Mina julklappsböcker

Min man och jag brukar ge varandra julklappar i lugn och ro för oss själva när själva julfirandet är över. Vi tycker att det är trevligast på det viset. Och tänk, jag fick precis det jag önskade mig!

Det är alltså hög tid att visa upp mina julklappsböcker. Monika Fagerholms Vem dödade Bambi och Sirpa Kähkönens Brudar i svart blev jag särskilt intresserad av eftersom de framträdde på bokmässan här i Linköping. Länk till inlägg om det här.

Olga Tokarczuk har jag läst ett par böcker av som jag har uppskattat mycket. Jag tycker att hon är en intressant, unik författare och jag vill gärna läsa också Jakobsböckerna, men om jag ska göra det måste jag äga den så jag inte känner mig stressad av bibliotekets låneperioder. Den är alltså en mycket välkommen julklapp. Det blir en mastig bit att sätta tänderna i så småningom.

Visst är det härligt att få böcker i julklapp. Hoppas nu att 2020 blir ett lika bra läsår som 2019.

Ålevangeliet av Patrik Svensson

Den här boken handlar både om ålar och Patrik Svenssons barndom och hans pappa. Jag tycker att den gränsar till skönlitteratur. En fint skriven bok.

Vi får veta det mesta om vad man nu vet om ålarna, detta djur som fortfarande är mystiskt. Fast man har forskat i hundratals år vet man inte allt. Patrik Svensson skriver om olika forskare som har ägnat sig åt ålen. En var Sigmund Freud som dissekerade ålar i Trieste för att hitta ett exemplar med manligt könsorgan, men han lyckades inte. En annan var dansken Johannes Schmidt som forskade i årtionden för att lösa gåtan om var ålarna leker. Och han lyckades. De europeiska Ålarna leker i Sargassohavet så de svenska ålarna gör en lång resa därifrån och hit och efter ganska många år samma resa tillbaka.

Patrik Svensson berättar också om kulturhistoria som är förknippad med ålen. Om ålfiskarna i Skåne, om glasålar som en delikatess i Baskien, ja mycket om vad ålen har betytt som människoföda. Han berättar också skrönor och olika föreställningar om ålen genom historien.

Ålen lever farligt. Mängder av ålar blir offer för hajar och andra rovdjur under den långa strapatsrika resan till och från Sargassohavet. Nu har ålen minskat kraftigt i antal och det beror nog på människan. Ett avsnitt i boken ägnas åt utdöda djur och åtgärder som vidtas för att rädda ålen. Boken har två teman, dels allt möjligt om ålen, dels den självbiografiska berättelsen. Patrik Svensson skriver om sin pappa som var asfaltläggare och som fiskade ål med sin son vid en å. Det är fina partier om en far och hans son, om Patrik Svenssons familj, hans rötter. De innehåller en stilla glädje men också sorg. Hans far dog tidigt i cancer. Även i de självbiografiska partierna finns känslan av att inte veta. Vi vet aldrig allt om en annan människa och när vi tänker tillbaka på våra kära som har gått bort minns vi och vet vi bara glimtar.

Ålevangeliets styrka är just att de här två temana finns. De berikar varandra och ger djup.

Boken rekommenderas.

Ålevangeliet – Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk av Patrik Svensson, Bonniers 2019 

Juldagar av Jeanette Winterson

Undertiteln till Juldagar är 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar och det är just vad den här boken innehåller. Det finns berättelser som har härlig julstämning, berättelser med spöken, berättelser om mirakel och med magi. Jag föll för många av dem: Den hjärtskärande Snömamman, om Jerry som har en mamma som dricker, Silvergrodan som är en galen Dickensartad historia och Lyshjärtat om sorg över en kärlekspartner som har gått bort.

Men alla historierna är värda att läsas och recepten också, även om man inte är intresserad av recept och aldrig tänker använda dem praktiskt i köket. Matlagningsavsnitten är personligt skrivna med små berättelser från författarens liv. Till exepel kan vi läsa om Ruth Rendells röda surkål.

Att jag hittade den här boken beror på andra bokbloggare som har rekommenderat den. Tack för det! Det är en fin bok att läsa under julen eller i vintermörkret. En bok att bli glad och sentimental och lite sorgsen över.

Juldagar – 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand 2017. Översättning Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist

Björnkvinnan ska ha hetat Marguerite de la Rocque de Robeval och var en fransk adelskvinna som levde på 1500-talet. Hon följde med på en expedition över havet till det som idag är Kanada. Där blev hon ilandsatt på en öde ö som straff, antagligen för att ha haft sexuellt umgänge med en man på samma skepp.

Man skulle kunna tänka sig att författaren har broderat ut den historien och att vi får leva med Björnkvinnan på ön genom årstider och mycket svåra strapatser. Men så är det inte här. Mest handlar romanen om en författare som skriver om Björnkvinnan, om hur det är att skriva och hur svårt det är att hitta klara fakta om Marguerite de la Rocque. Det är till exempel oklart om expeditionsledaren som fattade beslutet om att förvisa henne till den öde ön var hennes farbror, hennes kusin eller hennes bror. Författaren tvivlar också på att det går att skriva traditionella berättelser idag.

Författaren i Ramqvists roman famlar sig bakåt i historien. Fakta om kvinnor är inte lätt att hitta. Kvinnor var inte registrerade i Frankrike på 1500-talet. Romanen blir på så sätt en bild av hur lite som finns om kvinnors liv i historien. Den ger också en bild av hur rättslös en kvinna kunde vara, helt beroende av männen. Samtidigt får vi glimtar ur författarens eget liv med barn och man. Ramqvist skriver om sommardagar i en stuga på landet, om att dra barnvagn genom snömodd i Stockholm, om författarresor i USA, om hennes besök på platser i Frankrike som har anknytning till Marguerite de la Rocque eller andra som fanns i hennes närhet och om författarens dåliga samvete gentemot barnen. Försummar hon dem när hon tränger in i skrivandet?

Hela tiden svävar historien om Björnkvinnan i bakgrunden. I vissa partier kommer den fram i skarpa glimtar. Historien om Björnkvinnan blir stark och drabbande fast den nästan inte berättas. Kanske beror det på att den bara finns med glimtvis, kanske beror det också på kontrasten mot författarjagets moderna liv och författarjagets sårbarhet. Ramqvist ger oss efterhand de fakta som finns och författarens spekulationer om orsaken till att Marguerite de la Rocque förvisades till ön. Boken blir spännande läsning. På ett sätt handlar den om allt vi inte vet. Som läsare vet jag ju varken vem Marguerite de la Rocque var eller vem författaren i boken är.

Björnkvinnan av Karolina Ramqvist, Norstedts 2019.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

Den här berättelsen handlar om Ellinor som bor på ön Hustrun i Roslagen tillsammans med sin gamle far Algot. Hon och fadern är de enda fastboende och Ellinor sköter allt, den elake Algot, vedhuggningen, det lilla jordbruket och taxibåtsrörelsen. Ellinor har anpassat sig efter fadern och kan inte säga nej. Hon har djuren och växterna, men inga människor i sitt liv.

Plötsligt en dag kommer Herrman till ön. Han och Ellinor kände varandra på 1970-talet som unga. Herrman försvann från ön som ung och nu är han plötsligt där igen. Vad hände egentligen. Varför reste han från ön?

Samtidigt finns ett annat tidsplan i berättelsen. År 1914 fanns många bofasta på ön. Sju ungdomar hade varit på dans och gav sig hemåt över isen till Hustrun. Men en hård storm blåste upp. Ungdomarnas öde kom att inverka på öns fortsatta historia. Det finns gammalt hat och sorg i den här romanen, men också kärlek.

Ellinor blir för mig en stark gestalt i berättelsen. Herrman däremot är mer diffus. Hemåt över isen är en roman som jag vill läsa till slutet för att se hur det går, men jag tycker att den har vissa brister. Där är lite för många hänsyftningar på poesi, enligt min åsikt. Genom dem visar författaren att Ellinor kunde ha haft ett annat liv, kunnat studera och utbilda sig. Författaren visar också att Herrman och Ellinor har gemensamma intressen. Men det blir lite tjatigt och krystat. Likaså tycker jag att det författaren skriver omkring händelserna på 1970-talet blir lite tunt och intetsägande. Jag vill väl ha en annan gestaltning, antar jag.

Styrkan i boken är beskrivningen av miljön och hur utvecklingen har lett till att de flesta på ön är sommargäster. Gestaltningen av Ellinor och av hennes dagliga göromål och att författaren framhäver kvinnornas stora arbete på skärgårdsöarna är också ett stort plus. Det finns dessutom humor i berättelsen.

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson, Wahlström & Widstrand 2012.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Den här romanen har ni kanske läst. Den kom ut redan 1985. Men jag har läst den först nu.Tjänarinnan som berättar kallas Offred. Hon har blivit fråntagen allt, till och med sitt namn. Offred bedyder att hon tillhör Fred. Hon är tjänarinna i hans hushåll och det innebär att hon som räknas som fruktsam ska bli befruktad och föda hans barn. Blir det inget barn ligger hon illa till. Om hon föder ett barn tar Freds hustru hand om det. Offred är enbart en behållare, en kropp som som ska föda barn i ett samhälle där allt för få människor är fruktsamma.

Tjänarinnans berättelse handlar om ett USA förvandlat till en teokratisk diktatur. En elit av män härskar både över kvinnorna och andra män. Det är en brutal regim som officiellt beskriver sitt styre med många vackra ord. Allt är noga reglerat. Sex utanför äktenskapet är förbjudet. Och precis som i vissa andra nu existerande diktaturer blomstrar hyckleriet. Visst kan de härskande männen roa sig och utnyttja prostituerade. Inofficiellt. Och precis som i många andra diktaturer har kvinnorna inga rättigheter, eller mycket få. Annan sexuell aktivitet än den mellan man och kvinna är förbjuden. Det verkar också vara ett kännetecken för totalitära regimer.

Genom minnen från Offreds liv före omvälvningen i samhället, minnen som liknar våra egna, ställer Atwood en mänskligare värld – med många problem, visst, men mänskligare – mot en diktatur där förtrycket har gått så långt att Offred och hennes medsystrar är reducerade till kroppar. Atwood beskriver också olika kvinnors lott i diktaturen. En del får vissa privilegier. Även kvinnor utövar förtryck precis som i diktaturer vi känner till från verkligheten. Atwood gestaltar också hur svårt det är att manövrera i ett sådant samhälle. Hur ska man klara sig? Vem vågar man lita på? Men romanen är inte helt utan hopp. Det finns de som vågar motarbeta regimen.

En annan roman som jag kommer att tänka på när jag läser Tjänarinnans berättelse är Imamens fall av Nawal El Saadawi.

Tjänarinnans berättelse är en mycket bra bok inte bara innehållsmässigt. Atwood är en mycket skicklig författare som både kan skapa poetiska bilder, spänning, och starka kontraster.

Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, Norstedts 2017. Översättning: Maria Ekman.

Is av Ulla-Lena Lundberg

Prästfamiljen Kummel kommer till Örarna i Ålands skärgård. Prästen Petter och hans fru Mona är unga och de har en liten dotter. Det är strax efter andra världskrigets slut och tillgången på förnödenheter är knapp.

Petter är en drömmare, charmig och har lätt att prata med människor. Han lyssnar och låter gamla traditioner vara kvar. Mona är realistisk och praktisk. Hon vet hur man bedriver jordbruk och får mycket arbete gjort. Hon sköter hushållet och de två korna perfekt, men hon har svårt att ta hjälp. Vi får följa prästfamiljen och invånare på Örarna under några år. Årstiderna växlar. Stormen rasar. Sommaren blommar. Isarna lägger sig. Prästfamiljen blir mycket omtyckt.

Ulla-Lena Lundberg har skapat många fina porträtt av människor. Prästen och hans fru, så olika men ändå älskar de varandra. Prästparets dotter och hennes lillasyster som föds så småningom. Det är inte så lätt att ha en mamma som har bråttom hela tiden och som har svårt att ha tålamod med barnen. Vi får möta den ryska barnmorskan som har flytt från Sovjetunionen, kvinnan som sköter handelsboden och som är mästare på att skaffa förnödenheter till Örarna, klockaren och många fler.

Handlingen framskrider långsamt och författaren skriver detaljerat om det som sker. Det är vackert och mänskligt och romanfigurerna blir människor av kött och blod. Det känns som om författaren står på befolkningens sida, som om hon nästan är ett med dem.

Is är en lugn och ljus roman, med mörk bakgrund. Livet på Örarna är hårt för fiskarbefolkningen. Naturen bestämmer mycket. Lugnet och ljuset är bedrägligt. Allt är sannerligen inte lycka hela tiden, men just genom det långsamma, noggranna och vackra berättandet skapar Ulla-Lena Lundberg ett slut som skär i kroppen när jag läser. Mycket skickligt. Att romanen också innehåller ett fint porträtt av en prästfru och visar hennes villkor är ett stort plus. Att vara prästfru på Örarna är ett arbete som är självständigt så tillvida att hon sköter sitt. Jordbruket är en viktig del i familjens försörjning. Prästen har inte tid med det. Gäster ska undfängnas med otaliga smörgåsar och koppar kaffe. Av prästfrun krävs hårt arbete och mycket planering. Men arbetet som prästfru är avhängigt av att prästen finns där. En sårbar position.

Is av Ulla-Lena Lundberg, Bonniers 2012.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk

Den här boken är inte så lätt att skriva om. Det är ingen berättelse med handling från början till slut. Det är ingen novellsamling. Jag skulle säga att boken är ett collage över en trakt, det område i Polen där Olga Tokarczuk har bott i många år. Det är ett gränsområde i bergskedjan Sudeterna nära både Tjeckien och Tyskland.

När jag säger collage över en trakt menar jag inte bara geografiskt och inte bara nutid. Allt varvas om vartannat. Historier om människor i olika tider, naturen, helgon, historia, folkförflyttningar, skrönor och drömmar. Det blir ett slags både magiskt och vardagligt porträtt av trakten och dess människor, granskog, berg och svampar. Byar och städer. Allt utgår från ett jag i boken. Det är jaget som berättar. Jaget är en kvinna (räknar jag med) och kanske liknar det författaren själv. Men boken liknar inget som jag tidigare har läst. Jag kände fukten när jag läste, dofterna. Boken har en mycket påträngande atmosfär och människorna blir både genomskinliga och påtagliga.

Det här var också en bok som jag inte kunde hasta igenom. Jag fick läsa ett stycke, lägga ifrån mig boken, koka en kopp te och så återkomma igen.

Daghus, natthus är det första jag har läst av Olga Tokarczuk. Jag reserverade just den på biblioteket för att ha en chans att få den relativt snabbt. Jag vill läsa mer av henne.

Daghus, natthus av Olga Tokarczuk, Ariel 2005. Översättning: Jan Henrik Swahn.

Höst av Ali Smith

Inspirerad av andra bokbloggare som deltar i Tisdagstrion har jag nu läst Höst av Ali Smith. Den handlar om konsthistorikern Elisabeth Demand och en gammal man, Daniel Gluck som är 101 år gammal och ligger på ett vårdhem där Elisabeth brukar besöka honom.

Den här romanen befinner sig i flera tider. Nuet är hösten 2016, efter Brexitomröstningen. Berättelsen handlar också om Elisabeths barndom då Daniel Gluck bodde granne med henne och hennes mamma. Gluck var gammal redan då och brukade ofta ta hand om Elisabeth när mamman inte kunde. Minnesbilder från när Daniel Gluck var yngre finns också i romanen. Och konst.

Höst är en mycket fantasifull berättelse, livlig, bildrik, humoristisk och allvarlig, allt i en böljande dans med tvära kast. Berättelsen är fragmentarisk. Det mesta får vi inte veta. Teman i boken är vänskap, fantasifullhet och tigandet om kvinnliga konstnärer i konsthistorien och också om tiden efter Brexitomröstningen med rasism och byråkrati.

Daniel Gluck har levt länge och har umgåtts med konstnärer. När Elisabeth är barn berättar han om konstverk för henne. Han beskriver hur de ser ut, fantasifullt, bildrikt och färgrikt.  Man kan tro att konstverken enbart finns i Daniel Glucks fantasi och att han har berättat om dem som sagor. Men senare i livet hittar Elisabeth popkonstnären Pauline Boty som är bortglömd av konsthistorikerna. Det är hon som har skapat bilderna som Daniel Gluck berättade om.

Det är svårt att riktigt beskriva den här boken. Ali Smiths stil är hisnande. Jag har läst en annan bok av henne, Flicka möter pojke. Både den och Höst är roliga att läsa och ger samtidigt allvar och mycket att tänka på.

Höst av Ali Smith, Atlas 2018. Översättning: Amanda Svensson.