Författare: Mösstanten

Snö av Ellen Mattson

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Det är år 1718, några dagar vid juletid i en liten stad på västkusten. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Jakob Törn, apotekare, har lämnat sitt hem eftersom hans hustru gick till angrepp mot honom med kniv när han berättade att kungen var död. Borgmästaren oroar sig för hur staden ska kunna härbärgera och föda alla de återvändande soldaterna. Det är isande kallt.

Snö handlar om krigets konsekvenser. Sverige hade varit i krig länge. Massor av män hade dött och lemlästats. Landet hade dessutom hemsökts av missväxt under åren. Först kommer den döde kungen och hans närmaste soldater. Hovet befinner sig på en gård i närheten. När balsameringen är färdig forslas kungen i sin kista vidare till Stockholm och med honom följer hovet och hans närmaste vakt. Efteråt får invånarna i staden ta hand om alla soldaterna som kommer stapplande från Norge. De har sommaruniformer. Många har frusit ihjäl på vägen.

Ellen Mattson berättar om krigets fasor och om hur folket får ta konsekvenserna. Fältskären amputerar händer och fingrar och ben och fötter på löpande band.  Stadens sjukhus är överfullt. Invånarna tar fram mat ur magasinen och tänder eldar för att värma soldaterna. Det är många vintermånader kvar. Kommer maten att räcka sedan?

Sverige är ingen demokrati. Envälde råder. Några har nya radikala idéer om hur landet borde styras men det är farligt att protestera. Kommer enväldet att försvinna med den döde kungen?

Ellen Mattson har sagt att för henne är relationerna mellan människorna det viktiga och hon gestaltar Jakob Törn, hans hustru och många andra så att de blir levande människor med problem, med hat och kärlek. Mitt i allt elände, all hårdhet och alla svårigheter finns omtanke och medkänsla. Hon har också skapat en miljö som jag befinner mig i som läsare. Kylan, vinden, färgerna, lukterna, ljuden. Detta gör att den här romanen blir en stark upplevelse.

Snö är en mycket bra bok som jag rekommenderar.Snö av Ellen Mattson, Bonniers 2001.

Den oförglömlige – berättelse av Mats Gellerfelt

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den oförglömlige är Mats Gellerfelts berättelse om Labradoren Rasmus. Dottern Elin ville så gärna ha en hund. Gellerfelt hade tidigare erfarenheter av hundar, liksom hans fru, men de tvekade ändå. Föräldrarna visste vilket stort åtagande det innebar att bli hundägare, men så småningom lyckades dottern övertala dem och de bestämde sig för att köpa en valp.

I en hage låg Umbras valpar i en hög och sov. Vi tittade på dem en efter en, och föll omedelbart pladask för Rasmus. Det är den lugnaste av dem, sade Inger, medan Elin förklarade att hon ville ha en busig, men ändrade sig då hon höll honom i famnen. Han var en kraftig kille redan då och visade omedelbart en egenskap som utvecklades ännu mer under åren: han var en ”cool cat”, om uttrycket ursäktas, som höll sig till dem han kände väl och naturligtvis till familjen. Visserligen fick alla klappa honom, men några utbrott av entusiasm rörde det sig aldrig om. Han höll distansen.

Sedan berättar Mats Gellerfelt om livet med Rasmus, hur han fnyste åt sin sovplats i hallen och istället låg och bredde ut sig i sängen, hur de på sina promenader träffade andra hundägare, hur Gellerfelt var den som mest tog hand om Rasmus eftersom han arbetade hemma, om hur Rasmus blev skadad och om att han följde med Gellerfelt nästan överallt.

Språkkunnig var han också, tidigt talade jag franska med honom, och en gång frågade en man på Stallmästaregårdens uteservering om han bara talade franska. Nej, svarade jag, men som alla bildade människor är det det språk han helst talar.

I berättelsen finns både humor och allvar och Gellerfelt slutar med att citera en dikt av Lars Gustafsson – Elegi över en död labrador. Hundar lever ju inte så länge och i hundägares liv finns glädjen och kärleken mellan människan och hunden, men också stor sorg.

Den oförglömlige finns i antologin Tio hundar och en katt, Brombergs 2009.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Vad som helst är möjligt handlar om människor i småstaden Amgash i Illinois. Boken är nästan som en novellsamling och jag tror att man med behållning kan läsa ett kapitel som novell om man vill.

I boken Mitt namn är Lucy Barton skriver Elizabeth Strout om Lucy Bartons uppväxt i samma stad. Den har jag skrivit om här.

Nu har lång tid gått och i Vad som helst är möjligt möter vi många människor som fanns i Lucy Bartons liv när hon bodde i Amgash. Där är Tommy Gupthill som var skolvaktmästare när Lucy Barton gick i skolan och Patty Nicely som tillhörde de söta flickorna Nicely och som kunde komma tillsammans med sin mamma till Lucy Bartons hem där hennes mor arbetade med sömnad. Nu arbetar Patty Nicely som studievägledare. I boken finns också Dottie, Lucy Bartons syssling, som nu äger en Bed & Breakfast-verksamhet.

I ett av kapitlen kommer Lucy Barton tillbaka till den lilla staden, hälsar på sin bror och träffar också sin syster. Lucy Barton bor i New York, är författare och har inte träffat sina syskon på många år.

Det här är bara några av människorna som porträtteras i den här boken. Alla har sina sorger och rädslor och barndomsminnen att bära på. Boken handlar om så många att jag får lite svårt att hålla reda på dem. Vem var det här? tänker jag flera gånger. Men det finns också en fördel med att skildra en småstad på det här sättet.

Vad som helst är möjligt är både fylligare och svagare än Mitt namn är Lucy Barton. I den senare fanns det starka partiet som handlade om Lucy Barton på sjukhuset och hennes mammas besök där, en fin skildring av en mor-dotterrelation. Minnen och fragment från barndomen kommer fram. Det mesta finns mellan raderna och mellan fragmenten. Jag hade väntat mig att få historien utfylld genom att läsa Vad som helst är möjligt. Det får jag på sätt och vis, men i den här boken berättar Elizabeth Strout på ett helt annat sätt. Ibland tycker jag att hon säger lite för mycket. Dock är Vad som helst är möjligt väl värd att läsas, men kanske borde jag ha läst boken på engelska så att jag hade fått författarens eget srpåk?

Ett tema i båda böckerna är övergrepp och hur de påverkar våra liv. Det är något som lurar under ytan i Mitt namn är Lucy Barton. När jag läser Vad som helst är möjligt får jag ytterligare misstankar om vad som har hänt Lucy som barn.

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout, Forum 2018. Översättning Kristoffer Leandoer.

Solstaden av Tove Jansson

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer
Solstaden är den första romanen i den här samlingsboken om fyra romaner av Tove Jansson. Romanen kom ursprungligen ut 1974.

Solstaden handlar om pensionärer i Florida. De bor på pensionat i staden St Petersburg. Det är alltid varmt och mycket sol. Hela staden är ett reservat för åldringar, mest kvinnor, och de är långt borta från sitt tidigare liv och från släkt och familj. De enda yngre människorna i romanen är de som sköter pensionatet och Joe som arbetar som guide på skeppet Bounty.

Det är på ett sätt en stillastående tillvaro med fasta rutiner. De sitter på verandan på sina särskilda platser, ingen kan sätta sig var som helst. Men ändå händer en del. Några dör. En gammal revyartist flyttar in i pensionatet tvärs över gatan. Den årliga vårbalen äger rum. Joe väntar på ett meddelande från Jesusfolket. Så snart han får det ger han sig iväg. Den yttersta dagen är snart här och då kommer Jesus.

Det finns ingen huvudperson i berättelsen, den handlar om många människor. Den är som ett utsnitt ur verkligheten utan en romanintrig. Men den ger ändå flera porträtt av människor och en del tankar om livet och åldrandet. St Petersburg är den sista anhalten. Joe som är ung ger sig iväg på sin motorcykel men gamlingarna stannar kvar. De har levt sitt liv.

Är romanen då värd att läsas? Den är inte det bästa jag har läst, men för den som tycker om Tove Jansson – absolut. Solstaden är full av tankar och iakttagelser och innehåller udda beteenden och en del torr humor och miljöbeskrivningen är fin.

Solstaden av Tove Jansson ur samlingsboken Romaner, Modernista 2017.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

I Oktoberbarn skriver Linda Boström Knausgård om sina erfarenheter som bipolär och tvångsinlagd på mentalsjukhus. Det är en hjärtskärande berättelse som visar sjukdomens kraft och vad den kan orsaka. Samtidigt är berättelsen en anklagelse mot dagens mentalvård. Linda Boström Knausgård får många upprepade serier av ECT-behandlingar, det vi i dagligt tal kallar elchocker. Det är en vanlig behandling men som har biverkningar. Minnen försvinner.

Författaren beskriver hur hon har upplevt att vara tvångsinlagd. Då har man inga rättigheter. Det som bestäms av läkarna, det görs. Man kan inte vägra att genomgå en behandling. Gör man det tvingas man. Antagligen är det nödvändigt med tvångsinläggning ibland men efter att ha läst den här boken förstår jag hur smärtsam både sjukdomen och tvångsinläggningen måste vara för patienten. Minnet påverkas av ECT-behandlingen. Sjuksköterskan Maria hjälper Linda Boström Knausgård att minnas. Maria finns som en god gestalt, men också som en av dem som sätter nålen när patienten ska till elbehandlingen. För mig blir det som en bild av psykvården, personal som vill göra patienterna friska men som har trubbiga och omänskliga medel till sitt förfogande. Jag önskar att bättre mediciner forskas fram och att psykvården inte fortsättningsvis ska vara underbemannad, för det är den nu. I Linda Boström Knausgårds berättelse får hon bara tio minuters samtal med läkaren en gång i veckan och då är det mest läkaren som pratar. De har antagligen inte tid till mer. De flesta läkare och vårdare vill säkert väl, men de har de resurser som politikerna har tilldelat dem.

Minnen är viktiga för oss alla och vem vill ha en hjärna som inte fungerar? En stor del av berättelsen består av minnen och författarens försök att minnas. Det är barndomsminnen, minnen av äktenskapet, minnen av barnen och av skilsmässan. Där finns också dåligt samvete för vad hon utsätter sina barn för. Kanske får man alltid dåligt samvete som förälder när man blir svårt sjuk och inte kan ta hand om sina barn, även om man inte blir psykiskt sjuk, men jag undrar om inte psykisk sjukdom gör det värre.

Oktoberbarn är en bra bok som gjorde stort intryck på mig när jag läste. Den är också vacker. Linda Boström Knausgård kan frammana poetiska bilder. Till slut blir hon utskriven och får komma hem. Där minns hon inte om hon har möblerat barnens rum i den nya lägenheten. Har någon annan gjort det medan hon var på sjukhuset? Slutet känns lugnt men lite hotfullt. Det känns ensamt.

Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård, Modernista 2019.

Dikter av Gunnar Björling

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Nu har jag läst del 1 i Det stora enklas dag. Där finns dikter som publicerades från 1922 till 1930. Det är kanske lite typiskt att jag börjar läsa från bokens början.

Det finns ett förord i boken där Bo Carpelan skriver om Gunnar Björlings diktning. Jag förmår inte analysera och sammanfatta det jag har läst utan jag visar ett par exempel på hans dikter.

Jag höjer romantiska händer, jag går på klassiska fötter.
Jag är vilja, ej sonad.
Jag är svag som ett drivmoln för vinden.
Jag bär himmel i smutsiga dagen.
Ur diktsamlingen Korset och löftet 1925

Dagsklart, ormlikt
människa som en vit
fläck
i sin röda pullover. Geometrin
har ritat upp förvirringarna.
Musik
är i alla trutar,
du jazz, läromästare
med rosenröd gratis-ånger!
Ur diktsamlingen Quosego 1928-29 

Kala kvistarna står upp ur marken,
den är bar och hård med lättfluget snöstoft över sand och berghällarna.
Vågornas färglösa bälte under höstträdets orörlighet.
Det röda ljuset i denna livlöshet,
och det rytande är jämngrått.
Ur diktsamlingen Kriri-ra! 1930

De här tre dikterna är sinsemellan mycket olika. Den första har stora kontraster och starka känslor. Den andra är en bild av den moderna staden. Den tredje en bild av vintern vid havet. Naturligtvis är det inte så enkelt. Alla dikterna förmedlar känslor och sinnestillstånd. Man kan till exempel läsa hopplöshet och hot i den sista. Gunnar Björlings dikter ger mig frihet till egna tolkningar och egna känslor.

Det stora enklas dag har givit mig intressant läsning och jag vill gärna återvända till den framöver och läsa mer.

Boken är en pocketutgåva från Wahlström & Widstrand från 1986.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Stellan Jonsson Lök är ensamstående butiksinnehvare i Sunne. Hans stora intresse är att samla autografer. Under en septembervecka i slutet av sextiotalet, under femtioårskalaset för målaren Harald Pihlgren, dyker plötsligt en av astronauterna som varit på månen upp i Sunne. Han tillbringade en sommar där hos sin släkt när han var tonåring. Nu vill han begrava sin mors aska på den plats som hon härstammar från.

Så börjar Göran Tunströms roman där han har samlat hela världen, ja hela universum i det lilla Sunne. Den här romanen handlar om människolivet, om kärlek och snikenhet, om månen, om tro, om skapande, om avsaknad av tro. Berättelsen är bitvis tragikomisk. Människorna kommer fram i all sin löjlighet och längtan, i all sin godhet och hämndlystnad. Där finns bland andra astronauten, en misslyckad målare, en lärd präst som har förlorat sin tro, en god och klok sjuksköterska, en prästfru som är fixerad vid biskopen och tror att han älskar henne och Stellan Jonsson Lök, berättaren, som vi får veta mer och mer om. Han är en komplicerad människa med stora problem.

Allt tilldrar sig i den lilla orten Sunne i Värmland. Romanen har fin miljöbeskrivning, dråpliga historier och mycket värme och sorg. På sätt och vis är den en skildring av människolivet. Jag rekommenderar den varmt.

Berömda män som varit i Sunne av Göran Tunström, Månpocket 2001.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

I franska Indokina år 1931 bor en ensamstående mor på en gård tillsammans med sina två halvvuxna barn. Odlingsmarken ligger allt för nära Stilla havet och risodlingarna översvämmas varje år. Modern är utsliten och bitter. Kolonialtjänstemännen är korrumperade. De säljer jordlotter som inte går att odla på. När bönderna har misslyckats tar tjänstemännen tillbaka marken efter några år och säljer den igen och stoppar pengar i egen ficka. Om man ska få en bra jordlott måste man muta dem.

De två barnen, Suzanne 16 år och Joseph 20 försöker skapa sig ett liv och vill bort från gården. Vilka möjligheter har de, utan utbildning och pengar? Suzanne måste kanske gifta sig om hon inte så småningom ska hamna på en bordell.

Marguerite Duras berättar både om relationerna i den lilla familjen och om situationen i franska Indokina i stort. Familjelivet är mästerligt gestaltat med modern som är mer eller mindre galen och de två ungdomarna som försöker klara sig både gentemot modern och omgivningen. Trots alla problem och moderns grymhet finns det stor kärlek mellan familjemedlemmarna. Duras skapar starka scener både när modern misshandlar dottern och när hon och barnen sitter och gapskrattar över sin omöjliga situation. Hur cyniskt de resonerar ibland säger mycket. Luras eller bli lurad.

Livet på slätten där familjen bor är hårt. Barnen dör som flugor och familjerna svälter. De fattiga av fransk ursprung har det lite bättre men det är stora klasskillnader i kolonin. Några är enormt rika medan andra står på ruinens brant. När Suzanne går omkring i kvarteren där de rika bor i en större stad märker hon tydligt att hon inte hör dit. Hennes klänning är fel, hennes hatt är fel, att hon vandrar på gatorna ensam är fel. Alla tittar på henne.

En fördämning mot Stilla havet är en mycket bra roman som är en stark upplevelse att läsa. Där finns sorg och vrede, humor och kärlek och en ung flickas första trevande steg mot självständighet i en nästan omöjlig värld. Berättelsen bygger på Marguerite Duras egna erfarenheter. Hon växte upp i franska Indokina.

En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras, Modernista 2019. Översättning: Marianne Lindström.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Lucy Barton ligger på sjukhus efter en operation. Komplikationer har tillstött och hon är mycket sjuk. En dag sitter hennes mor i rummet. De har inte haft kontakt med varandra på många år. Lucy hade en mycket fattig barndom. Nu bor hon i New York med man och barn och försöker skriva. Hon har studerat på College och gjort en klassresa.

Elizabeth Strouts berättelse är en fin skildring av klasskillnader och en trasig barndom. Vi får veta fragment, minnen. Omgivningen såg ner på hennes familj. Föräldrarna måste arbeta och låste in henne i bilen under dagarna eftersom ingen fanns som kunde ta hand om henne. Övergrepp antyds. Berättelsen är skriven med stora hål.

Lucy och hennes mor försöker trevande tala med varandra och minnas. Mycket är svårt och sårigt. En hel del kan de inte prata om. Men fast de inte får nära och öppen kontakt känner jag som läsare att kärleken finns där. Den är en fin skildring av en mor-dotterrelation.

Mycket lämnas till läsarens fantasi och tankar och det tycker jag om. Läsaren får treva runt i Lucy Bartons och hennes mors minnen ungefär som de själva gör. Elizabeth Strout har skrivit en finstämd roman om en svår barndom och förhållandet mellan föräldrar och barn. Den är också en intressant skildring av en klassresa. Lucy har utvecklats bort från sin mor men är ändå inte hemma och riktigt bekväm i sin nya värld.

Partiet med modern och dottern på sjukhuset är det bästa och romanens stora styrka. Berättelsen om Lucy Bartons liv i New York känns lite för tunn. Jag vill veta mer, både om Lucy Bartons barndom och hennes senare liv. Det känns som om något ändå fattas. Dock överväger det positiva. En finstämd roman som ger läsaren mycket.

Elisabeth Strout har skrivit ytterligare en bok om Lucy Barton, Vad som helst är möjligt. Jag undrar om inte den tillsammans med den här boken ger en fylligare bild så den kommer jag också att läsa.

Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout, Forum 2017. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Makina arbetar i telefonväxeln i sin hemby i Mexiko. Där förmedlar hon både vanliga telefonsamtal och meddelanden mellan olika grupper i den undre världen. Hon har fått lära sig hur hon som ung kvinna överlever i en hård machokultur. Hon är en tuff kvinna.

En dag ska hon resa över till USA för att överlämna ett brev till sin bror. Hon går till den ena bossen efter den andra för att få möjlighet att ta sig över gränsen. Hon måste ta med sig ett paket som är inslaget i ett gyllene tygstycke för att få hjälp.

Berättelsen är knapphändigt skriven. Allt verkar noga utvalt och utmejslat. Enligt baksidestexten sammanväver författaren dagens situation i gränslandet mellan Mexico och USA med aztekernas mytologiska legender. Dem känner jag inte till men berättelsen har mytiska drag. Den är knapphändigt och konkret skriven. Makina måste ta sig över vatten och över bergen. Kapitlen har namn som Platsen där människorna får sina hjärtan uppätna, Platsen där vinden skär som knivar och Berget av vulkanglas. Författaren använder sig också av upprepningar på ett ställe i boken, meningar som börjar på samma sätt så som jag har stött på det i myter som är muntligt traderade innan de skrevs ner.

Tecken som föregår jordens undergång är en stark och gripande berättelse om människor på båda sidor om gränsen och hur de blir utnyttjade. De kommer från ett samhälle där den organiserade brottsligheten styr till USA för att skapa sig ett bättre liv. Där är de papperslösa och arbetar som städare och diskare och hembiträden. De har låg lön och bor i kyffen och lever i osäkerhet. Yuri Herrera skildrar en hård värld där det stora rika landet förtär människor. En papperslös kan till och med bli utnyttjad på så sätt att han tar en amerikansk ung mans plats och blir skickad till det farliga kriget i hans ställe.

Yuri Herreras berättelse är skriven på ett ovanligt sätt, en tät, mytisk berättelse. Den handlar om liv och död och jag undrar: Kommer Makina till dödsriket på slutet?

Boken rekommenderas varmt.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera, Nilsson förlag 2016. Översättning: Maria Cederroth.