Författare: Mösstanten

Tisdagstrion – Judendom

~ Mösstanten ~ 16 kommentarer
Screenshot

Här tänker jag att Robert som ger oss temana till tisdagstrion inte menar att tisdagstrion måste handla om judisk religion, utan lika gärna om judisk kultur och historia. Det är det som finns i de här tre böckerna, inte religionen i sig.

Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk handlar om sektledaren Jakob Frank som föddes omkring år 1726 och levde till 1791. Troligen föddes han som Jakob Leibovitj i en polsk-judisk familj i det som då var östra Polen men som nu är Ukraina. Judarna i Polen var vid den här tiden inte fullvärdiga medborgare. De tilläts bo och försörja sig i landet men de fick inte ha vilka yrken som helst. Deras tillvaro var osäker. Vid dåliga tider eller på grund av att någon maktperson hade behov av det förföljdes de, misshandlades och dödades och fördrevs från sin bostadsort. Ett rykte som tidvis användes för att jaga upp stämningen mot judarna var att de dödade små kristna barn och använde deras blod när de tillredde sitt osyrade bröd. Religionsfrihet rådde inte i Polen (heller inte i Sverige) vid den här tiden så en sekt var inte tillåten.
Jakobsböckerna publicerades första gången 2014 (Księgi Jakubowe) och kom i svensk översättning 2015.

Esther kanske av Katja Petrowskaja. Hon är en ukrainsk författare av judisk släkt. Esther kanske handlar om hennes släkt men det är ingen släktroman. På grund av historien med två världskrig, revolution, inbördeskrig och nazisternas mördande av judar hittar hon bara delar av information om sina förfäder. Esther Kanske är en roman om författarens sökande efter släktingar, hennes känslor och vilka fakta hon får fram. Hon vet inte ens vad hennes gammelfarmor hette. Kanske Esther?
Romanen publicerades första gången 2014 (Vielleicht Esther) och kom i svensk översättning 2015.

Pil i det blå av Arthur Koestler (1905-1983) är första delen av hans självbiografi. Hans familj var av judisk släkt, han föddes i Budapest och familjen flyttade så småningom till Wien där han påbörjade en utbildning till ingenjör. Han slutförde aldrig utbildningen och hans liv under den tid som boken omfattar har flera tvära kast. Han blev sionist och reste till Palestina för att arbeta i ett jordbrukskollektiv istället för att slutföra sin utbildning. Så blev han journalist i Palestina och så småningom i Paris och i Tyskland. Och i slutet av boken går han med i kommunistpartiet. Hans resonerande om sionism, om den politiska situationen i Tyskland och om kommunismen och Sovjetunionen är mycket intressant. Han skriver att när man har fallit för en ideologi så ser man allt genom de glasögonen och är godtrogen, och tänker bort fakta på ett sätt som kan vara svårt att förstå efteråt. Det är också mycket intressant att ta del av hans beskrivning av det politiska läget i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.
Pil i det blå publicerades första gången på engelska (Arrow in the Blue – The First Volume of an Autobiography) 1952. Översatt till svenska kom boken första gången 1953.

Om du vill ha fler boktips kan du gå till Roberts blogg Mina skrivna ord.

En eftermiddag på Östergötlands museum

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

Äntligen kom vi iväg till Östergötlands museum för att se utställningen med Krouthéns målningar. Men först åt vi lunch på museirestaurangen Charles Emils. Den har fått sitt namn från Charles Emil Hagdahl (1809-1897). Han var läkare och föddes i Linköping och han skrev en kokbok som ni kan se här. Titeln är Kokkonsten som vetenskap och konst med särskildt afseende på helsolärans och ekonomiens fordringar och den publicerades 1878–1879. Porträttet som är uppställt i restaurangen är inte målat av Krouthén utan av Robert Thegerström.

Sedan vad det dags för utställningen med Johan Fredrik Krouthéns målningar och där fanns detta porträtt av Verner von Heidenstam. Johan Fredrik Krouthén (1858-1932) föddes och växte upp i Linköping och han studerade bland annat på Konstakademien i Stockholm. Han var en skicklig målare med en enorm produktion, alla verk inte lika bra. Mycket var sockersött och några målningar vi såg på utställningen var ganska så hötorgsaktiga. Krouthén hade en stor familj och de levde inte billigt så för att klara ekonomin producerade han många målningar som var lättsålda men av sämre kvalitet. Utställningen var intressant och rolig att se. Den visade bredden i hans produktion. Jag fotograferade porträttet av Heidenstam för att det har boklig anknytning. Det finns en annan målning av Krouthén som också har anknytning till litteratur. Den föreställer Stiftsbibliotekarie Segerstéen i sitt hem.

Efter Krouthénutställningen såg vi den kulturhistoriska, som vi inte har sett sedan den gjordes om fast det är flera år sedan och vi har museet på bekvämt gångavstånd från vårt hem. Den kulturhistoriska utställningen omfattar tiden från de första människorna i Östergötland till fram emot nutiden. Det var föremålen som utgjorde utställningen och när vi såg den här boken hade vi kommit fram till 1700-talet. Den har tillhört skrädderisällskapet i Norrköping.

När jag går på museum vill jag alltid ta en titt i museibutiken och där sålde de små Rökstenar. Rökstenen anses ha mest text av alla runstenar i världen. Den finns i Rök i Östergötland.

I butiken såg jag också den här boken, Det förtrollade Östergötland som jag har läst och skrivit om här på bloggen.

Jag har alltid tyckt om att gå på museum, ända sedan jag var barn. Konstigt att det ska vara så svårt att komma iväg. Men det blev en fin eftermiddag och förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan det blir ett nytt museibesök.

Liken vi begravde av Lina Wolff

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Oj, oj, oj, här var det hårda bud, groteskt och smutsigt och våldsamt. Väldigt förvånad blir jag inte. Jag har ju läst Köttets tid av Lina Wolff. Men i den romanen var hon i Spanien och nu befinner hon sig i en skånsk by bland vanligt folk, så att säga. Eller white thrash? Eller som i Jägarna på sätt och vis. Fast ändå inte. Det handlar om vanligt folk, möjligen något uppskruvat och förstorat. Men kanske ändå inte. Ofta är faktiskt verkligheten värre än dikten.

Bli nu inte helt förskräckta. Boken är skriven så att timida jag ändå inte sätter allt i halsen och börjar hosta som besatt. Romanen glider faktiskt ner i mig ganska smidigt. Lina Wolffs klara koncisa språk och den svarta humor som kan skönjas åstadkommer det. Först och främst Lina Wolffs språk, tror jag. Mycket känns också som träffat på kornet.

Romanen handlar om systrarna Peggy och Jolly och deras fosterföräldrar. De två flickorna är inte döpta så. Egentligen heter de Ulrika och Eleonora, men de namnen tycker inte fosterföräldrarna om så de kallar flickorna Peggy och Jolly istället. Bara det säger en del om dessa fosterföräldrar. Fosterföräldrarna har en gård där de föder upp svin, fast det är fostermor som gör det mesta samtidigt som hon också arbetar utanför hemmet och drar in pengar till familjen medan fosterfar sitter och dricker hembränt. Ja, de har även en bilskrot och en del skrotbilar på tomten, men jag vet inte hur mycket arbete fosterfar lägger ner där egentligen. Som tur är har flickorna upptäckt att fosterfar älskar historier, så genom att berätta för honom kan de få honom att sitta stilla och lyssna och på så sätt kan de undvika många av hans våldsamheter. Allt detta händer i den trakt där Victoria Benediktsson levde och hon går igen i skogen i närheten som ett jättelikt spöke. Åtminstone tror byborna det. Man kan också säga att hon går igen i hela boken. Den har ett starkt feministiskt budskap.

Jag tycker att Liken vi begravde är en bra bok. Den är både tänkvärd och spännande och även lättläst. Och den är skriven med Lina Wolffs formidabla språk och den känns provokativ och lite hisnande på ett bra sätt. Läs den gärna.

Liken vi begravde av Lina Wolff, Bonniers 2025.

Tidstillflykt av Georgi Gospodinov

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Jagberättaren i den här romanen är författare, kanske Georgi Gospodinov själv. Han har en vän som heter Gaustin och denne öppnar en klinik för alzheimersjuka i Zürich. Det är en påkostad klinik där man har skapat miljöer från tidigare decennier som patienterna kommer ihåg, åtminstone kan de känna igen sig i miljöerna. Många patienter kommer dit, många kliniker byggs på olika håll i Europa.

Men detta är ingen realistisk berättelse. Gaustin är egentligen inte Gospodinovs vän. Han är en romanfigur, en gåtfull flanör och tidsresenär, och författaren berättar att han har skrivit om honom tidigare. Kanske finns han i fler av Gospodinovs romaner. Det vet jag inte. I alla fall är den här berättelsen en slags lek, men en lek med mycket allvarlig bakgrund. Den är en lek med tiden, med Europas framtid, som enligt romanen inte finns. Den enda möjligheten är att söka sig bakåt, och det vet vi ju att tidigare i Europas historia har hemska saker hänt. Inte hela tiden förstås. Men varje decennium under 1900-talet har sina nackdelar, större eller mindre.

Berättelsen skummar på ytan av Europas historia, men mycket tänkvärt kommer upp. Det finns inga människor att engagera sig i. Det berättas om dem utan psykologi och känslor i relationer. Berättelsen är en lek med både allvar och humor. Till exempel bygger man en järnridå i kliniken i Zürich, men eftersom man inte har byggt den ända upp till taket klättrar en patient från ett land som tidigare hörde till östblocket över väggen och hoppar ner på andra sidan och skadar sig svårt.

Jag kan känna mig frustrerad över att alltihop är en lek. Det är ju vår historia och vår framtid det handlar om och Europa är ju fullt av människor, inte figurer. De flesta kan inte sväva över alltihop och delta i en tankelek. Men tidstillflykt är en intressant roman och den leder till många tankar och funderingar. Att den kan få mig frustrerad är i själva verket ett plus. Fast den är en slags lek lämnar jag den med en otäck känsla i magen. Hur ska det gå för oss?

Tidstillflykt av Georgi Gospodinov, Ersatz 2024. Översättning: Hanna Sandborgh.
Romanen publicerades första gången 2020 (Vremeubežište).

Georgi Gospodinov är en bulgarisk författare av romaner, poesi och dramatik. Om Georgi Gospodinov på engelska Wikipedia och på den svenska.

Tisdagstrion – Föreningsliv

~ Mösstanten ~ 15 kommentarer

Den här gången fick vi ett knepigt ämne av Robert. Det var inte så lätt för mig att hitta böcker som stämde in på temat föreningsliv. Helst ska jag ju ha läst dem. Fanns det inte en bok som hette Meningen med föreningen? tänkte jag. Nej, det visade sig vara en TV-pjäs från 1970-talet. Så jag tänkte vidare och kom fram till de här tre böckerna. Då har jag faktiskt inte läst en av dem – men vill gärna.

Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson tycker jag passar bra här. Elin Wägner (1882-1949) var aktiv i rösträttsrörelsen och i Fogelstadsgruppen och hon verkade i fredsrörelsen. Under mellankrigstiden var hon radikalpacifist, men i och med andra världskriget ändrade hon sig. Hon blev så småningom ledamot i Svenska akademien, vilken man väl också kan betrakta som en slags förening. Den här biografin av Ulrika Knutson rekommenderar jag varmt. Den kom 2020.

Himmel och jord må brinna av Ola Larsmo har jag inte läst, men det vill jag gärna. Den utspelas i Västervik omkring 1917 då det var strejker och hungerkravaller. Fackförening och arbetarrörelse är ju föreningar. Själv har jag gått i skola i Västervik i sex år och jag tycker att jag borde ha läst den här boken för länge sedan.
Himmel och jord må brinna är en dokumentärroman och den kom 1993.

Den smala lyckan av Hans Gunnarsson är en novellsamling som handlar om brevbärare. Den kategoriseras som ”En novellfläta” och jag tycker att den skulle kunna betraktas som roman när jag tänker på hur löst sammansatta en del romaner är. Hur som helst är den läsvärd och anledningen till att den finns med i dagens trio är att brevbärarna har en bokcirkel – en slags förening alltså. Bokcirkeln tar inte upp stort utrymme i boken, men den finns där i alla fall.
Den smala lyckan kom i år.

Alla mer eller mindre knepiga teman till Tisdagstrion får vi från Robert som driver bloggen Mina skrivna ord. Där kan du få fler boktips.

Längst bak i min läslista 71-72

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Nu tittar jag igen längst bak i min läslista och den bok som har legat där längst tid är De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli. Enligt förlaget handlar den om barn som korsar gränsen mellan Mexico och USA och även om barn från USA:s ursprungsbefolkning. Barn som försvinner och har försvunnit. Samtidigt handlar romanen om ett New York-par som reser med sina två barn i bil genom USA på väg mot Arizona och de områden som en gång Geronimo styrde.
Den här romanen publicerades första gången 2019 (Lost Children Archive). Den kom in i min läslista 23 maj 2020 och den känns mycket aktuell. Det senaste jag hörde om ensamma immigrantbarn i USA är att de hålls i förvar och att deportationspolisen, ICE, hade kommit mitt i natten och hämtat barn från ett förvar och sedan satt dem i ett flygplan till Guatemala vilket inte var deras ursprungsland. Immigrationsadvokater i USA arbetade hela natten och gick till domstol om saken. En domstol bestämde att barnen måste skickas tillbaka till USA. Jag tror att de har kommit tillbaka nu, men historien slutar inte där. Sedan får vi se vad som händer.

De förlorade barnen – ett arkiv av Valeria Luiselli, Rámus 2020. Översättning: Niclas Nilsson.

Om Valeria Luiselli på engelska Wikipedia. Fyra av hennes titlar finns översatta till svenska.

Den bok som hr legat näst längst i läslistan är Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn. Den boken fick jag tips om på Hanneles blogg. I boken berättar specialistläkaren Arash Sanari om sin uppväxt och hur han, enligt sin far, lyckades bli 90 procent svensk. Så här skriver förlaget: Familjen kommer till Tjörn i slutet av 80-talet efter att ha flytt krigets Iran. Pappa Jamshid är ingenjör och ser Sverige som de stora möjligheternas land. Han drar igång det projekt som resten av familjen kommer att kalla för Projekt Svensk. Med hjälp av allt från skidsemestrar till noga utmätt mängd lördagsgodis ska han få familjen att smälta in i det bitvis mycket svårbegripliga samhället.
Jag räknar med att boken både är rolig och tänkvärd. Den kom in i läslistan 26 Maj 2020.

Sverigevänner – Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari, Volante 2019.

Om Arash Sanari.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Ellen Mattsons nya roman handlar om en grupp vänner och vad som händer när konstnären i gruppen presenterar en tavla där de avbildas på ett sätt som gör att mycket avslöjas som alla inte vet om, eller som de flesta vet, men inte pratar om. Huvudperson är Miriam. Hon lever tillsammans med en man sedan länge. Dottern är vuxen och har flyttat hemifrån. Miriam är konservator och arbetar ensam. Konsekvensen av chocken när tavlan avtäcks gör att hon drar sig undan och flyttar in i sin ateljé.

Avtäckningen av tavlan får alltså stora konsekvenser, men Ellen Mattson har skrivit en mycket lugn och tillbakalutad roman. Miriam är introvert, mycket introvert, och att följa henne under månaderna efter avtäckningen känns som att komma in i en bubbla. Det är ett sorgearbete, men en tid av sorg på Miriams villkor. Som läsare vet jag att mänskliga relationer inte är så lätta, ibland mycket svåra och även dramatiska. Men här skjuts de delvis bort och det känns så mänskligt, det känns som om det skulle ha kunnat gå till så här i verkligheten – fast kanske en verklighet i en drömvärld?

Här finns inte mycket av omvärlden med och det gör att det känns så skönt att läsa den här romanen, att tränga in i Miriams värld. Ja, staden vill göra om utrymmena i hantverksbyn där Miriam har sin ateljé och det leder till att alla hantverkarna så småningom måste flytta. Romanen innehåller egentligen stora förändringar i Miriams liv, både personligt och arbetsmässigt, men hon hanterar det på sitt eget vis. Människorna i vängruppen verkar heller inte brottas med ekonomiska problem och allt som händer runt om i världen existerar inte i den här berättelsen, fast läsaren naturligtvis vet. Jag får lite av samma känsla som när jag läser Solvej Balles Om uträkning av omfång. Miriam lever vid sidan om. Ändå är Konsten att försvinna så annorlunda. Den är så mänsklig. Den handlar om människors relationer och den leder till många tankar när man läser. Författaren skriver så vackert och jag uppskattar att så mycket handlar om Miriams arbete och jag tycker mycket om långsamheten. Men när jag skriver långsamhet menar jag inte att det känns långsamt att läsa romanen. Det driver framåt, det är mycket intressant – och vackert.

Konsten att försvinna av Ellen Mattson, Bonniers 2025.

Äventyrsboken av Houssin Vennberg Sninate

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Äventyrsboken handlar om Sally och Pausanias. Sally är en ung kvinna som bor kvar hos sin mamma eftersom mamman har psykiska problem och Sally känner att hon måste ta hand om henne. Pausanias är betydligt äldre. Han är långtradarchaufför, bor i Paris och kör i Europa och i Nordafrika. Författaren varvar avsnitt som handlar om Sally eller Pausanias och det tar tid innan det verkar finnas någon koppling eller något gemensamt.

I den här romanen berättas också om en bok som heter Äventyrsboken, där äventyrare, eller resenärer letar efter glasön. Sallys mamma har läst boken. Lysander, som Sally lekte med som barn, har läst den. Kanske är det så att psykiskt instabila ser mer och förstår mer om glasön och lysande skepp? Eller annars borde de aldrig ha läst boken. Men Äventyrsbokens verklighet finns någonstans i Sallys och Pausanias verklighet. Mest finns vanlig verklighet i den här romanen, men då och då tränger berättelsen om glasön och skeppet in. I den vanliga verkligheten finns ett tema som påverkar de flesta personerna i boken. Frånvarande fäder. Sallys pappa finns inte med i hennes liv och Pausanias har en dotter som nu är vuxen och som inte vill ha kontakt med honom. Han har inte varit där när hon växte upp.

När jag tänker tillbaka på den här berättelsen ser jag mestadels mörker. Det är som om allt i romanen har utspelats i mörker. Och ändå är det dag under den mesta tiden. Jag tror att det är mörkeravsnitten som är starkast och de sätter tonen och känslan, och då finns också kontrasten mellan det lysande skeppet och den mörka natten. Berättelsen handlar mycket om att gå vilse, om att inte ha någon riktning, om att låta tillfälligheterna styra, och om att det kanske finns något annat, en ljusare plats där man kan vila.

Äventyrsboken är en intressant debutroman som har ett rikt språk och många poetiska bilder mitt i den hårda, ibland leriga och kalla verkligheten.

Äventyrsboken av Houssin Vennberg Sninate, Norstedts 2025.

Tisdagstrion – Rött bokomslag

~ Mösstanten ~ 8 kommentarer

Europas Mödrar de senaste 43 000 åren av Karin Bojs. Att DNA-tekniken har utvecklats har lett till att många tidigare sanningar om hur människor levde för mycket längesedan i Sverige och varifrån de kom har omprövats, och det är ju så vetenskap fungerar. Naturligtvis blir en del slutsatser spekulationer när det handlar om vad som hände för så länge sedan. Men nu är slutsatserna mycket mer välgrundade än tidigare, främst genom DNA-tekniken och förbättrad kol-14-metod för tidsbestämning men också på grund av att man har hittat och undersökt fler och fler lämningar. Om detta handlar Karin Bojs bok Europas mödrar.
Boken kom 2022.

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Den sextonåriga flickan Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. För en tid sedan rymde hennes mor och hon hittades inte av slavägarna. Cora är nu ensam och måste bo med andra utstötta kvinnor på plantagen. Att Coras mor flydde förvånar inte läsaren. Förhållandena på plantagen är fullständigt vidriga. Men att fly är mycket svårt. De flesta blir tagna av slavjägare. Men det fanns något som kallades den underjordiska järnvägen under slavtiden. Det var människor som hjälpte slavar att fly norrut med risk för sitt eget liv. I Colson Whiteheads roman finns en verklig underjordisk järnväg. Den är utbyggd under jorden och tågen tuffar på i tunnlar.
Romanen publicerades första gången 2016 och kom i svensk översättning året efter. Den är flerfaldigt prisbelönt.

Body double av Hanna Johansson är en mystisk bok. Där finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop. Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt, men intressant att läsa. Vad är vad? Och sedan på slutet blev jag överraskad och insåg samtidigt att ledtrådarna fanns där från början. Romanen har fått många uppskattande omdömen och jag tror att den blir nominerad till Augustpriset.
Body double kom i år.

Temana till Tisdagstrion får vi av Robert som driver bloggen Mina skrivna ord. Fler tips på röda böcker hittar du där.

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Tillie Olsen är Novelltolvans författare nu i september, och jag har läst hennes novell Hey Sailor, what ship? Utmärkt att Tillie Olsen är med i Novelltolvan, tycker jag. Hon var en amerikansk arbetarförfattare och aktivist. Hennes produktion var inte jättestor eftersom hon var tvungen att arbeta hårt för sin försörjning, men det jag har läst av henne är både intressant och bra. Den här novellsamlingen behövde jag inte låna på biblioteket. Den står i bokhyllan och nu har jag alltså läst den andra novellen i boken. Tidigare har jag skrivit om den första som heter Jag står här och stryker. Titelnovellen alltså. Men nu till dagens novell.

Hey Sailor, what ship? handlar om sjömannen Whitey. Han tog hyra första gången när han var mycket ung. Nu när han är äldre är han inte i särskilt bra form. Alkoholen har tagit för mycket av hans krafter. När novellen börjar är han iland och har druckit en tid. Han vill till sina vänner Helen och Lennie och deras barn, men har vågar inte riktigt. Han vill inte komma till dem i sitt nuvarande tillstånd.

Hey, Sailor, what ship? är skriven på ett annat sätt än den första novellen i boken. Här är det rörigt och fragmentariskt, ganska fartfyllt. Vi får ta del av det som Whitey upplever. I novellen finns alltså Whiteys röriga, dimmiga liv, men där finns också stor omtanke och vilja att hjälpa varandra. Författaren får också fram Whiteys goda vilja och hur han egentligen skulle vilja vara, och hon får fram det så att det känns när man läser.

Vart har de tagit vägen, alla pengarna? och hans tankar vinglar bakåt. Lyfte etthundrafemtio i går. Nej, i förrgår, kanske dan före i förrgår. Sju för en flaska när han löste in checken, tjugo till Blackie, trettitre återbetalning till Goldballs, taxi till Frisco, trettiåtta, trettinio för kavajen och dojorna (ny kavaj, nya dojor, måste vara fin när man hälsar på hos Lennie och Helen och flickorna), tjugofyra bagis i tullen och tio i böter. De böterna …
(sid 32)

Hey Sailor, what ship? – novell av Tillie Olsen ur samlingen Här står jag och stryker, Romanus & Selling 2022. Översättning: Else Lundgren.

Om Tillie Olsen (1912-2007) på engelska Wikipedia och på den svenska.