Författare: Mösstanten

Norrland från Lappland till Gästrikland

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Vi börjar i Tornedalen och där bor Emma Niskanpää som Stina Aronson (1892-1956) har skrivit om i sin roman Hitom himlen. All Emmas värld är sonen och religionen. Och så hårt arbete. Det är en hård och strävsam tillvaro med snöstormar som skulle få de flesta att falla ihop, lång väg till byn på skidor eller till fots, och krämpor som blir värre och värre med åren. Gardiner är djävulens byxor och krukväxter kan man inte ha. Men författaren skildrar också hur tron och bönen ger Emma styrka.
Hitom himlen publicerades första gången 1946.

Om vi sedan läser Fallvatten av Mikael Niemi så har vi flyttat oss till Luleälven. Plötsligt brister dammarna i Luleälven på grund av att det har regnat intensivt i Norrland hela hösten. Och eftersom man inte har sett tecknen och befarat det tidigare så blir det en stor katastrof. Fallvatten är alltså en katastrofroman, en actionroman, faktiskt. Flera olika människor kämpar för att klara sig själva eller anhöriga från att bli slukade av vattnet.
Fallvatten kom 2012.

Sedan tar vi ett stort hopp och hamnar i Sundsvall där Lars Ahlins (1915-1997) roman Kanelbiten utspelas. Jag tror det i alla fall. Det var mycket länge sedan jag läste den. Men hur det än är med den saken har Lars Ahlin stark anknytning till Sundsvall. Eftersom det var så länge sedan jag läste boken kan jag inte berätta så mycket om den mer än att jag tyckte att den var mycket bra. Romanen handlar om flickan Britt-Marie och enligt Wikipedia är den en psykologisk studie av ”en ung flickas brådmogna utveckling till kvinna”.
Kanelbiten publicerades första gången 1953.

Om du vill få tips om mer Norrlandslitteratur kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Längst bak i min läslista 65-66

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Nu tar jag en titt på böckerna som har legat längst tid i min läslista igen och där hittar jag De gyllene frukterna av Natalie Sarraute. Det är den sista boken som jag la dit inspirerad av min läsning av Husmoderns död av Sara Danius.

”De gyllene frukterna [1963] är en av den franska nya romanens självklara klassiker. En experimentell, lätt manisk dialog i romanform, som besvärjer tvånget att tycka saker, att ha en åsikt, för att smälta in, ta plats, överleva.” läser jag hos nätbokhandeln. Romanen är säkert intressant, kanske svårläst, det får visa sig.

Författaren Natalie Sarraute (1900-1999) ska vara en av de viktigaste förnyarna av 1900-talets litteratur i Frankrike och De gyllene frukterna belönades med Prix international de littérature år 1964. Romanen publicerades första gången 1963 (Les Fruits d’or) och kom i svensk översättning 1964. En senare reviderad översättning kom 2012.
Den har legat i läslistan sedan 16 maj 2020.

Den bok som har legat näst längst i min läslista är Vuxna människor av Marie Aubert. Den såg jag nästan överallt 2020 och därför la jag in den i läslistan 19 maj samma år, men har ännu inte läst den. Vuxna människor är ett familjedrama där arkitekten Ida reser till familjens sommarställe för att samlas med familjen och fira moderns 65-års dag.

Marie Aubert är en norsk författare och Vuxna människor är hennes tredje bok, men första roman. Den publicerades första gången 2019 (Voksne Menneske) och kom 2020 översatt till svenska.

Jag har aldrig tidigare läst något av de här båda författarna så det ska bli spännande att läsa böckerna som antagligen är mycket olika, och det tycker jag är bra. Variation gör läsningen mer intressant.

Tony och Susan av Austin Wright

~ Mösstanten ~ 1 kommentar

Den här romanen har två plan. I det ena får Susan Morrow ett bokmanus från sin exman som hon inte har hört av på tjugofem år. Det andra planet är berättelsen i manuset och det är den som tar störst plats. Men Susan Morrow och hennes liv som mor och hustru till en kirurg och hennes funderingar över manuset behövs.

Manuset handlar om matematikprofessor Tony Hastings som reser med bil till sommarhuset i Maine med sin fru och dotter. De kommer överens om att inte ta in på motell utan att köra vidare hela natten. På vägen, mitt i natten, stöter de på några män i en bil som leker med dem. De kör långsamt och Tony Hastings kör om. När han har gjort det ökar de farten och kör om och sedan lägger de sig framför och sänker farten. Så håller det på, det eskalerar och slutar mycket obehagligt.

Men berättelsen slutar inte där på vägen utan den fortsätter och den är mycket spännande. När jag läser känner jag att jag måste göra uppehåll ibland. Orsaken till att jag ibland behöver pusta ut lite beror på att den här spänningsromanen är mycket bra skriven. Den handlar om feghet eller mod, och Tony Hastings som blev mobbad i skolan och gärna undviker konfrontation har samtidigt en bubblande vrede inombords. Som kvinna känner jag nog inte riktigt på samma sätt inför händelserna som en man, och i synnerhet inte som en amerikansk man där föreställningen om att en man ska skydda sin familj verkar vara ännu starkare än här. Tony Hastings råkar flera gånger ut för kommentaren: hur kunde du låta detta hända? Men naturligtvis skulle jag också ha dåligt samvete om något hände mina närmaste och jag skulle grubbla på vad jag kunde ha gjort. Och visst skulle jag vilja skydda min familj om det behövdes. Det är en naturlig mänsklig reaktion.

Tony och Susan är alltså en mycket bra och spännande thriller som faktiskt känns som om den handlar om människor. Vad som mer händer i boken vill jag inte avslöja. Den som vill veta får läsa den.

Tony och Susan av Austin Wright, Wahlström & Widstrand 2011. Översättning: Thomas Andersson.
Romanen publicerades första gången 1993 (Tony and Susan). Den är filmatiserad med titeln Nocturnal Animals (2016)
Austin Wright (1922-2003) var en amerikansk författare, litteraturkritiker och universitetsprofessor.

Hett i hyllan #294 – Det lilla helgonet och Augustes död

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den här boken innehåller två romaner, Den första är Det lilla helgonet som handlar om en pojke som växer upp på en fattig gata i Paris. Hans hela värld är kvarteret där han bor och folklivet där. Långsamt bryter han sig loss ur miljön och blir målare och Simenon antyder att han blir en av de stora. Den andra är Augustes död som handlar om restaurangägaren Auguste Matures död och arvet efter honom.

”Det lilla helgonet är säkert Simenons bästa roman. Det finns något dröjande och ömsint i hans saklighet och detaljrikedom som säger att han måste ha tyckt om att skriva den.”
Citat på omslagets baksida från en recension av Kerstin Ekman i Aftonbladet.

Augustes död ”har kriminalromanens spänning kring problemet vart den gamles pengar egentligen tog vägen och den har den beska smaken hos satiren när den berättar om hur hycklad sorg kan vara och hur verklig däremot bitterheten över grusade förhoppningar är.”
Ett citat från Göteborgsposten på omslagets baksida.

Den här boken vill jag gärna läsa. Jag föreställer mig att de båda romanerna har något gemensamt eftersom man publicerar dem i samma bok i svensk översättning.

Det lilla helgonet och Augustes död av Georges Simenon, Bonniers 1969. Översättning: Lena och Cai Törne Melin.
Det lilla helgonet publicerades första gången 1965 (Le petit saint). Augustes död publicerades första gången 1966 (La mort d’Auguste).

Om Georges Simenon (1903-1989) kan du läsa på svenska Wikipedia eller på engelska Wikipedia.

Döden tar semester av Carina Burman

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Florence Granat är deckarrecensent. En dag i april 1956 kollapsar hon på tidningsredaktionen och doktorn säger att hon måste vila och gärna åka söderut. Så hon bokar in sig på en gruppresa med buss till Rom. Florence Granat lider alltså inte av utmattningssyndrom. Då hade hon aldrig kunnat ge sig iväg på denna gruppresa. Hon lider av vitaminbrist och har arbetat alltför hårt helt enkelt.

Ja Florence Granat åker alltså iväg och under resan sker ett mord. Döden tar semester är en pusseldeckare där Florence Granat är berättaren och också den som löser mysteriet. Som det ska vara i en pusseldeckare är bussen fullpackad med misstänkta. Den ena anknytningen till mordoffret efter den andra kommer fram. Deckaren är berättad med en viss torr humor. Florence Granat får mig att tänka på Barbro Alving, men den senare kan man väl säga skriver i en annan lite högre liga. Berättelsen är ganska underhållande och mycket från 1950-talet finns med. Det är titlar som måste läggas bort om man ska bli du med varandra, det är nylonstrumpor som stoppas om det går hål på dem. En kvinna som Florence är inte riktigt klädd när hon går ut om hon inte har hatt. Och cigaretter och piprökning är en naturlig del i resenärernas tillvaro. Språket känns också ganska femtiotalsaktigt.

Döden tar semester är alltså underhållande och lite spännande är den också och är skriven med stor kunskap och känsla för hur människor uttryckte sig på 1950-talet, men jag har lite svårt för tonen i den, även om den stämmer ganska bra med hur jag föreställer mig berättaren. Författaren är kunnig, men berättar lite för mycket om alla sevärdheter på vägen och i Rom. Det blir lite tungfotat mitt i lättheten. Dessutom stör jag mig på en del saker. Florence Granat skriver åt en vänstertidning, recenserar deckare och skriver kulturartiklar. Det kan väl inte ge alltför stora inkomster? Hur har hon råd med bussresan och att köpa nya kläder och gå ut och äta utan minsta tanke på kostnad? Det är säkert billigare i Italien, men i alla fall. Jag kan inte tänka mig att en journalist i hennes situation hade det alltför fett. Och vad är det för ett stort konditori i Värnamo som har fyra servitriser? Fanns det kanske sådana i landsorten på 1950-talet? Och jag tycker också att Florence Granat halkar lite väl lätt över ruskigheterna som hon råkar ut för. Dessutom tycker jag att lösningen på mysteriet inte är det minsta trovärdig, och nu menar jag inte i den riktiga verkligheten. Jag tycker att lösningen inte är trovärdig i bokens verklighet. Det finns andra deckare med snarlik lösning där jag tycker att det håller. Mer kan jag inte säga för då avslöjar jag för mycket.

Men jag bör antagligen inte haka upp mig på sådana saker. Jag bör nog föreställa mig att det är Florence Granat som har skrivit den här deckaren och att hon vill berätta historien på det här sättet. Och den är som sagt ganska underhållande.

Döden tar semester av Carina Burman, Bonniers 2025.

Tisdagstrion – 1700-talet

~ Mösstanten ~ 13 kommentarer

Vänd ditt timglas av Niklas Rådström är en äventyrshistoria som utspelas i Stockholm på 1790-talet. Huvudpersonen Johan är tretton år och bor med sin mor i en liten lägenhet högst upp i ett hus i Gamla stan. Hans mamma arbetar på ett kaffehus och hon får nog räknas som prostituerad. Men hon hör inte till de fattigaste, de som går på gatan. Det är meningen att Johan ska arbeta men han smiter ofta iväg med sin kamrat Mathias som antagligen är son till Gustav Badin som fördes som slav till Sverige och blev tjänare och fosterson till drottning Lovisa Ulrika. Men det har Mathias ingen glädje av. Han lever med sin mor som även hon är prostituerad, men alkoholiserad och lever i armod.
Vänd ditt timglas publicerades första gången 1991.

Pestens år – Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro är en fackbok där författaren skriver med ett brett perspektiv och läsaren får veta mycket om 1710-talets samhälle; hierarkin i samhället, kyrkans roll och historien före pestens utbrott. Sverige var utarmat. Krigen hade pågått länge och massor av män hade dött på slagfälten. Det hade varit missväxt så det var ont om mat. Stockholm var redan fullt av tiggare. Och så kom pesten ovanpå det.
Boken kom 2016.

Två pistoler av Klas Östergen handlar om Adolf Fredrik Munck som är i landsflykt sedan många år. För länge sedan kom han från Finland till det svenska hovet och han blev överhovstallmästare under Gustav III. Klas Östergren berättar om hovlivet som var fullt av intriger. Där finns änkedrottningen med sin starka vilja, där finns adelsmän som anser att Munck är en uppkomling, där finns kungens syskon med sina anspråk och en ung drottning från Danmark. Dessutom är kungen maktfullkomlig och nyckfull. Att befinna sig bland de högsta i riket ger rikedom och lyx och privilegier, men det är också farligt.
Romanen kom 2021.

Om du vill få tips på andra spännande böcker om 1700-talet kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Nu läser jag Jila Mossaed

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Eftersom jag har Asien som prioriterat läsområde i år tänkte jag att det kunde vara dags att läsa något av Jila Mossaed. Den här diktsamlingen är visserligen skriven på svenska men så vitt jag kan se finns inget av hennes persiska verk översatt till svenska. Jila Mossaed är född och uppväxt i Iran. 1986, vid 38 års ålder, flydde hon till Sverige med sin son och dotter. Hon har givit ut två romaner och fem diktsamlingar på persiska och en rad diktsamlingar på svenska. Sedan 2018 är hon ledamot av Svenska Akademien.

Varje natt kysser jag markens fötter av Jila Mossaed, Bokförlaget Lejd 2009.

Under Jila Mossaeds diktsamling ligger Detta är mitt namn – en antologi av Adonis, Alhambra 2006. Tolkningar av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg. Förord av Alain Jouffroy. Efterskrift av Sigrid Kahle. Och jag kan försäkra att jag inte ångrar läsningen av den. Rekommenderas.

Seymor av Tony Samuelsson

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Tiden är åren efter andra världskriget. Den svenske långdistanslöparen Henry Lorentz har gjort succé. Han har vunnit tävling efter tävling och varit i USA och deltagit i många uppvisningstävlingar. Romanen börjar med att han har rest tillbaka till Europa och befinner sig i Le Havre där han väntar på att få komma med ett flygplan från Paris till Sverige. Det är strax efter andra världskrigets slut och flighter från Frankrike till Sverige som kan ta honom med sker inte varje dag.

Vad är temat i den här romanen? Korruptionen i idrotten och hyckleriet omkring amatörkravet, skulle jag säga. Henry Lorenz kommer från enkla förhållanden och så befinner han sig i en värld av rika människor och människor som vill berika sig på hans bekostnad. Han är en stor idol. En situation som inte är så lätt att hantera. Mycket betydelsefull i berättelsen är också sportjournalisten Seymor Danielsson som blir en slags rådgivare och PR-man för löparen. Seymor Danielsson är en mycket cynisk man. Det visar sig också att det antagligen finns mer i hans intresse för löparen än det sportsliga.

Romanen är lite svår. Den är inte kronologiskt skriven och Henry Lorenz blir inte gestaltad så att man känner djupt för honom. Berättelsen hålls på ett annat plan, ovanför känslorna. Romanen är upplagd så att det är Henry Lorenz okände son som berättar, eller kanske skriver, om sin far. Det han har tagit reda på. Men denne son märks nästan inte. Vi får inte alls lära känna honom. Det kunde lika gärna vara författaren som berättar. Det är det och hoppen i tiden som gör att det kan vara svårt att ta fasta på något att hänga upp berättelsen på för läsaren. Jag kände mig lite frustrerad när jag läste.

Men trots det tycker jag att Seymor är en intressant roman, som får mig att tänka och i den finns en del starka scener och bilder. Intressant för mig är också den stora skillnaden mellan Seymor och Kungen av Nostratien som kom förra året. Den romanen är skriven med ett enklare och rakare språk som känns självklart och rätt. Det är bara de två av Tony Samuelssons romaner som jag hittills har läst och det ligger många år och många böcker däremellan. Det ska bli intressant att läsa mer av Tony Samuelsson.

Seymor av Tony Samuelsson, Prisma 1989.
Romanen är Tony Samuelssons debutbok.

Hett i hyllan #293 – Ni har inget liv att försäkra

~ Mösstanten ~ 7 kommentarer

På bokens baksida läser jag att Detta är en tänkebok om hur man kan bete sig i livet och en källa till glädje, uppbyggelse och vemod. Boken ska handla om en Willy Carlsson som påstås höra till en lurad generation. Någon påstår detta och då blir Willy arg och börjar fundera över sin generation.

Citat från bokens baksida:
”Ni har inget liv att försäkra är titeln. Den syftar på att Willys pappa tog en försäkring på sin son som vid mogen ålder skulle tillåta honom att gå i lackskor och halmhatt, röka cigarr och be alla dra åt helvete. Men boken handlar också om kärlek, förståelse och kyla. Det är kanhända Stig Claessons mest personliga berättelse.”

Jag blir inte riktigt klok på vem som skulle få förmånen att gå i halmhatt och så vidare. Antagligen är det fadern, men jag är inte säker. Och kan man ta en försäkring med sin son som säkerhet? Om det nu var det han gjorde? Idel frågor. Ända sättet att få svar är antagligen att läsa boken.

Ni har inget liv att försäkra av Stig Claesson, Bonniers 1978.

Hitom himlen av Stina Aronson

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Emma Niskanpää har ett litet jordbruk tillsammans med sin man i Tornedalen och deras gård ligger avsides. Det tar lång tid innan de får barn men till slut föds sonen John och Emma värnar om honom och tycker att han är det bästa som finns. Men sonen är udda och umgås inte på lika fot med andra barn och som tonåring inte med andra tonåringar. Men han är bra på att arbeta, om än inte i hårt kroppsarbete.

All Emmas värld är sonen och religionen. Och så hårt arbete. Det är en hård och strävsam tillvaro med snöstormar som skulle få de flesta att falla ihop, lång väg till byn på skidor eller till fots, och krämpor som blir värre och värre med åren. Emma for illa av förlossningen men är alltför blyg att söka läkarvård för detta. Religionen är sträng. Gardiner är djävulens byxor och krukväxter kan man inte ha. Men författaren skildrar också hur tron och bönen ger Emma styrka.

Livet lunkar långsamt på. Författaren skriver mycket detaljerat om det som händer, berättar långsamt och tar om en del, liksom för att hjälpa läsaren att hänga med, men också för att Emmas liv består av en mängd upprepningar år efter år. Det känns helt rätt som hon har skrivit. Den här berättelsen ska berättas just så. Ändå finns hela tiden en förhöjning. Berättelsen är inte vardagsgrå. Där finns något annat och jag har sett ordet expressionism nämnas. Det finns en viss förvridning och det bubblar mycket under ytan.

Ändå tycker vi nutidens människor antagligen att det är ett mycket inskränkt liv som Emma lever, och det är det ju om vi jämför med hur vi har det. Tillvaron för oss människor i Sverige har ändrats så mycket sedan förkrigstiden. Hitom himlen ger en känsla för och en inblick i ett kvinnoliv som är främmande för oss. Bara det att man måste vänta innanför dörren, och ofta vänta länge innan man blir ombedd att komma fram och sätta sig, om man besöker någon. Och husmodern kan inte säga något meddetsamma. Då är hon alltför nyfiken. Nej husmodern och den besökande tiger och så småningom får den besökande lämna sin plats vid dörren och sitta vid bordet och bli bjuden på kaffe.

När familjen äter står ofta husmodern vid spisen och äter där och servar resten av familjen. Kvinnan har sina sysslor – ladugården, hönsen och huset och barnen och kläderna och baket och maten – och det vill mycket till innan hennes man rycker in och hjälper henne om hon är opasslig. Han har sina sysslor på åkern och i skogen, plöjer och sår och drar hem jaktbyten och fisk till gården. Men det finns andra kvinnor i romanen som inte beter sig som Emma och författaren går in i Emmas huvud och också i andra kvinnors och skildrar deras tankar och hur de manipulerar sina män. Misstänksamhet och fiendskap finns också bland kvinnorna och när någon inte sköter sig som hen ska, då talas det mycket om detta.

Hitom himlen ger en läsupplevelse som jag inte gärna vill vara utan. Romanen skildrar ett kvinnoöde på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Jag är glad över att jag la in den här boken i läslistan när jag läste Husmoderns död av Sara Danius.

Hitom himlen av Stina Aronson (1892-1956), Modernista 2003.
Romanen publicerades första gången 1946.