I en by ute på landsbygden bor några människor kvar fast de flesta har gett sig av därifrån, och det som kallas anläggningen är nedlagt och står och förfaller. Ja, allt förfaller i den här byn, husen, kvarnen som också är nedlagd, och i krogen spinner spindlarna nät och ägaren ångrar att han köpte den. En av byborna bor till och med i anläggningens maskinrum. Jag tänker mig att anläggningen var en jättestor grisfarm, kanske med mer lantbruk runt omkring, och att byn en gång var en livlig och verksam plats där många människor arbetade.
Så är det inte nu. Det är fallfärdigt och skitigt och mörkt och regnigt och marken blir till lera. Det är regn, regn, regn och lera överallt. Och människorna som bor kvar i byn, de super och bråkar ibland, en del är väldigt konstiga, de flesta tänker mest på sig själva och vissa är riktigt ondsinta.
Tänk nu bara inte att den här romanen bara är deprimerande att läsa för så är det inte alls. Den är intressant och lite spännande och där finns humor bland alltihop, och en viss finurlighet. Författaren håller en viss distans till romanpersonerna. Han är nere bland dem och samtidigt en bit ovanför och när man kommer till slutet ser man klart och tydligt konstruktionen han har åstadkommit. Men han har fyllt den med personer och bilder, starka bilder. Romanen är kraftfullt skriven och den stackars utvecklingsstörda flickan som bor i byn har han skrivit om så att det känns när man läser.
Det finns ingen särskild huvudperson i den här romanen, det är väl i så fall byborna som plötsligt får veta att Irimiás som de trodde var död har setts i trakten och sedan väntar de på att han ska komma till byn och få ordning på allt. Romanen innehåller en ganska spännande intrig, men den är lite tung att läsa. Jag försöker föreställa mig hur det hade känts att läsa romanen om författaren hade arbetat med styckeindelning. Det har han alltså inte gjort. Kanske skulle man då få en helt annan känsla av att läsa berättelsen? Kanske behöver romanen den form den har? Men lite jobbigt är det allt.
Men romanen är värd besväret att läsa och man kan få många tankar omkring den. Att den skildrar ett samhälle i upplösning, att detta samhälle är Ungern där det statsstyrda samhället med jättejordbruk håller på att vittra sönder, men där ändå övervakning och spioneri på människor finns kvar. Och fast människorna kan tyckas vara överdrivet gestaltade känns det faktiskt som om de skulle kunna finnas. De känns som människor.
Satantango av László Krasznahorkai, Norstedts 2015. Översättning: Daniel Gustafsson.
Romanen publicerades första gången 1985 (Sátántangó). Den är László Krasznahorkais debutroman.
Mösstanten 