Författare: Mösstanten

En av oss sover av Josefine Klougart

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

En av oss sover verkar handla om ett havererat kärleksförhållande. Eller två kärleksförhållanden. Eller kanske är det så att det ena kärleksförhållandet tog slut genom att mannen dog? Eller kanske är det bara ett kärleksförhållande, men huvudpersonen/författaren berättar om det under olika tider? Det verkar som hon har rest till sina föräldrar som bor på landet på Jyllands västkust. För att hämta sig kanske. Eller på grund av att hennes mor är sjuk? Eller hände det tidigare kanske?

Så dunkelt skriver Josefine Klougart. Det är poetiskt, det är bilder, men ingen roman med en handling man kan följa. Det fåniga är att när jag har läst alltihop råkar jag titta på omslagets flik. Där läser jag: En ung kvinna återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden för att vara nära sin svårt sjuka mor. Bakom sig i Köpenhamn lämnar hon två män: den senaste, som redan är en annans.Och så den hon kallar sin avlidne man, fast han i själva verket är livs levande – den stora kärleken, den som aldrig skulle ta slut.

Aha! tänker jag, här har jag alltså facit. Synd att jag inte läste det först. Om jag hade gjort det hade jag eventuellt inte behövt lägga så stor energi på att försöka förstå vad det hela handlade om. Kanske hade jag då kunnat njuta mer av de framskrivna bilderna och poesin i det hela?

Nej, alltså. Det här var alltför dunkelt för mig. Den förra romanen jag läste av Josefine Klougart, Allt detta kunde du ha fått, var lite lättare att ta till sig. Den kan jag rekommendera, men inte En av oss sover som roman. Jag kan rekommendera den till den som vill läsa poesi. Och det finns kraft i den, i språket och bilderna. Men jag får för mig att alltihop handlar om författaren och hennes familj. Båda romanerna. Det kan vara fel, naturligtvis. Man blandar så lätt ihop författaren med verket.

Josefine Klougart har jämförts med Virginia Woolf, men de romaner jag har läst av henne är mycket lättare att ta till sig än Klougarts och inte alls lika dunkla.

En av oss sover av Josefine Klougart, Bonniers 2014. Översättning: Johanne Lykke Holm.
Romanen publicerades första gången 2012 (Én af os sover).

Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Tomas Flod är adoptivbarn och söker sina rötter. År 1977, när han är tjugofem år gammal börjar han undersöka vilka hans biologiska föräldrar var. Det visar sig att de körde genom isen på en sjö i Dalarna och förolyckades år 1962. Hans gravida mor drogs upp och forslades till läkare, men hon kunde inte räddas. Men läkaren opererade ut barnet som överlevde. Hans fars kropp hittades aldrig.

Det är en spännande inledning, men vartefter Tomas Flod letar vidare faller mycket av spänningen bort i den snåriga historien. Det är många personer inblandade som är lite svåra att hålla reda på. Romanen är lika dunkel som en roman av Modiano kan vara, men den är längre och mer pretentiös samtidigt som jag stundvis känner att författaren måste ha haft en glimt i ögat när han skrev. Jag har aldrig tidigare sett en ansamling av så ovanliga namn i en berättelse. Personerna kring tidskriften Kamelia, gruppen Fem unga hetsporrar, består av Keit-Åke Hagberg, Kain Been, Guy Lindor, Teddy Kabbing och Tomas far Aron Jensen. Tomas arbetar hos herr Köhnesahr som startar en plantskola. Exempel på andra namn som kommer upp är Åke Fajersson och Mimmi Thiwång.

Den här berättelsen känns både lite skämtsam, eller ironisk, och mycket allvarlig. Kanske vill författaren skämta lite med genren ”att söka sina rötter”. Romanen skiljer sig markant från den första boken från Farsta, Myten om den förstfödde, som var en uppväxtberättelse där man känner av och med huvudpersonen. Men han heter Bruno. Det är alltså en annan person. Eller är det verkligen det? Men Tomas Flod som person tar inte stor plats i Den harmynte trumpetaren fast det är han som berättar och som undersöker faderns och moderns bakgrund, sin rötter. Jag funderar på romanens budskap. Vad säger den mig? Att det inte är så lätt att veta vad som verkligen hände förr? Att man aldrig kan vara säker på varifrån man kommer? Att det som hände för många år sedan försvinner i ett töcken? Att ambitioner och drömmar ofta går om intet på grund av mänskliga brister och andra omständigheter? Hur det nu är skiljer sig den här boken markant från Tony Samuelssons förra. Kanske är det så han arbetar? Det får visa sig framöver. Hittills har jag bara läst hans tre första romaner och så Kungen av Nostratien.

Den harmynte trumpetaren av Tony Samuelsson, Prisma 1991.

Böckerna som jag hittills har läst av Tony Samuelsson är:
Seymor (1989)
Myten om den förstfödde (1990)
Kungen av Nostratien (2024)

Tisdagstrion – Västkusten

~ Mösstanten ~ 20 kommentarer

Den stora utställningen av Marie Hermanson är en lättsam äventyrsbok som utspelas 1923 när den stora jubileumsutställningen pågår i Göteborg. Ellen, en nittonårig flicka arbetar som volontär på utställningens tidning. Otto, en trettonårig fattig pojke, arbetar som åsneskötare i Barnens paradis i utställningen. Nils, en detektivpolis, jagar bovar. Albert (Einstein) ska komma till Göteborg och hålla sin Nobelföreläsning. Dessa människor från olika skikt i samhället sammanstrålar i Göteborg.
Romanen publicerades första gången 2018 och det är den första boken i serien om Ellen och Nils. De följande är detektivromaner.

Jag tänkte att en roman från USA:s västkust kunde platsa i dagens trio och därför har jag med Det stora kalaset av John Steinbeck (1902-1968). Romanens engelska titel är Cannery Row och det är en gata utefter Stilla havet i Monterey i Californien. Den hette inte så 1945 när John Steinbecks roman publicerades, men boken blev så populär att gatan döptes till Cannery Row 1958 för att hedra Steinbeck. Utefter gatan låg flera sardinfabriker som producerade konserver. Det var ett fattigt område då. Romanen handlar om människorna som bor i området och den är skriven med humor och ganska mycket värme.

Ett köpmanshus i skärgården av Emilie flygare-Carlén (1807-1892) läste jag för ganska länge sedan. Detta är en utgåva från Svenska vitterhetssamfundet från 2019 och det är del 1. Det finns del två och tre också från 2007, men bara del 1 i storpocket. Jag funderar på att köpa dem. De finns hos nätbokhandeln och det vore roligt att ha dem. Det är mycket möjligt att det var en förkortad utgåva jag läste. Romanen finns att läsa hos Litteraturbanken.
Ett köpmanshus i skärgården publicerades första gången 1860 och gick först som följetong i Aftonbladet. Den gick som dramaserie på TV på 1970-talet.

Fler tips på västkustböcker hittar du på bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 69-70

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Då tar vi en titt igen på de två böcker som har legat längst tid i min läslista. Först har vi Snöstormen av Vladimir Sorokin. Romanens handling är förlagd till en mycket kall framtid. Läkaren Garin utkämpar en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk epidemi. Men den värsta snöstorm som någonsin drabbat Ryssland är på ingång. Romanen har legat i min läslista sedan sedan 19 maj 2020.

Därnäst har vi I oxögat av Ida Andersen. Det är en historisk roman förlagd till sjuttonhundratalet och den handlar om Drängen Eskil och pigan Sissel. De bor i Dåvedshult i Småland och där har man beslutat att uppföra ett glasbruk som får namnet Kosta. I Oxögat är den första boken i Ida Andersens glasbruksserie och den kom in i min läslista 22 maj 2020.

Vladimir Sorokin är en rysk författare och illustratör. Han har skrivit romaner, noveller, teaterpjäser och filmmanus. Sedan Rysslands invasion av Ukraina bor han i Berlin. Om Vladimir Sorokin på engelska Wikipedia och på den svenska. Flera av hans titlar är översatta till svenska.

Ida Andersen är en svensk översättare och författare. I oxögat är hennes andra roman och det finns ytterligare två titlar i glasbruksserien. Hon har också skrivit dikter och en faktabok om småländska stenmurar.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

I den här boken berättar Ann Heberlein om sin sjukdom och vad den ställer till med för henne själv och hennes närmaste. Sedan tjugoårsåldern lider hon av bipolär sjukdom typ 2. Den kallades tidigare manodepressivitet och lider man av den har man hypomaniska perioder. Det finns mediciner, men de har naturligtvis vissa biverkningar och i den hypomaniska perioden kan det lätt bli så att man slutar ta sin medicin för att man upplever att man mår så bra och också får så mycket uträttat. Det är en mycket farlig sjukdom eftersom man också grips av depression och det kan leda till att man tar livet av sig.

Jag tycker att det är mycket bra att Ann Heberlein har skrivit den här boken. Jag som på sin höjd har varit deppig och sörjt, vilket är något helt annat än depression, får veta en del och förstår den här sjukdomen lite bättre genom att läsa om den. Och manisk har jag aldrig varit. Men Ann Heberlein skriver mycket levande och samtidigt klart och tydligt om sjukdomen. Hon gestaltar hur det känns samtidigt som hon tar upp moraliska och filosofiska frågor kring människans ansvar och om det är moraliskt rätt att begå självmord. Hon skriver också om hur sjukdomen inverkar på hennes och hennes närmastes liv. Den maniska perioden kan medföra stor kreativitet och arbetskapacitet, men det blir för mycket och värre och värre under perioden. Det blir alldeles för lite sömn, stora humörsvängningar och dumma och oövertänkta beslut, både livsbeslut och ekonomiska. Det är till exempel vanligt att man gör stora inköp som kostar mycket mer än man har råd med och sedan sitter man själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation. Den hypomaniska perioden sliter också hårt på kroppen och hjärnan.

Texten känns som om hon har skrivit den mitt i sjukdomen, inte under en frisk period. Tiden när sjukdomen hålls på mattan har varit en mycket längre under hennes liv än de akuta perioderna och det känns bra att få veta. Men när jag läser den här boken känns det som om hon har skrivit boken under en akut period och det är bra att det känns så även om det inte stämmer med verkligheten. Det gör att jag får mer förståelse för sjukdomen.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein, Weyler 2008.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Mrs Dalloway bor i ett stort hus i London. Hon har gott om tjänstefolk, men ikväll ska hon ha fest och tjänstefolket har så mycket att göra ändå för att ordna till festen så hon går ut själv för att köpa blommor. Hon njuter av promenaden i den myllrande staden och att höra klockan i Big Ben slå. Sedan får vi ta del av hennes tankar och upplevelser under hela denna dag, men inte bara hennes. En god vän från ungdomen dyker upp, Han ser ett par i parken. Ja det är fler människor vars tankar och görande vi får läsa om.

Handlingen i romanen spänner alltså över en dag, från morgon till sen kväll. Eftersom den börjar abrupt med att Mrs Dalloway ger sig ut för att köpa blommor är det ingen tidig morgon det handlar om och eftersom hon har fest slutar inte romanen förrän sent på natten. Tankeflödet hos olika människor löper genom hela berättelsen. Det påminner om hur Mot fyren (1927) är skriven, men som jag minns det är tankarna mer dominerande där och går från den ena personen till den andra utan att vi först vet i vems huvud vi nu har hamnat. Det är lättare att följa romanens färd genom personerna i Mrs Dalloway.

Mrs Dalloway är Virginia Woolfs fjärde roman. Jag har inte läst de tre tidigare, men jag tror att hon i Mrs Dalloway har hittat det här nya sättet att skriva – ett tankeflöde. Det är ju inte nytt i sig. Till exempel Ulysses av James Joyce som kom 1922 innehåller en hel del av det, men den är mycket skitigare, den är provokativ och satirisk och innehåller kapitel som är skrivna på olika sätt. Mrs Dalloway hänger ihop från början till slut fast vi får gå in i olika människors huvuden, och man märker att författaren tycker om London. Romanen har en positiv ton fast den inte saknar hemska händelser och också visar på mänskliga svagheter och dåligheter med stor psykologisk klarsyn. Klass, snobberi och skillnaden mellan den som har pengar och den som inga har finns också med. Men Mrs Dalloway har ett bra äktenskap. Det finns en klokhet i romanen, en klokhet som kommer med åren. Det finns en hel del minnesbilder från ungdomen i berättelsen. Och hur blev det nu när Mrs Dalloway och hennes gamla vänner är i femtioårsåldern? Inte som man trodde att det skulle bli, men i alla fall för Mrs Dalloway ganska bra ändå, även om det eländiga kriget och minnen från den tiden ruvar i bakgrunden.

Utgåvan jag läste är en nyöversättning. Jag har inte läst romanen på engelska, eller rättare sagt, jag kan ha gjort det för länge sedan, antingen det eller en annan översättning, men jag minns i så fall i stort sett ingenting av det. Men jag vågar påstå att detta är en bra översättning. Jag känner igen Virginia Woolfs språkmelodi från Orlando (1928) som jag läste på engelska och det kan inte vara så lätt att åstadkomma på svenska. Boken rekommenderas.

Mrs Dalloway av Virginia Woolf (1882-1941), Bonniers 2025. Översättning: Eva Åsefeldt. Förord: Anna-Karin Palm.
Romanen publicerades första gången 1925.

Tisdagstrion – Fisk och fiske

~ Mösstanten ~ 14 kommentarer

Stormfåglar av Einar Kárason. I februari 1959 låg flera isländska trålare på fiskebankarna utanför Newfoundland och där råkade de in i ett livsfarligt oväder. Om detta har Einar Kárason skrivit en kort, tät roman, mycket sakligt skriven. Han beskriver helt enkelt vad som händer och vad besättningen gör och detta är så verklighetstroget och besättningens situation är så fullständigt livsfarlig att det är en av de mest spännande böcker jag någonsin har läst.
Romanen publicerades första gången 2018 (Stormfuglar) och kom 2019 i svensk översättning.

Fiskerne av Kans Kirk läste jag i början av 1970-talet. Jag läste den på danska men den finns i svensk översättning. Den handlar om fiskarfamiljer på Jyllands västkust som grips av väckelse och blir fundamentalistiskt kristna. Hans Kirk (1898-1962) ”var läkarson från Hadsund och tillbringade som barn sina lov hos faderns fattiga, indremissionska fiskarfamiljer i Harboøre och moderns grundtvigianska storbondefamilj i Thy. Spänningen mellan dessa två miljöer belystes i debutromanen.” (Citat från Wikipedia)
Romanen publicerades första gången 1928 och kom i svensk översättning 1957 (Fiskare).

Ålevangeliet av Patrik Svensson. Vi får veta det mesta om vad man nu vet om ålarna, både naturvetenskapliga fakta och kulturhistoria, Fast man har forskat i hundratals år vet man inte allt. Patrik Svensson skriver om olika forskare som har ägnat sig åt ålen. En var Sigmund Freud som dissekerade ålar i Trieste för att hitta ett exemplar med manligt könsorgan, men han lyckades inte. En annan var dansken Johannes Schmidt som forskade i årtionden för att lösa gåtan om var ålarna leker. Och han lyckades. De europeiska Ålarna leker i Sargassohavet så de svenska ålarna gör en lång resa därifrån och hit och efter ganska många år samma resa tillbaka. Ålevangeliet innehåller också självbiografiska partier som handlar om författaren och hans far.
Boken publicerades första gången 2019 och belönades med Augustpriset i faktaboksklassen samma år.

Fler böcker om fisk och fiske hittar du på bloggen Mina skrivna ord.

Nu läser jag Mizuta Noriko

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Ja, jag har alltså avslutat läsningen av Tagores dikter och istället läser jag nu Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, en japansk författare. Och i och med det har jag upptäckt Tranans Cikadaserie där man kan hitta poeter från Japan, Kina, Sydkorea, Vietnam och Taiwan i svensk översättning. En liten guldgruva kanske.

Mizuta Noriko är en av Japans mest framstående poeter. Hon är litteraturvetare och är banbrytande inom kvinnoforskning och feministisk kritik och har översatt kvinnliga japanska författare till engelska.. Hon belönades med Cikadapriset 2013. Berghäxans dröm är den enda samling dikter i svensk översättning av Mizuta Noriko som finns hittills.

Berghäxans dröm av Mizuta Noriko, Tranan 2020. Urval och tolkning: Lars Vargö.

Under Berghäxans dröm ligger Mitt hjärta dansar av Rabindranath Tagore, Smockadoll 2014. Översättning, efterord och urval: Kristian Carlsson. Förord: Anisur Rahman.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tokyo express är en deckare som är byggd helt kring mordgåtan. Vi får inte lära känna någon av personerna närmare. Det finns två kriminalpoliser i berättelsen som envist försöker lösa fallet. Om dem får vi inte veta mycket mer än att den ene är äldre och arbetar ute i landet medan den andre är yngre och hör till Tokyopolisen. Det är den andre som tar mest plats och han arbetar enträget med fallet och tror inte att det handlar om ett par älskande som har begått självmord tillsammans fast det verkar så säkert att det är så det måste vara.

Här, i Tokyo Express, håller det att jag som läsare inte har något mer att hänga upp mitt intresse på än mordgåtan. Det räcker så bra. Romanen är klart och koncist skriven. Det är ganska lätt att hänga med i svängarna, även om det är många orter som är betydelsefulla i sammanhanget. Allt sådant är naturligtvis lättare att ta till sig om det handlar om till exempel svenska orter där man från början har ett hum om var i landet man befinner sig. Men författaren låter föredömligt polisen flera gånger repetera det viktigaste händelseförloppet och vad han tror om mordet så lång i utredningen som han har kommit, och det är inte det minsta tjatigt utan känns naturligt och bra. Romanen är heller inte lång, endast 148 sidor och det, tillsammans med att den utspelas i en för mig främmande kultur gör att den blir spännande att läsa.

Tokyo Express innehåller en mycket klurig mordgåta som det är spännande att läsa om. Boken rekommenderas.

Tokyo Express av Seicho Matsumoto, Penguin modern classics 2023. Översättning: Jesse Kirkwood.
Romanen publicerades första gången 1958.

Den japanske författaren Seicho Matsumoto (1909-1992) skrev en lång rad deckare. Flera av dem är översatta till engelska. Det finns också en samling noveller och en rad enstaka noveller som är översatta till engelska. Översatt till svenska finns en titel, Kvinnan som sålde hästar.
Om Seichō Matsumoto på svenska Wikipedia och på den engelska.

Själarnas ö av Johanna Holmström

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Själarnas ö börjar dramatiskt. Den utarbetade Kristina Andersson dränker sina två sovande barn i Aura å och sedan ror hon hem. Hon häktas, men det konstateras att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk och hon skickas till hospitalet på Själö som ligger i den Åboländska skärgården. De som är intagna där anses obotliga och nästan aldrig blir någon utskriven och får lämna ön.

Detta händer i slutet av 1800-talet och vi får följa Kristina under många år på hospitalet. Johanna Holmström har valt henne och två andra kvinnor som berättelsen kretsar kring. Den tredje är sköterska och med henne kommer vi ända till tiden efter andra världskriget. Dagens mediciner fanns inte. Det vården, eller ska man säga den så kallade vården, hade till sin rådighet var fastbindning, isolering och kalla och varma bad samt arbete för dem som klarade det. Men ändå finns medkänsla från vårdare och vilja att göra patienterna gott.

Samtidens syn på kvinnor och ras är också betydelsefull i berättelsen. Vetenskapens män mätte huvudform på olika folkgrupper och raser och som vi vet var ”rashygien” en viktig del av det. Den finska rasen ansågs vara sämre än den svenska och det var viktigt och riktigt att de undermåliga, som dessutom var dårar, inte förökade sig. Läkarens undersökning av flickan Elli när hon skrivs in på hospitalet är smärtsam att läsa. Vi vet ju också att besvärliga flickor och kvinnor kunde få diagnos och låsas in.

Berättelsen är mycket levande och medryckande och som läsare känner jag med kvinnorna på Själö. Personerna framstår som riktiga människor med fel och brister och goda sidor. Jag tror att författaren har satt sig in grundligt i mentalvårdens historia. Man lär sig om hur det kunde vara när man läser romanen och får samtidigt en stark upplevelse. Där finns atmosfär. Jag upplever ön när jag läser. Boken rekommenderas.

Själarnas ö av Johanna Holmström, Norstedts 2017.