Den här boken innehåller tre berättelser: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. De gavs ursprungligen ut var för sig men jag tycker att det bästa är att läsa dem alla tre på en gång. Annars blir det lite rumphugget och konstigt. De hör ihop.

I berättelserna blandar Auster inslag från deckargenren med, ja jag vet inte vad. I den första berättelsen får deckarförfattaren Quinn ett telefonsamtal där någon söker Paul Auster. I den andra vill White att Blue ska skugga Black, och i Det låsta rummet får berättaren ett oväntat brev från hustrun till en tidigare vän från skoltiden.

Problemet när jag läste var att berättelserna i så stor utsträckning är skelett. De saknar kött på benen så att säga. De är också en lek eller kanske inte med identiteter, och man vet inte vad som är vad.

Männen i de två första berättelserna skuggar varandra och antecknar i ett block och avlämnar rapport då och då. Huvudpersonerna är helt ensamma. De är avskurna från världen. Blue i Vålnader har visserligen en flickvän som han ska gifta sig med men när han får sitt uppdrag försvinner han och håller ingen kontakt med henne. Och uppdraget varar länge.

Jag vet inte vad författaren vill säga. Ibland tror jag att trilogin handlar om att vara författare, att man då isolerar sig och delvis lever i en overklighet. Eller annars handlar det om svårigheten att hitta en mening med livet. Jag vet inte. Ändå känns det inte som om jag har läst en dålig och meningslös bok.

Lite roligt var det att läsa Austers bok efter att tidigare ha läst Modianos De dunkla butikernas gata. Där var jag också förvirrad. En rolig likhet mellan böckerna är alla gatunamn. Modiano är ju känd för att väldigt precist redovisa vilka gator, och många gator, som romanpersonerna rör sig på. I Stad av glas är det samma sak. Noggrant låter Auster oss veta hur Quinn rör sig i staden när han skuggar en person. Ändå är Modianos och Austers böcker väldigt olika. I Modianos bok finns ändå en viss substans och verklighetsanknytning därför att så många människor försvann och arkiv förstördes i och med andra världskriget.

Det jag skrev om Modianos bok hittar du här.

Austers New York-trilogi är mycket overklig. Den är grå. Alltså när jag tänker på den ser jag grå bilder. Det känns inte alls onödigt att jag läste den, fast jag länge när jag läste den första och andra berättelsen tänkte: Författaren måste ha varit mycket ung när han skrev det här. Det kändes som om en tjugoårig kille hade suttit och hittat på något som han tyckte var häftigt, något som skulle vara intellektuellt och sätta myror i huvudet på folk.

Fast den tjugoårige killen skulle ändå inte ha kunnat skriva så pass bra, till exempel inte det strålande avsnittet om uteliggare och andra udda människor i New York. Över huvud taget hade han inte behärskat språket så bra.

Dels är det roligt att ha läst en bok som anses som en modern klassiker. Nu vet jag hur den är. Dels ger berättelserna mig tankar och bilder nu efteråt. New York-trilogin är större än vad jag upplevde från början när jag läste.

New York-trilogin av Paul Auster, Norsteds 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Den franska flickan Marie-Laure bor i Paris. Hennes pappa är låssmed på det naturhistoriska museet. Marie-Laure är blind. Hennes pappa tillverkar en modell av den del av staden som de bor i. Med hjälp av den lär han henne att ta sig fram utomhus.

Den tyske pojken Werner bor i Ruhrområdet bland kolgruvor och fabriker. Han är barnhemsbarn och hans framtid är att arbeta i kolgruvan där hans pappa dog. Men Werner är fenomenal på teknik, särskilt radioteknik, och genom det får han möjlighet att söka in på nazisternas elitskola för pojkar.

1940 invaderar Tyskland Frankrike. Marie-Laure och hennes pappa flyr till den lilla staden Saint-Malo vid den Bretagnska kusten där en släkting bor. Werner far illa i elitskolan. När han är sexton år skickas han ut i kriget som radiotekniker.

Det här är en spännande bok, så jag säger inte mycket mer om handlingen. Den bygger på verkliga händelser: Tyskarnas invasion i Frankrike 1940, nazisternas plundring av europas konstskatter och värdeföremål och de allierades bombning av Saint-Malo 1944. Men själva berättelsen är fantasi.

Doerr smular skickligt sönder nazismens ”tjusiga” fraser som många av pojkarna i elitskolan tror på till en början: styrka, mod och att offra sig för fäderneslandet. Den svage har inget att hämta där. Han kan bli misshandlad av lärare och elever. Renrasig måste man vara. Inte ifrågasätta något utan göra som man blir tillsagd.

Ljuset vi inte ser är som en saga om krigets fasor och nazirikets gradvisa undergång. Den innehåller mycket ondska men den har också hopp. Karaktärerna är inte endimensionella. En soldat som skjuter civila som hjälper partisanerna utan att blinka och som tar kläder och stövlar till sig själv från fångar så att fångarna kommer att frysa ihjäl i det kalla vintervädret kan samtidigt vara öm och omtänksam mot sin kamrat.

Boken har ett mycket fint bildspråk. Det är vackert ibland och vi får veta hur Marie-Laure ser på värden inifrån sin blindhet. Doerr beskriver skickligt Werners smutsiga, rökiga och slamriga hemstad och som kontrast till den Marie-Laures liv i Paris och den gamla muromgärdade staden Saint-Malo vid havet. Och havet, och snäckor och fåglar som flyger. Det är vackert och poetiskt. Där finns kärlek till naturen och till böcker. Där finns värme och omtanke mellan människor.

Viktig i historien är en dyrbar mystiskt diamant och en tysk officer som letar efter den. Jag räknar med att den diamanten aldrig har funnits, men den ger extra spänning till berättelsen. Boken har stort omfång, 599 sidor. Men den är lättläst och spännande med korta kapitel.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr, Bookmark 2017. Översättning: Thomas Andersson.

Den här boken som gjorde succé på 1980-talet läste jag inte då. Den fick Pulitzerpriset och filmatiserades av Steven Spielberg men jag såg inte heller filmen. Så nu, 2019, var det verkligen på tiden att jag tog ner den ur hyllan.

Det är i början av 1900-talet. Celie är en afroamerikansk flicka som är fjorton år gammal. Hon bor på landet, hon är outbildad och anses ful. Celie börjar skriva brev till Gud för hon har ingen att prata med om sina problem. Hennes mamma är utsliten av hårt arbete och barnafödslar. När hon inte längre orkar ha sex vänder sig husfadern till Celie istället. Sedan blir Celie bortgift med en äldre man som har fyra barn och hon får slita och misshandlas.

Det här låter som enbart elände. Vem orkar ta del av detta? Men boken innehåller mycket värme och humor. Just genom att det är Celie själv som berättar genom sina brev och hur de är skrivna gör att jag vill fortsätta läsa. Det är bra skrivet. Det patriarkala förtrycket är en självklar del av Celies liv. Dessutom finns rasförtrycket. En svart kvinna i den här boken är ofta utsatt för ett dubbelt förtryck.

Purpurfärgen är en rik berättelse. Författaren nöjer sig inte med att berätta om förhållandena i den amerikanska södern. Hon skriver också om kvinnoförtryck i Afrika och om afrikanernas ansvar för infångandet av slavar som skulle skeppas till Amerika. I boken finns fina personporträtt. Våld och förtryck, javisst, men också kärlek och omtanke.

Den starka och självständiga bluessångerskan Shug Avery visar på en väg framåt för Celie mot ett bättre liv. Purpurfärgen är en symbol för värme och kärlek.

Jag är verkligen glad att jag läste den här boken. Den håller än.

Purpurfärgen av Alice Walker, Trevi 1986. Översättning: Kerstin Hallén.

Den här boken är en berättelse om familjen Mulvaney från 1955 till 1993. En Pappa som är en praktiskt lagd man som driver ett takläggarföretag. En mamma som samlar på loppisfynd och antikviteter som hon har för avsikt att sälja men mestadels behåller. Tre söner och en dotter.

De bor på en bondgård och har hästar, katter hundar och andra djur. Huset är stort och gammalt. Oates berättar fint om det myllrande familjelivet, det som sägs och inte sägs. Allt man gör som är underförstått. Mamman är djupt troende och även dottern. De vill förlåta andra människor deras fel och vill inte se det onda.

Pappan har ingen collegeutbildning och strävar efter att bli accepterad i samhället som den framgångrike företagare han är. Det är oerhört viktigt för honom att vara respekterad och att vara invald i Country-klubben betyder mycket för honom. Jag uppfattar att hans inneboende osäkerhet är den största orsaken till familjens sönderfall.

För Det var vi som var Mulvaneys är en berättelse om en familj som går sönder. Kanske var den inte riktigt hel från början. Den utlösande faktorn är att dottern, Marianne blir våldtagen en kväll när hon är på High Scool-fest.

Hon får genast dåligt rykte. Den unge mannen som har våldtagit henne och hans kompisar håller ihop och pratar illa om henne. Själv har hon dåligt samvete därför att hon hade druckit alkohol och inte minns hela händelseförloppet. Det är hennes eget fel, tycker hon. Naturligtvis blir pojken inte anmäld, istället skickas Marianne bort till en avlägsen släkting eftersom hennes pappa inte orkar se henne. Han har häftigt humör och ställer till med flera uppträden i staden.

Alla de andra familjemedlemmarna måste förhålla sig till fadern på olika sätt. Han mår sämre och sämre, bär sig dumt åt och förlorar den respekt som invånarna i staden hade för honom. Han dricker mer och mer.

Oates berättar skickligt sin historia. Jag lever med och känner ibland att nej, nej jag vill inte att detta ska hända! Det finns mycket svärta i den här romanen men också stort hopp. Oates berättar inte bara om problem utan också om människors styrka. Och i och med att berättelsen är så bra skriven accepterar jag till och med slutet som nästan är otroligt efter allt som har hänt. Ja, jag blir till och med glad över det och känner tacksamhet mot författaren över att allt inte slutar i elände.

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates, Bonniers 1999. Översättning: Ulla Danielsson.

Harriet Burden har varit död i flera år. Hon var konstnär och gift med en inflytelserik konsthandlare. Hennes verk fick inte den uppmärksamhet som hon tyckte att de förtjänade. Av de flesta sågs hon som konsthandlarens hustru, inte som konstnär. Efter att hennes man hade dött arbetade hon med tre stora konstprojekt där hon lät en man stå som skapare av verken.

Hon ville hämnas, men inte bara det. Harriet Burden hade en omfattande kunskap om filosofi och psykologi. Hon funderade mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket.

Jag har hört om experiment där man har skickat samma uppsats för bedömning underskriven med ett kvinnligt respektive manligt namn och att uppsatsen har fått bättre omdöme när namnet var manligt. Samma sak händer med Harriet Burdens tre verk. Det tredje verket får mycket stor uppmärksamhet i konstvärlden. Men den tredje manlige konstnären hon har arbetat med vill inte träda fram och avslöja att Harriet Burden är den verkliga skaparen. Han tar åt sig äran själv.

Det här är en mycket förenklad beskrivning av Den lysande världen. Boken är upplagd så att vi får ta del av olika människors minnen av och åsikter om Harriet Burden. Hon har även skrivit dagböcker som vi får läsa avsnitt ur. Boken börjar med ett fejkat förord och vissa kapitel innehåller en massa fotnoter, av vilka de flesta är riktiga hänvisningar till litteratur och vissa är hänvisningar till något som romanfigurerna har skrivit

.Ibland är boken riktigt rolig när Hustvedt parodierar konstrecensioner men boken som helhet är inte ironisk. Berättelsen har stort djup och Harriet Burden och hennes närmaste framträder som verkliga komplicerade människor.

Den lysande världen var inte helt lätt att läsa, den innehåller många olika perspektiv och det är många olika människor som kommer till tals. All filosofi i boken känner jag inte till, mer än namnet på filosofen, men jag tycker att jag får utbyte av berättelsen även om jag glider över de svåra partierna.

Jag tror att man behöver ha något hum om konstvärlden för att ha glädje av boken. Den var inte lätt att läsa och stundvis kände jag att det var väl krångligt, men bokens slut är lysande skrivet och min slutsats blir att jag är glad över att ha läst den.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, Norstedts 2014. Översättning Dorothee Sporrong.