Inferno i snö av Marie Bengts

Det är 1957 och klädskaparen Hannah Lönn reser till Borgholm med sin faster för att fira jul på pensionat Paradiset. Men på vägen dit drabbas de av ett snöoväder och sådana på Öland är inte att leka med. De blir tvungna att överge folkvagnsbubblan och lyckas ta sig till en närbelägen gård. Det är en stor gård som har varit värdshus tidigare och där finns redan ganska många och alla blir insnöade där och kan inte ta sig därifrån. Ett bra upplägg för en pusseldeckare som man gärna läser vid jul, eller åtminstone på vintern.

Gården är nu ett privathem där den despotiske patriarken har avlidit för en tid sedan, men han påverkar fortfarande livet där. Han var Dantekännare och Dantes inferno spelar viss roll i berättelsen. Insnöad på gården är också en man som har blivit anklagad för mordbränder på ön. Kanske finns alltså inte bara en mördare på gården, men också en pyroman. Det är upplagt för en spännande historia, men jag tycker inte att författaren riktigt utnyttjar situationen. Det hade kunnat bli en mycket mer spännande historia med krypande illavarslande stämning när det har blivit elavbrott och man får förlita sig på fotogenlampor och stearinljus. Dessutom finns det en del repliker som är skrivna med alltför mycket skriftspråk.

Men Inferno i snö är absolut en bok som jag ville läsa till slutet för att få veta vem mördaren är och den är lite rolig också med alla 1950-talsreferenser. Till exempel äter de fiskbullar till middag. Det finns gott om fiskkonserver i förråden eftersom sonen till patriarken äger en fiskkonservfabrik. Fiskbullar kan jag inte hitta numera i mataffären där jag brukar handla. Kvinnornas situation som hemmadöttrar finns också med i berättelsen och det är bra, och förutsättningen för att alla i huset ska få mat är att en kvinna ordnar det. Själva mordgåtans lösning däremot är lite väl otrolig, men författaren lyckades bra med att föra mig bakom ljuset. Jag vet inte hur det är med andra läsare, men själv blev jag helt överraskad och så ska det vara i en pusseldeckare.

Inferno i snö av Marie Bengts, Bonniers 2021.

Apelsinflickan av Lena Kallenberg

Apelsinflickan är en berättelse för Barn och ungdom från 1880-talets Stockholm. Det var inte lätt för en fattig flicka att klara sig välbehållen genom livet på den tiden. Om hon tjänade piga var hon ofta utsatt för husbondens eller familjens söners övergrepp. Hon hade inte mycket att sätta emot och om hon blev med barn ansåg alla att hon var en dålig flicka, lösaktig och slampig, en ”fallen” kvinna.

Boken handlar om Signe som är på rymmen från sin husbonde. Hon tar sig till Stockholm där hon lever under usla förhållanden. Hon vill inte bli en ”apelsinflicka”, en flicka som säljer sig till män på krogar och bakgator. Men hur ska hon få mat och tak över huvudet?

Apelsinflickan är en viktig bok där flickornas svårigheter lyfts fram. Den används i skolorna, har jag läst, och det tycker jag är bra. Den mycket omfattande prostitutionen på den tiden och hyckleriet och dubbelmoralen som härskade behöver belysas. Dessutom finns mycket att fundera över om dagens situation. Hur stor utsatthet finns fortfarande, och har vi inte fortfarande dubbelmoral när det gäller män och kvinnor och sexualliv, fast det tack och lov är bättre nu än på 1800-talet?

Boken är lättläst och spännande och ger kunskap om förhållandena i Stockholm på slutet av 1800-talet.

Apelsinflickan – En berättelse från åren 1882-1883 av Lena Kallenberg, Tiden 1997.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes


Valeria Cossati är ute för att köpa cigaretter till sin man. I butiken får hon syn på en trave skrivböcker och hon köper en. Men det är förbjudet. Det är söndag år 1950 och tydligen ansågs cigaretter så oundgängliga då att man fick sälja dem på söndagar, men skrivböcker fick man inte köpa. Valeria Cossati bryter mot lagen och köper skrivboken och så börjar hon skriva dagbok.

Den här skrivboken är förbjuden på mer än ett sätt. Att hon sätter sig ner hemma och skriver dagbok är en otillåten aktivitet. Kanske egentligen inte. Hon skulle kunna hävda sin rätt till att skriva dagbok och att ha innehållet i den bara för sig själv. Men det skulle inte vara lätt. Hon är så van vid att offra sig för familjen, att arbeta för att familjen behöver pengar, att sköta allt hushållsarbete dessutom medan mannen sitter och läser tidningen och lyssnar på radio på kvällarna och dottern går ut och roar sig i den nya kappan som modern köpt till henne. Valeria Cossati tänker ständigt på vad familjen behöver. Men dagboksskrivandet gör att hon mer och mer börjar längta efter egen tid och en egen plats.

Här handlar det alltså om ett eget rum, något som flera andra författare har skrivit om, och ett eget rum handlar ju om mycket mer än just ett rum. Det handlar om att få ha egna tankar, att få möjlighet att utvecklas, att göra något som är bra för en själv och att bli respekterad för det man uträttar och bli tagen på allvar som en jämlik människa. Så är det inte för Valeria Cossati.

Nu kan man tänka sig att det här är ganska tjatigt och det här har vi hört så många gånger förr. Men det har vi inte alls. Den förbjudna skrivboken är en mycket bra roman. Alla personerna är människor och Valeria Cossati är både bra och dålig. Hur hon har antagit mycket av den nedvärderande synen på sig själv och på vad en bra kvinna och en god mor bör göra framkommer så tydligt, men inte så att det blir övertydligt. Det kommer fram naturligt. Hennes manövrerande för att behålla sitt människovärde är mycket bra gestaltat. Hur hon hävdar sin roll som kökets härskarinna, hur hon kan bli elak mot dottern och den blivande svärdottern och hur hon ständigt servar sonen som en självklarhet, men inte dottern på samma sätt. Porträttet av Valeria Cossati är suveränt bra.

Det känns när man läser den här romanen. Det är så bra skrivet att man själv får en klaustrofobisk känsla. Det som känns svårast är att Valeria Cossati inte blir tagen på allvar av familjemedlemmarna. Och absolut inte av sin mamma, och hennes barndom bidrar nog till att hon finner sig i sin situation. Valeria Cossatis värld är så begränsad och utrymmet runt henne blir mindre och mindre. Tillvaron för en kvinna i Italien då skiljer sig mycket från den vi har idag, men man kan ändå känna igen sig själv här och där och börja fundera över sin egen tillvaro.

Förbjuden skrivbok av Alba de Céspedes, Norstedts 2024. Översättning: Johanna Hedenberg. Förord: Lina Wolff.
Romanen publicerades första gången 1952 (Quaderno proibito). Den kom första gången på svenska 1954 (Förbjuden dagbok). 2024 års utgåva är en nyöversättning.

Tisdagstrion – Böcker med gult omslag

En mycket gul bok är Löparna av Olga Tokarczuk. Den består av en massa olika delar, korta och långa kapitel som till synes inte har med varandra att göra. Människorna kommer från olika platser. De rör på sig. På så sätt ger Löparna en bild av vår moderna, splittrade värld. Romanen handlar mycket om resor, flygplatser, flygplan, kartor, att inte rota sig. I boken finns en flyende verklighet. Det är människor som försvinner och som blir tokiga, människor som inte har ro, som måste resa. Löparna handlar också om att inte acceptera sin situation. Genom att vara i rörelse kan man kanske undgå svårigheter, döden, myndigheterna.
Löparna publicerades första gången på originalspråket 2007 och på svenska 2009.

En inte fullt lika gul bok men som ändå kan plats i denna trio är Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson. Romanen handlar om tre syskon, Sebastian, Clara och Matilda. Sebastian arbetar som hjärnforskare i London. Clara är journalist och har just blivit uppsagd från sitt arbete, hon bor i Sverige men reser till Påskön. Matilda har haft psykiska problem under sin uppväxt och ungdom. Hon bor i Berlin. Syskonen är trillingar men har glidit isär. Hela familjen är splittrad. Splittring, osäkerhet, familjehemligheter och kärlek är teman som jag hittar i den här romanen. Romanen beskriver också en splittrad värld, en värld som är svår att få grepp om. Hur ska jag leva? Hur ska man orka leva? Hur ska man hitta kärlek och trygghet?
Ett system så magnifikt att det bländar publicerades första gången 2019.

Ödmården av Nils Håkanson Ödmården är ett område på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland. Det finns alltså, men resten är fantasi. Haven har stigit och Sverige är ockuperat av Nederländerna. I Ödmården har människorna bosatt sig i gamla gruvhål. Folket där är okunnigt och utan plan för att förbättra sina liv. Antagligen har de blivit bortträngda från andra områden och har förnekats utbildning av ockupanterna, bortsett från några få. De har en egen kultur och de har skolor, men deras levnadsförhållanden bidrar till att de inte kommer framåt. Hela vintern sitter de inkrupna i sina hålor för att uthärda kylan. De har nära till bråk och slagsmål och deras handlingar är ofta oövertänkta. Det här låter inte så roligt, men det är det faktiskt och det beror mycket på språket som är suveränt behandlat.
Ödmården kom 2017.

Kanske vill du få tips om fler gula böcker? Då kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.

Julklappsboken

Ja, jag fick en bok i julklapp och det är den här, Amadoka I av Sofia Andruchovytj. Amadoka är en historisk roman från Ukraina och i Sverige ges den ut i två band. Tack för det Bonniers! Jag har just läst Vikarien av David Norlin på 927 sidor, bra och intressant men det är inte särskilt bekvämt. Att Amadoka I också blir intressant räknar jag med. Ukrainska böcker har jag inte läst särskilt många.

Promenader i natten av Lina Wolff

Plötsligt en natt står stoikern och kejsaren Marcus Aurelius vid Lina Wolffs säng. (Här fick jag läsa på lite om Marcus Aurelius.) Hon har problem med sitt skrivande. Hon håller på med att skriva en roman. Hur ska det gå? Ska den någonsin bli publicerad? Kan hon fortsätta som författare eller blir hon tvungen att söka ett annat arbete?

Marcus Aurelius ger henne rådet att ”återknyta kontakten med dina inre, nattliga landskap”. Hon ska drömma i fyrtio nätter och skriva ner sina drömmar. Hon kommer då att få bättre kontakt med sitt inre och det kommer att leda till att hon kan sluta förställa sig, något hon har gjort varje gång hon har gått ut i samhället för att tala om sina böcker.

Så det gör hon då. Hon skriver ner sina drömmar i fyrtio dager och det är det som är boken. Promenader i natten handlar alltså om författarvånda och jag kommer omedelbart att tänka på En debutants dagbok av Wera von Essen. Men här är det mera en lek. Ja, jag är övertygad om att Lina Wolff brottas med svårigheter och då och då känner sig som en bluff och undrar om hon är en riktig författare. Gör inte många författare det? Ingår inte det skapandet? Det finns säkert en allvarlig grund till det man kan läsa i Promenader om natten. Men det är lekfullt och roligt och fantasifullt skrivet samtidigt som det finns skärpa i texten. Det är en mycket underhållande bok. Det mesta är påhitt, föreställer jag mig. Men man kan inte vara säker.

Promenader om natten av Lina Wolff, Bonniers 2024.

Marcus Aurelius var en romersk kejsare som levde mellan år 121 och 180. Han skrev självbetraktelser och de finns översatta till svenska. Den senaste är Självbetraktelser av Marcus Aurelius, Daidalos 2021. Översättning: Mikael Johansson. Jag har inte läst dem, men det måste man inte ha gjort för att få utbyte av Lina Wolffs bok. Men det skadar säkert inte vare sig mig själv eller någon annan att ta del av Marcus Aurelius tankar.

Årets andra läsprojekt

Förra året läste jag vinnare av Nordiska rådets litteraturpris så därför vill jag satsa på något helt annat i år. Mitt andra läsprojekt blir därför Asien. Det är en mycket stor och folkrik världsdel så där bör finnas hur mycket litteratur som helst. Helt överväldigande, kan man tänka. Men jag kommer att plocka några böcker från min läslista och titta på de asiatiska Nobelpristagarna och se om jag vill läsa något av dem i år. Det blir som det blir. Det är också så mycket annat jag vill läsa, hyllvärmare och nyutgivet till exempel. Men Asienprojektet bör ändå leda till att jag läser mer från den världsdelen än vad jag annars skulle ha gjort.

Böckerna som jag har valt som illustration till projektet kommer alla från min läslista, utom Det röda fältet som jag inte hade i listan men är skriven av en Nobelpristagare.

Jag nöjer mig med två större läsprojekt i år, detta och hyllvärmarprojektet, men det finns ytterligare en utmaning som jag deltar i och det är Novelltolvan 2025. Det är Ugglan och Boken som driver den. Så 2025 kommer jag att läsa noveller skrivna av kvinnor.

Kaosutmaningen deltar jag inte i, men det är en spännande utmaning. Den sköter Scylla i år.

Och sist får jag nämna författarna jag vill läsa mer av. De är för närvarande Jonas Hassen Khemiri och Marguerite Duras. De läsprojekten är rullande och när jag känner att jag vill lämna en författare som prioriterad kommer det ett inlägg här på bloggen.

Hyllvärmare 2025

Då är julen över och jag hoppas att ni har haft fina dagar. Själv har jag inte läst så mycket som annars och det beror på ett pussel. Jag har inte lagt pussel sedan jag vet inte hur länge och vi lyckades visst köpa ett som var riktigt svårt. Att hålla sig därifrån och sluta stirra på de där eländiga bitarna har inte varit lätt. Bra underhållning, men tidsödande. Nåja. En del blev läst ändå och eftersom vi har kommit in i år 2025 är det hög tid att presentera årets läsprojekt. Det första jag tar upp här är mitt hyllvärmarprojekt. Ett sådant vill jag genomföra varje år. Här är den aktuella bokhögen med tolv stycken ganska så olika böcker. En lagom blandning, tycker jag.

Västgötalagret av Stig Claesson
Lol V Steins hänförelse av Marguerite Duras
Den osynliga skriften av Arthur Koestler
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
Andningsgunga av Herta Müller
The Comfort of Strangers av Ian McEwan
En av oss sover av Josefine Klougart
Utsikt från en grästuva av Harry Martinson
Oskuldens minut av Sara Lidman
En yxa i nacken av Hans Alfredson
Tjuven och kärleken av Jean Genet
Nora Webster av Colm Toibin

Fler läsprojekt kommer i morgon.

Tisdagstrion – Kungar

Nu är juluppehållet över och det känns bra att börja skriva inlägg igen, och att Robert har kört igång tisdagstrion känns ännu bättre. Vårt första tema är kungar med anledning av att det var trettonde dag jul igår, då de tre konungarna besökte Jesusbarnet enligt Bibeln och gav honom gåvor.

Den förste av Marit Furn handlar om kulturpersonligheten Erik Gustevsson som är på nedgång och bosätter sig i en by i Dalarna. Där går han med i ortens amatörteatersällskap för att sätta upp en scenpjäs om Gustav Vasa. Och vem vill spela kungen tro? Jo Erik Gustavsson själv naturligtvis. Den förste publicerades 2023.

Badort av Tove och Hanna Folkesson. Det är midsommar 1938. Societetsflickan Ingrid kommer till Borgholm med sin familj. Där möter hon den fattiga Måna som har rest dit från sockerbruket i Mörbylånga. På Solliden bor Gustav V med vänner. De brukar komma ner till badrestaurangen i Borgholm ibland och Måna och Ingrid blir bjudna att festa på Solliden. Badort kom också 2023.

Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson belönades med Augustpriset förra året. Den handlar om John Forsman, en författare som aldrig har slagit igenom. Efter ett par böcker har han givit upp och det var länge sedan han skrev något. Plötsligt en dag får han i uppdrag att slutföra en roman av den berömde författaren Göran Frid som har drabbats av en stroke. Arbetet är strängt hemligt och John Forsman tvekar. Hur kommer det sig att de har valt just honom?

Om du vill se vilka böcker med anknytning till kungatemat som de andra bokbloggarna lyfter fram idag kan du gå till bloggen Mina skrivna ord som Robert driver.

God Jul och Gott Nytt År!

Nu kommer Julen och jag önskar er fina dagar med god läsning. Det finns så mycket att läsa, både lättare och tyngre. Alla har förstås inte samma läslust. Dessutom har inte alla lika mycket tid för läsning över helgerna. Det ska ätas och fikas och umgås om man har möjlighet. Det ska gås promenader och spelas spel och lagas mat och tittas på julfilmer. Och många människor är inte lediga över helgerna. Det kan ju faktiskt också vara så att någon helt enkelt vill ta en läspaus.

Men det här är en bokblogg och därför tänker jag helt kort berätta vad jag tänker läsa i jul. Min juldeckare i år blir Inferno i snö av Marie Bengts. Det är hennes tredje pusseldeckare med Hannah Lönn som huvudperson och den utspelas på Öland. Sedan hade jag tänkt läsa färdigt Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy, men jag har tänkt om. Den får nog fortsatt vara en bok som jag läser lite i mellan de andra böckerna. Istället tänker jag äntligen läsa Vikarien av David Norlin. Vi får väl se hur långt jag har kommit i den omfångsrika boken när helgerna är över. Många timmars läsning blir det.

Nu tar jag bloggledigt över helgerna. Vi ses igen nästa år.
God Jul och Gott nytt år till er alla!