Den här boken som gjorde succé på 1980-talet läste jag inte då. Den fick Pulitzerpriset och filmatiserades av Steven Spielberg men jag såg inte heller filmen. Så nu, 2019, var det verkligen på tiden att jag tog ner den ur hyllan.
Det är i början av 1900-talet. Celie är en afroamerikansk flicka som är fjorton år gammal. Hon bor på landet, hon är outbildad och anses ful. Celie börjar skriva brev till Gud för hon har ingen att prata med om sina problem. Hennes mamma är utsliten av hårt arbete och barnafödslar. När hon inte längre orkar ha sex vänder sig husfadern till Celie istället. Sedan blir Celie bortgift med en äldre man som har fyra barn och hon får slita och misshandlas.
Det här låter som enbart elände. Vem orkar ta del av detta? Men boken innehåller mycket värme och humor. Just genom att det är Celie själv som berättar genom sina brev och hur de är skrivna gör att jag vill fortsätta läsa. Det är bra skrivet. Det patriarkala förtrycket är en självklar del av Celies liv. Dessutom finns rasförtrycket. En svart kvinna i den här boken är ofta utsatt för ett dubbelt förtryck.
Purpurfärgen är en rik berättelse. Författaren nöjer sig inte med att berätta om förhållandena i den amerikanska södern. Hon skriver också om kvinnoförtryck i Afrika och om afrikanernas ansvar för infångandet av slavar som skulle skeppas till Amerika. I boken finns fina personporträtt. Våld och förtryck, javisst, men också kärlek och omtanke.
Den starka och självständiga bluessångerskan Shug Avery visar på en väg framåt för Celie mot ett bättre liv. Purpurfärgen är en symbol för värme och kärlek.
Jag är verkligen glad att jag läste den här boken. Den håller än.
Purpurfärgen av Alice Walker, Trevi 1986. Översättning: Kerstin Hallén.
Mösstanten 