Den franska flickan Marie-Laure bor i Paris. Hennes pappa är låssmed på det naturhistoriska museet. Marie-Laure är blind. Hennes pappa tillverkar en modell av den del av staden som de bor i. Med hjälp av den lär han henne att ta sig fram utomhus.

Den tyske pojken Werner bor i Ruhrområdet bland kolgruvor och fabriker. Han är barnhemsbarn och hans framtid är att arbeta i kolgruvan där hans pappa dog. Men Werner är fenomenal på teknik, särskilt radioteknik, och genom det får han möjlighet att söka in på nazisternas elitskola för pojkar.

1940 invaderar Tyskland Frankrike. Marie-Laure och hennes pappa flyr till den lilla staden Saint-Malo vid den Bretagnska kusten där en släkting bor. Werner far illa i elitskolan. När han är sexton år skickas han ut i kriget som radiotekniker.

Det här är en spännande bok, så jag säger inte mycket mer om handlingen. Den bygger på verkliga händelser: Tyskarnas invasion i Frankrike 1940, nazisternas plundring av europas konstskatter och värdeföremål och de allierades bombning av Saint-Malo 1944. Men själva berättelsen är fantasi.

Doerr smular skickligt sönder nazismens ”tjusiga” fraser som många av pojkarna i elitskolan tror på till en början: styrka, mod och att offra sig för fäderneslandet. Den svage har inget att hämta där. Han kan bli misshandlad av lärare och elever. Renrasig måste man vara. Inte ifrågasätta något utan göra som man blir tillsagd.

Ljuset vi inte ser är som en saga om krigets fasor och nazirikets gradvisa undergång. Den innehåller mycket ondska men den har också hopp. Karaktärerna är inte endimensionella. En soldat som skjuter civila som hjälper partisanerna utan att blinka och som tar kläder och stövlar till sig själv från fångar så att fångarna kommer att frysa ihjäl i det kalla vintervädret kan samtidigt vara öm och omtänksam mot sin kamrat.

Boken har ett mycket fint bildspråk. Det är vackert ibland och vi får veta hur Marie-Laure ser på värden inifrån sin blindhet. Doerr beskriver skickligt Werners smutsiga, rökiga och slamriga hemstad och som kontrast till den Marie-Laures liv i Paris och den gamla muromgärdade staden Saint-Malo vid havet. Och havet, och snäckor och fåglar som flyger. Det är vackert och poetiskt. Där finns kärlek till naturen och till böcker. Där finns värme och omtanke mellan människor.

Viktig i historien är en dyrbar mystiskt diamant och en tysk officer som letar efter den. Jag räknar med att den diamanten aldrig har funnits, men den ger extra spänning till berättelsen. Boken har stort omfång, 599 sidor. Men den är lättläst och spännande med korta kapitel.

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr, Bookmark 2017. Översättning: Thomas Andersson.

Den här boken som gjorde succé på 1980-talet läste jag inte då. Den fick Pulitzerpriset och filmatiserades av Steven Spielberg men jag såg inte heller filmen. Så nu, 2019, var det verkligen på tiden att jag tog ner den ur hyllan.

Det är i början av 1900-talet. Celie är en afroamerikansk flicka som är fjorton år gammal. Hon bor på landet, hon är outbildad och anses ful. Celie börjar skriva brev till Gud för hon har ingen att prata med om sina problem. Hennes mamma är utsliten av hårt arbete och barnafödslar. När hon inte längre orkar ha sex vänder sig husfadern till Celie istället. Sedan blir Celie bortgift med en äldre man som har fyra barn och hon får slita och misshandlas.

Det här låter som enbart elände. Vem orkar ta del av detta? Men boken innehåller mycket värme och humor. Just genom att det är Celie själv som berättar genom sina brev och hur de är skrivna gör att jag vill fortsätta läsa. Det är bra skrivet. Det patriarkala förtrycket är en självklar del av Celies liv. Dessutom finns rasförtrycket. En svart kvinna i den här boken är ofta utsatt för ett dubbelt förtryck.

Purpurfärgen är en rik berättelse. Författaren nöjer sig inte med att berätta om förhållandena i den amerikanska södern. Hon skriver också om kvinnoförtryck i Afrika och om afrikanernas ansvar för infångandet av slavar som skulle skeppas till Amerika. I boken finns fina personporträtt. Våld och förtryck, javisst, men också kärlek och omtanke.

Den starka och självständiga bluessångerskan Shug Avery visar på en väg framåt för Celie mot ett bättre liv. Purpurfärgen är en symbol för värme och kärlek.

Jag är verkligen glad att jag läste den här boken. Den håller än.

Purpurfärgen av Alice Walker, Trevi 1986. Översättning: Kerstin Hallén.

Den här boken är en berättelse om familjen Mulvaney från 1955 till 1993. En Pappa som är en praktiskt lagd man som driver ett takläggarföretag. En mamma som samlar på loppisfynd och antikviteter som hon har för avsikt att sälja men mestadels behåller. Tre söner och en dotter.

De bor på en bondgård och har hästar, katter hundar och andra djur. Huset är stort och gammalt. Oates berättar fint om det myllrande familjelivet, det som sägs och inte sägs. Allt man gör som är underförstått. Mamman är djupt troende och även dottern. De vill förlåta andra människor deras fel och vill inte se det onda.

Pappan har ingen collegeutbildning och strävar efter att bli accepterad i samhället som den framgångrike företagare han är. Det är oerhört viktigt för honom att vara respekterad och att vara invald i Country-klubben betyder mycket för honom. Jag uppfattar att hans inneboende osäkerhet är den största orsaken till familjens sönderfall.

För Det var vi som var Mulvaneys är en berättelse om en familj som går sönder. Kanske var den inte riktigt hel från början. Den utlösande faktorn är att dottern, Marianne blir våldtagen en kväll när hon är på High Scool-fest.

Hon får genast dåligt rykte. Den unge mannen som har våldtagit henne och hans kompisar håller ihop och pratar illa om henne. Själv har hon dåligt samvete därför att hon hade druckit alkohol och inte minns hela händelseförloppet. Det är hennes eget fel, tycker hon. Naturligtvis blir pojken inte anmäld, istället skickas Marianne bort till en avlägsen släkting eftersom hennes pappa inte orkar se henne. Han har häftigt humör och ställer till med flera uppträden i staden.

Alla de andra familjemedlemmarna måste förhålla sig till fadern på olika sätt. Han mår sämre och sämre, bär sig dumt åt och förlorar den respekt som invånarna i staden hade för honom. Han dricker mer och mer.

Oates berättar skickligt sin historia. Jag lever med och känner ibland att nej, nej jag vill inte att detta ska hända! Det finns mycket svärta i den här romanen men också stort hopp. Oates berättar inte bara om problem utan också om människors styrka. Och i och med att berättelsen är så bra skriven accepterar jag till och med slutet som nästan är otroligt efter allt som har hänt. Ja, jag blir till och med glad över det och känner tacksamhet mot författaren över att allt inte slutar i elände.

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates, Bonniers 1999. Översättning: Ulla Danielsson.

Harriet Burden har varit död i flera år. Hon var konstnär och gift med en inflytelserik konsthandlare. Hennes verk fick inte den uppmärksamhet som hon tyckte att de förtjänade. Av de flesta sågs hon som konsthandlarens hustru, inte som konstnär. Efter att hennes man hade dött arbetade hon med tre stora konstprojekt där hon lät en man stå som skapare av verken.

Hon ville hämnas, men inte bara det. Harriet Burden hade en omfattande kunskap om filosofi och psykologi. Hon funderade mycket över hur vi ser, vad vi ser och hur vi tar till oss konst beroende på vem vi är och vem som har skapat verket.

Jag har hört om experiment där man har skickat samma uppsats för bedömning underskriven med ett kvinnligt respektive manligt namn och att uppsatsen har fått bättre omdöme när namnet var manligt. Samma sak händer med Harriet Burdens tre verk. Det tredje verket får mycket stor uppmärksamhet i konstvärlden. Men den tredje manlige konstnären hon har arbetat med vill inte träda fram och avslöja att Harriet Burden är den verkliga skaparen. Han tar åt sig äran själv.

Det här är en mycket förenklad beskrivning av Den lysande världen. Boken är upplagd så att vi får ta del av olika människors minnen av och åsikter om Harriet Burden. Hon har även skrivit dagböcker som vi får läsa avsnitt ur. Boken börjar med ett fejkat förord och vissa kapitel innehåller en massa fotnoter, av vilka de flesta är riktiga hänvisningar till litteratur och vissa är hänvisningar till något som romanfigurerna har skrivit

.Ibland är boken riktigt rolig när Hustvedt parodierar konstrecensioner men boken som helhet är inte ironisk. Berättelsen har stort djup och Harriet Burden och hennes närmaste framträder som verkliga komplicerade människor.

Den lysande världen var inte helt lätt att läsa, den innehåller många olika perspektiv och det är många olika människor som kommer till tals. All filosofi i boken känner jag inte till, mer än namnet på filosofen, men jag tycker att jag får utbyte av berättelsen även om jag glider över de svåra partierna.

Jag tror att man behöver ha något hum om konstvärlden för att ha glädje av boken. Den var inte lätt att läsa och stundvis kände jag att det var väl krångligt, men bokens slut är lysande skrivet och min slutsats blir att jag är glad över att ha läst den.

Den lysande världen av Siri Hustvedt, Norstedts 2014. Översättning Dorothee Sporrong.

Det är våren år 1960 i Great Falls i Montana, USA. Föräldrarna rånar en bank och tillvaron rämnar för de femtonåriga tvillingarna Dell och Berner. Detta händer en god bit in i romanen, även om vi får veta att det ska ske från första början.

Det är pojken Dell som berättar och det gör han i mogen ålder. Han ser tillbaka på det som hände 1960 och vad som ledde till rånet. Han berättar om sin far och sin mor som var så olika och om en famlij där man tiger om sina funderingar och problem. Fadern har inte riktigt förmågan att bedöma konsekvenserna av sina handlingar och det är en viktig orsak till att han börjar med olagligheter. Modern är intellektuell och tillknäppt, familjen har flyttat otaliga gånger eftersom fadern har arbetat i flygvapnet. De är inte rotade och hör inte hemma någonstans.

Richard Ford berättar mycket fint om det psykologiska klimatet i familjen. Som i flera andra romaner jag nyligen har läst berättas här mycket konkret och detaljerat om vad som händer. Berättelsen har en lugn saklig ton. Den är eftertänksam och utmynnar i tankar om hur man ska leva sitt liv och hur man kan tackla alla svårigheter.

Berner och Dell hamnar i en situation där inga barn bör hamna och de får ta itu med problemen så gott de kan, i stort sett utan vuxnas hjälp. Fast historien är lugnt och sakligt berättad är den spännande. Det ligger mycket under ytan. Ford berättar alldels tillräckligt mycket, men inte för mycket. Skruvarna dras åt ändå. Det är mycket skickligt gjort.

För Dell är nog det värsta att hans föräldrar blir bankrånare och på så sätt sviker sina barn, men så småningom får han vara med om värre brott. Ändå är berättelsen inte svart. Min känsla blir att man kan ta sig igenom det värsta och förlika sig med hur livet blev. Berättelsen pekar framåt, jag funderar mycket på vad som har hänt och hur vi är som människor.

Om jag ska gradera böckerna som jag har läst i år (2018) hamnar den här jämsides med H som i hök. Delad förstaplats alltså.

Kanada av Richard Ford, Brombergs 2013. Översättning Nille Lindgren.

Mia Fredricksens man meddelar att han behöver en paus i äktenskapet. Det visar sig att han har blivit förrälskad i en kollega som är tjugo år yngre än Mia. Men det är en paus han vill ha, inte skilsmässa. Mia bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. Hon får diagnosen kortvarig psykisk störning vilket innebär att hon snart kommer tilbaka till verkligheten och kan skrivas ut.

Mia står inte ut med att gå hemma i lägenheten i New York så hon åker till sin lilla banrdomsstad i Minnesota och tillbringar hela sommaren där. Meningen var att detta skulle bli gapet mellan galen vinter och frisk höst, ett händelselöst tomrum att fylla med dikter, säger Mia. Hon är nämligen poet och undervisar även på universitet.

Men tiden i Minnesota blir inte händelselös. Där finns Mias gamla mamma och hennes väninnor, den unga grannfrun som har äktenskapsproblem och en grupp tonårsflickor som Mia undervisar i skrivande. Det händer en hel del och under tiden funderar Mia på äktenskap, kärlek och livets villkor.

Romanen är skriven i jagform, det är Mia som berättar. Men detta är inte hennes tankar rakt ut. Det är heller inte som om Mia sitter i en fåtölj och berättar historien för oss. Mia är en skrivande och läsande människa och den här  berättelsen skriver hon. Hon vänder sig ibland direkt till läsaren och kan till och med tala om att hon inte skriver om vissa händelser i kronologisk ordning.

Det hela blir lite dubbelt. Var är Mia Fredricksen och var är författaren? Jag har svårt att tro att Mia Fredricksen publicerar den här historien som är så personlig och innehåller förtroenden som hon har lovat hålla tyst om. Skriver hon detta som en dagbok? Men varför vänder hon sig då direkt till en läsare? Är detta en sorst lek med verklighet kontra skriven text? Jag kan inte tänka mig annat än att det är medvetet gjort av författaren.

Kanske är det ändå denna dubbelhet som gör romanen så bra. Kanske är det denna konstruktion som gör att jag kan ta till mig historien? Den innehåller både känslor och intellektuellt funderande och har delvis en ironisk ton. Mia Fredricksen är akademiker. Hon kan mycket mer om poesi och filosofi än vad jag kan. Boken innehåller många hänvisningar till poeter och dikter och böcker som Mia läser. Jag kunde ha googlat och slagit upp och lärt mig en del. Men jag var lite lat när jag läste boken så det gjorde jag inte och det var heller inte nödvändigt. Jag har läst boken med stor behållning och rekommenderar den varmt.

Sommaren utan män av Siri Hustvedt, Norstedts 2011. Översättning Ulla Roseen, omslag Anna Davison.

Det är år 1950 och Koreakriget börjar. Marcus Messner studerar på college nära sitt föräldrahem i Newark. Tidigare har han hjälpt sin pappa i butiken. Familjen är judisk och hans far är koscherslaktare.

Marcus trivs på college, men snart känner han sig tvungen att hitta ett college längre hemifrån. Han står inte ut med sin pappa som är rädd och upprörd över allting, särskilt rädd är han att något ska hända hans son. Droppen är när pappan låser honom ute när han kommer hem en kväll efter att ha suttit på biblioteket och studerat. Hans son ska inte vara ute och driva på kvällarna och detta ska ge honom en läxa menar hans far.

Istället börjar Marcus på ett college i Ohio, Winesburg. Det är mycket traditionellt. Där finns flera studentföreningar. De flesta får judar inte vara med i. En student måste närvara vid gudstjänst 40 gånger innan han tar examen. Och de kvinnliga studenterna måste vara inne på sitt studenthem senast klockan nio på vardagar.

Marcus är en ambitiös student. Det är inte bara hans pappa som är rädd. Markus är skräckslagen när han tänker på att han kan bli tvungen att delta i kriget i Korea. Han gör allt för att för att sköta sig, studera och få bra betyg. Så länge han är på college skjuts militärtjänsten upp.

Alla manliga studenter måste delta en termin i ROTC, Reserve Officer’s Training Corps. Markus bestämmer att han ska delta längre tid i ROTC för att kunna få högre militär grad. Han vill till varje pris undvika att komma till Korea som menig infanterisoldat. Det är lika med döden, tänker han.

Den här romanen heter Indignation och den gör skäl för sitt namn. Marcus pappa är indignerad, Marcus är indignerad. Och jag som läsare känner mig också upprörd när romanen tar slut. Fast Marcus gör sitt bästa för att klara sig på Winesburg går det inte bra. Och kanske är en av orsakerna just att han är så indignerad.

Jag kan varmt rekommendera den här romanen. Den är skriven med fast hand och den är spännande. Man vill veta slutet.

Indignation, Bonniers 2011. Översättning Nancy Westman, omslag Claes Gustavsson.