Nog har jag läst Gunnar Ekelöf (1907-1968), men aldrig i den här boken, och jag räknar med att där finns en och annan dikt som är ny för mig. Boken kommer från min pappas bokhylla liksom många andra av mina diktsamlingar. Jag läste dem aldrig då, när pappa ägde dem, men efter att ha gått i pension och börjat blogga och infört rutinen att läsa en dikt om dagen på morgonen i soffan när jag dricker morgonteet, då blir dikter lästa. Jag är inte en person som då och då får lust att läsa lite dikter. Gör jag inte på detta viset får diktböckerna stå olästa i hyllan, och inte heller skulle jag låna några diktsamlingar på biblioteket. Kanske verkar detta vara ett tvunget sätt att tillägna sig lyrik, men mig passar det utmärkt och jag har läst en hel del fin och intressant poesi genom den rutinen.
I den här boken har man valt ut ett antal dikter från Gunnar Ekelöfs diktsamlingar, alltifrån hans debutbok Sent på jorden (1932) till hans näst sista som var Sagan om Fatumeh (1966). Den här samlingen kommer säkert att bli läst så småningom, men just nu läser jag diktsamlingar som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Det finns en diktsamling av Gunnar Ekelöf bland dem. Det är Dīwān över fursten av Emgión (1965). Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1966. Jag skulle tro att de åtta dikter som är utvalda därifrån till den här boken kommer att bli lästa av mig första gången när jag läser Dīwān inom det projektet. Det kommer nog att dröja innan jag tar mig an denna.
Vatten och sand – dikter genom åren av Gunnar Ekelöf, Bonniers 1966.
Den här boken innehåller brev och anteckningar av Alva, Gunnar och Jan Myrdal från 1945 till 1962. Den innehåller också en lång inledning av Bosse Lindquist, förord av Kaj Fölster och efterord av Janken Myrdal. Breven i boken fanns hos Alva Myrdal som sedan lämnade dem till Kaj Fölster som lämnade dem till Janken Myrdal. Jan Myrdal ville ha breven men hans släktingar behöll dem hos sig.
Jan Myrdal var mer eller mindre en idol för mig i min ungdom. Jag läste hans Rapport från kinesisk by och trodde på det han skrivit. Så var det i Kina trodde jag. Även det han skrev om Kambodja trodde jag på. Jag var inte ensam om min tro. Vi var många i vänstern som trodde att det var så det förhöll sig och som höll Jan Myrdals verk högt. Han hade ett stort inflytande och han var också en författare som skrev bra. Alva och Gunnar Myrdals stora betydelse behöver jag kanske inte orda så mycket om, men orsaken till att jag ville läsa den här boken beror främst på Jan Myrdal och, jag får erkänna, lite gamtendenser , det är kittlande att ta del av en sårig och besvärlig familjehistoria.
För mig har familjen Myrdal bidragit till några häftiga omkastningar. Den första var när Jan Myrdals böcker om hans barndom kom på 1980-talet. Jag hade inte kunnat drömma om att Alva och Gunnar Myrdal var så dåliga föräldrar som de framställdes som i sonens böcker. Efter Jan Myrdals barndomsböcker har hans systrar fört fram en helt annan bild av sin mor. Ja, tänkte jag, det är märkligt hur olika syskon kan uppleva och minnas sin barndom. Men efter att ha läst de här breven – ja, de leder nästan till en ny omkastning. Även om jag är medveten om att familjesituationer är komplicerade och jag numera inte ser världen i svart och vitt måste jag säga att Jan Myrdal inte framstår i god dager, varken vad gäller hans personliga relationer eller hans oförvitlighet som författare. Han övergav sin son Janken och hans mor och betalade inget underhåll under många år. Han hjälptes ekonomiskt av sina föräldrar under många år, långt fram till 1960-talet. De köpte ett hus i Mariefred där Jan Myrdal och Gun Kessle skulle kunna bo och arbeta när de kom hem från Kina och det var ingen ände på vilka krav Jan Myrdal hade. Föräldrarna skulle ordna det och det och det och huset var nog inte tillräckligt stort. Han uttrycker också en otäck hämndlystnad mot människor som har refuserat eller kritiserat hans verk. Hans politiska syn framstår som mycket hård och odemokratisk. Dessutom var inte Rapport från kinesisk by en sanningsenlig rapport. Inte nog med att Jan Myrdal och Gun Kessle bara var i byn ett par veckor, de kunde inte kinesiska och han spelade inte in intervjuerna, han var alltså hänvisad till det som den av regimen utsedda tolken sa. Men inte nog med det. Han fabulerade också för att göra texten mer dramatisk och slående.
Jag har naturligtvis ingen aning om hur många brev som kan ha funnits och vad dessa i så fall kan ha innehållit. Men faktum är att breven i den här boken finns och det man kan läsa i dem har Jan Myrdal och hans föräldrar verkligen skrivit.
Förordet, efterordet och inledningen ger ytterligare perspektiv på det som har hänt. Det finns mycket att fundera över när man läser den här boken. Vi får också veta mer om Alva och Gunnar Myrdal som naturligtvis inte var några änglar till föräldrar. Nej långt därifrån. Sådana finns ju inte.
De hemliga breven – den politiska familjen och vardagens samtal, Bonniers 2023, Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning: Bosse Lindquist. Förord: Kaj Fölster. Efterord: Janken Myrdal.
I bokens inledning riktar sig Lena Andersson direkt till läsaren. Hon skriver att Studie i mänskligt beteende inte är någon roman eller novellsamling. Texterna är skrivna med fallstudien i åtanke, men de är fiktiva. Titeln är ju också Studie i mänskligt beteende och här har vi alltså en författare som står långt utanför eller ovanför personerna hon skriver om. Hon har ett budskap. Det är vissa beteenden som belyses här. Om det är de mest förekommande beteendena vet jag inte, men helt klart förekommer de. Texterna handlar om ett ganska stort antal kvinnor. Om män skulle bete sig likadant vet jag inte heller. Antagligen inte. Vilket absolut inte behöver betyda att de är bättre.
Ett tema som jag hittar i den här boken är människors svårighet att acceptera att någon är annorlunda, men ändå till största delen väja för att tala direkt till den personen. Att gadda ihop sig i grupp. Ett annat tema är människor som är så egocentriska, och kanske tomma i sig själva, så att de kan såra någon annan djupt men inte ha den minsta aning om att de gör det utan istället känner sig förorättade när föremålet för deras klarspråk blir argt. Ett fjärde är maktfullkomliga människor där rektorn Amanda Fridh är ett otäckt exempel. Ett femte är idéer om vad som är rätt och riktigt, planer för hur till exempel skolväsendet bör arbeta som inte är konkreta och förankrade i verkligheten och som argumenteras om genom att prata snömos, det som man på engelska kallar word salad. I flera fall finns flera av de här temana kombinerade.
Lena Andersson är vass och rolig. Studie i mänskligt beteende är en satirisk bok. Man behöver inte hålla med författaren. Man kan ha stort utbyte av de här texterna ändå. Det gäller bara att man inte är så pass snömosig och samtidigt tvärsäker på hur det är och vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt att olika åsikter finns och stöts och blöts och lyssnas på.
Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Polaris 2023.
Underrubriken till Doktor Mabuses nya testamente är En detektivroman från seklets slut, och seklet är 1900-talet. Boken publicerades 1982 och handlingen utspelas 1988. Det är alltså en roman skriven i början av 1980-talet som handlar om tänkta händelser i slutet av samma decennium. Det blir lite konstigt att läsa den omkring årsskiftet 2023/2024. Många verkliga personer är nämnda i boken, kända personer, många socialdemokratiska politiker. Olof Palme finns med fast vi vet att han mördades 1986.
Doktor Mabuses nya testamente är en satirisk kriminalroman. Visst finns där en mordgåta och visst är boken satirisk. Men den kanske höll bättre 1982. En läsare som är så gammal som jag känner till alla, eller åtminstone de flesta av de verkliga personerna som nämns, men för en yngre läsare måste berättelsen vara mer intetsägande än vad den är för mig. Författarna visar fram en satirisk bild av Sverige där korruption råder och där de styrande gör sitt bästa för att strypa demokratin, helst utan att människor ska förstå att det är det som sker. Detta är intressant och kan vara illavarslande roligt, men de två välrenommerade och gedigna författarna gestaltar inte detta vidare bra. De är alldeles för angelägna om att tala om för läsaren hur samhället har blivit i långa textsjok. Dessa partier hade passat bättre i förkortat skick i någon satirisk krönika i någon tidning.
Jag hade väntat mig mer av dessa två författare, i synnerhet av P O Enquist som har skrivit böcker som Ett annat liv, Nedstörtad ängel och Livläkarens besök. Som deckare håller berättelsen inte och inte heller som roman, enligt min åsikt. Det är sant att ibland under läsningen glimtar det till och man märker att texten är skriven av författare som kan skriva, men helheten håller inte. Ändå ångrar jag inte att jag har läst boken som en av årets hyllvärmare. Den är ett tidsdokument. Man märker hur åren har gått. Bland annat skulle nog kvinnor fått en mer framträdande roll om boken vore skriven idag.
Doktor Mabuses nya testamente – en detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist, Norstedts 1982.
I slutet av boken finns en litteraturlista där de flesta är verkliga verk, men några är påhittade.
I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. De tre systrarna bor med sin mamma som är borta mycket och jobbar och de får ofta klara sig själva. De är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Så vitt jag begriper är den här romanen delvis autofiktiv. Det verkar finnas en hel del från författarens eget liv i den. Om systrarna verkligen har funnits vet jag inte, men i romanen får vi alltså följa två familjer, författarens och systrarnas, under ganska många år och där kommer verkliga händelser in som till exempel Jas-kraschen 1993.
Både systrarna och Jonas Hassen Khemiri har ett tunisiskt arv och det gör att inte bara det att leva i en familj, att förstå varandra eller inte, att leva en mer eller mindre farlig barndom ute bland andra barn och att utvecklas till en vuxen människa med alla de svårigheter och glädjeämnen och komplikationer som det kan innebära finns i den här romanen. Både systrarna och författaren utsätts för rasism. De är i mångt och mycket udda barn som sticker ut.
Ibland under läsningen känns det nästan som att alltihop är lite väl konstruerat och att texten flyter på nästan alltför lätt. Jag kan också tycka att den innehåller lite väl många långa uppräkningar. Men det är en bra roman. Mycket bra. Den är allvarlig och känslosam, underhållande och även lite rolig. Där finns många drastiska händelser och personerna i berättelsen framstår som riktiga människor. Partierna från Tunisien har stor närvaro och det författaren skriver om sin egen barndom känns äkta. Och många av de känslor som finns i romanen kan jag känna igen fast min barndom var så annorlunda. Systrarna handlar om många svåra företeelser, men romanen har ändå en slags lätthet och mitt i denna lätthet har den stor tyngd.
Emelie har jobbat stenhårt och och levt i en tillvaro där hon ville göra allt. Nu har hon gått in i väggen och så småningom åker hon iväg norrut, långt upp i inlandet till sin farmors trakter. Hon tänker att tystnaden och naturen kanske kan läka hennes kropp och själ. Hon bor i tält uppe på en höjd. En dag ser hon en grupp människor vid sjön nedanför. Det är en omaka samling och de har hamnat där tillsammans på grund av olika slumpvisa skäl. De beter sig lite egendomligt och Emelie blir intresserad av dem.
I romanen får vi lära känna människorna i gruppen, mer än Emelie. Hon har rollen som åskådare, hon är kanske läsarens representant i berättelsen, hon som kommer från den yttre världen, från staden, från arbetslivet, och som är van vid caféer och restauranger och att få betalt för sitt arbete. Medlemmarna i gruppen kommer naturligtvis också utifrån – utom tonåringen Låke som är född där. Men de har levt i sin grupp i många år och med tiden har de blivit mer och mer självförsörjande.
Annika Norlins roman Stacken innehåller mycket. Det viktigaste temat är det moderna samhället kontra naturen. Många frågor om hur vi bör leva och hur vi ska hindra förstörelsen av vår miljö kommer upp i mitt huvud under läsningen. Ett annat tema i romanen är isolerade grupper och dynamiken i gruppen. Hur demokratiskt lever de här människorna? Har ledaren alltför stor makt över de andra? Lever de verkligen harmoniskt utan att såra varandra? Hur påverkar deras tidigare svåra upplevelser livet i gruppen? Är deras levnadssätt hållbart och kommer inte en stor del av deras försörjning utifrån, från det där hemska samhället? Jag tycker om Annika Norlins sätt att tackla de här frågorna, varmt, med humor och allvar. Vi får inga svar utan glimtar av det ena och det andra. Samtidigt skriver hon mycket rakt. Det som finns med i romanen sägs rakt ut. Ofta har jag svårt för sådana berättelser men här tycker jag att det fungerar. Det ingår i berättelsens charm. Den har på sätt och vis en naiv ton, som vore den skriven av en människa som tittar fram i sin tältöppning och ser på världen med sina klara, undrande ögon. Fast klokare än så är berättelsen. Stacken är en mycket varm roman. Där finns mycket liv.
Döden klär i Domino är en pusseldeckare och den andra i Marie Bengts serie om sömmerskan Hannah Lönn. Den utspelas år 1957. Hannah Lönn befinner sig i Stockholm där hon syr svarta slängkappor till en stor modevisning i NK:s franska damskrädderis regi. Det är inte vad Hannah Lönn egentligen vill arbeta med. Helst vill hon designa egna kläder och att sy dessa damkappor är mördande enformigt. Men hon behöver pengarna.
Nu visar det sig att det har kommit anonyma hot mot ”Modekungen”. Det finns mer än en i Stockholm, så vilken man avses? Och ja, visst sker det ett mord, ett mycket spektakulärt sådant, och Hannah Lönn blir så intresserad att hon försöker hitta lösningen på mordgåtan.
Döden klär i Domino är ingen realistisk berättelse och Hannah Lönn är mycket smartare är polisen när det gäller att lösa mordgåtan. Det finns inga gedigna personporträtt och jag tycker att den första boken i serien, En sax i hjärtat, var lite bättre. Men en del får man veta om kvinnans ställning under femtiotalet och också om NK:s damskrädderi och kvinnornas arbete där. Och att en kvinna skulle arbeta som kriminalpolis var otänkbart. Klassskillnader finns också med i berättelsen och där finns också koppling till flyktingar från Baltikum.
Döden klär i Domino kan passa den som inte vill ha en massa våld i en deckare, utan hellre en stunds förströelse utan samhällets verkliga elände, men ändå med lite lite allvar bakom.
Döden klär i Domino av Marie Bengts, Bonniers 2019.
Sniglar och snö är den tredje av Agneta Pleijels självbiografiska romaner. I tid överlappar den delvis den andra som heter Doften av en man. Också i Sniglar och snö skriver hon om åren på Aftonbladet där hon blev kulturchef 1975. På 1980-talet blev hon ordförande i Svenska Pen, På 1990-talet var hon medlem i Bibelkommissionen och professor i dramatik på Dramatiska institutet. Som författare började hon som poet och dramatiker, och 1987 debuterade hon som romanförfattare med Vindspejare som senare följdes av flera romaner.
Agneta Pleijel har alltså ett omfattande arbetsliv bakom sig när hon på 2000-talet skriver om den tiden i Sniglar och snö, och här går hon in djupare både i arbetslivet och i det personliga. Det är kärleksförhållanden och moderskap och skapande och svårigheten att få alla delar av livet att fungera. Det är förhållandet till hennes mor och far och till vänner, och särskilt om man har läst hennes två första självbiografiska romaner får man mycket förklarat om hur det blev som det blev. Tror man i alla fall. Man sätter ihop det hela som läsare, det som författaren har valt att berätta. Man funderar och jämför med sitt eget liv. Bitvis blir det nästan smärtsamt att läsa. Men i romanen finns också en ålderns avklarning, ett förhållningssätt från de sena åren i livet som gör att det ändå finns ett lugn över berättelsen. Som läsare uppfattar jag och känner sorgen och frustrationen många gånger, men texten är ändå inte deprimerande. Där finns framtidstro och lite av ålderns vishet.
Sniglar och snö är lätt att läsa. Texten flyter på. Jag blir imponerad av stilen och enkelheten. Språket känns alldeles självklart. Jag läser och läser. Sniglar och snö ger en mycket, och alldeles säkert är det en fördel att ha läst de två tidigare självbiografiska romanerna.
Sniglar och snö av Agneta Pleijel, Norstedts 2023.
Julen är nästan här och vad passar utmärkt då om inte att läsa en julnovell. Selma Lagerlöf kom ofta med en novelllsamling inför julen. Hon hade ju inte bara försörjningsansvar för sig själv och behövde säkert få in pengar under åren innan hon fick Nobelpriset i litteratur 1909. Den här samlingen, Osynliga länkar, publicerades första gången 1894 och det var tre år efter Gösta Berlings saga.
Jag måste säga att jag känner igen tonen och sättet att skriva från Selma Lagerlöfs debutroman i den här novellen. Den handlar om Fredrika Bremers sista dagar så jag ville gärna läsa den, men det är nästan så att sagotonen står mig upp i halsen. Man får helt enkelt ställa om sig och ta till sig berättelsen, för det är härligt språk ändå och lite magiskt är det allt. Osynliga länkar har kommit i många upplagor, senast 2018.
Novellen börjar så här: Det var julnatt, en riktig julnatt. Trollen lyfte upp berghällarna på höga guldpelare och firade midvinterfest. Tomten dansade kring julgröten i ny röd mössa. Gamla gudar drogo kring fästet i grå oväderskappor, och på Österhaninge kyrkogård stod Helhästen. Han krafsade med hoven i den frusna marken. Han märkte ut platsen för en ny grav.
Novellen handlar om Fredrika Bremers sista dagar. Hon ligger och sover på Årsta under julnatten och märkliga saker händer. Hennes döda syster kommer in i rummet och i kyrkan firar de döda midnattsmässa. Ja, mycket kunde hända en julnatt 1865.
Mamsell Fredrika – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen Osynliga länkar, Bonniers 1938.
En författare reser till sitt barndomshem i Västerbotten tillsammans med sin fru och sina barn. Det är sommar men författarens sinne är mörkt. Han lider av depression och får vredesutbrott ibland. Det verkar som om han har rest dit för att minnas, för att bearbeta minnen, för att skriva av sig. Vi får inte lära känna författaren särskilt väl. Snart kommer romanens längsta del och den handlar om pojken Joel på väg in i puberteten. Joel är författaren själv, förstår vi. Kanske är bilderna från hans barndom skrivna av den fiktive författaren, i tredje person, ett sätt både för författaren i boken och för den verklige författaren att distansera sig och få perspektiv. Det blir alltid så när böcker är skrivna på det här viset att jag som läsare blandar ihop bokens författare med den som har skrivit boken. Det är kanske meningen.
Men fast händelserna i Joels barndom är skrivna i tredje person känns de ändå nära för mig som läsare. Det är dem man minns och tar till sig från boken. Joel är mobbad. Hans bästa vän, om man kan kalla det så, är några år äldre och han är den dominerande i vänskapen. De har ett slags sexuellt förhållande, som kanske kan ses som övergrepp, men som läsare uppfattar jag att Joel också har sådana känslor för sin vän, något som väldigt många av oss kan ha, även om vi är heterosexuella. Men det här är skamligt. Att vara bög anses, som vi vet, ofta gräsligt fult. Dessutom har Joel en annan jämnårig vän vars familj är med i Pingstkyrkan och Joel deltar också i den kyrkliga verksamheten fast hans föräldrar inte är religiösa.
I romanen Spindelbjörken finns alltså stora konflikter och svåra frågor och vissa scener bränner till. Hur svårt kan det inte vara att ständigt vara rädd och på sin vakt när man är utomhus och i skolan? Men jag uppskattar också de mer vardagliga bilderna, cyklandet, fiskandet, hur miljön träder fram. Det känns så äkta. Ja, just så här kan det se ut och kännas i ett hörn av Sverige. Men berättelsen är ändå stillastående. Den leder inte riktigt någonstans. Den ger en vissa upplevelser och bilder som man kan fundera över efteråt, men vem är egentligen den här författaren i romanen? Vad blev det av pojken?
Mösstanten 