Klätterbaronen av Italo Calvino

Den 15 juni 1767 klättrar en ung italiensk adelspojke upp i ett träd och bestämmer sig för att aldrig mer komma ner på marken. Under en middag har han grälat med sin konservative far och han blir så arg att han lämnar bordet och klättrar upp i ett träd. Familjen tror att han kommer att klättra ner till kvällen, men så blir det inte. Hädanefter lever han i träden och eftersom området är skogigt kan han flytta sig långa sträckor bara genom att hoppa från gren till gren.

Romanens berättare är pojkens yngre bror och han hjälper också sin storebror så att han får de saker han behöver. Det verkar helt galet att en människa skulle kunna leva sitt liv på det viset, men Calvino berättar så detaljerat och trovärdigt om det som händer att jag nästan tror att det är sant. Romanen har också fin miljöbeskrivning, skogen träder fram, parker och mer vilda områden. Där finns kärlek till och omsorg om naturen, och också kärlek mellan man och kvinna. Romanen har humor och är spännande att läsa och innehåller också skrönor. I själva verket är den en enda lång lågmäld skröna med filosofiska tankegångar och ömtåliga relationer mellan människor. Upplysningens idéer om frihet och ett mer vetenskapligt synsätt och de stora orättvisorna leder så småningom fram till franska revolutionen. Det är en orolig tid. Baronen i träden skaffar böcker och läser om de olika idéerna. Sedan kommer terrorn i Frankrike och efter det Napoleon som många då såg som en frihetskämpe. Och så kommer krig och elände.

Man kan läsa Klätterbaronen som en enda lång ganska långsam men underhållande skröna, men berättelsen genomsyras av frihetslängtan och den handlar också om besvikelse och om att få sina illusioner krossade. En mycket bra bok som jag är glad att jag äntligen har läst.

Klätterbaronen av Itali Calvino, Natur & Kultur 2016. Översättning: Karin Alin.