God Jul och Gott Nytt År!

Nu tar jag ledigt över jul och nyår. Jag ska vara mer i den verkliga världen och lite mindre i den digitala, umgås med familjen, äta gott och njuta av tillvaron. I fantasivärlden kommer jag naturligtvis också att befinna mig, för läser det gör jag alltid.

Men efter nyår kommer jag tillbaka med nya friska tag. Vi ses den 2:e januari! Det är en torsdag så då blir det Hett i hyllan igen. Nu önskar jag er alla en riktigt God Jul, ett fint slut på det gamla året och en bra början på det nya.

God Jul och Gott Nytt år!

Hetta av Jane Harper

I den lilla avfolkningsorten Kiewarra i Australien är det begravning. Aaron Falk har rest dit från Melbourne eftersom de som ska begravas är hans barndomsvän lantbrukaren Luke, hans hustru och hans son. Luke är misstänkt för att ha skjutit hustrun och sonen och sedan begått självmord. Endast den lilla dottern lever.

Aaron Falk är polis, men arbetar med ekonomisk brottslighet. Lukes föräldrar ber honom gå igenom gårdens ekonomi. Kanske finns orsaken till tragedin där. Det gamla paret kan inte tro att deras son är skyldig till det hemska dådet. Ganska snart börjar Falk misstänka att de kan ha rätt. Är Luke den skyldige eller inte?Kiewarra ligger i ett jordbruksområde. Där har inte regnat på mycket länge. Lantbrukarna har inte mat till sina djur. Deras ekonomi blir allt sämre. Det är hett. Solen strålar. Växterna dör, butiker läggs ner eftersom folk inte har råd att köpa varorna. Det finns stora spänningar mellan människorna på orten. Dessutom finns det familjehemligheter.

Hot och förföljelse, slagsmål och ryktesspridning. Kiewarra är en krutdurk och både en och annan är beredd att ta lagen i egna händer.

Mer berättar jag inte. Jane Harper målar fram Kiewarra och gårdarna där så att jag känner hettan och hopplösheten när jag läser. Jag känner också den tryckande osäkerheten och att Aaron Falk lever farligt när han envisas med att undersöka fallet närmare.

Hetta är en spännande deckare med mycket atmosfär och från ett område som jag inte är särskilt bekant med, vilket ökar mitt intresse. Jag tycker dock att författaren förklarar lite väl mycket på slutet men det är min enda anmärkning.

Hetta av Jane Harper, Månpocket 2018. Översättning Jessica Hallén.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson

Attentatet i Pålsjö skog är en kontrafaktisk roman. Hans Alfredson har hittat på att en grupp utförde ett sabotage mot Nazitysklands järnvägstransporter genom Sverige till Norge på 1940-talet. Attentatet ledde till att många tyska soldater dödades. Med på tåget var även Eva Braun, Hitlers nära väninna, och hon omkom också. Detta ledde till att Tyskland invaderade Sverige.

Berättaren i boken är Holger Andersson som var med i gruppen som utförde attentatet och som bara var sexton år då. Nu berättar han om dådet och om vad som hände sedan i det ockuperade Sverige. Han klarade sig alltså. Det gjorde inte alla som var med.

Holger Andersson har skrivit ner sina minnen och berättelser från andra i attentatsgruppen och på 1990-talet har han lämnat materialet till Hans Alfredson som har redigerat det.

Det är utgångspunkten. Berättelsen är fiktiv. Attentatet har aldrig skett. Holger Andersson finns inte. Boken är en roman, men den är upplagd som en faktabok. Många faktaavsnitt om andra världskrieget är inlagda i boken. Ibland är de riktiga och ibland är de påhittade.

Det här är en bra bok. Den behandlar viktiga frågor som att det fanns många nazister i Sverige under Hitlers tid, hur dåligt rustat Sverige var för att stå emot ett angrepp och hur grymt och skoningslöst en ockupationsmakt kan bete sig. Boken tar också upp stora frågor som vad som händer med människor när de är med i krig och dödar.

I berättelsen lyckas en del svenskar fly. Det är inte lätt eftersom Sverige är instängt. Några lyckas fly till England och några till Island och genom det berättar Alfredson om hur tillvaron kan te sig för ovälkomna flyktingar. Judeförföljelser är också en viktig del i berättelsen. Judar har ingen fristad i Sverige eftersom det är ockuperat utan de sänds söderut till koncentrationslägren nere i Europa.Tvångsarbete i de svenska gruvorna och i krigsindustrin är en förutsättning för att ockupationsmakten ska få tillräcklig med krigsmateriel.

Vardagslivet som blir allt svårare ju längre kriget pågår finns också med i boken. Det blir allt besvärligare att få tag på mat och det blir ont om bränsle under de kalla krigsvintrarna.

Attentatet i Pålsjö skog handlar om svåra och tunga frågor, men i och med att den är upplagd som en faktabok kan jag ändå ganska lätt klara av att läsa den. Vissa avsnitt är också skrivna med ett riktigt Hasse Alfredson-humör så boken är inte utan humor.

En bra bok som jag rekommenderar.

Attentatet i Pålsjö skog av Hans Alfredson, Gedins 1996.

New York-trilogin av Paul Auster

Den här boken innehåller tre berättelser: Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. De gavs ursprungligen ut var för sig men jag tycker att det bästa är att läsa dem alla tre på en gång. Annars blir det lite rumphugget och konstigt. De hör ihop.

I berättelserna blandar Auster inslag från deckargenren med, ja jag vet inte vad. I den första berättelsen får deckarförfattaren Quinn ett telefonsamtal där någon söker Paul Auster. I den andra vill White att Blue ska skugga Black, och i Det låsta rummet får berättaren ett oväntat brev från hustrun till en tidigare vän från skoltiden.

Problemet när jag läste var att berättelserna i så stor utsträckning är skelett. De saknar kött på benen så att säga. De är också en lek eller kanske inte med identiteter, och man vet inte vad som är vad.

Männen i de två första berättelserna skuggar varandra och antecknar i ett block och avlämnar rapport då och då. Huvudpersonerna är helt ensamma. De är avskurna från världen. Blue i Vålnader har visserligen en flickvän som han ska gifta sig med men när han får sitt uppdrag försvinner han och håller ingen kontakt med henne. Och uppdraget varar länge.

Jag vet inte vad författaren vill säga. Ibland tror jag att trilogin handlar om att vara författare, att man då isolerar sig och delvis lever i en overklighet. Eller annars handlar det om svårigheten att hitta en mening med livet. Jag vet inte. Ändå känns det inte som om jag har läst en dålig och meningslös bok.

Lite roligt var det att läsa Austers bok efter att tidigare ha läst Modianos De dunkla butikernas gata. Där var jag också förvirrad. En rolig likhet mellan böckerna är alla gatunamn. Modiano är ju känd för att väldigt precist redovisa vilka gator, och många gator, som romanpersonerna rör sig på. I Stad av glas är det samma sak. Noggrant låter Auster oss veta hur Quinn rör sig i staden när han skuggar en person. Ändå är Modianos och Austers böcker väldigt olika. I Modianos bok finns ändå en viss substans och verklighetsanknytning därför att så många människor försvann och arkiv förstördes i och med andra världskriget.

Det jag skrev om Modianos bok hittar du här.

Austers New York-trilogi är mycket overklig. Den är grå. Alltså när jag tänker på den ser jag grå bilder. Det känns inte alls onödigt att jag läste den, fast jag länge när jag läste den första och andra berättelsen tänkte: Författaren måste ha varit mycket ung när han skrev det här. Det kändes som om en tjugoårig kille hade suttit och hittat på något som han tyckte var häftigt, något som skulle vara intellektuellt och sätta myror i huvudet på folk.

Fast den tjugoårige killen skulle ändå inte ha kunnat skriva så pass bra, till exempel inte det strålande avsnittet om uteliggare och andra udda människor i New York. Över huvud taget hade han inte behärskat språket så bra.

Dels är det roligt att ha läst en bok som anses som en modern klassiker. Nu vet jag hur den är. Dels ger berättelserna mig tankar och bilder nu efteråt. New York-trilogin är större än vad jag upplevde från början när jag läste.

New York-trilogin av Paul Auster, Norsteds 2011. Översättning: Ulla Roseen.

Allt under himmelens fäste av Maria Hamberg

Ivar Gunnarsson har levt tillsammans med sina föräldrar. Nu är båda döda och Ivar är ensam. Han var ensam som barn och han är ensam som vuxen. Han jobbar i ett förråd på en industri och bor i en förort till Stockholm. Ursprungligen kommer han från en by i norra Sverige men fadern sålde gården och familjen flyttade söderut

Ivar är ensam, så ensam. Han umgås med ingen och han är osäker och rädd bland människorna. Jag tror inte att han har blivit riktigt vuxen. Han är klumpig och misslyckad och blir lätt ett offer för mobbning.

Men en dag står en flicka ute i kylan nedanför hans köksfönster. Hon ropar på någon men blir inte insläppt. Till slut går Ivar ner och öppnar porten.

Allt under himmelens fäste är en sorglig bok. Den är så sorglig och rörande. Maria Hamberg beskriver Ivars liv så fint. Jag känner och ser och upplever och jag är säker på att Ivar finns. Jag känner hur han har det i lägenheten i förorten där hans föräldrar inte finns kvar men där nog deras kläder fortfarande hänger i garderoberna.Titeln till boken kommer från en visa, en sorglig visa. En stjärna på himlen betyder mycket i boken och den ger Ivar en viss styrka. Delvis befinner sig Ivar inte i verkligheten. Hans far som aldrig gav honom uppskattning och självförtroende förföljer honom.

Allt under himmelens fäste har inget stort omfång, 187 sidor bara, men den innehåller mycket. Berättelsen slutar på julen, så kanske kan den kallas julbok. Att skriva om en människa som Ivar och göra det så bra är en prestation. Jag tycker att det är en mycket fin berättelse som man kan läsa året om.

Allt under Himmelens fäste av Maria Hamberg, Ordfront 2018.

Burgers dotter av Nadine Gordimer

Burgers dotter är en berättelse om Sydafrika under apartheidtiden. Romanen publicerades första gången 1979 och händelser och politiska diskussioner under 1970-talet präglar berättelsen. Huvudperson är Rosa Burger. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger som dör i fängelse på grund av sin politiska verksamhet.

Sydafrika var inget demokratiskt land på den tiden. Den lilla gruppen vita sydafrikaner som ville ha apartheid kunde leva gott med tjänstefolk och känna sig överlägsna. De hade också rösträtt. Den stora mängden svarta människor hade ingen rösträtt. De måste ha inrikespass och fick inte röra sig i landet som de ville. De var fattiga, underbetalda och var hänvisade till usla bostäder. Många svarta män slet hårt i gruvorna som gav stora rikedomar till ägarna och regimen. Svarta fick dålig utbildning.

Dessutom rådde apartheid. I parkerna fanns bänkar för vita och bänkar för svarta. De svarta fick inte bo i samma områden som de vita, om de inte var tjänstefolk och bodde i något rum eller något skjul på tomten. Allt var uppdelat: skolor, bussar, caféer, och skyltar med Endast vita fanns överallt. Kärlek mellan raserna var förbjuden.

I Sydafrika fanns även vita som var emot apartheid. Kommunisterna som Rosa Burgers far tillhörde var några av dem men det fanns också liberala vita som var emot apartheid. Sydafrika var ett hårt land. Motståndarna till apartheid var övervakade och arresterades då och då. De kunde hamna i fängelse och om de kom ut därifrån blev de dömda till husarrest. Det innebar att de måste hålla sig inom sitt polisdiskrtikt och de kunde också ha kontaktförbud. Man fick inte besöka dem.

Det här samhället hade Rosa Burger vuxit upp i. Hon hade hjälpt sin far och mor några gånger i det politiska arbetet under uppväxten men annars var hon inte engagerad politiskt. Jag uppfattar att hon är desillusionerad och trött efter båda hennes föräldrar har dött. Så småningom vill hon resa bort från Sydafrika men det är lättare sagt än gjort. Fast hon inte är politiskt aktiv är hon övervakad. Säkerhetspolisen följer det hon gör. Hon är dotter till kommunisten Lionel Burger. En sådan människa får inget pass och har alltså inte tillåtelse att resa utomlands.

Endast genom klokhet och list lyckar hon så till slut få tillfälle att resa. Inte förrän flygplanet har lyft vågar hon tro på att hon verkligen ska få komma iväg.

Allt det här behöver faktiskt skrivas om boken eftersom baksidestexten är helt missvisande. Läser man den får man uppfattningen att boken handlar om Rosa Burgers liv i Europa efter att hon lätt som en plätt har skaffat sig ett pass och rest iväg. Så är det inte. Den allra största delen av romanen handlar om livet i Sydafrika innan hon reser. Och som jag har skrivit var det nästan otroligt att hon fick ett pass och kunde resa.

Med det sagt vill jag framhålla att Burgers dotter är en stor roman. Nadine Gordimer beskriver levande livet i Sydafrika och som en motsats livet i Sydfrankrike där Rosa Burger vistas efter att ha rest ut ur landet. Romanen innehåller fantastiska miljöbeskrivningar och bra tecknade karaktärer. Hur svårt vita i andra delar av världen har att förstå hur livet verkligen är i Sydafrika beskrivs på kornet. Där finns också en fin kärlekshistoria.

Jag tror att man behöver ha ett visst intresse för politik och historia för att riktigt uppskatta boken. Diskussioner och åsikter tar stor plats. Författaren beskriver många skilda synsätt.

1970-talet var en brytningstid. En del svarta hade kommit upp sig i kåkstäderna och skaffat sig fina bilar, inte alltid på lagligt vis. Frelimo segrade i Moçambique. De svarta ungdomarna började protestera och blev brutalt ihjälskjutna av polisen när de demonstrerade. Nadine Gordimers roman pekar framåt mot vår tid.

Burgers dotter av Nadine Gordimer, Bonniers 2018. Översättning Annika Preis.

Boken är en av de 14 böckerna av kvinnliga Nobelpristagare i littertur som gavs ut 2018 när inget Nobelpris delades ut.

Skyltsöndag #18 – Tomtens tvättpulver

Idag, sista skyltsöndagen före jul, tycker jag att det passar utmärkt att visa den här emaljskylten från Gamla Linköping.

Det är reklam för Lagermans tvättpulver som tillverkades av Tomtens tekniska fabrik i Göteborg. Fabrikens storsäljare var Tomteskur, Häxans putsmedel och Tomtebloss.

Och ja, jag dristar mig till att visa den här skylten idag fast jag inte har putsat och skurat. Ger den mig dåligt samvete med tanke på min obefintliga julstädning? Nej, inte särskilt mycket.

Titta in hos BP så hittar du fler söndagsskyltare.

Vinterträdet av Ellen Mattson

Det är åren omkring 1930. Greta Garbo är stor stjärna i Hollywood. Hon har varit på besök i Sverige och reser med båt över Atlanten tillbaka till USA. På båten finns också Vendela Berg, en ung föräldralös flicka som ska resa till sin farbror för att arbeta i hans bryggeri.

Vendela Berg reser inte i första klass men eftersom hon är mycket intresserad av den stora filmstjärnan smyger hon omkring i förstaklassavdelningen och en dag får Garbo och hennes sällskap syn på henne. Garbo fattar tycke för Vendela Berg och hon blir hennes sekreterare.

Det är Vendela Berg som berättar. Allt ses genom hennes ögon. Hon är en fiktiv gestalt men författaren har läst in sig på Greta Garbo och tiden så jag räknar med att mycket i romanen stämmer med verkligheten.

Men det är en berättelse, ingen biografi. Omslaget är mörkt och det finns en mörk ton över hela berättelsen, också i alla de avsnitt när den kaliforniska solen strålar på himlen. Vem Garbo är, vad hon tänker får vi inte veta. Vi ser henne genom Vendela Bergs ögon. Vi får veta vad hon gör och vad hon säger. Ur det skapar vi vår bild av henne. Hon förblir gåtfull.

Vendela Berg är utbildad till sekreterare. Hon är en intelligent ung kvinna som sköter Garbos penningplaceringar, letar reda på hus att hyra och hjälper henne att skriva kontrakt. Hon lever tillsammans med Garbo och är beroende av henne. Det är som om både hon och Garbo är främmande i verkligheten. Livet med Garbo levs vid sidan av samhället.

Berättelsen framskrider långsamt men den är ändå spännande att läsa. Den är full av detaljer och jag ser miljöerna och människorna framför mig när jag läser. Det finns en nerv i berättelsen och samtidigt stort utrymme för läsarens tankar. Romanens språk och ton känns helt riktig.

Detta är min första bekanskap med Ellen Mattsons böcker och jag vill gärna läsa fler.

Vinterträdet av Ellen Mattson, Bonniers 2012.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk

Den hrä boken handlar om Charlotta von Zweigbergk och hennes pappa. Han hette Jurgen von Zweigbergk men hon kallar sin pappa för Dippen. Hennes pappa var charmig. Han var en riktig kvinnojägare. Men han var ingen sällskapsmänniska.

Charlotta von Zweigbergks föräldrar skilde sig när hon var liten och därför träffade hon inte sin pappa ofta. Han bodde i Malmö och hon bodde med sina systrar och sin mor i Stockholm. Zweigbergk berättar att när hennes pappa skulle komma var hon och hennes systrar överlyckliga. Dippen var bra med barn. Han tyckte om att leka med dem. Men där fanns en stor osäkerhet. Hennes pappa hade psykiska problem och drack för mycket. Han kunde ändra sig plötsligt och inte vilja träffa henne. Det hände att han var berusad när han var tillsammans med barnen. Zweigbergk berättar om några hemska sommarveckor i en finsk sommarstuga där hon som sextonåring fick ta ansvar för allting och då ett av hennes syskon hade hög feber.

Hennes pappa tog stor plats vid familjesammankomster, rolig och charmig, men ofta på bekostnad av andra famlijemedlemmar. Han kom med elaka skämt och alla skrattade utom den som elakheten var riktad mot.

Charlotta von Zweigbergk kände aldrig att hon hade stöd av sin pappa. Han var den viktigaste, det var hans ego som det handlade om, och i grund och botten brydde han sig inte om sina barn. Och hela tiden försökte hon få kärlek från honom. På äldre dar blev Dippen dement. Både han och Charlotta von Zweigbergk bodde på Gotland och under de sista åren i hans liv tog hon stort ansvar och hjälpte honom mycket. En stor del av boken handlar om de här åren, hur hennes pappa blev alltmer förvirrad och behövde mer och mer hjälp. Då hade dottern ett övertag och hon menar att hon kom till försoning under den här tiden.

Dippen och jag handlar om en svår far-dotter-relation som har lämnat dottern med ett stort sår och som har påverkat henne som vuxen. Ändå är boken positiv och mycket rolig. Charlotta von Zweigbergk målar upp åtskilliga tragikomiska scener och hon fångar skickligt hur svårt hennes pappa har att förstå omvärlden och att förklara vad han menar under sina sista år. Boken är gripande, tankeväckande och också spännande, mot slutet minst lika spännande som spänningslitteratur kan vara.

Charlotta von Zweigbergk påpekar i början av boken att det är hennes bild av pappan hon beskriver. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som jag rekommenderar.

Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk, Ordfront 2017.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon

Det här är ingen deckare, vilket man skulle kunna tro eftersom Simenon är en berömd deckarförfattare. Nej Klockorna i Bicêtre är en vanlig roman. Den handlar om René Maugras som är en mäktig tidningskung i Paris. En gång i månaden brukar han äta en lyxig lunch tillsammans med sina vänner som också tillhör samhällets topp. Nu har han plötsligt segnat ner till golvet på restaurangens toalett. Han har fått stroke.

Romanen börjar med att Maugras ligger medvetslös på sjukhuset. Han är placerad i privatrum och har en sjuksköterska hos sig hela tiden. Så småningom vaknar han upp ur medvetslösheten. Han kan bara röra på vänsterarmen och han kan inte tala.

Han tänker mycket på sitt liv, på sin far, på sin barndom och ungdom, sin hustru och på sina vänner. Han lyssnar på kyrkklockorna.

Tidigare har han varit en mycket aktiv man. Han har styrt och ställt. Han har arbetat nästan jämt. Men nu är all hans vakna tid upptagen av hans tankar. Ibland blir han störd av att sjuksköterskan eller läkaren ska utföra sina åtgärder. Han vill inte ha besök, han vill sjunka in i tankevärlden och han känner att han inte hör till den aktiva världen där ute.

Berättelsen är lugn och eftertänksam. Vi får följa Maugras under många veckor på sjukhuset och hur han gradvis kommer tillbaka till världen. Allt som vi får veta sker genom hans upplevelse.

Klockorna i Bicêtre kom på franska 1963. Det är en helt annan vård och ett helt annat sjukhusliv än vad vi är vana vid idag. Alla röker, patienter och personal och besökare. Maugras som är förmögen får sig tillsänt ett bättre vin än sjukhusets till maten. Han stannar en lång tid på sjukhuset.

Jag lär känna Maugras gradvis och fast allt han har gjort i livet inte är bra får jag stor sympati för honom. Jag tycker om bokens lugn och makliga takt och jag tycker om Simenons sätt att skriva. Till synes konstlöst men ändå finns en viss poesi.

Klockorna i Bicêtre av Georges Simenon, Bonniers 1967. Översättning: Gun och Nils A. Bengtsson.