Författare: Mösstanten

Berättelse om ett liv av Peter Handke

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Sju veckor efter sin mors död börjar Peter Handke skriva om hennes liv. Hans mor begick självmord genom att ta en överdos av sömntabletter vid 51 års ålder, år 1971. Berättelse om ett liv är en tunn bok, endast 76 sidor, men mycket koncentrerad och texten är sådan att jag behöver läsa den långsamt. Det är en text som man kan läsa om flera gånger, som växer och innehåller mer.

Peter Handke skriver mycket sakligt men i den här sakliga texten läser jag förtvivlan. För mig framträder en skrivande människa som försöker bringa klarhet och ordning i ett kaos och som försöker trycka undan ovälkomna känslor. Texten blir mycket stark på grund av sakligheten, de få minnesbilderna, fragmenten. Bilden av hans mor är kyligt skriven men det ligger ändå en hetta under. Egentligen får vi inte veta så mycket om hans mor och jag tycker att texten som är mycket skickligt skriven, men ändå valhänt i förhållande till vad jag föreställer mig att författaren vill förstå, gestaltar hur vi kan känna inför en anhörig som har lämnat oss. Vi vet så lite. Vi minns så lite. Vi förstår inte. Jag citerar:

”- men den här gången, när jag bara är den beskrivande, och inte dessutom kan anta rollen som den beskrivne, lyckas avståndstagandet inte för mig. Det är bara från mig själv jag kan distansera mig, min mor blir absolut inte, som jag annars blir för mig själv, till en bevingad och i sig svingande, mer och mer upprymd konstlad gestalt. Hon låter sig inte inkapslas, förblir ofattbar, meningarna störtar ner i något mörkt och ligger huller om buller på papperet.”

Berättelse om ett liv är en mycket stark bok. När Handke i slutet av boken skriver om sin mors begravning blir de sidorna mycket känslomässigt drabbande och berättelsen får mig att tänka på mina anhöriga som har gått bort och hur jag har hanterat sorgen. Den får mig också att fundera över författaren.

Berättelse om ett liv av Peter Handke, Bonniers 2019. Översättning: Eva Liljegren.

Boken kom ursprungligen ut 1972.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Samuel är en ung kille som har läst statskunskap och som arbetar på Invandrarverket. Vandad har ett förflutet som muskulös medhjälpare vid indrivning av skulder. Laide är tolk. Hon har lämnat ett äktenskap i Paris och är nu tillbaka i Sverige. Pantern är en barndomsvän till Samuel. Hon är konstnär och flyttar till Berlin. Sedan har vi jaget i berättelsen. Han är författare och vill skriva om vad som hände med Samuel.

Vad har hänt med Samuel och varför? Det är det som författaren vill nysta fram. Han kontaktar alla möjliga människor som har känt eller träffat Samuel och en rörande, delvis rolig, allvarlig, tillspetsad men trovärdig berättelse växer fram. Det skulle ha kunnat hända.

Romanen är uppbyggd av fragment. Jaget i berättelsen intervjuar många olika människor och vem som pratar växlar mellan fragmenten. Ibland var det lite svårt att hålla reda på vem som pratade men jag tyckte att den vaghet och den undran jag kände då faktiskt var en del av berättelsen. Läsaren får pussla ihop fragmenten precis som intervjuaren måste göra om det ska bli en bok.

Allt jag inte minns handlar om kärlek och svartsjuka och är också ett triangeldrama. Men den innehåller mycket mer. Personerna i boken lever i skilda värdar och de olika perspektiv de har på världen kommer fint fram. Boken handlar om Sverige idag, om flyktingpolitik, svarta jobb, om att finna sin plats i samhället, om aningslöshet och mycket mer.

Samuel är mycket ung fast han har studerat några år och nu arbetar, så som man kan vara ung idag. Han samlar erfarenheter till sin erfarenhetsbank, som han säger, och har skrivit upp en lång lista på saker han vill göra. Vi förstår redan från början att det går mot katastrof.

Boken är mycket skickligt skriven. Jonas Hassen Khemiri har fångat en del av Sverige idag på kornet. Det är stora hål mellan intervjufragmenten. Vi får inte veta allt. De olika människorna har vitt skilda åsikter om varför allt hände. Allt jag inte minns är en bra bok som jag rekommenderar.

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Bonnier Pocket 2016.

Två deckare av Elly Griffiths

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Efter att ha läst Välkommen till Amerika och Finna sig blev det nödvändigt att läsa något helt annat. Jag lånade två deckare av Elly Griffiths på biblioteket. Och det måste jag säga – det var välgörande att skölja igenom systemet med hjälp av dem.

Halvvägs in i den första, Flickan under jorden, upptäckte jag att jag hade läst den tidigare. Jag kom ihåg vem mördaren var, men läste ändå till slutet lite snabbt. Det är en helt okej deckare. Visserligen reste sig nackhåret tre gånger på huvudpersonen Ruth Galloway. Det är minst två gånger för mycket, men som sagt, helt okej deckare.

Som ni förstår ledde läsandet av den första till att jag ville läsa mera om Ruth Galloway. Hon är arkeolog och expert på arkeologiska ben. Därför blir hon ibland anlitad av polisen när man har funnit skelett vid arkeologiska utgrävningar. Är fyndet från medeltiden, romerskt eller modernt?

Janusstenen var bättre än den första. Väl tecknade människor. Humor och lite spänning. Ofta har jag retat mig på beskrivningar av polisernas och andras privatliv i deckare. Det har känts påklistrat. Här finns mycket privatliv men det är väldigt bra skrivet, ett av böckernas största plus. En annan fördel för mig är att fast böckerna i botten handlar om brutala mord är de trevliga att läsa. Jag blir inte äcklad, skräckslagen och får mardrömmar av dem.

Ganska självklart beter sig personer väldigt obetänksamt i boken och Ruth Galloway råkar ut för fara på ett inte helt realistiskt sätt, men det får man ta. Jag blir nyfiken på hur det ska gå i hennes privatliv och vilka människoben hon ska ta sig an i nästa bok. Det finns ytterligare åtta, nämligen. Jag kommer att läsa fler i serien i framtiden när jag känner behovet komma och då i den tidsordning de är skrivna eftersom privatlivet spelar så stor roll i böckerna.

Flickan under jorden av Elly Griffiths, Minotaur 2009. Översättning Carla Wiberg.

Janusstenen av Elly Griffiths, Minotaur 2010. Översättning: Carla Wiberg.

Finna sig av Agnes Lidbeck

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Anna och Jens får två barn, en pojke och en flicka. Anna sköter den mesta markservicen hemma. Barnen växer upp. Anna skaffar sig en älskare och till slut blir det skilsmässa. Efter skilsmässan flyttar Anna in i sin älskares hus och sköter honom eftersom han är döende i cancer.

Det här låter ju känslosamt, men detta är ingen känslosam bok. Den är skriven som en fallstudie. Det är typexemplet Anna vi får ta del av.

Exemplet Anna visar på kvinnans roll och möjligheter i ett patriarkalt samhälle. Länge retar jag mig på hur boken är skriven. Vem är Anna, frågar jag mig. Och hennes vage make Jens, vem är han? De är typexempel på medelklass. Anna är kulturintresserad, kanske för att det ska man vara? Hur det är med den saken vet man inte som läsare. Anna föreställer sig ständigt hur hon tar sig ut, hur andra människor uppfattar henne när hon sitter si eller så. Ser de att här kommer en kvinna som har en älskare? Till exempel. Det finns inget liv. Bara yta.

Fast livet och känslorna finns ju under texten. Jag som läsare lägger till dem eller frustreras över att de inte finns i boken. Ibland känner jag igen mig. Men mestadels känner jag mig ändå främmande.

Så kommer sista delen när Anna och Jens har skilt sig och det visar sig att hennes älskare Ivan, ett typexempel på den egofixerade kulturmannen, har obotlig cancer. Det har han inte berättat tidigare. Anna tar den uppoffrande rollen och sköter om honom. Det är den delen som räddar boken för mig. Där blir exemplet Anna så hårt åtdraget att det känns, fast hon är ett exempel. Kanske beror det på att jag själv har varit med om att en närstående har avlidit i cancer och har blivit skött hemma?

Hur det går för exemplet Anna i den patriarkala världen efter begravningen vet vi inte.

Detta är Agnes Lidbecks debutbok och det är i varje fall en intressant debut.

Finna sig av Agnes Lidbeck, Norstedts 2017.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Det är flickan som berättar i boken. Efter att fadern dog slutade hon prata. Hon bor med sin äldre bror och sin mamma i en lägenhet. Mamman är skådespelerska.

Att pappan har dött känns som en befrielse för flickan. Han var mentalsjuk och drack för mycket. Föräldrarna hade skilt sig, men pappan kunde inte släppa familjen. Flickan hade önskat att han skulle dö så där finns dåligt samvete också. Och en känsla av makt. Är det hon och gud som har orsakat pappans bortgång? Ibland sitter pappan på flickans säng när hon kommer in i sitt rum.

Mamman försöker få till en normal tillvaro. Hon lagar mat och bakar och låter flickan vara. Det kommer att bli bra så småningom, menar hon.

Brodern spikar igen dörren till sitt rum. Där stannar han och kissar i flaskor för att slippa gå ut därifrån. Honom är flickan rädd för. Han lever sitt eget liv med musikattiraljer och dator i sitt rum.

Välkommen till Amerika är en mörk och sorglig bok. Men det finns kärlek mellan famlijemedlemmarna, också mellan bror och syster. Bilder från tidigare familjesamvaro flimrar förbi. Hur pappan la nät i sjön om somrarna. Hur flickan brukade följa med sin mamma till teatern när hon var yngre.

Det är svårt att beskriva den här boken. Språket är vackert, många bilder är starka. Berättelsen handlar om ett tillstånd av förlamning och ensamhet och mörker efter pappans död. Men det finns ändå en utveckling i boken. Så småningom kommer brodern ut ur sitt rum. Han har träffat en flicka och när hon ska komma på besök tömmer han alla kissflaskor och städar sitt rum. Tiden går. Mamman träffar en man, en regissör som har anställning på teatern. Han sover över och han är bra på att laga mat.

Flickan har inte börjat prata när boken är slut. Men hon har skrivit ett meddelande på en papperslapp till sin mamma. Då blev mamman väldigt glad.

För mig handlar boken om en familj där mamman och barnen ståndaktigt har försökt uppehålla normalitet och en slags lycka. Låtsat både inför sig själva och andra att de var en ljus familj fast pappan orsakade kaos och elände och förnedring. Nu är han död och ett vacuum har uppstått. Det är fint och vackert skrivet, och väldigt oroande. En bok som är värd att läsas.

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, Modernista 2016.

Orden av Jean-Paul Sartre

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här boken handlar om Sartres barndom, och då om hans förhållande till ord och läsning och till att skriva.

Sartre kommer från borgerlig bakgrund och föddes 1905. Hans far var officer men dog när Sartre var liten. Hans unga mor flyttade hem till sina föräldrar och hans morfar blev den betydande fadersfiguren i hans liv. Patriarken, som Sartre uttrycker det. Morfadern tillhörde släkten Schweizer som kom från Elsass och han hade ett språkinstitut i Paris där fransktalande kunde lära sig tyska.

Sartres morfar var kvar i 1800-talet när det gällde litteratur, historia och politik och det inverkade på hur pojken såg på sig själv och sin framtid. I lägenheten fanns ett stort bibliotek med böcker som hans morfar ansåg viktiga och den lille pojken började tidigt intressera sig för dem. Sartre berättar hur det kändes att ta i böckerna och att slå upp dem och titta på dem, dessa föremål som hans morfar värderade så högt. Pojken var liten och kunde inte läsa men gick omkring och bar på böckerna och ansågs oerhört gullig.

I själva verket var han ful, skriver han.

Som barn levde han länge i hemmet och blev undervisad där istället för att gå i skola. Så småningom lärde han sig läsa. Morfadern föraktade modern litteratur, äventyrsböcker och film men pojken läste sådant i hemlighet och gick på bio med sin mamma.

Den lille Jean-Paul dyrkades av sin morfar och fick en överdriven känsla av sin betydelse och genialitet. Han började skriva. Länge skrev han samma historier som han hade läst i äventyrsböckerna. Hjältar och hjältedåd betydde mycket.

Sartre skriver att han tänkte att han skulle bli berömd författare som vuxen. Han föreställde sig hur hyllad han skulle bli som död, precis som de döda betydelsefulla män som hans morfar beundrade. Vägen dit var inte det viktiga utan slutpunkten, berömmelsen efter döden. Sartre menar att just att han inte hade någon far formade honom, att han blev en ingen, att han inte hade någon riktig botten utan att allt han var som barn var det han skulle bli längre fram i livet, som berömd författare.

Den här boken är inte helt lätt att läsa. Det som är intressant är att den handlar om just Sartre. Vi vet att han blev en berömd författare och filosof och en del om hans privatliv. Det är i ljuset av detta som Orden är intressant. Just att vi ser på dåtiden i nutidens ljus skriver Sartre också om i boken. Han skriver boken som drygt femtioårig. Att hitta det som hände och hur det verkligen kändes efter att ha upplevt så mycket, det brottas en författare med när hen skriver självbiografiskt.

Orden av Jean-Paul Sartre, Bonniers 1964. Översättning: Lorenz von Numers.

Purpurfärgen av Alice Walker

~ Mösstanten ~ Lämna en kommentar

Den här boken som gjorde succé på 1980-talet läste jag inte då. Den fick Pulitzerpriset och filmatiserades av Steven Spielberg men jag såg inte heller filmen. Så nu, 2019, var det verkligen på tiden att jag tog ner den ur hyllan.

Det är i början av 1900-talet. Celie är en afroamerikansk flicka som är fjorton år gammal. Hon bor på landet, hon är outbildad och anses ful. Celie börjar skriva brev till Gud för hon har ingen att prata med om sina problem. Hennes mamma är utsliten av hårt arbete och barnafödslar. När hon inte längre orkar ha sex vänder sig husfadern till Celie istället. Sedan blir Celie bortgift med en äldre man som har fyra barn och hon får slita och misshandlas.

Det här låter som enbart elände. Vem orkar ta del av detta? Men boken innehåller mycket värme och humor. Just genom att det är Celie själv som berättar genom sina brev och hur de är skrivna gör att jag vill fortsätta läsa. Det är bra skrivet. Det patriarkala förtrycket är en självklar del av Celies liv. Dessutom finns rasförtrycket. En svart kvinna i den här boken är ofta utsatt för ett dubbelt förtryck.

Purpurfärgen är en rik berättelse. Författaren nöjer sig inte med att berätta om förhållandena i den amerikanska södern. Hon skriver också om kvinnoförtryck i Afrika och om afrikanernas ansvar för infångandet av slavar som skulle skeppas till Amerika. I boken finns fina personporträtt. Våld och förtryck, javisst, men också kärlek och omtanke.

Den starka och självständiga bluessångerskan Shug Avery visar på en väg framåt för Celie mot ett bättre liv. Purpurfärgen är en symbol för värme och kärlek.

Jag är verkligen glad att jag läste den här boken. Den håller än.

Purpurfärgen av Alice Walker, Trevi 1986. Översättning: Kerstin Hallén.

Året som gick

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Strax är det jul och sedan är det nyår och vips är vi inne i 2020 så jag tycker att det är på sin plats att summera det gångna året. Som ni har märkt har Mösstanten utvecklats mer och mer till en bokblogg så här kommer jag att skriva om 2019 års bokår, alltså vad jag har läst. Jag läser ju både gammalt och nytt.

Bäst 2019: Jag är ganska snål med fem stjärnor. Fyra böcker fick högsta betyg och de är Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Samlingsboken med tre böcker av Agota Kristof (Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen) En fördämning mot Stilla havet av Marguerite Duras samt diktsamlingen Nära ögat av Wislawa Zcymborska.

Nu när jag inte jobbar längre och har mer tid att läsa kan jag också ta itu med en del böcker som inte blev lästa tidigare. Jag är glad att jag har läst Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Sommarboken av Tove Jansson, Den afrikanska farmen av Karen Blixen och Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood.

Jag har också stiftat bekantskap med en del författare som jag inte har läst tidigare såsom Ellen Mattson och Lina Wolff och Lyra Koli. Ja, Agota Kristof hade jag heller aldrig läst tidigare men henne har jag redan nämnt.

Men har hon inte läst några böcker av manliga författare? kanske ni undrar. Jodå, visst har jag det. Jag är till exempel glad över att jag läste New York-trilogin av Paul Auster och att jag har läst Turgenjevs Fäder och söner.

Nej, nu får det vara nog med uppräkning av böcker här, men det har varit ett bra läsår för mig. Som ni har märkt har jag också börjat läsa poesi och åtminstone en novell i månaden. Det ger i varje fall mig mycket och jag hoppas att även ni får något ut av det.

Sedan har jag bytt bloggplattform med allt vad det innebär av besvär och fördelar. Som ni väl också har märkt håller jag på med att föra över mina boktexter från min gamla blogg. Jag vill gärna ha dem samlade på ett ställe, så att om ni klickar på kategorin noveller ska få upp allt som jag har skrivit under den kategorin. Här finns också en sökfunktion och jag vill att om ni söker på en viss författare och jag har skrivit om någon eller några böcker av hen så ska ni få träff på alla dem här. Det kommer att ta lite tid att få alla texterna hit men jag är på god väg.

Hoppas att ert år har varit bra, både när det gäller läsning och annat. Livet går upp och det går ner och svårigheter av olika slag råkar vi alla ut för, men läsning ger mig så mycket, skingrar mina tankar, ger mig avkoppling, kunskap och upplevelser i fantasin. Det vill jag helst inte vara utan.

Aednan av Linnea Axelsson

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Aednan är ett diktepos om samernas historia från början av 1900-talet till våra dagar. Det samiska området sträckte sig över fyra länder: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Boken börjar med att en samefamilj driver sin renhjord till en ö i Nordnorge. Så har de gjort i generationer, till Norge på sommaren och tillbaka in i Sverige på vintern. Renarna känner till vägen dit och renägarna kan området. Gränsen är öppen. För dem finns ingen gräns.

Men så bestämmer de styrande att gränsen ska stängas. Familjen måste flytta till trakter som varken de eller renarna är vana vid.

På 1920-talet kommer forskare till Lappland. De mäter samernas huvuden, de fotograferar dem och indelar dem i typer. Skolflickor får klä av sig och fotograferas nakna. Staten startar stora dammbyggen. Flera gånger måste familjen flytta för att dammar ska byggas och älven ledas om.

Aednan handlar om att ett sätt att leva trasas sönder och om förtryck av en urbefolkning. Den är bitvis smärtsam att läsa.

Berättelsen börjar med stor rymd. Just att den är skriven som poesi gör att jag skapar den här stora rymden omkring de få orden. Det är stor rymd, vida marker, naturen bestämmer. Det är ingen lätt tillvaro, det är hårt arbete och många faror. Men det är så man har levt i många släktled.

Mot slutet av boken blir berättelsen alltmer fragmentarisk, inte att själva kapitlen blir kortare men det är stora hopp mellan olika människor och olika platser. På så sätt blir berättelsens form ett med berättelsen. Eposet är skrivet som poesi, men det är lättläst. Det består inte av dikter där man måste sätta sig ner och analysera efter ett par sidor. Det är enkelt och rakt, fast poetiskt. Mot slutet av texten, när den handlar om arbete hos Vattenfall, om gruvstrejk och om en samebys konflikt med Vattenfall om mark tänker jag på en del litteratur som jag läste på 1970-talet. Men då uppmärksammades sannerligen inte samernas situation som den borde. Jag kommer ihåg att jag läste Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, men den handlar om förtrycket av samerna under 1600-talet. När det gällde vad som hände under 1970-talet minns jag bara att det handlade om arbetarklassen.

Aednan av Linnea Axelsson, Bonniers 2018.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Pojken är nio år och heter Nino. Han bor i en by i Andalusien och han är son till en civilgardist. Familjen bor på förläggningen. Det är år 1947. Diktatorn Franco har segrat i Spanien men uppe i bergen, i närheten av Ninos hemby, finns partisaner som fortfarande strider mot Francoregimen.

I byn finns många som stöder partisanerna. Söner och även döttrar har givit sig upp i bergen för att ansluta sig till gerillan. Många kvinnor har sin man där uppe och hemma får hon slita för att skaffa mat och kläder till sina barn.

Då och då tas människor in i förläggningen för förhör. Väggarna är tunna och Nino och hans lillasyster hör hur fångarna torteras. För att klara av situationen låtsas han att det är en film han hör och det inbillar han också sin skrämda syster och kramar henne på kvällarna så att hon inte ska vara rädd.

Det är inte lätt att bo i byn. Man kan inte säga vad man tycker. Inget är vad det verkar vara. Många fångar skjuts i ryggen. De beordras att gå hem och så skjuts de under förevändning att de försökte fly.

Ninos pappa kan inte flytta från förläggningen och kommer inte att bli befordrad. Fast Nino läser och är duktig i skolan kommer inte familjens pengar att räcka till en utbildning. Nino hamnar i ett stort dilemma. Det är inte lätt att ha en pappa som han älskar, men som är civilgardist samtidigt som han börjar förstå mer och mer av situationen i landet. Så småningom hamnar Nino i svåra situationer som en pojke i hans ålder inte ska behöva bemästra.

Pojken som läste Jules Verne är en spännande roman. Den innehåller fina människoporträtt, kärlek, hopp, förtvivlan och den växande pojkens väg till att förstå stiuationen i landet och vad det innebär att bli man. Fast författaren helt klart tar ställning mot Francos diktatur känns den inte programmatisk. Den handlar om livet i den här byn och om levande människor med fel och brister.

Det är en uppsjö av namn och personer i boken och det kan vara lite svårt att hänga med i vem det är som omtalas men jag tycker att det gick bra att läsa den ändå.

Romanen är byggd på den historiska verkligheten och jag lärde mig en del om förhållandena i Spanien på den här tiden. Pojken som läste Jules Verne är en bra bok som jag kan rekommendera.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes, Norstedts 2014. Översättning: Yvonne Blank.