Lewispjäserna av Peter May

Det här är den tredje boken i Peter Mays trilogi med Fin Macleod, före detta kriminalpolis i Edinburgh. Lewispjäserna utspelas precis som de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen, på ön Lewis och Harris, den största ön i Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Där har Fin Macleod vuxit upp och morden i Lewispjäserna är beroende av händelser i Fin Macleods ungdom.

I Lewispjäserna har Fin Macleod fått anställning som säkerhetschef på en privatägd stor egendom för att utreda en våg av illegal jakt på ön. Det handlar om organiserad brottslighet, men på ägorna bor också en gammal barn- och ungdomsvän till Fin Macleod. Han är tjuvskytt, men till husbehov. Han är en svår person, enstörig och med häftigt humör, men han och Fin Macleod har ett starkt band sedan ungdomen. En morgon efter en storm när de har sökt skydd i ett gammalt hus uppe på en höjd vaknar de och finner att sjön nere i dalen har tömts på vatten. Ett torvras har skett under natten och vattnet har runnit vidare nedåt.

I sjön upptäcker de ett flygplan som de känner igen från ungdomen och i flygplanet sitter ett lik.

Det här är en deckare så jag säger inte mer om intrigen. Historien berättas i lugn takt med mycket miljöbeskrivning och många tillbakablickar på Fin Macleods ungdom. Både miljöbesrkivningen och tillbakablickarna är en styrka i berättelsen, men de gör att handlingen framskrider i långsam takt. Jag uppskattar en deckare som är skriven på det här sättet och den viktigaste orsaken till att jag ville läsa alla böckerna i trilogin var miljön – ön Lewis och Harris med karg natur i den tidvis stormiga Atlanten. Berättelsen är tungsint, precis som den känsla jag får från omslaget, utan humor, svart och svårmodig. Lewismannen är den bästa i trilogin, enligt min åsikt, men det här är också en bra deckare som jag rekommenderar.

Lewispjäserna av Peter May, Modernista 2015. Översättning: Charlotte Hjukström.