Modersmjölken av Nora Ikstena

Modersmjölken handlar om tre generationer kvinnor i Lettland och tiden är när landet var ockuperat av Sovjetunionen med allt vad det innebar av deportationer, förtryck och varubrist. Den yngsta är dotter till en kvinnlig läkare och det är ömsom hon och modern som berättar. Läkaren förmår inte ta hand om och amma sitt nyfödda barn. Hennes dotter får växa upp hos morföräldrarna.

Det är en hjärtskärande historia som Nora Ikstena berättar om en mor som hindras i sin forskarkarriär, som blir förvisad till att arbeta som läkare på landsbygden och som lider av depression. Och en dotter som får sin trygghet hos morföräldrarna. Så Modersmjölken berättar om ockupationens villkor genom en finstämd skildring av en familj. Relationerna och känslorna är mycket trovärdiga. Dotterns sorg och växande och styrka och mormoderns och hennes nye mans lugna eftertänksamma styrka gestaltas fint. Likaså dotterns stora kärlek till sin mor. Det blir en slående kontrast mot flickans mor som älskar sitt barn men har så stora problem med sig själv att hon inte förmår att i praktiken och på sikt bry sig om sitt barn.

Romanen är både mycket vacker, med lysande naturbilder och mycket precis i sitt skildrande av regimens vackra ord och den krassa verkligheten. I skolan gäller det att säga rätt och att läsa rätt litteratur. Scenerna när dottern kallas in till rektorn för att frågas ut om sin mor är grymma. Författaren gestaltar så att det känns i min kropp när jag läser. Berättelsen driver framåt hela tiden.

Trots att Modersmjölken handlar om svåra förhållanden och är så bra skriven att det gör ont när jag läser är den inte en svart skildring. Allt det vackra som finns i romanen och förändringarna som sker i slutet och som kommer att resultera i ett fritt Lettland gör att jag minns den som ljus.

Modersmjölken av Nora Ikstena, Tranan 2020. Översättning: Juris Kronbergs.