En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa är en fin berättelse om en kvinna i Japan som blir hushållerska hos en matematiker som har råkat ut för en olycka och fått en hjärnskada.
Ett barn av alla folk av Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) är den andra boken i Burukvartetten som handlar om Minke och hans utveckling till medvetenhet i Nederländska Ostindien, det som sedan blev Indonesien..
Sorgehögtid av Simin Daneshvar är den första romanen av en kvinnlig författare som publicerades i Iran. Berättelsen utspelas under andra världskriget och huvudperson är trebarnsmamman Zari.
Titlarna är länkar till mina inlägg om böckerna där ni hittar mer information.
Kanske vill ni också få fler boktips på asiatiska böcker? Då kan ni gå till bloggen Mina skrivna ord.
Då och då köper min man böcker som jag vill visa upp här på bloggen. De senaste är dessa:
Tokyo Express av Seicho Matsumoto (1909-1992), Penguin Classics 2022. Det är en thriller som publicerades i Japan första gången 1958. En av författarens böcker finns översatt till svenska med titeln Kvinnan som sålde hästar.
Karla’s Choice av Nick Harkaway, Penguin Viking 2024. ”A John le Carré novel” stämmer inte riktigt, men Nick Harkaway är John le Carrés son och här bygger han vidare på faderns spionromaner med George Smiley och fienden Karla.
No Country for Old Men av Cormac McCarty (1933-2023), Picador 2022. Jag har varken sett filmen eller boken fast så många håller författaren Cormac McCarty högt. På originalspråket publicerades romanen första gången 2005. No Country for Old Men finns översatt till svenska med samma titel.
Sedan kommer frågan om också jag kommer att läsa de här böckerna. När jag nu håller i dem får jag stor lust, men vi får se hur det blir. Det finns så mycket som lockar.
Hanan al-Hashimi slänger ut sin tjänsteflicka Alya när hon en kväll överraskar henne i sin makes säng. Alya har ingenting mer än sitt arbete hos Hanan. Hon kommer från en fattig familj med en våldsam far och hon blev lämnad av honom i Hanans hus mot en penningsumma som barn. De pengarna la fadern beslag på och försvann.
Författaren ställer här Alyas mycket fattiga och farliga bakgrund, farlig både hemma och ute på gatorna, mot Hanans förmögna och bekväma. Men båda två lever i ett patriarkalt samhälle. I Hanans liv finns en kvinnovärld och en mansvärld och kvinnorna och männen verkar vara så långt ifrån varandra att kvinnorna hittar sensualism och ibland kärlek och sex bland kvinnorna och sen har det påtvingade ställauppsexet med mannen. Utseendet spelar mycket stor roll. En kvinna behöver bli gift. Och statusen betyder mycket i de rikare kretsarna, att ha vackra kläder, umgås med de rätta människorna och vara bra gift.
Men berättelsen är inte så enkel. Samvaron mellan Hanan och hennes tjänsteflicka, som hon lär upp både arbetsmässigt och i den fysiska kärlekens konst, är problematisk på många sätt. Som läsare anser jag att Ayala blir utnyttjad på alla sätt och vis. Men det ser inte Hanan. Hon känner som om Alya har övertaget eftersom Hanan har blivit så beroende av hennes kropp och smekningar. Det övertaget kanske stämmer med verkligheten (romanens verklighet alltså), att Alya så småningom när hon blir äldre gör vad hon kan för att utnyttja sin situation. Men vad ska hon göra? Vad har hon för val?
En mörk strimma av ljus har alltså flera bottnar. Den ruskar om läsaren en smula och får en att tänka. En intressant bok som jag rekommenderar.
En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek, Ordfront 2013. Översättning: Marie Anell. Romanen publicerades första gången 2008 (Ra’ihat al qirfat). Fem titlar av Samar Yasbek finns översatta till svenska varav tre är romaner.
På omslaget till den här boken av Graham Greene (1904-1991) hittar jag inte särskilt mycket information om innehållet så jag googlade och fann att på engelska Wikipedia finns hela handlingen beskriven. Allt det tänker jag inte läsa eftersom boken är en psykologisk thriller. Det är fullt tillräckligt att jag nu vet att romanen utspelas i en spetälskekoloni i Kongo, dit en utbränd (vad nu det innebär här) arkitekt kommer för att arbeta, och tiden är 1950-talet.
Här är en liten snutt från omslagets baksida. Det verkar vara ett citat ur en recension av Anders Österling i Stockholmstidningen.
”Andan i hans roman om spetälskan är på något vis besläktad med Albert Camus’ roman om pesten … Jämförelsen med Camus’ mästerverk ger också ett mått och säger kanske tillräckligt om kraften och allvaret i Greenes berättarkonst.”
Jag tror att den här romanen kan vara spännande med djup, så den vill jag gärna läsa. Frågan är när det kan ske.
Utbränd av Graham Greene, Norstedts 1978. Översättning: Torsten Blomkvist. Romanen publicerades första gången 1960 (A Burnt-Out Case) och kom första gången i svensk översättning samma år. Det finns ett par senare svenska utgåvor men med samma översättning.
Huvudperson och den som berättar i Mangon som sprängdes är en flygkadett i den pakistanska krigsmakten. Han heter Ali Shiri och hans far, som var en högt uppsatt officer, har hittats död hängande i en takfläkt och det konstateras att han har begått självmord. Men Ali Shiri tror att fadern har blivit mördad. Tiden är 1980-talet och romanen är byggd kring en verklig händelse, en omdiskuterad flygolycka i augusti 1988 i Pakistan där landets president och överbefälhavare general Zia ul-Haq omkom. Än idag är orsaken till olyckan inte klarlagd, skriver förlaget i baksidestexten.
Mangon som sprängdes är en satir över diktatur och korruption med många förvecklingar. Den är underhållande och spännande att läsa samtidigt som den har en mycket allvarlig underton. Diktatur brukar ju alltid leda till korruption, med slöseri av statens resurser och undertryckande av människors vilja till medbestämmande, hemska tortyrmetoder, rivalitet och osäkerhet bland de styrande. Och mycket sämre utveckling i landet än vad som hade varit möjlig. Det är vad vi ser i sådana länder. Dessutom får diktaturerna ofta stöd av en eller annan stormakt. I det här fallet är det USA under Ronald Reagan som stödjer Pakistan för att kunna hjälpa mujahedingerillan i Afghanistan att bekämpa Sovjetunionen som hade invaderat landet.
Det här är svåra och hemska saker. Mord, tortyr och undertryckande av andra åsikter, hyckleri och självgodhet och lömskhet är inget vi mår bra av att ständigt tänka på. Det kan vara jobbigt att läsa böcker som handlar om det. Men Mangon som sprängdes har en ton och förvecklingar som gör att romanen är lätt att ta till sig samtidigt som det inte är alltför lätt. Vissa händelser i boken känns ordentligt när man läser. Rekommenderas.
Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif, Brombergs 2010. Översättning: Johan Nilsson. Romanen publicerades första gången 2008 (A Case of Exploding Mangoes).
Kunzelmann och Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren läste jag före min bloggtid. Det är en skälmroman om brott och bedrägeri, om falskhet och äkthet som handlar om tavelkonservatorn Viktor Kunzelmann och hans son Joakim. När Viktor Kunzelmann dör framför sitt staffli, 83 år gammal, rullar en osannolik historia upp sig för hans son Joakim. Den har sina rötter i mellankrigstidens Tyskland, utspelar sig under andra världskriget och löper vidare in i 40- och 50-talets Sverige. Romanen publicerades första gången 2009.
Nasreddin Hodja på väg av Ramazan Faruk Güzel har jag inte läst, men på 1970-talet kom en bok om Nasreddin Hodja med titeln Skälmen från Bokhara av Leonid Solovjev på Ordfront. Jag tror att jag läste den (!). I alla fall talades det mycket om den då, men jag hittar inget omslag. Den här barnboken däremot hittade jag på nätbokhandeln. Nasreddin Hodja är en skämtfigur i den turkiska folklitteraturen och historierna om honom har spridits till det arabiska området, och som synes lever han än idag. Nasredding Hodja på väg publicerades 2024.
Bedragaren av Zadie Smith handlar om Eliza Touchet som är ingift kusin till författaren William Ainsworth (1805-1882). Om hon har funnits eller är påhittad vet jag inte, men i romanen förekommer andra historiska personer, till exempel Dickens. Eliza är änka i ganska små omständigheter och arbetar som hushållerska hos Ainsworth, vilket säkert behövs efter att hans hustru har avlidit. Där finns tre döttrar – tills de sänds iväg till en skola – och Ainsworth har ett stort umgänge med andra kulturpersonligheter. Liksom andra herrar på den tiden sköter han inte hushållet men förväntar sig att maten ska stå på bordet och att gäster servas på sedvanligt sätt. Bedragaren kom 2023 i svensk översättning, samma år som den publicerades första gången på originalspråket. (The Fraud).
Lurendrejeri och skämt är ju ett mycket lämpligt ämne idag och om du vill ha tips om fler böcker på temat kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Jonas Hassen Khemiri är en intressant författare som skriver om invandring, kultukrockar, rasism, vänskap, förhållandet mellan far och son och mycket mer och han gör det på ett medryckande sätt med en smula humor. Han gör det så att det känns. Om du inte har läst hans böcker rekommenderar jag dem varmt. Det blir spännande att se vad han kommer med härnäst.
Då är jag alltså färdig med Jonas Hassen Khemiri för tillfället och eftersom jag tycker att det är så givande att läsa mer av olika författare väljer jag nu en annan. Hädanefter är Tony Samuelsson, som vann Augustpriset med sin roman Kungen av Nostratien i höstas, min prioriterade manliga författare. Hos honom kommer jag nog stanna ganska länge. Han har en stor produktion bakom sig och det enda jag hittills har läst av honom är Augustprisvinnaren. Dessutom flikar jag in en bok av mina prioriterade författare då och då, ibland med ganska långa mellanrum.
Det är roligt att starta ett nytt författarprojekt. Prioriterad kvinnlig författare är för närvarande Ellen Mattson.
Body double är en mystisk bok på liknande sätt som New Yorktrilogin av Paul Auster är mystisk. Vad är detta? I Body Double finns en kvinna som transkriberar åt en spökskrivare, men spökskrivaren skriver inte böcker som kommer ut på ett förlag. Han skriver kvinnors berättelser och binder in dem i ett exemplar som kvinnan som har berättat får, och hon betalar för alltihop.
Sedan finns det två kvinnor, Naomi och Laura. De träffas och så inleder de en relation. Allt sker i samma stad, men ingen specifik stad. Allt är vagt. Kvinnorna liksom svävar i ett dunkelt rum. Man skulle kunna tänka sig att det från början fanns en mer konventionell romanhistoria som författaren sedan har plockat bort det mesta ifrån och lämnat ett mystiskt skelett. Kvinnorna har så få handfasta förankringspunkter i verkligheten. Det som mest har med verkligheten att göra i romanen är utdragen ur transkriberingarna av kvinnornas berättelser. De känns som om de skulle kunna vara verkliga.
Men man ska naturligtvis inte ta den här romanen som om den vore realistisk. Är den en lek med identiteter och en lek med läsaren som, i alla fall när det gäller mig; blir förd bakom ljuset tills hen inser hur allt hänger ihop? Men det gör inte att jag som läsare känner mig nöjd när jag har kommit dit i romanen, nej snarare undrande, och jag ställer mig frågan vad meningen är, om det är någon? Romanen har stämning- en dunkel sådan – och den driver framåt på så sätt att jag vill veta vad detta ska utmynna i. Den leder också till många funderingar och finns kvar hos mig efteråt. Det är något med det här som jag skulle vilja komma åt. Men det gör jag nog aldrig.
Hoppas att det jag har skrivit här inte gör att någon tror att jag tycker att boken är onödig. Jag vill bara beskriva min förvirring. Och böcker som sätter myror i ens huvud kan också vara bra att läsa någon gång.
Som ni ser är Månens anförvant en historisk roman och dess berättare är Lorenzo Da Ponte (1749-1838) som skrev librettona till tre av Mozarts mest kända operor, nämligen Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte. Enligt baksidestexten hade Lorenzo Da Ponte mycket att berätta.
”Den som för pennan i Niklas Rådströms Månens anförvant är Lorenzo Da Ponte, librettist till Mozarts tre mest kända operor, född jude, vigd katolsk präst, gift och minst sexbarnsfar, poet, spelare och äventyrare, vän med Giacomo Casanova, hovdiktare i Wien, teaterman och boktryckare i London, specerihandlare och vintillverkare i Philadelphia och den första professorn i italienska vid universitet i New York.”
Det kan man kalla ett händelserikt liv och om detta vill jag gärna läsa.
Tjuven och kärleken är en roman på självbiografisk grund som handlar om tjuvar och manliga prostituerade och hallikar i Montmartre. Berättaren sitter i fängelse och han skriver denna berättelse för att få tiden att gå. Han skriver mycket om kärlek. Att människor blir förälskade. Det stämmer inte riktigt med min definition av kärlek. Det är mera passion och lust och utnyttjande det handlar om och Genet skriver också: Våra äktenskap och deras lagar liknar inte era. Hos oss älskar man utan kärlek. Våra äktenskap har inte samma sakrala karaktär som era. Tanter har ingen moral. (sid. 64). Tanter är manliga prostituerade som uppträder mer eller mindre feminint om jag uppfattar saken rätt. Karlar i boken är homosexuella män som har en maskulin framtoning och som utnyttjar tanterna. Rätta mig om jag har fattat fel.
Den romanperson som berättelsen rör sig runt är Culafroy, som också kallas Norte-Dame des fleurs och det är det franska originalets titel. Pojken Culafroy, som nog är författarens alter ego, kommer till Montmartre och blir prostituerad. Romanen är en brokig väv om dessa människor som lever där på samhällets skuggsida. Men bilden av denna skuggsida blir färgrik och myllrande. Detta är inget socialreportage. Det är en känslosam, cynisk, hård, lustfylld berättelse som spänner över ganska många år. Berättaren utnyttjar sin hågkomster och fantasibilder när han onanerar i fängelset. Men som läsare finns också människor att bry sig om och fundera över. Varför är den där pojken en mördare? Hur kommer det sig att han har hamnat där han är? Och den stackars Divine som dör av lungsot.
Jean Genets Tjuven och kärleken ger för mig en inblick i en främmande värld, och berättelsen är inte vad jag skulle vänta mig med tanke på miljö och personer. Jag blir överraskad av författarens stil och ton och jag är glad att jag läste den.
Tjuven och kärleken av Jean Genet, Wahlström & Widstrand 1957. Översättning: Nils Kjellström. Romanen publicerades första gången 1942 (Notre-Dame des fleurs) och kom i svensk översättning 1957. Den var Jean Genets debutbok. Tjuven och kärleken har kommit i ytterligare ett par upplagor, den senaste 2015, men översättningen verkar vara densamma.
Mösstanten 