. Hur skulle det kännas för en själv i ett land där det normala inte finns kvar, där våld och oroligheter gör att tryggheten rasar? Och samtidigt är berättelsen ett psykologiskt drama, som om det viktiga inte är situationen i landet utan hur just de här få människorna är och vad de gör. Ett drama för sex karaktärer och ett hus som det står i baksidestexten.

Herrgården av Anna-Karin Palm, Bonniers 2005.

Jimmy Tulpan – Novell av Göran Tunström

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Målet för Novellresan denna månad är Mårbacka och det som då ligger närmast till hands är naturligtvis noveller av Selma Lagerlöf (1858-1940). Men jag har redan publicerat inlägg om två noveller av Selma Lagerlöf på bloggen, En saga om en saga och Mamsell Fredrika. Den sistnämnda var månadens novell i december förra året, ganska nyligen alltså. Därför, för variationens skull, har jag istället valt en novell av Göran Tunström (1937-2000). Mårbacka ligger i Sunne kommun och Göran Tunström växte upp i Sunne och han fick Mårbackapriset 1976.

Så från biblioteket lånade jag samlingen Det sanna livet – Berättelser, och ur den valde jag novellen Jimmy Tulpan. Vi har just upplevt tulpanbukettstiden och nu väntar vi på tiden när tulpanerna kommer upp ur jorden och blommar utomhus och därför lockade titeln.

Berättaren i Jimmy Tulpan färdas med Mästaren från planet till planet. En gång närmade de sig en färglagd planet och Mästaren sa att det var Jorden. Det var livet. Dit ville berättaren komma.

När jag närmade mig Jorden hände något underligt: jag behängdes med något som man senare envisades med att kalla ”Kropp”. Kanske är det en sorts svampsjukdom. Det var djupt generande och den tyngde mitt sinne. Kanske var den en förutsättning för att jag skulle kunna dras neråt och in i ”en atmosfär”. Först cirklade jag runt några gånger och lärde mig se. Jorden var på sina ställen en tät sak. Trasiga kylskåp, trädgårdar, handdukar, blanketter, gråtrutar, bensinmackar, brödrostar. …

Berättelsen om berättarens tid på jorden är en satirisk, mycket, mycket allvarlig och även rolig novell.

Jimmy Tulpan – novell av Göran Tunström ur samlingen Det sanna livet – Berättelser, Bonniers 1991.

Nu läser jag Revbensstäderna av Eva Ström

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Läsningen av Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää gav mycket och efter den började jag med en annan diktsamling som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris, Revbensstäderna av Eva Ström. Faktum är att jag aldrig har läst någon diktsamling av henne tidigare. Jag har hört henne läsa i Bokmässans rum för poesi en gång för länge sedan, det är allt när det gäller hennes lyrik. Och så har jag läst hennes roman Rakkniven. Men nu läser jag alltså Revbensstäderna. Det var ingen dum idé att starta projektet Nordiska rådets litteraturpris.

Revbensstäderna – dikter av Eva Ström, Bonniers 2002.
Diktisamlingen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2003.

Eva Ström är författare, litteraturkritiker och läkare. Hon har många diktsamlingar bakom sig och har också skrivit romaner och en del annat. Litteraturlistan hos Wikipedia är ofullständig. Om du tittar hos Bonniers får du en komplettering.

Under Revbensstäderna ligger Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää, DAT 1991. Översättning: Harald Gaski, Jon Todal, Kristina Utsi. Den ursprungliga samiska versionen, Beaivi, áhčážan Publicerades 1988 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991.

Vänd ditt timglas av Niklas Rådström

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I Niklas Rådströms roman Vänd ditt timglas utspelas handlingen i Stockholm på 1790-talet. Huvudpersonen Johan är tretton år och bor med sin mor i en liten lägenhet högst upp i ett hus i Gamla stan. Hans mamma arbetar på ett kaffehus och hon får nog räknas som prostituerad. Men hon hör inte till de fattigaste som går på gatan utan är lite finare och umgås med herrar som har åtminstone lite utbildning. Vem som är hans far vet inte Johan.

Berättelsen är en äventyrshistoria, kan man säga. Johan ska egentligen arbeta åt ägaren av kaffehuset och åt husvärden men han smiter ofta iväg med sin gode vän Mathias som är svart och antagligen son till Gustav Badin, slaven som blev kammartjänare hos drottning Lovisa Ulrika och så småningom hennes fosterson. Men det har Mathias ingen nytta av. Han tillhör liksom Johan skaran av barn till ensamstående mödrar i Stockholm, barn som aldrig är erkända av fadern. Men i Mathias hem är förhållandena sämre än hos Johan eftersom Mathias mor är alkoholiserad.

En kväll när det är bal smiter pojkarna in på operan. Det råkar vara just den kvällen när Gustav III blir skjuten och det leder till allehanda förvecklingar. Jag ska inte berätta mer om handlingen för att inte förstöra för den som vill läsa boken. I romanen finns de politiska strömningarna för mer frihet, men de finns som bakgrund till berättelsens huvudtema. Romanen har mycket atmosfär och är också ganska poetiskt. I ett parti skapar Niklas Rådström en sagolik lekfull värld ute på landet i snön och kylan som står mot en bakgrund av alla faror och trasigheten och eländet inne i staden. Behållningen av romanen kommer till huvuddelen från att Niklas Rådström även här, liksom i hans självbiografiska barndomstrilogi, arbetar med temat Den frånvarande, svikande och kanske också bländverkskapande fadern. Hans barndomsböcker är som helhet bättre, men också här kan man känna den oerhörda tomheten och saknaden.

Vänd ditt timglas av Niklas Rådström, Gedins 1995.

Dotterdottern av Susanna Alakoski

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Dotterdottern är den tredje delen i en kvinnohistorisk romansvit som börjar i bondesamhället i Finland och som fortsätter i textilindustrin och så småningom både i Finland och Sverige. Romanerna handlar om kvinnors arbete och situation i samhället, om samhällets omvandling, om krig, om emigration, om att ha rötter i två länder.

I Dotterdottern är mormor Hilda kvar i Vasa i Finland. Hennes dotter Greta bor i Skellefteå där hon arbetar på Algots. Huvudperson är hennes äldsta dotter Kathrine som är i trettonårsåldern i romanens början. Tiden är 1970- och 80-tal. Berättelsen handlar både om det personliga och om samhället runt omkring Kathrine, och det som händer där påverkar naturligtvis hennes liv, men det som påverkar minst lika mycket är den stora sorgen och det stora tomrummet efter hennes pappa som har har begått självmord. Hon är tonåring, får mens och famlar sig fram i ungdomsvärlden med raggare och fester och kärlek och svek. Det är inte lätt för en flicka att manövrera i den världen, att undvika faror och att undgå att få dåligt rykte. Manschauvinism och kvinnoförakt råder. Dessutom kommer hennes familj från Finland Och hennes mamma är sömmerska på Algots och det innebär inte hög status. Kathrine hatar sina finländska rötter och hon vill bort från det begränsade och instängda Skellefteå, hon vill ut i världen.

Susanna Alakoski berättar rakt på och hon redogör för och undervisar om mycket i samhället. Dotterdottern är inte en antydningarnas, mellanrummens och undertextens roman. Samtidigt använder hon ibland ett poetiskt lite tillkrånglat sätt att skriva, med ett bildspråk av tallar och trädrötter och natur. Det tillsammans med Kathrines väg ut i vuxenlivet blir en mycket personlig blandning som gör att jag upplever Dotterdottern som betydligt bättre är Londonflickan som är den föregående romanen i serien. Dotterdottern är absolut läsvärd och det är intressant att följa Kathrines växande. Hela sviten hittills har många plus. Bara det att författaren arbetar med detta stora projekt om kvinnorna i textilindustrin och invandrarna från Finland gör att romanerna är värda att läsas.

De föregående romanerna är Bomullsängeln och Londonflickan.

Dotterdottern av Susanna Alakoski, Natur & Kultur 2024.