Författare: Mösstanten

Tisdagstrion – Bröder

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. En bil har exploderat i Stockholm och polisen är på jakt efter förövaren. Jag antar att alla tänkte på terrordåd när boken kom 2012, vilket inte alls säkert skulle vara fallet idag med alla dessa sprängladdningar som detonerar genom de kriminellas krig. Men antingen det är en terrorist eller en medlem i ett kriminellt gäng som är skyldig till explosionen ligger tanken nära till hands hos många att det måste vara en invandrare eller en person med rötter i arabvärlden eller liknande. Och det är det den här berättelsen handlar om – hur det kan kännas när man inte har ett typiskt nordiskt utseende och staden är full av poliser som jagar en gärningsman.

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.
Romanen kom 1990.

Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Halvbrodern heter Fred och han kom till genom en våldtäkt. Freds bror Barnum har fått sitt namn därför att fadern älskar cirkus. Romanen är en släktkrönika som sträcker sig över hela 1900-talet med Barnum i centrum och halvbrodern Fred cirklande runt omkring, och Barnums far som ingen vet vad han försörjer sig på, som kommer och far iväg, som ibland kan strö pengar omkring sig på storstilat manér men som en stor del av tiden lever på familjens kvinnor. Tryggheten finns hos de tre generationerna kvinnor, men den är bräcklig.
Romanen publicerades första gången 2001 (Halvbroren) och kom i svensk översättning 2002.

Det är Robert som driver bloggen Mina skrivna ord som har givit oss dagens tema för Tisdagstrion. Om du vill ha fler tips på böcker om bröder kan du gå dit.

Längst bak i min läslista 73-74

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Så tar jag återigen en titt på min läslista och de två böcker som har legat där längst är dessa två.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson (1914-2001) har jag länge velat läsa, men det har inte blivit av. Det är en självbiografisk bok där hon berättar om sin barndom. Förlaget skriver att hennes barndom var magisk och mystisk mitt i det vardagliga. Hon växte upp i ett konstnärshem där festerna kunde pågå i dagar. Men i sommarhuset i skärgården var tillvaron lugnare. Vad mer behöver jag skriva? Vi är många som gärna läser Tove Jansson och för mig är det självklart att jag vill läsa den här boken. Den satte jag in i läslistan 25 maj 2020.

Strega av Johanne Lykke Holm har legat i listan nästan lika länge, ända sedan 30 maj 2020. Romanen handlar om en ung kvinna som kommer till den lilla bergsorten Strega för att arbeta på ett stort hotell. Hon och flera andra får lära sig allt de behöver kunna för att arbeta på hotellet. Men det kommer inga gäster. Det här verkar mystiskt. Stora, tomma korridorer och rum och kanske en ganska isolerad plats, tänker jag. Förlaget skriver att bakom den kontrollerade ytan döljs bultande liv, och hot om våld.

Det var de två böckerna som har legat längst tid i min läslista. Jag ser fram emot att läsa båda två.

László Krasznahorkai är 2025 års Nobelpristagare i litteratur 

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

När författaren som får Nobelpriset i litteratur i år tillkännagavs visade det sig att det som så många gånger förut var en författare som jag aldrig hade läst. Här är alltså ett intressant författarskap som är nytt för mig. Det är en av fördelarna med Nobelpriset i litteratur. Det är så många författare som jag kanske aldrig skulle ha läst om de inte hade fått Nobelpriset.

Jag skyndade mig att beställa Herscht 07769 som är László Krasznahorkais senaste roman och den ska handla om dagens Europa, men bildligt. Florian Herscht bor i en stad i Thüringen i Tyskland. De enda som visar intresse för den ödsliga staden är nynazister och invånarna hyser misstro mot dem. Florian Herscht försöker stå på god fot med båda sidor i konflikten men samtidigt är han övertygad om att allt går mot katastrof.

László Krasznahorkai är en ungersk författare som har skrivit en lång rad romaner, noveller, essäer och filmmanus. Musik är viktig i hans författarskap. Romanfiguren Herscht tröstar sig med Johan Sebastian Bachs musik och Krasznahorkais debutroman heter Satantango. Fem av hans titlar är översatta till svenska, fyra romaner och en lång novell. Fler titlar är översatta till engelska. Götabiblioteken har alla László Krasznahorkais böcker som är översatta till svenska. Det bör vara lätt att låna dem på bibliotek runt om i landet. Fast inte just nu. Det finns många reservationer och inte jättemånga ex. I alla fall inte på Götabiblioteken. I bokhandeln fanns endast Herscht 07769 på svenska när jag förbeställde den, men förlaget kommer säkert att trycka upp nya upplagor av de andra titlarna.

Vi som inte redan har böcker av László Krasznahorkai i bokhyllan hemma får alltså ha lite tålamod

Svenska akademiens motivering för priset till László Krasznahorkai är:
för hans visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.

Svenska akademiens bibliografi

De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Berättaren i den här romanen är en kvinna som bor på en ö. Hon är författare och skriver romaner. Förr hade befolkningen kontakt med omvärlden, men det har de inte nu. Färjan har slutat fungera. Den är bara en sak av allting som har slutat fungera och som försvinner. Vad som helst kan försvinna och ingen vet i förväg vad som kommer härnäst. Minnena försvinner också, fast det finns vissa människor som minns. Men man får inte minnas. Det finns en hemlig polis som kommer och hämtar dem som minns, så gör man det måste man dölja det så gott man kan. Och vad som händer med dem som hemliga polisen hämtar vet ingen. Antagligen dödas de.

Det är en självklarhet att livet på ön fungerar så här. Tonen är mjuk och poetisk. Dagarna går. Mer försvinner. Så är det bara. Det finns inget överflöd av mat eftersom en del ätbart har försvunnit. Och ibland ser berättaren den hemliga polisen som gör tillslag. Samtidigt som berättelsen är lugn finns det ett ständigt hot under ytan. Invånarna på ön har ingen som helst kontroll eller möjlighet att påverka vad som ska hända. Jo, en sak kan de göra. Några människor gömmer personer som minns och det gör de med fara för sitt eget och familjens liv.

De förlorade minnenas ö är en mycket bra dystopisk roman om att leva under diktatur. Den är också unik bland de skildringar av totalitarism som jag har läst. Den skriver en inget på näsan. Allt i berättelsen är helt integrerat i handlingen och allt personerna gör känns äkta i förhållande till romanens stil och ämne och ton. Den räknas som en dystopisk klassiker och det är den sannerligen värd. Faran för totalitarism angår oss alla.

De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa, Tranan 2022. Översättning: Vibeke Emond.
Romanen publicerades första gången 1994 (Hisoyaka na kesshō).

Yōko Ogawa är en av japans främsta författare. Två av hennes romaner är översatta till svenska. Tidigare har jag läst En gåtfull vänskap. Om Yōko Ogawa på engelska Wikipedia och på den svenska.

Tisdagstrion – Barn

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Ett barn av Thomas Bernhard (1931-1989) är en av fem självbiografiska romaner där han skriver om sin barndom och ungdom. I Ett Barn går han tillbaka till sina första år. Han var född utom äktenskapet år 1931, vilket då innebar en stor skam. Hans mor reste till Nederländerna och födde honom där och sedan bodde hon med barnet hos sina föräldrar under många år tills hon gifte sig och pojken fick en styvfar. Pojkens far gav sig genast iväg och tog inget ansvar för sonen. Modern hatade fadern och situationen hon hade hamnat i och hatet gick ut över sonen.
Ett Barn publicerades första gången 1982 (Ein Kind) och kom i svensk översättning 1990. I mitt blogginlägg om Ett barn finns länkar till de andra fyra böckerna i sviten.

De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli handlar om barn som mödosamt tar sig upp söderifrån mot USA:s gräns till Mexico och korsar den. Romanen handlar också om barn från USA:s ursprungsbefolkning. Barn som försvinner och har försvunnit. Samtidigt handlar romanen om ett New York-par som reser med sina två barn i bil genom USA på väg mot Arizona och de områden som en gång Geronimo styrde. Parförhållandet håller på att gå sönder och kvinnan som är bokens huvudsakliga berättare känner att hon också kommer att förlora ett barn. Det ena barnet är mannens son och det andra hennes dotter.
Romanen publicerades första gången 2019 (Lost Children Archive) och kom i svensk översättning 2020. Jag har läst den och det kommer ett inlägg om den framöver.

Åke och hans värld av Bertil Malmberg (1889-1958) är en självbiografisk roman om pojken Åke som är i förskoleåldern. Han växer upp i en liten norrländsk stad och hans far är doktor. Pojken är trygg i familjen, känslan av hans förhållande till sina föräldrar liknar lite hur det kan vara hos Astrid Lindgren, fast Åke och hans värld är skriven för vuxna. Men det finns många faror och obegripliga företeelser i världen utanför familjen. Boken är skriven utifrån Åkes synvinkel. Den är inte en sammanhängande berättelse, utan glimtar ur Åkes liv. Sådana händelser som biter sig fast och som man minns som vuxen.
Åke och hans värld publicerades första gången 1924.

Fler tips på böcker om barn hittar du på bloggen Mina skrivna ord.

Röda koraller – novell av Judith Hermann

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Oktober månads författare i Novelltolvan är Judith Hermann, en tysk författare som jag aldrig tidigare läst något av. Hon är mest känd för sina noveller men har också skrivit två romaner. Tre novellsamlingar, en essäsamling och en av hennes romaner är översatta till svenska. Jag har läst novellen Röda koraller ur samlingen Sommarhus, senare. Här är ett citat ur den:

Min mormorsmor var vacker. Hon kom till Ryssland tillsammans med min mormorsfar, därför att min mormorsfar byggde ugnar för det ryska folket. Min mormorsfar hyrde en stor våning till min mormorsmor på Vasilijön i Petersburg. Vasilijön ligger där omspolad av lilla och stora Neva och hade min mormorsmor i våningen på Malyj Prospekt ställt sig på tå och tittat ut genom fönstret så skulle hon ha kunnat se floden och den stora Kronstadtbukten. Men min mormorsmor ville inte se floden och inte Kronstadtbukten och inte de höga, vackra husen på Malyj Prospekt. Min mormorsmor ville inte se ut genom fönstret mot det okända.
(Sid 11)

Novellen är byggd kring ett korallarmband som den nutida berättaren har ärvt. Armbandet är mer än hundra år gammalt och ursprungligen ägdes det av berättarens mormorsmor. Det är ett armband som, om man ser det från en vinkel, ställer till det för människor. Men om man ser berättelsen från en annan vinkel är det naturligtvis människorna som orsakar allt.

Röda koraller – novell ur samlingen Sommarhus, senare, Ordfront 2000. Översättning: Ulla Ekblad-Forsgren.
Novellsamlingen publicerades första gången 1998 (Sommerhaus, später).

Trakten av Anna-Karin Palm

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Trakten är en novellsamling med tolv noveller och berättelserna utspelas i samma trakt, i Hälsningland, eller Dalarna, uppfattar jag. Det är landsbygd och det finns björn i skogen och det är en bra bit norrut från Linköping där jag bor. Personerna är i varierande åldrar. Det kan handla om såväl barn som om en gammal människa. En del är nykomlingar medan andra har bott där i generationer.

De flesta berättelserna är vardagliga, men kan ändå innehålla något ovanligt. Några innehåller skogsväsen och naturväsen, där finns en övernaturlig dimension. Berättelserna är lågmälda fast de kan handla om svåra saker. De leder snarare till ett tillbakalutat funderande är till upprörda känslor. Ingen av dem griper riktig tag i mig men i gengäld känns boken vilsam att läsa, skön att bryta av med från det som kräver mer av känslor och koncentration. Gör läsningen att jag upplever hur det kan vara på landsbygden där uppe längre norrut? Ja, lite kanske.

Trakten av Anna-Karin Palm, Bonniers 2025.

Snöstormen av Vladimir Sorokin

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Läkaren Garin har kommit till en liten by på den ryska landsbygden. På skjutsstationen måste han lämna sina uttröttade hästar eftersom han har bråttom till staden Dolgoje där en epidemi har brutit ut. Men på skjutsstationen finns inga hästar inne. Till slut får han skjuts med brödkusken som egentligen inte vill ge sig ut i det dåliga vädret. Det är vinter och oväder är på väg. Men Garin och brödkusken startar på den besvärliga resan. Läkaren måste helt enkelt till Dolgoje.

Ända tills de ska ge sig iväg verkar allt ske på 1800-talet, eller som på 1800-talet, och jag tänker att kanske har Sorokin skrivit en dystopi och förutsättningen är att en dålig utveckling för det ryska folket har lett till att landet har fallit tillbaka till hur det var förr. Men riktigt så är det inte. Det visar sig att brödkusten har en självgångare och det är en släde som drivs av småhästar, lika små som rapphöns. Det finns alltså mycket små hästar och längre fram i berättelsen får jag veta att det också finns jättehästar. Och inte nog med det. Det finns jättar också. Och pysslingar förstås. Och samtidigt som berättelsen verkar vara förlagd till ett sagoliknande 1800-tal är det ändå inte så. Det finns moderna uppfinningar också.

Den här romanen liknar inte något jag har läst tidigare. Den är galen och spännande och rolig och den känns som förankrad i en rysk tradition. Den är också satirisk och jag tror att olika läsare kan tolka den efter sina kunskaper och sin egen uppfattning om utvecklingen i världen. En tolkning kan vara att Ryssland aldrig kommer att bli riktigt modernt och till slut kommer andra krafter att ta över och styra utvecklingen. Vad man än anser om det är berättelsen mycket underhållande. Läs den gärna.

Snöstormen av Vladimir Sorokin, Norstedts 2013. Översättning: Ben Hellman.
Romanen publicerades första gången 2010. Sex av hans titlar finns översatta till svenska.

Om Vladimir Sorokin på svenska Wikipedia och på den engelska.

Tisdagstrion – Kaffe/fika

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer

Robert har valt det här temat därför att det är kanelbullens dag om några dagar. Och som det blir ibland med tisdagstrion tyckte jag att det var riktigt svårt. Åtminstone om jag skulle välja tre romaner, och det ville jag. Men svårt ibland ska det ju vara. En liten utmaning då och då berikar faktiskt livet och nu har jag hittat tre romaner där det förekommer en del kaffe.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956). Romanen handlar om Emma Niskanpää som har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete. En besökare i den här bygden blir alltid bjuden på kaffe. Kaffet är mycket viktigt. Till det förekommer inga kanelbullar, utan kaffeost.
Hitom himlen publicerades första gången 1946.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto (1909-1992). Det är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Den yngre arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord. Men för att karakterisera honom (antar jag) berättar författaren att han har ett favoritkafé dit han ofta går för att dricka kaffe. Jag föreställer mig att det ska visa att han är modern och inte konventionell.
Tokyo Express publicerades första gången 1958.

Flickor av Stig Claesson (1928-2008). Tyvärr tyckte jag inte att den här boken var särskilt bra, men den utspelas på kaffeserveringen på Falköpings järnvägsstation. Där sitter Håkansson och hans vän och blir betjänade av servitrisen Edith, och de två männen pratar och tjatar om sitt förflutna som till stor del består av flickor.
Denna lilla roman publicerades första gången 1967.

Om du vill ha tips på fler böcker där det förekommer kaffe, och kanske till och med kanelbullar, kan du gå till bloggen Mina skrivna ord som Robert driver.

Hur jag läser nu när jag är äldre I

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

En liten serie i all enkelhet med reflektioner över skillnaden mellan att läsa nu på äldre dar mot hur det var när jag var ung. För det är stor skillnad. Det finns så mycket som är annorlunda nu när jag är äldre. Här kommer mitt första lilla inlägg.

Nu när jag är äldre tänker jag och reagerar långsammare. Jag har svårare att ställa om. Det leder till att det tar längre tid för mig att vänja mig vid en författares sätt att skriva och få riktig flyt i läsningen när jag börjar läsa en bok. Inte alltid. Vissa författare skriver så att det går som en dans från början, men ofta känner jag att det är lite motigt och jag kan undra om författaren börjar tappa greppet, eller om hen skriver så krångligt i just den här boken för att uttrycka något speciellt. Och så, när jag har kommit tillräckligt långt, ibland måste jag till ungefär mitten av boken innan det riktigt flyter på, då släpper den där känslan. Nu kommer läsflytet.

Här läser jag Anna-Karin Palms novellsamling Trakten. Där får jag väl säga att läsflytet kom snabbt. Fast avbrutet efter varje novell. Jag kan inte kasta mig direkt över nästa berättelse i en novellsamling. Då måste det till en paus mellan dem.