Författare: Mösstanten

Hett i hyllan #39 – En kort berättelse om traktorer på Ukrainska

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Mer hett från bokvagnen som ni ser. På baksidan läser jag att boken handlar om systrarna Vera och Nadezja. Deras far är nybliven änkling och han har blivit förälskad i en yppig lycksökerska från Ukraina. Hon är hälften så gammal som han, älskar underkläder i grönt siden och lagar tydligen inte mat från grunden utan färdiga rätter från frysdisken. Detta måste stoppas anser systrarna.

På baksidan finns ett citat ur boken:

Två år efter att min mamma hade dött blev min pappa kär i en tjusig blond ukrainsk frånskild kvinna. Han var åttiofyra och hon var trettiosex. Hon briserade i våra liv som en skär fluffig bomb, rörde om de grumliga vattnen, rev upp slam av gamla begravda minnen till ytan och gav famlijespökena en rejäl känga i baken.

Marina Lewycka har ukrainska föräldrar och föddes i ett tyskt flyktingläger. Så småningom bosatte sig familjen till England. Det här är Marina Lewyckas debutroman. Den ska ha fått fina recensioner och nominerats till både Orange- och Bookerpriset 2005. Men den har ändå stått och väntat på på min bokvagn utan att bli läst.

En kort berättelse om traktorer på ukraiska av Marina Lewycka, Prisma 2006. Översättning: Thomas Grundberg.

Om du klickar in dig hos Bokföring enligt Monika hittar du fler hyllvärmare.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Fyra gymnasieynglingar begår ett fruktansvärt brott. De bor i Villastaden, en fasionabel förort till Helsingfors. Där har familjerna stora hus och pengar och resurser och tillhör de ledande i samhället. Brottet ska förtigas och sopas under mattan.

Och hur stort brott var det egentligen? Var det inte en lek som gick överstyr? Var det inte så att offret var så provocerande att en stor del av ansvaret ligger på henne? De var ju så unga, pojkarna, nästan barn. Nu vänder vi blad och går vidare.

Vi känner igen resonemanget från andra våldtäktsbrott. Nu var det här en brutal gruppvåldtäkt och offret hölls fången och bunden. Det var till och med noga planerat i förväg av den ledande brottslingen. Desssutom var det väl dokumenterat genom foton. Men makt och pengar vinner.

Vem dödade Bambi handlar om förtigande, om makt och klass. Fagerholm berättar mästerligt om gruppvåldtäktens konsekvenser. För Gusten Grippe innebar den att han förlorade vänner och blev utslängd från familjen Häggerts hus där han har fått bo långa tider eftersom hans mamma är operasångarska och arbetar utomlands. Gusten går till polisen och berättar om våldtäkten. Han är förrädare. Brottet får också konsekvenser för Emma och Saga-Lill som inte vet något, som bodde i landsorten när brottet skedde, men som båda har kärleksförhållanden med Gusten och som blir påverkade av Gustens samvetskval och det trauma som brottet innebär också för honom.

Monika Fagerholm berättar om brottet så att vi alla förstår brutaliteten, men hon gör det helt utan något frosseri i det som händer. Mycket bra. Minnen från Gustens tidigare liv och från brottet dyker upp i fragment, rörigt och ofullständigt. Författaren återkommer till samma, eller liknande händelser gång på gång, men på olika sätt. På det viset gestaltar hon brottets konsekvenser för Gusten. Med psykologisk skärpa berättar hon om hyckleri, om pengarnas makt och våldets följder. Hon säger inte för mycket utan precis så mycket som behövs. Boken rekommenderas varmt.

Vem dödade Bambi? av Monika Fagerholm, Bonniers 2019.

Tisdagstrion – Öar

~ Mösstanten ~ 36 kommentarer

Soldränkta i ett stilla hav. Otillgängliga klippöar. Öde öar. Mystiska öar. Fattiga öar där fiskarbefolkningen sliter. Öar har länge fascinerat oss människor och idag är det temat för Tisdagstrion.

Och vilka öar har vi här?

Jo Sicilien. De fördrivna av Negar Naseh utspelas just där. Den har jag skrivit om så titeln är en länk.

Sedan har vi ön Lewis i ögruppen Yttre Hebriderna i norra Skottland. På den här ögruppen utspelas Peter Mays deckartrilogi som består av Svarthuset, Lewismannen och Lewispjäserna. Alla tre böckerna om den före detta Edingburgh-polisen Fin Macleod är värda att läsas. Miljön och människorna och deras relationer är fint beskrivna. Bra deckare som står ut i mängden. På lördag kommer ett inlägg om Lewispjäserna som är en av mina hyllvärmare2020.

Sist men inte minst har vi ön Ven där Tycho Brahe lät bygga ett astronomiskt observatorium på 1500-talet. Han var en dansk astronom, astrolog och alkemist och kung Fredrik II gav honom Ven som förläning och bekostade hans observatorium. Stjärneborg av Alexandra Coelho Ahndoril handlar om fåfänga, makt och maktmissbruk. En framträdande person i romanen är Kirsten som är mor till Tycho Brahes barn. Men hon är inte Tycho Brahes vigda hustru och befolkningen på Ven ser ner på henne för det.

Alla de spännande temana för Tisdagstrion har Ugglan & Boken kommit på. Titta in hos henne så hittar du fler bokbloggare som skriver om ö-böcker.

Nu pausar jag Sonnevi igen

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Lampa istället för elljusstake i köksfönstret i över en vecka nu, och jag gör ännu en paus i läsningen av Sonnevis Mozarts tredje hjärna. Den boken innehåller väldigt många dikter så det dröjer nog länge än innan jag är färdig med den.

Jag har aldrig förr läst Tua Forsström men nu när hon valdes in i Svenska akademien blev jag påmind om henne. Först lånade jag Efter att ha tillbringat en natt bland hästar som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för, men så insåg jag att den var någon slags dialog med Tarkovskij och eftersom jag inte har sett en enda Tarkovskijfilm kändes det som om det skulle vara för mycket som gick mig förbi om jag läste den. Så jag lämnade tillbaks den och tog vad som fanns i hyllan och det var den här, September.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie

~ Mösstanten ~ 11 kommentarer

Hercule Poirot och Arthur Hastings träffades år 1916 på godset Styles när de var konvalecenter. Nu, många år efteråt, har Poirot kommit tillbaka till Styles som gammal man för att lösa en mordgåta. Han skriver till sin gamle vän Hastings och ber honom komma dit.

Styles är numera ett pensionat och bland gästerna finns en person som Poirot vet har mördat flera människor. Varje gång har någon annan blivit anklagad och dömd eller har fallet avskrivits.

Ridå är en klassisk pusseldeckare. Hastings är berättaren. Poirot avslöjar inte vem mördaren är eftersom Hastings inte skulle kunna hålla masken och mördaren skulle då få veta att hen är misstänkt. På Styles finns många motsättningar: en fru som hunsar sin man, en forskare som inte har kunnat resa iväg och utveckla sin forskning på grund av hustruns ”sjuklighet”, kärlek till en gift man med mera. Hastings dotter finns också på Styles och arbetar med forskaren som har hyrt in sig där. En opålitlig man charmar henne och den hederlige och lite naive Hastings blir mycket upprörd.

Agatha Christie beskriver skickligt de olika människornas förhållanden och jag som läsare börjar frukta att Hastings eller hans dotter skulle kunna bli anklagad för det mord som vi vet kommer att ske. Vi vet alltså inte vem mördaren är, inte hur mördaren har burit sig åt, vem som kommer att mördas och vilket samband det finns mellan de gamla mordfallen. Jag kunde inte räkna ut vem mördaren var före upplösningen.

Tycker man om pusseldeckare är Ridå värd att läsas. Den är kanske inte Agatha Christies bästa deckare men håller ändå en hög klass.

Ridå – Hercule Poirots sista fall av Agatha Christie, Bonniers 1977. Översättning: Sonja Bergvall.

Alla boktexterna från min gamla blogg

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Ja, nu har jag fått in dem här, alla texterna om böcker från Mösstantens arkiv. Men gamla inlägg om Hett i hyllan, Top fem och Tisdagstrion är inte med. Här finns bara de som jag har skrivit sedan jag bytte bloggplattform.

Inte heller alla andra inlägg om olika ämnen som jag har skrivit på min gamla blogg finns överförda här.

Men alla bokrecensionerna finns nu här. Så framöver kommer det alltså inte att välla in textinlägg på bloggen utan allt kommer att pågå i lagom takt. Det känns bra.

Trevlig helg till er alla!

Hett i hyllan #38 – Gustavs grabb

~ Mösstanten ~ 14 kommentarer

Den här boken ska vara så bra och jag är verkligen intresserad av att läsa den – och ändå har jag inte gjort det. Det är en självbiografi som ska handla mest om Leif GW Perssons förhållande till sin far och sin mor. Leif GW Persson är en intressant människa. Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Jag är intresserad både av författaren som person och klassresor har jag själv i släkten. Dessutom säger klassresor mycket om vårt samhälle.

Så varför har jag inte läst den här boken?

Har ni, mina bloggläsare, gjort det?

Gustavs Grabb av Leif GW Persson, Bonniers 2012.

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.

En överlevandes minnen av Doris Lessing

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Berättelsens jag befinner sig i en stor stad där allt ordnat liv har brutit samman. Många har redan givit sig av från staden. De som är kvar gör vad de kan för att överleva. Byteshandel och varubrist råder. Ibland drar ungdomsgäng genom staden. Då håller sig invånarna inne i husen.

Berättaren lever hemma och ger sig ut i staden ibland för att skaffa förnödenheter och få höra nyheter. Visst finns radionyheterna men där får man inte veta allt. De styrande lever fortfarande gott. De pratar och pratar men gör inget för att förbättra situationen. Vad berättaren lever av vet jag inte. Besparingar?

Det här är en dystopi, men det är något annat också. Berättaren är mestadels hemma och när hon (Jag tror att det är en hon.) sitter i vardagsrummet och solen lyser på väggen kommer hon plötsligt över på andra sidan. Där finns egentligen bara en korridor men vid de här tillfällena kommer hon till en annan värld, ett stort hus med många rum som ändrar karaktär från gång till gång. Hon ser en mor och en liten flicka och flickan blir illa behandlad.

En dag står plötsligt en man och en flicka i hennes vardagsrum. Han ber henne ta hand om flickan och rätt som det är har flickan ett djur som är ett mellanting mellan hund och katt. Han heter Hugo och honom kan man inte gå ut med i stan för då riskerar man att han blir uppäten.

En överlevandes minnen är en egendomlig bok som berättar om samhällets undergång och tankar om föräldrar och barn och barnets utveckling till kvinna och som samtidigt innehåller magi, att komma in i en annan värld. Fast den världen kan vara en gestaltning av berättarens inre. Kanske handlar romanen om att överleva sin barndom?

Fast den verkar spretig blir det här en mycket bra berättelse. Doris Lessing är en stor författare. Hon beskriver händelser och miljöer så att det känns. Hennes gestaltning av barngänget, en hop mycket unga, ja också små barn, som har levt nere i tunnelbanan och aldrig lärt sig annat än att den starkaste överlever, är oerhört drabbande. Berättelsen känns aktuell fast den publicerades 1974. Kanske känns slutet lite väl lättköpt, men En överlevandes minnen är värd att läsas.

En överlevandes minnen av Doris Lessing, Trevi 1975. Översättning: Sonja Bergvall.

Tisdagstrion – Böcker jag inte hann läsa under 2019

~ Mösstanten ~ 41 kommentarer

Alltså, jag vet att jag är lite tjatig, men här har vi Alias Grace av Margaret Atwood igen. I höstas någon gång skrev jag att jag skulle läsa den, men det gjorde jag inte förra året. Nu har jag en rejäl ursäkt förstås. Jag prioriterade bort den till förmån för Tjänarinnans berättelse och The Testaments som kändes mer aktuella. Men nu får jag ta mig samman och läsa den i år.

Mårbackasviten av Selma Lagerlöf köpte jag på bokrean förra året. Och så har den stått på bokvagnen och väntat. Ända tills nu, för jag har faktiskt läst den i år så den hann inte bli hyllvärmare, tack och lov. Mårbackasviten, Selma Lagerlöfs självbiografiska texter, är ganska omfattande men lättläst upptäckte jag när jag satte igång.

Och på tal om självbiografi. 2010-talet var autofiktionens årtionde enligt kultursammanfattningarna. Många har läst Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Men jag har inte läst en enda av böckerna så alltså måste jag åtminstone läsa Min kamp I i år.

Tisdagstrion handlar om tre böcker men nu lägger jag till en fjärde här eftersom jag påstod förra året att jag skulle läsa den. Det är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, detta latinamerikanska mästerverk. Jag läste den inte därför att jag upptäckte att det ska komma en ny utgåva i år med översättning av Lina Wolff. Då var det bättre att vänta med den, tyckte jag.

Detta är min kvartett av böcker som jag inte läste förra året. Om du vill veta vad andra bokbloggare inte läste kan du titta in hos Ugglan & Boken.

Pollyanna

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

När jag var liten fick jag boken Pollyanna. Jag läste den naturligtvis och den måste ha gjort stort intryck på mig för än idag tänker jag ibland på den föräldralösa Pollyanna som får bo hos sin stränga moster Polly. Mostern vill inte ta hand om flickan men känner det som sin plikt. Av sin far har Polyanna lärt sig att alltid försöka se positivt på det som händer. Genom Pollyannas förmåga att kunna göra det tinar mostern upp och i slutet av boken är mosterns och Pollyannas förhållande mycket bättre.

För mig har alltid sådana berättelser kännts väldigt välgörande. Det finns fler barnböcker som är uppbyggda på det temat. Den hemliga trädgården är en av dem. Där förändras huvudpersonen Mary till det bättre, men hon har också stor inneboende styrka och lyckas skapa förändring till det bättre i det stora dystra huset där hon tvingas bo efter att ha blivit föräldralös.

Pollyanna är oerhört positivt lagd från första början. Hon leker alltid-vara-glad-leken och försöker se det positiva i allting. Det kan nästan bli för mycket ibland.

Pollyannas far var pastor i den inre missionen och hade mycket liten lön. Till en jul hade hon önskat sig en docka men i välgörenhetspaketet som de fick fanns ingen docka utan ett par kryckor. Hur lätt är det inte för oss att känna barnets stora besvikelse?

Men vad hände då? Pollyannas far hade en mycket positiv livssyn. Genom hans påverkan och alltid-vara-glad-leken kom Pollyanna fram till att hon i själva verket borde vara glad. Hon var ju inte skadad eller sjuk och behövde därför inte använda kryckorna.Va?? Det är nästan så man kräks.

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg har jag läst att vi människor har en tendens att minnas det positiva bättre än det negativa. Det är nog bra. Men vi måste tillåta oss att sörja och att vara arga ibland. Det är viktigt att ta ett stort ansvar som individ men vi måste också inse att individen inte alltid har möjlighet att ändra sin situation, att större samhälleliga förändringar kan behövas.

Antagligen är det dubbelheten – att det är bra att se positivt på tillvaron, men att positivt tänkande kan gå till överdrift – som gör att jag inte kan glömma Pollyanna.

Pollyanna är skriven av Eleanor H. Porter och kom ursprungligen ut år 1913.