Sommaren utan män av Siri Hustvedt

Mia Fredricksens man meddelar att han behöver en paus i äktenskapet. Det visar sig att han har blivit förrälskad i en kollega som är tjugo år yngre än Mia. Men det är en paus han vill ha, inte skilsmässa. Mia bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. Hon får diagnosen kortvarig psykisk störning vilket innebär att hon snart kommer tilbaka till verkligheten och kan skrivas ut.

Mia står inte ut med att gå hemma i lägenheten i New York så hon åker till sin lilla banrdomsstad i Minnesota och tillbringar hela sommaren där. Meningen var att detta skulle bli gapet mellan galen vinter och frisk höst, ett händelselöst tomrum att fylla med dikter, säger Mia. Hon är nämligen poet och undervisar även på universitet.

Men tiden i Minnesota blir inte händelselös. Där finns Mias gamla mamma och hennes väninnor, den unga grannfrun som har äktenskapsproblem och en grupp tonårsflickor som Mia undervisar i skrivande. Det händer en hel del och under tiden funderar Mia på äktenskap, kärlek och livets villkor.

Romanen är skriven i jagform, det är Mia som berättar. Men detta är inte hennes tankar rakt ut. Det är heller inte som om Mia sitter i en fåtölj och berättar historien för oss. Mia är en skrivande och läsande människa och den här  berättelsen skriver hon. Hon vänder sig ibland direkt till läsaren och kan till och med tala om att hon inte skriver om vissa händelser i kronologisk ordning.

Det hela blir lite dubbelt. Var är Mia Fredricksen och var är författaren? Jag har svårt att tro att Mia Fredricksen publicerar den här historien som är så personlig och innehåller förtroenden som hon har lovat hålla tyst om. Skriver hon detta som en dagbok? Men varför vänder hon sig då direkt till en läsare? Är detta en sorst lek med verklighet kontra skriven text? Jag kan inte tänka mig annat än att det är medvetet gjort av författaren.

Kanske är det ändå denna dubbelhet som gör romanen så bra. Kanske är det denna konstruktion som gör att jag kan ta till mig historien? Den innehåller både känslor och intellektuellt funderande och har delvis en ironisk ton. Mia Fredricksen är akademiker. Hon kan mycket mer om poesi och filosofi än vad jag kan. Boken innehåller många hänvisningar till poeter och dikter och böcker som Mia läser. Jag kunde ha googlat och slagit upp och lärt mig en del. Men jag var lite lat när jag läste boken så det gjorde jag inte och det var heller inte nödvändigt. Jag har läst boken med stor behållning och rekommenderar den varmt.

Sommaren utan män av Siri Hustvedt, Norstedts 2011. Översättning Ulla Roseen, omslag Anna Davison.

Hett i hyllan #33 – Ridå

Äntligen en kvinnlig författare i Hett i hyllan! Här har vi alltså mer spänningslitteratur och denna gång av Agatha Christie. Det kan vara ganska svårt att komma ihåg vilka böcker man har läst och när det gäller deckare är det extra svårt, men jag är tämligen säker på att jag inte har läst Hercule Poirots sista fall, så här har jag en riktig godbit att ta till när jag känner för det.

Enligt baksidestexten kommer Hercule Poirot tillbaka till det lantliga Styles som gammal man. I fem olika mordfall under de gångna åren har en viss person funnits i bakgrunden. Det är alltför många fall för att det skulle bero på slumpen. Nu har samma person dykt upp just på Styles.

Bokens engelska titel är Curtain och den kom ut 1975, året innan Agatha Christie gick bort.

Ridå – Hercule Poirots sista fall, Bonniers 1977. Översättning Sonja Bergvall

Hett i hyllan sköts av Bokföring enligt Monika.

Indignation av Philip Roth

Det är år 1950 och Koreakriget börjar. Marcus Messner studerar på college nära sitt föräldrahem i Newark. Tidigare har han hjälpt sin pappa i butiken. Familjen är judisk och hans far är koscherslaktare.

Marcus trivs på college, men snart känner han sig tvungen att hitta ett college längre hemifrån. Han står inte ut med sin pappa som är rädd och upprörd över allting, särskilt rädd är han att något ska hända hans son. Droppen är när pappan låser honom ute när han kommer hem en kväll efter att ha suttit på biblioteket och studerat. Hans son ska inte vara ute och driva på kvällarna och detta ska ge honom en läxa menar hans far.

Istället börjar Marcus på ett college i Ohio, Winesburg. Det är mycket traditionellt. Där finns flera studentföreningar. De flesta får judar inte vara med i. En student måste närvara vid gudstjänst 40 gånger innan han tar examen. Och de kvinnliga studenterna måste vara inne på sitt studenthem senast klockan nio på vardagar.

Marcus är en ambitiös student. Det är inte bara hans pappa som är rädd. Markus är skräckslagen när han tänker på att han kan bli tvungen att delta i kriget i Korea. Han gör allt för att för att sköta sig, studera och få bra betyg. Så länge han är på college skjuts militärtjänsten upp.

Alla manliga studenter måste delta en termin i ROTC, Reserve Officer’s Training Corps. Markus bestämmer att han ska delta längre tid i ROTC för att kunna få högre militär grad. Han vill till varje pris undvika att komma till Korea som menig infanterisoldat. Det är lika med döden, tänker han.

Den här romanen heter Indignation och den gör skäl för sitt namn. Marcus pappa är indignerad, Marcus är indignerad. Och jag som läsare känner mig också upprörd när romanen tar slut. Fast Marcus gör sitt bästa för att klara sig på Winesburg går det inte bra. Och kanske är en av orsakerna just att han är så indignerad.

Jag kan varmt rekommendera den här romanen. Den är skriven med fast hand och den är spännande. Man vill veta slutet.

Indignation, Bonniers 2011. Översättning Nancy Westman, omslag Claes Gustavsson.

En vinter på Mallorca av George Sand

I många år har jag velat läsa En vinter på Mallorca av George Sand. Jag har föreställt mig henne och Chopin i en tjusig gammal villa högt uppe vid en brant mot havet. Hon skriver, Chopin komponerar. Det är fridfullt och vackert.

Så hittade jag ett exemplar av boken här hemma. Boken var utgiven 1976 på Forum. Det finns två svenska översättningar av En vinter på Mallorca. Den andra är utgiven 2014 på Lindskog förlag. Det var samma översättare till båda utgåvorna, Kitty Knös, men boken från 2014 skulle vara moderniserad. Så den lånade jag på biblioteket och det är den jag har läst.

Mina romantiska föreställningar kom genast på skam. Det var inbördeskrig i Spanien när Sand, hennes två barn och Chopin 1838 kom till Mallorca. Många flyktingar hade sökt sig dit och det var svårt att få en bostad. Dessutom led Chopin av tuberkulos. De lyckades ändå hitta ett hus att hyra men när värden så småningom fick kännedom om Chopins sjukdom fick de inte bo kvar. Den enda bostad de kunde finna var i ett övergivet kloster i byn Valdemossa.

Sand nämner aldrig Chopin vid namn. Hon kallar honom ”vår sjukling” och hon vill inte erkänna att han har tuberkulos. Han har haft en ovanligt besvärlig förkylning som inte vill ge med sig, menar hon. Men Chopins sjukdom är inte deras enda svårighet. De har problem med tullen, de har problem med att få pianot fraktat till Valdemossa. De får betala skyhöga summor för allting och George Sand har fullt upp med att få hushållet att fungera i den primitiva bostaden. Dessutom blir vädret sämre och sämre och bostäderna på Mallorca är dragiga och kalla. Inte den bästa miljön för en människa som lider av tuberkulos.

Sand beskriver inte befolkningen på Mallorca särskilt smickrande. De är dumma, slöa och lurar gärna turister, hävdar hon. De bofasta är ärliga mot varandra men inte mot främlingar. Hela tiden framhåller hon Frankrike som ett föredöme. Där finns industri och intelligenta människor. Trots allt detta skriver Georg Sand ofta humoristiskt om deras svårigheter. Hon beskriver utflykter i naturen och i klostret som är ett så stort byggnadskomplex att de ständigt hittar nya rum och kapell som de inte har sett tidigare. Naturen över hela Mallorca är mycket vacker, skriver Sand. Hon beskriver olika historiska byggnader och minnesmärken, berg, knaggliga stigar och utsikt över havet. Hon skriver målande om ett vådligt äventyr, en färd från Palma till Valdemossa på en översvämmad stig där de nästan spolas bort. I ett parti i boken bryter hon av berättandet med en dialog mellan en munk och en konstnär som möts i en klosterruin och talar om konsten och religionen och inkvisitionen.

Kitty Knös som har översatt boken skriver att det finns sakfel i George Sands text och att man inte ska tro på allt hon skriver. Det stämmer antagligen men jag är glad över att jag läste boken. George Sand var en ovanlig kvinna. Hon gifte sig vid arton års ålder men skilde sig senare och hade kärlekshistorier med många olika män. Hon klädde sig ibland i manskläder och kunde på så sätt röra sig mer fritt i samhället.

George Sand är en pseudonym.  Under första hälften av 1800-talet gick det inte riktigt an att en kvinna publicerade sig som författare. Hennes flicknamn var Amantine Lucille Aurore Dupin.

Jag kommer nog att läsa en av hennes romaner så småningom.

Köttets tid av Lina Wolff

En svensk skribent kommer till Madrid på stipendium för att stanna där i ett par månader. Det är sommar och våldsamt hett. Där träffar hon Mercurio som får flytta in i hennes lägenhet och han berättar en märklig historia om en show på nätet som bara de som har betalt medlemskap får se. Den kallas Köttets tid. Mercurio har varit otrogen mot sin fru. Äktenskapet är i upplösning och han anmäler sig till showen för att få hjälp med att få tillbaka hustrun. Istället blir han förnedrad och hamnar i en livsfarlig situation.

Kanske. Det är Mercurio som berättar. Är allt sant? Är allt på riktigt?

I nätshowen finns också en nunna, syster Lucia. Hon berättar i bokens andra del om sitt liv och hur hon kom att medverka i Köttets tid. Syster Lucia framställer det som om hon vill väl. Jag undrar om hon tror på det själv. Det verkar som om hon vill tjäna pengar och utöva makt. Samtidigt, genom hur allt är berättat, ligger frågor och tankar under ytan om vad som är rätt och vad som är fel.

Bokens titel säger mycket om berättelsen. Det är mycket kött i boken, slakt av djur, stympning av människor och till och med faran att förlora sitt hjärta rent bokstvligt. Köttets tid speglar en grym tillvaro, både rent fysiskt och virtuellt, med förnedring och ett kommentarsfält som svämmar över av hat. Det är mycket mörker i den här romanen, men den har också partier av ljus och kärlek som fungerar som kontrast och som kanske är hoppingivande.

Det finns igen karaktär i romanen som jag kan identifiera mig med, eller som jag riktigt förstår mig på. Det kan ibland göra att en berättelse blir platt och intetsägande. Men så är det ingalunda här och det beror på att Lina Wolff är en skicklig författare. Texten är mycket stramt hållen. Lina Wolff skriver inte ett enda ord för mycket och hon säger sannerligen inte allt. Detta gör att romanen får stor kraft. Den ger så många frågor och tankar. Ett stort djup öppnar sig. Vad är en människa egentligen? Vad innebär det att vara god? Är vi alla mer eller mindre deformerade genom alla krig och allt förtryck som har funnits i historien?

Köttets tid är en bra roman som jag rekommenderar. Den är dessutom lättläst och spännande.

Köttets tid av Lina Wolff, Bonniers 2019.

Nästa som rör mig av Bodil Malmsten

Johanna, en ung svensk kvinna, lever ensam i Paris. Hon bor på hotell och vandrar runt i staden på dagarna. Hon livnär sig genom att stjäla från kvinnor i de fina kvarteren. Bakom sig har hon en barndom med missbrukande föräldrar som vände sig bort från henne, och ett misslyckat kärleksförhållande.

Boken är skriven i jagform och jag blir aldrig helt säker på vad som är sant eller inte i Johannas berättelse. Eller hennes snurrande tankar kanske jag borde säga. Bodil Malmsten använder sig mycket av upprepningar. Samma mening eller nästan samma återkommer på olika ställen i boken. Johanna återkommer också till samma platser. Jag får känslan av tankar som mal runt, runt när man har problem och inte mår bra. Johanna är rädd för människor, talar ofta om död och bär med sig en kniv. Den enda platsen i Paris där hon känner sig trygg är i parken till Rodinmuseet. Den är full av statyer och statyer är förstenade. De utgör inget hot.

Romanen handlar om svek och utsatthet. Om självförsvar. Jag blir inte klok på om Johanna är farlig eller inte. När jag läser boken hoppas jag att hon inte är det. Jag vill att hon ska hitta ut ur sin tillvaro och må bättre. Trots att jag får en känsla av malande destruktiva tankar finns det ett driv i texten. Hon återkommer till samma händelser gång på gång, men mer och mer avslöjas. Det är också det där med pojken, som hon kallar honom. Det är en ung man som brukar sitta utanför parken till museet. Hon tänker mycket på honom och jag vill så gärna att Johanna och han ska lära känna varandra.

Romanen Nästa som rör mig är inte full av ord. Texten är sparsmakad och vacker, nästan som poesi. Den lämnar stort utrymme till läsarens fantasi och tankar. Och upprepningarna finns överallt, också i språket:

En dag gick jag in på ett konstgalleri, det var en utställning där om Venedig, jag gick in, varför gjorde jag det?

Varför inte, jag gick in. Vem skulle ha kunnat hindra mig, det var öppet för allmänheten.

Jag gick in på det där galleriet för att det regnade, för att jag behövde gå på toaletten, för att man visade bilder från Venedig där. Gamla bilder, fotografier, avbilder var det, inte konst. Jag gick in för att se de där bilderna och jag såg.

Nästa som rör mig kom ut 1996 på Bonniers.

Pestens år av Magnus Västerbro

En fin vinterdag. Jag tog på dubbkängorna och kände mig fri när jag inte behövde gå som en ytterst försiktig pingvin. Men fåglar är fina så jag gick och hälsade på änderna. Då kom jag att tänka på boken Pestens år som jag just har läst. Det verkar kanske vara en konstig association, men jag tänkte på att pestbakterien tydligen inte trivs så bra när det är kallt.

Pestens år handlar om den sista pestepidemin i Sverige. Den är ingen roman, vilket jag är glad för. Jag vet inte om jag vågar läsa Camus Pesten. Denna fruktansvärda sjukdom gestaltad i skönlitterär form skulle kanske bli mer än jag klarar. Men boken Pestens år kan jag rekommendera till den som är intresserad av historia. Författaren till boken, Magnus Västerbro, skriver med ett brett perspektiv och läsaren får veta mycket om 1710-talets samhälle; hierarkin i samhället, kyrkans roll och historien före pestens utbrott.

Sverige var utarmat. Krigen hade pågått länge och massor av män hade dött på slagfälten. Det hade varit missväxt så det var ont om mat. Stockholm var redan fullt av tiggare. Och så kom pesten ovanpå det.

Magnus Västerbro beskriver hur de styrande tvekade och väntade allt för länge med att vidta åtgärder mot pesten. Något som vi känner igen också idag fast vi naturligtvis har andra problem. Han beskriver också skräcken för pesten och oviljan hos människor att inse att den fruktansvärda sjukdomen fanns ibland dem.

I boken får vi lära känna några olika människor som befann sig i Stockholm just då. Detta sagt med en viss reservation. Magnus Västerbro kan inte berätta mer än han har hittat i arkiven. Men vi får en glimt av Sophia Brenner som var poet, Anna Maria Thelott som var konstnär och Herman Grim som var pestläkare för att nämna några.

Boken kom ut 2016 på Historiska Media.

Om mig och Mösstanten

Här står jag utanför Östergötlands museum, ett lämpligt ställe för en kulturintresserad tant.

När jag blev pensionär fick jag plötsligt idén att jag skulle blogga och det har jag inte ångrat. Från början handlade Mösstanten om allt möjligt: Musik, museer, livet och naturligtvis böcker. Så småningom har böckerna tagit alltmer plats på bloggen. Jag är en idog läsare som får många olika upplevelser genom litteraturen.

Jag har tre vuxna barn och ett barnbarn. Jag är gift och lever ett lugnt liv tillsammans med min man. Det är inte dumt att vara pensionär. Mer tid för läsning, bland annat.

Att blogga ger mig mycket. Jag hoppas att Mösstanten också ger dig någonting och att du vill titta in här igen.

Kontakt: mosstanten(at)outlook.com

Orlando av Virginia Woolf

Orlando av Virginia Woolf är en fantastisk skröna eller saga. Orlando lever genom mer är tre århundraden från slutet av 1500-talet till 1920-talet. Och inte nog med det. Han blir också förvandlad till kvinna. Romanen är skriven med gott humör och är väldigt rolig. Den som är mer bevandrad än jag i engelsk historia och litteratur tycker säkert att den är ännu roligare.

Orlando är skriven som en fejkad biografi. Först möter vi huvudpersonen som yngling i hans adliga familjs jättestora hus. Han kommer till hovet, upplever kärlekshistorier och blir så småningom ambassadör i Turkiet. Där förvandlas han till kvinna. Men fast Orlando har blivit kvinna är han likadan som tidigare till sinne och identitet och utseende. Nu hjälper inte det riktigt. Samhällets krav gör ändå att Orlando inte kan leva på samma sätt som tidigare.

Det är intressant hur Virginia Woolf beskriver hur Orlandos tillvaro ändras när hon klär på sig kjol. Hur kringskuret livet blir. Och när det stora mörkret sänker sig över England och vi så småningom befinner oss i den viktorianska tiden anammar Orlando mer och mer av tidsandan. Till slut är hon så påverkad att hon ger sig ut på heden där hon bryter ankeln och blir räddad av en man som kommer galopperande på sin häst. Jo, jo, tänker vi med ett leende. Det där har vi läst förr.

Orlando är en rik roman om kvinnligt och manligt, men inte bara om det. Den handlar också om att skriva och att hitta de rätta orden, om tid och minne. Den spänner över mer än tre århundraden men är inte så lång, endast 228 sidor. Jag undrade, när jag började läsa, hur sjutton kan författaren få ihop det här? Hur kan man beskriva ett så långt liv på dessa få sidor, men det visade sig att Viriginia Woolf hade löst övergångarna mellan århundradena mycket elegant.

Jag slås också av hur 1500-talet som upptar en rätt stor del av boken framstår som fast och påtagligt. Världen finns och Orlando finns i den, medan Orlandos sinne i 1900-talet beskrivs som fragmentariskt. Minnen finns gömda långt bak i hjärnan. Människans sätt att se på sig själv och världen har ändrats. Vem är Orlano egentligen? Jag läste en Penguin Classics-utgåva utgiven år 2000 och fick stor användning av mitt engelsk-svenska skollexikon. Romanen finns förstås också utgiven på Svenska.

Orlando, Norstedts 2016. Översättning: Margareta Ekström. 

The Haunting of Hill House av Shirley Jackson

Jag är inte så förtjust i historier där spökena är väldigt påtagliga eller där blodet flyter. Sådan är inte The haunting of Hill House. Boken börjar vardagligt och det mesta är antytt. Den är en spännande psykologisk spökhistoria och mycket välskriven. Jag läste den på engelska i en Penguin Modern Classics-utgåva från 2009. Den utgavs första gången 1959 och är skriven av Shirley Jackson.

I första kapitlet får vi veta att doktor Montague som studerar det övernaturliga har hyrt Hill House över sommaren. Han bjuder in flera människor som har haft tidigare erfarenhet av paranormala händelser. Eleanor Vance är en av de inbjudna. Hon är 32 år gammal och har tagit hand om sin invalidiserade mamma och därför levt tillbakadraget. Eleanor tackar ja, packar och kör till Hill House.

Redan i byn i närheten av huset anar vi oråd. Invånarna reagerar väldigt egendomligt när Eleanor berättar att hon ska till Hill House. Väl framme visar det sig att endast en annan person tackat ja till inbjudan, Theodora, en bohemisk konstnär. I huset finns förutom de två kvinnorna doktor Montague och Luke Sanderson som nyligen ärvt huset.

Mer berättar jag inte.

Boken fick fin kritik när den kom ut 1959. Shirley Jackson var amerikanska, född 1916, död 1965. Hon var populär både bland kritiker och läsare. Andra kända verk av Shirley Jackson är The Lottery och We have always lived in the castle. Hon har inspirerat en rad andra författare, bland annat Stephen King. The haunting of Hill House är filmatiserad två gånger.Boken finns översatt till Svenska

Hemsökelsen på Hill House, Mima 2017. Översättning Inger Edelfeldt

Hemsökelsen, Lindfors 1978. Översättning Inger Edelfeldt.