Berättaren i den här romanen ser tillbaka på sin ungdom. Tiden är 1960-talet och då var myndighetsåldern 21 år. Berättaren är 20 och har lagt till ett år i sitt pass för att framstå som myndig. Han livnär sig genom att sälja antikvariska böcker och han är fattig. Så lär han känna ett par, Jacqueline och Van Bever, som reser till kasinon i landsortsstäder och får in pengar genom att spela där, antar jag.
Man får anta och undra över en hel del i den här romanen. Som så mycket annat som Modiano har skrivit är det dunkelt och minnena är fragmentariska. Man undrar både över berättaren, vad han är, varifrån han kommer och varför han behöver bo i centrala Paris studentkvarter för att smälta in. Vad har han rymt ifrån? tänker man. Paret han träffar är också mystiskt. Det är inte mycket vi får veta. Mannen verkar ha mer än en identitet och man kan undra hur pass lagligt han tjänar sina pengar.
Men fast berättelsen rör sig någonstans i samhällets utkanter är den inte dramatisk. Det är ofta vilsamt att läsa Modiano. Det är minnen från förr och det är lite melankoliskt, och Modiano skapar en grå, lugn stämning. Det känns riktigt skönt att läsa den här boken mitt bland alla andra jag läser. Lugnt och vilsamt.
Ur den djupaste glömska av Patrick Modiano, Grate 2020. Översättning: Anna Säflund-Orstadius.
Romanen publicerades första gången 1996 (Du plus loin de l’oubli).
Patrick Modiano tilldelades Nobelpriset i litteratur 2014.
Läst flera av Modianos stillsamma romaner och gillat.
Blir sugen på att bli mer bekant i Paris, fast inte nödvändigt.
GillaGilla