Synden av Björn Ranelid

Julius Rodhe växer upp i ett litet fiskeläge på Österlen. När han var två år råkade han ut för en olycka och slog i huvudet. Därför är han inte som andra barn. Han är senare utvecklad fysiskt och han har svårt med balansen och med att skriva. Matematik är däremot inget problem.

Julius skadades när han föll ner i källaren genom luckan i köksgolvet. Det tror han själv, men var det så? Det pratas i byn. Julius far är agronom och han är en betydande man i byn, men det hjälper inte Julius stort. Han blir illa behandlad i skolan och mobbad av andra barn.

Det är Julius som berättar och det gör han på ett alldeles särskilt språk, det som tydligen kallas Ranelidska. Det är ett kraftfullt språk som gör boken mycket speciell. Kanske kan det upplevas som lite pretentiöst och högtravande, men jag tycker att det håller. Romanen är poetisk och samtidigt är Julius berättelse en lång anklagelse mot inskränkthet och maktmissbruk. Det finns mörka hemligheter både i byn och i Julius familj. Samtidigt finns det kärlek och vänskap i berättelsen och vissa vuxna som betyder mycket för Julius som inte har bra kontakt med sin kylige far och sin mor som drömmer sig bort. Samtidigt som det finns mörker finns det också mycket ljus i den här berättelsen. En läsvärd roman.

Synden av Björn Ranelid, Bonnier Alba 1994.

Synden tilldelades Augustpriset 1994. Den här boken ingår alltså i Augustprisprojektet där jag läser de skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte tidigare har läst. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @karenina.se och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger. Om ni läser detta på platta eller telefon finns knappen efter texten.

Och med detta är mitt Augustprisprojekt avslutat. Synden var den sista av de åtta prisbelönta böcker som jag inte tidigare hade läst.

7 kommentarer på “Synden av Björn Ranelid

    1. Jag kan tänka mig att det finns en del människor som inte tycker om den. Boken är ganska speciell. Ranelid har ju sitt eget språk, kan man säga och det flödar fram rikligt genom berättelsen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s