I oxögat är en historisk roman, förlagd till Dåvedshult i Småland på 1700-talet när Kosta Glasbruk grundades. Drängen Eskil och pigan Sissel är båda fattiga och måste gifta sig därför att Sissel är gravid. Eskil har vuxit upp som fosterbarn på en gård och av husbonden har han blivit upplärd till timmerman. Också Sissel kommer från enkla, föraktade förhållanden. De är fattiga och strävar på för sin försörjning. Eskil ärvde en liten bit mark av sin husbonde. Det anser husbondens två söner, ja hela den släkten, är fel. Rätten har slagit fast att Eskil faktiskt har rätt till marken men han får bo där och bruka den på hårda torparvillkår. Bland annat ska han göra dagsverken på gården.

Det är spännande att följa Sissels och Eskils liv och jag tycker att det är bra att den här romanen handlar så mycket om arbete, både allt vad Sissel arbetar med och Eskils arbete som timmerman. De lever på landet där människor har bott och verkat många generationer med regler och vanor för hur samhället ska vara organiserat, hur hierarkin fungerar och med gamla föreställningar om världen och tillvaron. Dit kommer något främmande. Ett glasbruk, en industri där många kan få arbete när det ska uppföras. Det är herrar som ligger bakom det, rika herrar och landshövdingen. En ny tid kommer där daglönare kan få arbete med annat än skörd och där glasblåsare från Böhmen får ganska hög status. Mycket sätts på ända. Den här konflikten gestaltar författaren genom att berätta om Sissels och Eskils öde. De framstår båda som människor med fel och brister, och berättelsen är skriven så att jag lever med och önskar att det ska gå bra för dem.

I oxögat är med andra ord en högst läsvärd bok som jag tror har kommit till efter gedigen research. Den är både lärorik, medryckande och spännande och jag uppskattar att huvudpersonerna är fattiga som kommer från samhällets skuggsida. Romanen är också ganska ganska lättläst och det är ingen tvekan om vilka som är Eskils och Sissels fiender. Det är mycket dialekt i romanen och det kan kanske störa en del läsare. Mig störde det inte utan tillförde atmosfär och liv.

I oxögat av Ida Andersen, Polaris 2019.

Klednoden börjar med att poeten Heintz Konradson segar sig uppför trappan i Börshuset i Gamla stan. Det är den tjugonde december och Svenska akademiens högtidssammankomst och Heintz Konradson ska motta ett litterärt pris. Han är en äldre man och mycket korpulent och klädd i en något för liten frack eftersom det inte fanns någon större där fracken hyrdes. Långsamt tar han sig uppför alla trappstegen. Det är nätt och jämt att han klarar det.

Heintz Konradson har varit pacifist i hela sitt liv – ända tills ganska nyligen då han svängde om och skrev ett verk som omtalas som ”den svenska beredskapsdikten”. Jagberättaren i romanen förstår inte hur det kan komma sig. Han vill ta reda på mer om poeten för att försöka förstå hur han har kunnat ändra sig så kapitalt. Jaget är kanske Klas Östergren, eller kanske inte, men han reser till Stockholm för att undersöka saken och precis som i vissa av Östergrens tidigare romaner finns Henry Morgan och envoyén med. Ja, alltså bara som omtalade, men envoyéns arv av anteckningar spelar roll i berättelsen. Och i den här romanen finns samma vaga hot och mäktiga krafter som verkar i hemlighet. Den har en viss känsla av spionroman.

Det som jaget i romanen i själva verket har svårt att förstå är Sveriges omsvängning från alliansfrihet till att söka medlemskap i Nato. Krig är det värsta och mest destruktiva som finns och att Sverige nu rustar kan inte leda till något gott, anser han. Klas Östergren skriver mycket om fredsrörelsen och dess historia under nittonhundratalet. En stor del av Heinz Konradssons släkt bestod av pacifister. Ett parti i romanen som handlar om en chartrad båt från USA före första världskriget, där pacifister reste till Europa för att verka för fred är målande och intressant. Som vi vet lyckades de inte hindra kriget. Personligen håller jag inte med författaren när han verkar mena att pacifister är fredsvänner medan de som är för Nato är krigsivrare. Men jag kan inte vara säker på hur han menar. Det här är mycket svåra och komplicerade frågor och i romanen finns en liten passage där en officer säger att han inte är för Nato för att han vill ha krig utan för att det kan rädda vårt land från krig. Så tolkar jag det, och jag tänker att dessa psykopatledare som har en så formidabel förmåga att tillskansa sig makt (och rikedom) och som tar makten mer och mer, steg för steg, på ett sådant sätt att befolkningen först inser vilken potta de sitter i när det är försent – de ledarna håller inga avtal och de bryr sig inte om domstolsbeslut om det inte kommer från en domstol som de kontrollerar, och de känner inte medlidande med människor som lider.

Men som sagt. Det här är mycket komplicerade frågor och det är inte alltid så lätt att ta ställning. Hur man än vänder och vrider sig finns det komplikationer och naturligtvis finns det olika krafter som har lett till dagens situation. Krigsindustrin tjänar ju pengar på eländet till exempel. Klenoden är en mörk roman och vi lever i en svår tid. Även om jag inte helt håller med författaren tycker jag att Klenoden är en bra roman som uttrycker den vanmakt vi vanliga människor kan känna just nu. Fast vi är de flesta. Vi vill ju bara leva i fred och ro och att vi ska kunna bemästra alla andra problem vi har.

Klenoden av Klas Östergren, Polaris 2025.

Oj, oj, oj, här var det hårda bud, groteskt och smutsigt och våldsamt. Väldigt förvånad blir jag inte. Jag har ju läst Köttets tid av Lina Wolff. Men i den romanen var hon i Spanien och nu befinner hon sig i en skånsk by bland vanligt folk, så att säga. Eller white thrash? Eller som i Jägarna på sätt och vis. Fast ändå inte. Det handlar om vanligt folk, möjligen något uppskruvat och förstorat. Men kanske ändå inte. Ofta är faktiskt verkligheten värre än dikten.

Bli nu inte helt förskräckta. Boken är skriven så att timida jag ändå inte sätter allt i halsen och börjar hosta som besatt. Romanen glider faktiskt ner i mig ganska smidigt. Lina Wolffs klara koncisa språk och den svarta humor som kan skönjas åstadkommer det. Först och främst Lina Wolffs språk, tror jag. Mycket känns också som träffat på kornet.

Romanen handlar om systrarna Peggy och Jolly och deras fosterföräldrar. De två flickorna är inte döpta så. Egentligen heter de Ulrika och Eleonora, men de namnen tycker inte fosterföräldrarna om så de kallar flickorna Peggy och Jolly istället. Bara det säger en del om dessa fosterföräldrar. Fosterföräldrarna har en gård där de föder upp svin, fast det är fostermor som gör det mesta samtidigt som hon också arbetar utanför hemmet och drar in pengar till familjen medan fosterfar sitter och dricker hembränt. Ja, de har även en bilskrot och en del skrotbilar på tomten, men jag vet inte hur mycket arbete fosterfar lägger ner där egentligen. Som tur är har flickorna upptäckt att fosterfar älskar historier, så genom att berätta för honom kan de få honom att sitta stilla och lyssna och på så sätt kan de undvika många av hans våldsamheter. Allt detta händer i den trakt där Victoria Benediktsson levde och hon går igen i skogen i närheten som ett jättelikt spöke. Åtminstone tror byborna det. Man kan också säga att hon går igen i hela boken. Den har ett starkt feministiskt budskap.

Jag tycker att Liken vi begravde är en bra bok. Den är både tänkvärd och spännande och även lättläst. Och den är skriven med Lina Wolffs formidabla språk och den känns provokativ och lite hisnande på ett bra sätt. Läs den gärna.

Liken vi begravde av Lina Wolff, Bonniers 2025.

Ellen Mattsons nya roman handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.

Avtäckningen av tavlan får alltså stora konsekvenser, men Ellen Mattson har skrivit en mycket lugn och tillbakalutad roman. Miriam är introvert, mycket introvert, och att följa henne under månaderna efter avtäckningen känns som att komma in i en bubbla. Det är ett sorgearbete, men en tid av sorg på Miriams villkor. Som läsare vet jag att mänskliga relationer inte är så lätta, ibland mycket svåra och även dramatiska. Men här skjuts de delvis bort och det känns så mänskligt, det känns som om det skulle ha kunnat gå till så här i verkligheten – fast kanske en verklighet i en drömvärld?

Här finns inte mycket av omvärlden med och det gör att det känns så skönt att läsa den här romanen, att tränga in i Miriams värld. Ja, staden vill göra om utrymmena i hantverksbyn där Miriam har sin ateljé och det leder till att alla hantverkarna så småningom måste flytta. Romanen innehåller egentligen stora förändringar i Miriams liv, både personligt och arbetsmässigt, men hon hanterar det på sitt eget vis. Människorna i vängruppen verkar heller inte brottas med ekonomiska problem och allt som händer runt om i världen existerar inte i den här berättelsen, fast läsaren naturligtvis vet. Jag får lite av samma känsla som när jag läser Solvej Balles Om uträkning av omfång. Miriam lever vid sidan om. Ändå är Konsten att försvinna så annorlunda. Den är så mänsklig. Den handlar om människors relationer och den leder till många tankar när man läser. Författaren skriver så vackert och jag uppskattar att så mycket handlar om Miriams arbete och jag tycker mycket om långsamheten. Men när jag skriver långsamhet menar jag inte att det känns långsamt att läsa romanen. Det driver framåt, det är mycket intressant – och vackert.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson, Bonniers 2025.