Sin ensamma kropp av Elsie Johansson

Marie-Louise Parre är änka. Hon har gott om pengar och en rymlig lägenhet i ett hus som hon äger. Hon har det alltså bra ekonomiskt och kan resa och unna sig livets goda, men hon känner sig ensam och längtar efter en man som kan ge henne kroppskontakt och värme.

Det är Marie-Louise Parres tankar som vi får ta del av. Hon är över 70 år gammal och funderar på om hennes kroppsliga behov är rimliga vid hennes ålder och hon undrar vad folk ska tänka om henne. Hon är ensam en stor del av sin tid, står vid fönstret och blickar ut, tänker på sin barndom och uppväxt och hur hon träffade sin man, den handlingskraftige och framgångsrike företagaren, en snäll man som tog hand om henne.

Men Marie-Louise Parre har inte varit någon lyxhustru. Hon har arbetat i företaget och på senare år var det i praktiken hon som ledde det och styrde och ställde. Hon är en stark och lite kärv människa med en hel del svaghet inombords.

Så romanen handlar både om nu och då. Elsie Johansson gestaltar fru Parres bakgrund och barndoms- och ungdomsupplevelser så att det känns äkta. Titeln Sin ensamma kropp syftar dels på hennes ensamhet och längtan efter ömhet och värme, dels på kvinnornas situation där hon växte upp. Där kunde uttrycket sin ensamma kropp vara något positivt, att kvinnan själv rådde över den och inte måste finna sig i mannens krav och rädslan för fysisk smärta och oönskad graviditet.

Jag uppskattar den här berättelsen. Den är inte lika stark som böckerna om Nancy. Men bra nog. Bara att den handlar om en kvinna över 70 som längtar efter en man i sängen är positivt. Nu är ju jag själv ganska gammal och tycker inte alls att det är konstigt. Det är helt naturligt och borde inte förvåna eller uppröra någon. För mig känns Marie-Louise Parre trovärdig, också det som händer i romanens nutid. Det känns också bra att romanen pekar mot en möjlig bättre framtid.

Sin ensamma kropp av Elsie Johansson, Bonniers 2008.