
Med deckargenrens guldålder menas tiden från 1920 till en bit in på 1960-talet ungefär. Det handlar om författare som de flesta av oss känner igen, som Agatha Christie, Dorothy Sayers, P.D. James, Ruth Rendell, Maria Lang och Kerstin Ekman. Men inte bara om dem. Carina Burman skriver om hur deckargenren utvecklades från 1800-talet och framåt och hon tar upp många författarskap som i varje fall jag inte hade någon aning om.
Efter att ha läst boken blir jag nyfiken på de brittiska författarna Josephine Tey (1896-1952) och Margery Allingham (1904-1966). På Wikipedia ser jag att Allingham räknas som en av guldålderns fyra stora tillsammans med Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ngaio Marsh (1895-1982) som skrev pusseldeckare. I Burmans bok nämns Ngaio Marsh i stort sett bara. Orsaken är att hon kom från Nya Zeeland och att Carina Burman koncentrerar sig på brittiska, svenska och finlandssvenska författare. Men eftersom jag antagligen aldrig har läst Ngaio Marsh blir jag nyfiken också på henne. Den här boken gör att jag kollar upp författare på Wikipedia och det ena leder till det andra.
En svensk författare som jag blir nyfiken på är Elisabet Kågerman (1920-1997). Men fast det finns stora möjligheter att låna deckare av de båda brittiska författarna och av Ngaio Marsh från Götabiblioteken är det sämre ställt med Elisabet Kågerman. Av henne finns bara en bok på Östergötlands bibliotek och det är ingen deckare. Men de finns på andra bibliotek så är man östgöte kan man låna deckarna via fjärrlån. Man kan också köpa E-böcker i nätbokhandeln och hitta hennes deckare antikvariskt.
Carina Burman har under alla år läst deckare som förströelse, något helt annat än den tyngre litteratur som hon har läst i jobbet. Hon har valt att skriva om författare som har fungerat bra att läsa för just henne och andra författare och böcker som har lett fram till dem hon tycker är bra eller som hon av andra orsaker vill ha med. Hon skriver med lust men också med ett kritiskt öga. Det är mycket käcka flickor och en hel del fördomar i många av böckerna och många anser hon är alltför platta och skrivna alltför mekaniskt.
Drottningar och pretendenter är en personligt skriven essäbok, men den kan även användas som en begränsad uppslagsbok av den intresserade läsaren. Boken är underhållande och spännande för den som gillar guldålderns deckare. Kan den också vara något för den som läser annan slags spänningslitteratur? Kanske, men man får nog vara lite vidare intresserad än att bara läsa för spännings skull.
Carina Burman skriver kunnigt och jag blir både underhållen och lär mig en hel del genom den här boken. Den är lättläst och och har en ton som stämmer bra med genren. Om det fattas några viktiga författarskap är jag inte i stånd att avgöra. Men vad man än anser om detta är Deckardrottningar och pretendenter uppbyggd av just den deckarlitteratur som på olika sätt har betytt mycket för för författaren och också för många andra, och det är ett stort plus att boken är personligt färgad.
Deckardrottningar och pretendenter – Om guldålderns deckarförfattarinnor av Carina Burman, Bonniers 2023.
gillar Burmans böcker, denna var ny för mig.
GillaGilla
Trevlig läsning och så fick jag veta en hel del också.
GillaGilla
Jag gillade den också och hade förmånen att få höra Carina Burman prata om sin bok under den gångna helgen. (CB är för övr från Norrköping.)
Att Edith Unnerstad skrivit deckare var nytt för mig! (Har läst nån barnbok av henne.)
GillaGilla
Det var nytt för mig också. Hade bara läst Pip-Larssons.
GillaGilla