I torsdags var Anna-Karin Palm på stadsbiblioteket och höll föredrag om sitt arbete med biografin över Selma Lagerlöf som kom förra året. Det var mycket intressant och givande. Om hon kommer till er ort rekommenderar jag er att komma och lyssna på henne.
Jag har ännu inte läst boken, men den är på väg hem till mig som födelsedagspresent. Och biografin heter alltså: Jag vill sätta världen i rörelse och utkom på Bonniers 1919.
Dessutom gjorde föredraget mig mer intresserad av resten av Anna-Karin Palms författarskap. Det finns mycket kvar där att läsa för mig.
I den här boken berättar Shiori Ito om hur hon blev våldtagen av en högt uppsatt man i mediebranschen. Han skulle hjälpa henne att få ett jobb och så drogade han henne och våldtog henne på sitt hotellrum. Det hände 2015 och ännu 2017 var fallet inte utrett. Förövaren hade kontakter högt uppe i samhället och polisen lade ner utredningen.
Shiori Ito är stark och modig, det måste hon vara som har kunnat kämpa så i det japanska samhället där det är svårare att få rätt för ett våldtäktsoffer än här. Det är inte lätt hemma i Sverige, men ännu svårare i Japan. Shiori Ito förmedlar också hur brutal och hemsk våldtäkten är för offret och hur det påverkar henne efter det. Hon gör också ”helt fel” efter våldtäkten. Hon anmäler inte direkt och hon går inte och blir undersökt så att skador kan dokumenteras och spår säkras, men hon förklarar också för oss läsare vad det beror på. Efter våldtäkten är hon chockad och förvirrad. Hon blir reducerad till en liten skräckslagen skugga av sitt forna jag. Hon kan inte utföra de enklaste handlingar.
I Black box får vi veta en del om lagar i Japan och om hur en polisutredning av en våldtäkt kan gå till där men för mig är skildringen av hur våldtäkten påverkade Shiori Itos liv månad efter månad, år efter år, det som gör mest intryck. Det gör att boken blir viktig och relevant för vem som helst av oss, oavsett hur lagarna omkring våldtäkt ser ut hos oss. Shiori Ito vågar inte bo kvar i sin lägenhet eftersom våldtäktsmannen vet i vilket område hon bor. Hon kan inte bo ensam utan bor hos sina föräldrar eller en vän. Hon klarar inte att gå till sitt arbete under lång tid. Hon är rädd för att möta våldtäktsmannen eftersom han arbetar i närheten av hennes arbetsplats. Samtidigt finns ”normaliteten” där – att förövaren påstår att allt var frivilligt, allt är som vanligt och eventuellt skulle han kunna hjälpa henne till ett jobb. Det blir två helt olika verkligheter som krockar och det gör att jag får en fördjupad förståelse för det som beskrivs i Klubben som jag nyligen har läst.
Black box av Shiori Ito, Systerkonspirationen 2019. Översättning: Vibeke Emond.
Och så tittar jag i biografihyllan igen och drar fram Mitt förnamn är Ronny – berättelsen om en klassresa. Det är en självbiografisk essä som publicerades första gången 1996.
Ronny Ambjörnsson har arbetarbakgrund. Han föddes 1936 och idag är han professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Umeå universitet.
På baksidan läser jag: Jag tyckte att jag hade ett ämne, en erfarenhet som jag delade med många andra människor i min generation. Jag har bytt samhällsklass, eller, som det heter idag, företagit en klassresa. Denna ville jag skildra för att delge andra mina intryck av ett centralt stycke svensk samtidshistoria. Jag ville alltså berätta min historia, inte för att den var särskilt märkvärdig eller originell utan tvärtom: för att den inte var originell utan närmast typisk.
Jag tycker att den här boken verkar jätteintressant. Sveriges nittonhundratalshistoria och klassresor, det är nästan konstigt att jag inte redan har läst den. Här är en länk till Wikipediaartikeln om Ronny Ambjörnsson.
Mitt förnamn är Ronny – berättelsen om en klassresa, Atlas 2011.
Romanen börjar när Monika är tretton år och den slutar när hon är över 50. I kapitlen gör författaren nerslag vid olika tidpunkter i Monikas liv och vi får ta del av Monikas kärlekar och arbetsliv och hur hon blir mor. Hennes förhållande till föräldrarna, hennes två systrar och mostern spelar stor roll i berättelsen.
Monika lever inte det liv som hennes föräldrar förväntar sig. Hon utbildar sig inte målmedvetet och skaffar sig ett yrke som hennes syster som är sjuksköterska och hennes andra syster som är jurist. Hon genomlever flera kärleksförhållanden och flyttar många gånger. De män som tar mest plats är Roar som är professor och mycket äldre än Monika och gift, Geir som är kock och som Monika får en dotter med och Trond Henrik som är författare.
Den här berättelsen innehåller så mycket både av vardagsliv, grisiga diskbänkar, drömmar, vänner, fester, släktkalas, mata höns, kärlekssorg och att leva med ett barn. Porträtten av de olika människorna känns trovärdiga. Romanen är skriven från en kvinnas synvinkel och de andra kvinnorna – systrarna, modern och mostern har stor betydelse.
I romanen finns humor och värme och desperation, många händelser och många människor. Samtidigt är den luftigt skriven så den ger utrymme till läsarens fantasi och tankar. Det finns mycket att känna igen sig i. Det känns trovärdigt, som om Monika verkligen finns och som om hon har upplevt allt i boken. Den är vardaglig och till synes skriven rakt upp och ner, men innehåller på något sätt poesi. Den är spännande att läsa och jag lämnar den med tankar om mitt eget liv. Boken rekommenderas.
Jag hade så mycket av Trude Marstein, Bonniers 2019. Översättning: Lotta Eklund.
Det första jag tänkte på när jag såg temat för dagens Tisdagstrio var New York-trilogin av Paul Auster. Man kan reta sig på den här boken. Man kan ge upp läsningen ganska snart och undra vad det är för en konstig tom berättelse man läser. Men New York-trilogin är enligt min åsikt värd att läsas och att det som händer sker i stadsmiljö kan ingen förneka. Titeln är en länk till min text om boken.
I många av Patrick Modianos böcker finns mycket Paris och så är fallet med Lilla smycket. Det är en stark historia om den artonåriga Thérèse som ser en kvinna klädd i gul kappa på en metrostation i Paris. Det leder till att minnen från hennes barndom kommer upp. En hjärtskärande berättelse.
Den tredje boken får bli En överlevandes minnen av Doris Lessing. Här har vi en obestämd stor stad i ett land i upplösning. En dystopi som jag har skrivit om på bloggen så titeln är en länk.
Dagens tema kommer som vanligt från Ugglan & Boken. Klicka dig dit så hittar du fler böcker med berättelser i stadsmiljö.
När jag var tonåring fick jag Snöns rike av Yasunari Kawabata i present av mina föräldrar. Det måste ha varit i samband med att han fick Nobelpriset. Jag läste den men har bara vaga minnen av snö och en ung kvinna som kanske var geisha. Och mycket riktigt, när jag kollar på Wikipedia utspelas romanen i början av 1900-talet och en man kommer till en kurort och träffar där en ung kvinna som är på väg att bli geisha. Jag var nog på tok för ung när jag läste den och det är så länge sedan. Frågan är: Ska jag läsa om den nu i mars? Jag har inte boken kvar så det får nog bli ett bibliotekslån i så fall.
Jag har också läst Norwegian Wood av Haruki Murakami. Den handlar om en man som minns sin ungdom på 1960-talet om kärlek, sex och saknad.
Av nobelpristagaren Kensaburo Oe har jag läst Tid för fotboll, men minns i stort sett ingenting. När jag läser om boken på Världslitteratur har jag svårt att förstå att jag inget minns. Den verkar både intressant och dramatisk.
Så vad ska jag nu läsa denna månad?
Det är kanske inte så svårt att gissa. Ni ser ju böckerna på bilden. Jag läser Black Box av Shiori Ito och M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe.
Black box såg jag hos en Instagrammare och blev intresserad. I den berättar Shiori Ito, journalist och filmare, om hur hon blir våldtagen och sin kamp för att få våldtäkten ordentligt utredd. Den känns både relevant och i tiden, tyvärr. Jag hade ju ett inlägg om Klubben förra veckan.
Kenzaburo Oes bok har jag stående på bokvagnen. Än är den inte hyllvärmare och läser jag den denna månad blir den det inte heller.
Förlorade själar handlar om tre kvinnor, eller två kvinnor och en flicka, ska jag väl säga. Det är Kawsar, en äldre kvinna som är änka och som har förlorat sin dotter, det är Filsan som är soldat och det är Deqo som har rymt från flyktinglägret i trakten. De befinner sig alla tre i staden Hargeisa i norra Somalia, nära gränsen till Etiopien. Det är 1980-tal och Somalia styrs av diktatorn Mohammad Siad Barre. Landet heter Somaliska demokratiska republiken, förtrycket är stort, korruption frodas. Det finns också motstånd mot regimen. Somalia är ett land som närmar sig inbördeskrig. Siad Barre har favoriserat medlemmar ur sin egen klan och hövdingar över andra klaner gör motstånd och slåss även inbördes.
Författaren gestaltar trovärdigt människorna och deras villkor i diktaturen. Hur de är tvungna att gå till stadion i Hargeisa för att hylla diktatorn. Vilket våld och vilken godtycklighet de kan utsättas för. Kawsar är ytterst kritisk till regimen. Filsan vill göra karriär inom det militära. Hon är brutal men framställs ändå som en människa som vi kan förstå även om vi inte tycker om det hon gör. Deqo bor i en tunna i ett dike och livnär sig på att sälja frukt som hon har stulit i trädgårdarna. Alla tre kvinnorna blir förlorare på grund av förhållandena i landet.
Somalia är ett land i sönderfall. Det blir svårare och svårare att få tag på mat. En flicka som Deqo lever farligt. Hon lyckas med nöd och näppe fly från att tvingas bli prostituerad. Filsan blir utsatt för sexuella trakasserier av en överordnad. Kawsar blir söndersparkad – av Filsan – när hon har hamnat i arresten därför att hon försökte rädda Deqo från Guddi-aktivisterna som ska hålla ordning på folket.
Förlorade själar är en gripande skildring av de hemska förhållandena under diktaturen i ett land som mer och mer hamnar i kaos. Hur lugnet och allt som är vackert krossas. Människor dödas, hus och hem plundras. Kawsars syster och hennes familj flyr landet, men Kawsar blir kvar i eländet.
Den enda anmärkning jag har på den här berättelsen är att Deqo, Kawsar och Filsan strålar samman i slutet. Just det känns väldigt konstruerat, men å andra sidan ger det lite hopp. Det finns också godhet och människokärlek i den här romanen.
Förlorade själar av Nadifa Mohamed, Natur & Kultur 2015. Översättning: Christina Stalby.
Också här har vi en bok som jag har hittat på bibliotekets bokbytardisk. Jag hade aldrig hört talas om Claire Etcherelli och när jag kollar på nätet finner jag att hon är född 1934 i Bordeaux och är arbetarförfattare, något som är sällsynt i Frankrike. Hon fick sluta skolan eftersom hennes föräldrar inte hade råd att låta henne gå kvar och hon har jobbat på fabrik .
På bokens baksida läser jag ett citat från Simone de Beauvoirs recension i Le Nouvel Observateur:
Lyssna på denna kvinna … en riktig bok, en helgjuten bok. Om arbetet, ja just slitet vars dagliga verklighet vi vet så lite om. Men också – Paris som det var 1959, sjukt av rasism – en underbar, tragisk kärlekshistoria mellan en algerier och en fransyska. Och framför allt en människa, en kvinna som talar med en röst av oförglömlig äkthet.
Elise eller det riktiga livet fick Feminapriset som är ett litteraturpris grundat 1904 för att framhäva kvinnliga författare eftersom det prestigefyllda Concourtpriset enbart hade delats ut till män. Romanen är filmatiserad.
Boken publicerades 1967 i Frankrike, kom på svenska 1975 och den här pocketboken är från 1988.
Elise eller det riktiga livet, Prisma 1988. Översättning: Jan Wahlén.
När oegentligheterna runt kulturscenen Forum började komma ut genom artikeln i DN med 18 kvinnor som berättade om sexuella övergrepp hade jag aldrig hört talas om det här stället i Stockholm tidigare. Jag är säker på att heller inte huvuddelen av Sveriges befolkning hade gjort det.
Men jag är ganska säker på att hade jag kommit till Forum och tagit del av de föreställningar och konstutställningar som visades där så hade jag tyckt att mycket av det var bra. Jan-Claude Arnault och hans hustru Katarina Frostenson gjorde en betydande kulturgärning genom att driva verksamheten på Forum, det kan nog ingen förneka, och det framhåller också Matilda Gustavsson i sin bok Klubben. Det var hon som skrev artikeln i DN och här har hon arbetat vidare på samma tema. Det verkar vara ett gediget arbete och innehållet i boken är mycket trovärdigt.
Det är en smutsig byk som kommer fram. Sexuella trakasserier och sexualbrott, svarta minimala löner har betalats ut till medverkande på Forum, konstverk från utställningar har försvunnit och konstnärer har inte fått betalt för sina sålda verk. Forum finansierades av Svenska akademien, Statens kulturråd och Stockholms stad, om jag inte minns fel. Forum hade ett starkt band med Akademien och även akademimedlemmar, deras hustrur och döttrar blev trakasserade. Ändå fick detta pågå år efter år efter år. När jag läser den här boken tycker jag att Klubben både kan syfta på Forum och på den ”klubb” med maktmänniskor inom kultureliten som tydligen tyckte att det här beteendet var okej.
Att bara någon enstaka av de trakasserade kvinnorna protesterade offentligt förvånar mig inte alls. Jag, och många med mig, vet hur svårt det är att berätta om sådant. Kanske klarar man inte ens av att berätta för sin bästa väninna eller sin man. På något sätt hamnar skammen på kvinnan och inte på förövaren. Dessutom var många av kvinnorna beroende av Arnaults välvilja för att komma vidare i sin karriär, eller åtminstone fick han dem att tro det. Och banden mellan Akademien och Forum var starka. Många som uppträdde på Forum har fått stipendium av Akademien och flera som fanns i kretsen har blivit ledamöter. Och i en kultur där alla vet och där många ser vad som pågår, men ingen gör något, är det inte lätt för offret att ha mod och kraft nog att protestera.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om innehållet i den här boken. Många av er har nog redan läst den. Om ni inte har gjort det rekommenderar jag er att göra det. Den är välskriven, trovärdig, spännande och lättläst och den har ett viktigt innehåll. En bild av en märklig man kommer fram: Trevlig och karismatisk, otäck, lögnaktig och despotisk. Kulturgeniets rätt? Ett övermänniskoideal?
Ska jag läsa Katarina Frostensons försvarsskrift K? Eller ska jag låta bli?
Redan förra året bestämde jag att Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad skulle ingå i mina hyllvärmare2020 och nu har jag läst den. En bok med komplikationer som inte bara handlar om tryckning och förstörelse av böcker utan om hur livet kunde te sig för en familj i Kabul strax efter att talibanerna hade besegrats. Titeln är en länk, jag skrev om den i fredags här på bloggen.
Brev till en bokhandel av Helene Hanff har jag faktiskt inte läst, men jag har sett filmen. Den handlar om tjugo års brevväxling mellan Helene Hanff och ett antikvariat på 84 Charing Cross Road i London. Det här är en pocket som står på min bokvagn och den innehåller också uppföljaren Hertiginnan av Bloomsbury street som handlar om Helene Hanffs beök i London när bokhandeln lagts ner. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag läser den.
Biblioteket i Babel – en novell av Jorge Luis Borges. Jag hade den som månadens novell på bloggen igår och titeln är en länk till det inlägget.
