Författare: Mösstanten

Tisdagstrion – Norge

~ Mösstanten ~ 17 kommentarer

Hudlös himmel av Herbjørg Wassmo läste jag för länge sedan. Romanen är tredje delen i en trilogi om flickan Tora som utsätts för övergrepp av sin styvfar. Den enda som får veta är tant Rakel som trots sin svåra sjukdom hjälper Tora genom livet. Det var en stark upplevelse att läsa hela trilogin. Hudlös himmel publicerades första gången 1986 (Hudløs himmel) och kom i svensk översättning 1987. Den belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1987.

Nej och åter nej av Nina Lykke är en klassisk historia på många sätt. Vi har hört den förr. Ingrid och Jan som har stelnat i sitt äktenskap och så de bortskämda sönerna ovanpå det. Men den är skriven och vinklad på ett sätt så att det känns nytt. Rappt skriven. Skruvad och rolig. Ändå har karaktärerna djup och vi kan känna igen oss i deras tankar.
Romanen publicerades första gången 2016 (Nei og atter nei) och kom i svensk översättning 2018.

Isslottet av Tarjei Vesaas handlar om två elvaåriga flickor. Siss är populär bland kamraterna och leder ofta lekarna. Unn har nyligen kommit till trakten. Hennes mor är död och hon bor hos sin moster. Unn är tyst och håller sig för sig själv, men det är något som händer mellan henne och Siss. Ett band skapas och en vintereftermiddag när det redan är mörkt går Siss till Unn för att träffa henne ensam för första gången.
Romanen publicerades första gången 1963 (Is-slottet) och kom i svensk översättning samma år. Romanen belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1964.

Jag vill gärna läsa mer av norska författare så jag är ganska spänd på vad de andra bokbloggarna skriver. Om du också vill har fler tips kan du går till bloggen Mina skrivna ord.

De nominerade till skönlitterära Augustpriset 2025

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

I förra veckan kom nomineringarna till Augustpriset och jag upptäckte att jag bara hade läst en enda av de sex skönlitterära verken, Liken vi begravde av Lina Wolff. Lydia Sandgrens bok hade jag hemma från biblioteket, men vid närmare eftertanke beslutade jag att inte läsa den då med tanke på bokens omfång och den långa kön. Jag lämnade tillbaka den och tänker läsa den senare så att jag inte behöver känna mig jäktad. En inre angelägenhet har jag reserverat nu och kommer att läsa. De andra får nog vänta lite eftersom jag har andra reservationer som kommer att trilla in. Men jag planerar att läsa dem.

Är jag då nöjd med nomineringarna? Alla sex är nog bra böcker, men jag vet ju bara vad jag tycker om Lina Wolffs bok och den är värd en nominering. Fast jag är lite förvånad ändå eftersom hon har vunnit priset tidigare med De polyglotta älskarna (2016). Jag trodde inte heller att Lydia Sandgrens bok skulle bli nominerad eftersom hon fick priset 2020 för Samlade verk. Däremot trodde jag att Body double av Hanna Johansson skulle nomineras eftersom den fick så många uppskattande ord när den kom i våras. Jag tycker också att Klas Östergrens Klenoden vore värd en nominering, och Ellen Mattsons nya roman Konsten att försvinna – för att inte tala om Den heliga staden av Steve Sem-Sandberg. Den gav jag fem stjärnor på Good Reads och det gör jag inte ofta. Den känns högst aktuell trots att handlingen utspelas på femtonhundratalet och hela berättelsen, så som han skriver den, är mycket hemsk och fruktansvärt bra och ger många associationer till dagens värld. Ett inlägg om den kommer på onsdag.

Det ska bli spännande att läsa de nominerade och det finns faktiskt en fördel med nomineringar som man inte hade räknat med. Det kan leda till att man läser böcker som man kanske inte hade läst annars, och jag ser fram emot att äntligen läsa min första grafiska roman, alltså Ett år av apokalyptiskt tänkande. Det är nog på tiden.

De nominerade till 2025 års skönlitterära Augustpris är alltså:
En inre angelägenhet av Kristian Fredén
Artens överlevnad av Lydia Sandgren
Liken vi begravde av Lina Wolff
Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson
Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman
Våran pojke av Mikael Yvesand.

Längtans latituder av Shubhangi Swarup

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Längtans latituder startar på Andamanerna, en ögrupp som ligger långt från Indiens fastland i Bengaliska viken, men som tillhör Indien. Det är strax efter att Indien blev självständigt 1947 när romanen börjar. På Anadmanerna får vi lära känna en statstjänsteman och hans fru. Han är vetenskapsman och studerar träd. Hon talar med träden och hon ser också andar. Det finns många andar, eller spöken på ön, döda som inte funnit ro. Ön användes under kolonialtiden som förvisningsort för upproriska indier. Vissa av andarna tillhör dem.

Berättelsen leder så småningom framåt, decennium efter decennium. och vi befinner oss hela tiden i utkanten av det stora Indien, eller i närliggande stater som Myarmar. Och alla områdena dit berättelsen leder är utsatta för naturkrafterna. De ligger i eller vid samma tektoniska spricka vilket leder till jordbävningar och tsunamis, jordskred och vulkanutbrott, och sträng kyla och farliga glaciärer med sprickor där man kan falla ner i de höga bergsområdena som har skapats genom att den indoaustraliska kontinentalplattan rör sig norrut.

Och på den här planeten, utsatta för dess krafter, lever människorna. De strävar på. Diktatoriska ledare spärrar in människor i fängelse och torterar dem. Barn föds. En del människor lever som smugglare av droger. Där finns fattigdom och prostitution och hembiträden och klanledare. Vi får följa ett par människor i romanens första del och sedan andra och åter andra. Romanen blir en väv som finns i ens minne där vissa delar är ljusa och andra mörka och illavarslande. Samtidigt är tonen i romanen inte alls hopplös och uppgiven över det hemska som händer både genom människors handlingar och genom naturens krafter. Där finns både en värme och ett cyniskt konstaterande av att ja, så här är det. Berättelsen är realistisk och också drömlik och jag får en känsla av att livet kan vara fruktansvärt och mycket svårt, att sorg upplever vi alla, men ändå – kanske kan mänskligheten klara att leva vidare. Det blir vad jag får med mig efter att ha läst Längtans latituder, och jag undrar vad som ska hända i framtiden i Indien och mellan Indien och omgivande stater.

Längtans Latituder av Shubhangi Swarup, Louise Bäckelin förlag 2020. Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson.
Romanen publicerades första gången 2018 (Latitudes of Longing).

Sverigevänner av Arash Sanari

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

År 1986 kom Arash Sanari med sin mor och far till Sverige från Iran. Då var han barn och när han började skolan fick han gå i en klass för persiska barn och han lärde sig ingen svenska. Hans föräldrar ville att han skulle bli så svensk som möjligt och därför flyttade familjen till Tjörn. Där fanns inga persiska invandrare, ja inga invandrare alls. Alltså fick pojken gå i en svensk klass. Och nu är han enligt fadern 90 % svensk.

Sverigevänner är mycket tänkvärd bok om hur det kan kännas att flytta till en helt annan kultur. Det var inte lätt, och jag förstår så väl att det var svårt för pojken att komma till en ort där han tycktes så konstig och avvikande och där allt var annorlunda från hans tidigare liv. Hans far var högt utbildad ingenjör och hade fått ett bra arbete i Sverige, men när de flyttade till Tjörn gick det sämre. Han som undervisat på universitet fick arbetsuppgifter som inte alls låg på samma nivå som hans tidigare arbete i Iran. Familjen kom från den larmande och myllrande storstaden Teheran till det lilla Tjörn i det kalla Sverige.

Arash Sanari skriver med humor, men Sverigevänner är en djupt allvarlig bok om svårigheterna att finna sig tillrätta här uppe i norr, om rasism och stora kulturskillnader. Boken är mycket lärorik att läsa och jag tänker att omställningen måste vara minst lika svår för invandrare som är analfabeter när de kommer hit. Trots att Arash Sanaris familj naturligtvis helst hade stannat i Teheran, de valde ju inte frivilligt att flytta därifrån, var fadern mycket entusiastisk över att komma till Sverige där allt skulle bli bra. Men det blev inte som han tänkt. Arash Sanari utbildade sig till läkare så det gick ju bra för honom, men under åren har han upplevt en hel del rasism. Stora, svåra frågor, med andra ord. Men boken är lättläst och där finns värme och humor, så läs den gärna. Den kan göra att den som är till 100 % svensk, vad det nu är, tittar på sig själv lite mer noga och tänker efter.

Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, Volante 2019.

Bokförlaget om Arash Sanari

Tisdagstrion – Blått bokomslag

~ Mösstanten ~ 23 kommentarer

En bokhandlares dagbok av Shaun Bythell. Han driver en bokhandel, The Bookshop, i den skotska småstaden Wigtown. Han handlar med begagnade böcker och ägnar en stor del av sin tid åt att besöka människor som vill sälja sina boksamlingar. Att driva bokhandeln innebär stora vedermödor, och det märks i den här dagboken som spänner över ett år. Shaun Bythell är bitsk och ganska rolig. Mest arg är han på Amazon som håller på att förstöra detaljhandeln, men han går också ganska illa åt en del kunder. Han är nästan elak i överkant men det är nog samtidigt det som gör att boken blir så underhållande att läsa. Det är den extra kryddan.
Boken publicerades första gången 2017 (The Diary of a Bookseller) och kom i svensk översättning 2018.

Det verkligt viktiga – minne, kropp, plats av Maria Hamberg är en självbiografisk bok som består av 26 korta stycken som innehåller tankar, minnen och reflektioner om livet och samhället. Kroppen är en utgångspunkt, Maria Hambergs egen kropp som har drabbats av sjukdom och årens gång. Platsen är också viktig och rötterna bakåt i tiden. Maria Hamberg kommer från Norrgällsta, en by i Ångermanland, en trakt där hon har rötter bakåt i tiden med lantbruk och bagarstuga och tunnbrödsbak. En hel del av det gamla finns med, glimtar och minnen av hennes mormor och farmor. Men platsen är inte bara viktig för rötterna bakåt. Det är mer konkret än så, platsen, marken, jorden. Att kunna odla och se hur det växer.
Maria Hambergs bok kom tidigare i år.

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Ifemelu och Obizie är ett älskande par. De är båda universitetsstuderande i Nigeria. Det är på 1990-talet och en militärjunta styr landet. Universitetslärarna får ingen lön och universiteten är tidvis stängda eftersom lärarna strejkar. Elförsörjningen fungerar ibland. Korruption råder och de mäktiga männen lever i lyx och har älskarinnor som är beroende av dem för sin försörjning. Ska man ha framgång måste man buga och bocka för de mäktiga. Americanah handlar om kärlek men först och främst om ras och diskriminering. Ifemelu får ett stipendium och kan flytta till USA och studera där. Hon är med om mycket i USA och genom alla dessa händelser och samtal visar författaren på fördomar och missuppfattningar.
Romanen publicerades första gången 2013 och kom i svensk översättning samma år.

Om du vill veta vilka blå böcker de andra bokbloggarna har valt till dagens trio kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Hur jag läser nu när jag är äldre II

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Då var det dags för inlägg två i min lilla serie och det handlar om minnet. Ingen förväntar sig väl att ens minne ska fungera på samma sätt när man är äldre som när man var ung. Men det är ändå lite irriterande att det är svårare att hålla reda på personerna i en bok. Vissa ryska böcker har alltid varit svåra, men nu gäller det fler böcker. Som tur är har jag i gengäld mer tid. Alltså gör det inte så mycket om jag måste fundera en stund och bläddra tillbaka. Dessutom har erfarenheten lärt mig att det inte alltid är alldeles nödvändigt att jag kommer ihåg vem just den här personen är just nu. Det löser sig kanske lite längre fram i texten och gör det inte det kan jag faktiskt låta det flyta bort och nöja mig med att få grepp om helheten. Det beror på boken, naturligtvis. Det kan fungera för vissa, men inte för andra. Är det en alldeles för slarvig syn på läsningen?

Här läser jag Längtans latituder av Shubhangi Swarup. Det är ganska många personer i den här romanen, men författaren skriver först om några av dem, lämnar dem och sedan om ett par andra, och efter det om ytterligare några till. Och så vidare. Berättelsen rör sig genom tiden och personerna avlöser varandra. Det finns ingen mänsklig huvudperson, nej huvudpersonen är snarare naturen och naturkrafterna. Men för att återgå till människopersonerna gör romanens konstruktion att även för mig är det lätt att komma ihåg vem som är vem.

De förlorade barnen av Valeria Luiselli

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Ett par reser i bil från New York till Arizona. I baksätet sitter deras två barn. Pojken är mannens son och flickan kvinnans. Föräldrarnas kärleksförhållande håller på att ta slut. Mannen vill till Arizona för att hitta spåren efter de sista apacherna som stred mot de vita. Kvinnan har ingen uppgift där borta och hon känner hur förhållandet vittrar sönder och oroar sig för att förlora mannens son, och att båda barnen kommer att förlora en förälder. Samtidigt reser Mexikanska barn genom Mexico upp till USA:s gräns, men på ett helt annat sätt. De reser som fripassagerare på godståg och det är farligt. Det svåraste är att korsa gränsen och sedan ta sig genom öknen. Långt ifrån alla kommer fram till sitt mål.

Romanens tema är alltså förlorade barn, Mexikanska, barn från ursprungsbefolkning, och den personliga förlusten som kan ske vid skilsmässor. Författaren skriver mycket fint och detaljrikt om barnen i baksätet på bilen. Vi får lära känna den lilla flickan och den ett par år äldre pojken och de framstår som riktiga personer som jag som läsare blir engagerad i. Jag tycker mycket om dem och vill att det ska gå bra för dem. Och den starka känslan som jag får lyfter upp problemet med alla barn som försvinner. Det blir tydligare och starkare.

Samtidigt är romanen fantasifull. Det är barnens fantasi, men också en delvis drömlik berättelse om både barnen som kommer söderifrån och de två i bilen. Romanen är både realistisk och fantasifull och författaren skruvar till berättelsen mot slutet så att jag sitter med andan i halsen. Samtidigt som barnen är mycket sårbara har de också en stor inneboende styrka. Resultatet blir att jag tror på människans kraft trots allt hemskt som har skett under historien och trots allt som kommer via nyheterna idag. De förlorade barnen innehåller stor och skrämmande sorg, men det känns ändå inte helt hopplöst.

De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli, Rámus 2020. Översättning: Niclas Nilsson.
Romanen publicerades första gången 2019 (Lost children Archive).

Om Valeria Luiselli på engelska Wikipedia. Fyra av hennes titlar finns översatta till svenska.

The Comfort of Strangers av Ian McEwan

~ Mösstanten ~ 10 kommentarer

Colin och Mary är på semester i en stad. Vilken stad och i vilket land framgår inte. Som läsare trevar jag och undrar om det kan vara Venedig? Men något sådant specificerar inte författaren och han gör inte det för att skapa osäkerhet, räknar jag med. Colin och Mary är ett älskande par. De har varit i staden en hel vecka och redan sett många sevärdheter, men de hittar mycket dåligt. De glömmer sin karta och de går vilse bland de snåriga gatorna och gränderna. Så en kväll när de gått vilse i jakt på en restaurang där de kan äta middag träffar de en man och han tar med dem till en bar.

Jag kan inte låta bli att reta mig lite på de två turisterna. Men hur klantig får man bli? tänker jag. Och varför i hela världen följer ni med den där mannen? Men det är ju så romanen är skriven. Det ruvar en osäkerhet och ett hot någonstans i bakgrunden och det gör att romanen är spännande. Den är mer spännande än alla thrillers (vilket inte är jättemånga) som jag har läst, och det beror på att Ian McEwan är en så skicklig författare. Han skriver så att det känns som om Mary och Colin verkligen är i den där staden. Han kan skapa diffus spänning och hålla igång den till romanens slut. Och slutet sedan. Det känns ordentligt.

The comfort of Strangers är en av Ian McEwans tidigare romaner, det är hans andra. På den tiden kallades han ibland Ian Macabre och det säger en del. Jag ska inte avslöja mer om romanens handling, men jag kan tala om att allt hänger ihop mycket bra och att fast slutet känns svårt att svälja känns det på något sätt naturligt och ofrånkomligt bara man accepterar berättelsens uppläggning. Hela romanen och dess slut leder också till funderingar och tankar om detta brittiska par och varför de gör det de gör.

The Comfort of Strangers av Ian McEwan, Vintage 2016.
Romanen publicerades första gången 1981 och kom i svensk översättning samma år (Främlingars tröst). Romanen är filmatiserad.

Om Ian McEwan på svenska Wikipedia och på den engelska.

Tisdagstrion – Bröder

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri. En bil har exploderat i Stockholm och polisen är på jakt efter förövaren. Jag antar att alla tänkte på terrordåd när boken kom 2012, vilket inte alls säkert skulle vara fallet idag med alla dessa sprängladdningar som detonerar genom de kriminellas krig. Men antingen det är en terrorist eller en medlem i ett kriminellt gäng som är skyldig till explosionen ligger tanken nära till hands hos många att det måste vara en invandrare eller en person med rötter i arabvärlden eller liknande. Och det är det den här berättelsen handlar om – hur det kan kännas när man inte har ett typiskt nordiskt utseende och staden är full av poliser som jagar en gärningsman.

Myten om den förstfödde av Tony Samuelsson handlar om Bruno som på 1960-talet flyttar till Farsta med sin mor och far och sina två yngre syskon. Men Bruno är inte det äldsta barnet. Det äldsta levande barnet i familjen är han, men före honom föddes en bror alldeles för tidigt och han dog. Detta minne ligger i bakgrunden under Brunos uppväxt. Han känner som att han inte hör till, som om den förstfödde borde ha varit där istället och han plågar ibland sin mor med det minnet, som inte är hans eget, men ändå hans.
Romanen kom 1990.

Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Halvbrodern heter Fred och han kom till genom en våldtäkt. Freds bror Barnum har fått sitt namn därför att fadern älskar cirkus. Romanen är en släktkrönika som sträcker sig över hela 1900-talet med Barnum i centrum och halvbrodern Fred cirklande runt omkring, och Barnums far som ingen vet vad han försörjer sig på, som kommer och far iväg, som ibland kan strö pengar omkring sig på storstilat manér men som en stor del av tiden lever på familjens kvinnor. Tryggheten finns hos de tre generationerna kvinnor, men den är bräcklig.
Romanen publicerades första gången 2001 (Halvbroren) och kom i svensk översättning 2002.

Det är Robert som driver bloggen Mina skrivna ord som har givit oss dagens tema för Tisdagstrion. Om du vill ha fler tips på böcker om bröder kan du gå dit.

Längst bak i min läslista 73-74

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Så tar jag återigen en titt på min läslista och de två böcker som har legat där längst är dessa två.

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson (1914-2001) har jag länge velat läsa, men det har inte blivit av. Det är en självbiografisk bok där hon berättar om sin barndom. Förlaget skriver att hennes barndom var magisk och mystisk mitt i det vardagliga. Hon växte upp i ett konstnärshem där festerna kunde pågå i dagar. Men i sommarhuset i skärgården var tillvaron lugnare. Vad mer behöver jag skriva? Vi är många som gärna läser Tove Jansson och för mig är det självklart att jag vill läsa den här boken. Den satte jag in i läslistan 25 maj 2020.

Strega av Johanne Lykke Holm har legat i listan nästan lika länge, ända sedan 30 maj 2020. Romanen handlar om en ung kvinna som kommer till den lilla bergsorten Strega för att arbeta på ett stort hotell. Hon och flera andra får lära sig allt de behöver kunna för att arbeta på hotellet. Men det kommer inga gäster. Det här verkar mystiskt. Stora, tomma korridorer och rum och kanske en ganska isolerad plats, tänker jag. Förlaget skriver att bakom den kontrollerade ytan döljs bultande liv, och hot om våld.

Det var de två böckerna som har legat längst tid i min läslista. Jag ser fram emot att läsa båda två.