En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.