Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström

Spårvagn på Vinttergatan är den tredje romanen som Niklas Rådström skrev med utgångspunkt från sin barndom då hans far försvann. I den första, Månen vet inte, är en av de betydelsefulla personerna hans farmor. I den andra, Medan tiden tänker på annat, är det hans morföräldrar som liksom hans farmor tog hand om honom när hans mamma åkte iväg på journalistuppdrag. I Spårvagn på Vintergatan ligger huvudvikten på pojkens förhållande till fadern och modern. Den är mörkare än de andra två böckerna och smärtan efter förlusten av fadern är starkare och med direkt uttryckt.

Det betyder inte att Spårvagn på Vintergatan är mer direkt skriven. Här finns tre plan, berättarens sökande efter sina minnen och pojkens upplevelser i barndomen, naturligtvis, men författaren har också fört in ett fantasiplan. Där finns en privatdetektiv som i en deckare från 1950-talet och en poliskommissarie. För ett brott har begåtts. Porten till huset där pojken bodde som liten är avspärrad och poliser står på vakt utanför.

Det här tolkar jag som svårigheten att få tag på minnena och att förstå vad som verkligen har hänt. Men jag tolkar det också som att det verkligen har begåtts ett brott mot barnet. Faderns brott, eftersom han försvann, moderns brott, och mor och farföräldrarnas eftersom de inte berättade de verkliga förhållandena för barnet. Det gjorde man inte gärna på den tiden. På så sätt skulle barnet skonas, ansåg man. Men det viktigaste föreställda brottet är nog ändå barnets. Var det hans fel att fadern försvann? Är han den skyldige?

Naturligtvis inte, men barn kan lätt känna så.

Samtidigt blir inslaget med privatdetektiven lite humoristiskt, partier där vi kan känna igen chablonerna och som vi kan le åt. När jag tänker tillbaka på romanen minns jag mest att det är mörkt i lägenheten på Karlavägen, att pojken känner av en skugga, en skymtad mansgestalt i sitt rum ibland och att han sitter och tittar ut genom fönstret på kvällen och ser den upplysta spårvagnen köra förbi och att snön faller. Men det finns så många andra scener i Spårvagn på vintergatan. Pojken fiskar med sin far, det är fest i ett sommarhus i skärgården, han leker ute på gården i staden där han bor och han följer med sin mamma upp på tidningsredaktionen där hon arbetar, bland annat. Denna tredje roman i Niklas Rådströms barndomstrilogi är en stark, suggestiv och poetisk berättelse om förlusten av en far. Där finns tidskänsla och såväl mörka som grå som glimrande miljöbilder.

Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström, Gedins 1996.

Trilogin består alltså av Månen vet inte som kom 1989, Medan tiden tänker på annat som kom 1992, och så denna roman, Spårvagn på Vintergatan. Men det finns en till barndomsskildring med självbiografisk bakgrund som Niklas Rådström har skrivit och det är En handfull regn som kom 2007. Den rekommenderar jag också.

Sedan kan jag inte låta bli att nämna, med tanke på det tänkta brottet i Spårvagn på Vintergatan, att Niklas Rådströms pappa, Per Rådström, har skrivit en bok som heter Mordet, vilket inte alls är ett verkligt mord utan en omskrivning för att trycka undan och komma över sin barndom.

3 kommentarer på “Spårvagn på Vintergatan av Niklas Rådström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s