Om uträkning av omfång 5 av Solvej Balle

Nej, Tara Selter och hennes man kunde inte leva tillsammans igen. Men romanen börjar inte med att beskriva hur hon kommer till deras hem och hur det går. Tara Selter berättar nu från en senare tidpunkt. Vi får veta vad som hände sedan, konsekvenserna av den smärtsamma upplevelsen, och att författaren har valt att lägga upp den femte romanen i serien så tycker jag är mycket bra. Nu har Tara Selter rest till de frisiska öarna och varit där länge, i ensamhet, och hon är på väg till Val Benoît, Lièges gamla nedlagda universitet. Där samlas många människor som har fastnat i den 18:e november och Tara Selter är nervös över att möta människor igen.

De är många i Val Benoît och det framgår så tydligt att de är utanför det vanliga samhället. Men som tidigare i serien blir det inga dramatiska konflikter mellan 18:e november-människorna. Om uträkning av omfång är ingen realistisk berättelse. Den är detaljrik och full av vardaglighet, men en realistisk berättelse om vad som händer människor emellan är den inte. Men det har jag skrivit om tidigare. Det är naturligtvis inte författarens avsikt. Men vad är den då? Att jag inte har förstått det bidrar till att jag vill läsa vidare och vidare. Jag vill ha ett svar på vad detta är. Kanske får jag det aldrig? Och gång efter gång hakar jag upp mig på frågor som ”Men äter de aldrig animaliska produkter? Varför skriver hon bara om grönsaker? Om de bara äter vegetabilier bör de ha uttömt traktens lager av B-12 tabletter för länge sedan. Och växthus? Inte kan man leva bara på det som odlas i växthus? De behöver ju mjöl till allt det där brödet de bakar. De behöver linser och bönor. Sådant odlas på stora fält.” Ja så där kan jag hålla på.

Men det är bra, det här. Bra skrivet och bra påhittat. Det är lättläst också, vilket inte är fel, och som läsare känner jag Taras sorg över sitt förlorade äktenskap och också hur hon åldras. Sedan har vi forskningen. Människorna i Val Benoît sätter igång med en massa forskning och de låter alla blommor blomma. Folk kan forska om precis vad de vill och mycket av denna forskning verkar egentligen inte vara forskning. Och så ska deras olika alster kategoriseras och arkiveras och det diskuteras om hur detta ska göras. Det blir en bild av vår strävan att förstå världen och universum. Handlar Om uträkning av omfång om vår fåfänga strävan att ha kontroll? Frågor, frågor. Nu väntar jag på del sex i serien.

Om uträkning av omfång 5 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2024. Översättning: Ninni Holmqvist.

Här är länkar till mina inlägg om de tidigare fyra delarna:
Om uträkning av omfång 1
Om uträkning av omfång 2
Om uträkning av omfång 3
Om uträkning av omfång 4

Hett i hyllan #281 – Domaren

Fiona Maye, överrättsdomare, erkänd för sin skicklighet att döma i ytterst svåra dilemman, kallas in för att ta beslut i ett fall där en sjuttonårig pojke av religiösa skäl vägrar att ta emot en blodtransfusion som kan rädda hans liv. Kan han med lagens hjälp tvingas till det?
(Från baksidestexten)

När man läser baksidestexten får man vidare veta att Fiona Mayes äktenskap är i gungning och att hennes dom kommer att få konsekvenser som hon inte hade förutsett. Hon måste ha ett oerhört svårt beslut att fatta och samtidigt har hon alltså personliga problem. Allt detta pekar på att den här romanen kan vara både spännande och tänkvärd. Och att den är skriven av Ian McEwan bådar gott. Han är en mycket god författare som kan skriva om mänskliga dilemman och mänskliga relationer så att det känns.

Domaren av Ian McEwan, Brombergs 2016. Översättning: Niclas Hval.
Romanen publicerades första gången 2014 (The Children Act) och första gången i svensk översättning 2015.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Sår av Oksana Vasiakina

Sår är en självbiografisk roman där Oksana Vasiakina skriver om sitt förhållande till sin mor och sorgen efter hennes bortgång. Sår är en rättvisande titel för romanen är sårig, så sårig att författaren kämpar och har svårt att berätta om hur det var. Romanen handlar också om det, svårigheten att skriva om dessa svåra minnen. Den blir faktiskt också en gestaltning av skrivvåndan. Den är fragmentarisk, innehåller dikter och först i den senare delen av boken kommer det fram hur eländig hennes uppväxt verkligen var med en alkoholiserad mor och en frånvarande far.

Oksana Vasiakina växte upp i Sibirien och en del av behållningen man får av den här boken är att läsa om hennes tid där och hennes resa dit med moderns aska för att begrava henne i staden där hon levde många år. De enorma avstånden, kylan, skogen och industristäderna som finns där – allt detta är miljöer som jag inte har läst mycket om. Men hur författaren skriver om förhållandet till modern och sorgen är den största behållningen. Sår är en drabbande bok, sorglig och hård. Men det är inte hela sanningen. Hur författaren kämpar med sitt liv, hur hon älskar sin mor och det hon gör för minnet av henne när hon reser till Sibirien med askan pekar ändå framåt. Och det finns också omhändertagande människor i berättelsen, och när författaren träffar moderns väninnor vid gravsättningen får vi en bredare bild av hennes mor. Intressant är också författarens klassresa från en miljö där man inte skulle ha en tanke på att hon skulle bli poet. Hon är avskild från sitt ursprung, som ändå är hennes rötter, och hon har fått bygga upp sig själv och en ny tillvaro i Moskva.

Sår av Oksana Vasiakina, Norstedts 2024. Översättning: Janina Orlov och Lida Starodubtseva.

Det enda som hittills har översatts till svenska av Oksana Vasiakinas verk är just Sår som är hennes debutroman. Men hon har skrivit poesi tidigare och enligt Wikipedia finns ytterligare två romaner.

Tisdagstrion – Tomtar och andra väsen i nordisk folktro

Det här temat för tisdagstrion passar bra så här strax före jul. Så många tomtar förekommer dock inte i min trio, men i julmörkret finns också andra väsen. Det är oftast i mörkret de finns, möjligen med undantag av Näcken, men honom kan man nog se i Juli i alla fall.

Det förtrollade Östergötland – Folktro och sägner då och nu publicerades av Östergötlands museum 2023. Det är en bok om folktro och sägner både från gammal tid och i lite modernare. Man kan läsa om insamlandet av folkminnen runt skiftet mellan 1800-talet och 1900-talet och senare insamlande av människors minnen. Författarna, främst Björn Horgby som är historieprofessor emeritus, har använt sig av arkiv runt om i landet, en lång lista av tryckt material samt skrifter från hembydsföreningar. En stor del av beläggen kommer från arbetarminnen som är samlade i Norrköping. Arbetarna i textilindustrin kom mycket ofta från landet och hade med sig minnen och berättelser därifrån. Boken speglar också utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle.

Aldrig näcken är Stieg Trenters (1914-1967) elfte deckare, publicerad 1953. Handlingen utspelas i Sank Annas skärgård i Östergötland och huvudperson är den unga Eva Grimm som reser dit på scooter för att tillbringa några semesterdagar hos sin väninna Doris. Men mystiska saker börjar hända och snart kommer det första mordet. Aldrig näcken är en pusseldeckare med en mycket klurig mordmetod. Allt är skrivet från Eva Grimms synvinkel och Harry Friberg, den berömde fotografen som brukar lösa mordgåtorna i Stieg Trenters böcker, kommer till trakten först i slutet av berättelsen.

John Bauers förtrollade sagovärld har jag inte läst, men bilden på omslaget har jag sett. Som barn hade jag en bok i serien Bland tomtar och troll med illustrationer av John Bauer (1882-1918) där just den här bilden fanns. Det var årgång 1957. Jag har den inte kvar, men jag älskade bilderna. Alltså fick jag ta till en bild på det här omslaget istället. Om John Bauers förtrollade sagovärld innehåller exakt samma sagor och bilder som boken jag hade som barn vet jag inte, men där bör finnas många sagor och fina bilder. John Bauers förtrollade sagovärld kom 2010.

Fler boktips om tomtar och troll och andra väsen hittar du på bokbloggen Mina skrivna ord.

Morse’s Greatest Mystery – novell av Colin Dexter

Novellresan har nu kommit till Vinterlandet och eftersom det snart är jul har jag valt en novell med jultema, Morse’s Greatest Mystery av Colin Dexter (1930-2017) ur samlingen A Very Murderous Christmas. Jag har aldrig läst någon av Colin Dexters deckare med kommissarie Morse, men jag har sett alla avsnitt av tv-serien och alla avsnitt av kommissarie Lewis och Den unge Morse som har visats i svensk tv.

Morse’s Greatest Mystery är en mycket snäll liten historia som börjar så här:

”He had nocked diffidently at Morse’s North Oxford flat. Few had been invited into those book-lined, Wagner-haunted rooms: and even he – Sergeant Lewis – had never felt himself an over-welcome guest. Even at Christmas time. Not that it sounded much like the season of goodwill as Morse waved Lewis inside and concluded his ill tempered conversation with the bank manager.

’Look! If I keep a couple of hundred in my current account, that’s my look-out. I’m not even asking for any interest on it. All I am asking is that you don’t stick these bloody bank charges on when i go – what? once, twice a year? – into the red. It’s not that I’m mean with money’ – Lewis eyebrows ascended a centimeter – ’but if you charge me again I want you to ring and tell me why.’

Morse banged down the receiver and sat silent.”

Det här verkar inte särskilt fridsamt och vänligt, men novellen är faktiskt faktiskt riktigt snäll.

Morse’s Greatest Mystery av Colin Dexter – ur samlingen A Very Murderous Christmas, profile Books 2018.

Och nu får jag tacka och önska God Jul till Ugglan & Boken som har skapat och lett oss igenom årets novellresa. Om du går dit får du tips på fler noveller att läsa i juletid.

Aldrig näcken av Stieg Trenter

Roligare än så här blev inte bilden eftersom omslaget inte längre finns till den här boken, men det var ganska roligt att läsa den igen. Jag måste ha läst den en gång i tiden för jag mindes den mycket stora fjärilen, men det var också det enda. Så mordmysteriet var ett mysterium för mig ända till slutet.

Aldrig näcken är Stieg Trenters (1914-1967) elfte deckare och i denna har han en annan ton och ett annat sätt att skriva än i andra. Kanske har jag fel. Kanske finns det fler som är skrivna på det här viset, men jag tror inte att det är så. I Aldrig Näcken är det den unga Eva Grimm som är huvudperson och Harry Friberg förekommer bara i telefonsamtal och fysiskt i slutet av berättelsen. Händelserna ses ur Eva Grimms synvinkel och det mer dansande livliga språket, ganska så fullt av metaforer är väl avsett att skildra denna unga kvinnas livslust kan jag tro. Det är ett fartfyllt sätt att skriva som har en dragning åt talspråk. Ganska roligt att ta del av.

Handlingen tilldrar sig till allra största delen i Sankt Anna skärgård i Östergötland dit Eva Grimm kommer på brittsommarsemester till sin väninna Doris och där händer det mystiska saker. Lösningen på mordmysteriet var omöjlig för mig att klura ut. Metoden i samband med mordet är milt sagt mycket ovanlig. Jag skulle tro att den aldrig hade kunnat genomföras i verkligheten, men det hör till i en deckare av det här slaget. Värt att notera är också att herrarna i berättelsen ofta behandlar och tilltalar Eva Grimm som ett barn. Hon är 23 vill jag minnas. Och så finns det en hint på slutet om en möjlig kärlekshistoria mellan den betydligt äldre och erfarnare Harry Friberg och den unga Eva Grimm. Sådant kan man bli lite trött på, men boken kom 1953 och det ligger väl i tiden. Tyvärr.

Men Aldrig näcken är en underhållande pusseldeckare som tål att läsas och titeln kommer från dikten Näcken av Erik Johan Stagnelius (1793-1823).

Aldrig näcken av Stieg Trenter, Bonniers 1953.

Hett i hyllan #280 Humpty-Dumptys fall

Humpty-Dumptys fall av P C Jersild har undertiteln Livsåskådningsbok. Jaha, vad är nu detta? tänker jag och börjar läsa på omslagets baksida.

Likt ägget Humpty-Dumpty som föll och gick i bitar har också vår en gång hela världsbild splittrats i fyra delar: naturvetenskap, humaniora, konst och religion. Detta är utgångspunkten för P C Jersild när han i denna ”livsåskådningsbok” diskuterar möjligheterna att nå kunskap om verkligheten.

I den långa essäns form sammanfattas många teman från Jersilds rika författarskap. Han tar ställning i en rad brännande frågor om bland annat genforskning, ekologi och etik. Mot mer eller mindre seriösa försök till ”holism” – till att limma ihop det krossade ägget igen – sätter han den fruktbara splittringen.

Humpy-dumptys fall ska vara lärd, lättläst, rolig, stimulerande och provocerande, enligt resten av baksidestexten, och ja, det här intresserar mig nog.

Humpty-Dumptys fall – Livsåskådningsbok av P C Jersild, Bonniers 1990.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Ur kurs av Sybille Bedford

Flavia är 17 år och bor i en hyrd villa vid kusten i Provence. Det är hennes mor som har hyrt den men hon har åkt iväg med en man så Flavia är där alldeles ensam. Det var inte meningen. Bland annat skulle en äldre manlig vän till familjen resa dit, men det har Flavia avstyrt. Hon bor där ensam och studerar för att kunna söka in till universitetet i Oxford. Tiden är början av 1930-talet.

Flavia arbetar disciplinerat med studierna. Hon har en handledare för studierna som hon har kontakt med en gång i veckan. Hon badar och hon träffar ibland en konstnärshustru och några andra som bor i villor i närheten. Det är människor som har det väl ställt och ibland tänker jag på Bonjour tristesse av Françoise Sagan, kanske bara för att flickan i den romanen också finns i en villa på den franska rivieran. Den romanen utspelas i en helt annan tid och flickan Flavia är mycket mer ambitiös och tänker mycket mer på politik och filosofi och på hur andra människor är. Hennes familj har en helt annan bakgrund. Hennes mamma är uppvuxen i Rom i en aristokratfamilj, men mammans mor kom från USA och Flavias far var britt så olika kulturer och sätt att vara speglas i romanen, och Flavia dras mycket mer till kvinnor än till män.

Ur kurs är en roman som så småningom griper tag i en. Miljön och Flavias tankar och hennes kärlekshistorier är berättade så att det blir pregnant och kroppsligt och sinnligt. Det känns riktigt, som om det kunde ha varit så. I romanen finns också ett långt avsnitt där Flavia berättar för sin kärlekspartner om sin familjs historia. Jag uppskattar både det och den långa uppläxande monologen som Flavias nya bekantskap Andrée (som är en kvinna) håller. Monologen är mycket stark. Där bränner det till ordentligt. Det finns stor komplikation i romanen och det är inte lätt för Flavia att bemästra den. Ur kurs är en intressant roman.

Ur kurs av Sybille Bedford, Norstedts 1969. Översättning: Aida Törnell.
Romanen publicerades första gången 1968 (A Compass Error) och den är fortsättning på romanen A Favourite of the Gods, (1963) som finns översatt till svenska (En gudarnas gunstling, 1964). Den handlar om Flavias mormor som är amerikansk arvtagerska och gifter sig med en romersk prins. Den har jag inte läst, men man kan mycket väl läsa Ur kurs utan att ha läst den.

Sybille Bedford (1911-2006) hade internationell bakgrund, född i Tyskland, vid fjorton års ålder bosatt i Italien med sin mor, studerade sedan i England och bodde i USA under andra världskriget på grund av att modern var judinna. Hon har skrivit en rad romaner och fackböcker sex av hennes böcker finns översatta till svenska.

Tisdagstrion – Kvinnliga Nobelpristagare

När jag funderade ut böcker till den här trion tänkte jag bara på litteraturpristagare, men nu när jag börjar skriva inlägget inser jag att rubriken också kan omfatta andra kvinnliga Nobelpristagare som har skrivit något eller som någon har skrivit om. Det blir spännande att se vilka kvinnor andra bokbloggare tar fram.

Men här är mina tre litteraturpristagare:

Olga Tokaczuk belönades med Nobelpriset i litteratur 2018. Empusion är den senaste boken jag har läst av henne.
En kväll år 1913 kommer den unge mannen Mieczyslaw Wojnicz med tåget till Görbersdorf, en sanatorieort i alperna. Han är utmattad och svag efter resan och han tar in på ett pensionat för herrar eftersom det inte finns någon plats på sjukhuset. Men han får behandling där, liksom de andra herrarna som bor på pensionatet. Vi får uppleva byn och naturen och sanatoriemiljön men på ett helt annat sätt än i Thomas Manns Bergtagen. I Empusion är naturen levande och där finns en hotfullhet som ligger under ytan.

När Doris Lessing (1919-2013) fick Nobelpriset i litteratur 2007 blev jag så glad. Jag hade läst mycket av henne och hon är en av mina favoritförfattare. Den femte sanningen läste jag för länge sedan. Det finns andra böcker av Doris Lessing som har gjort större intryck på mig, men jag skulle vilja läsa om den nu. Jag tror att den kan ge mig mer nu än den gjorde då. Boken handlar om Anna Wulf, en engelsk författare som har fem anteckningsböcker, en svart, en röd, en gul, en blå och en gyllene. I dessa skriver hon om sitt liv, sitt författarskap och om samhället och kvinnor och män ur olika vinklar. Den engelska titeln är The Golden Notebook och det är i denna den gyllene anteckningsboken som alla trådar löper samman.

Som vi vet är årets Nobelpristagare i litteratur Han Kang. Fyra av hennes böcker är nu översatta till svenska. Den senaste som jag har läst är Levande och döda, men här har jag valt att ta med Vegetarianen.
Yeong-hye är en kvinna i Sydkorea. Hon lever i ett traditionellt äktenskap och en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian. Hon har haft en hemsk dröm om blodiga djur. Hennes man reagerar negativt. Ska han nu enbart erbjudas grönsaker? Men hans fru säger att han sällan är hemma och därför sällan äter hennes lagade mat så det kan inte ha så särskilt stor betydelse för honom. Romanen handlar om makt och om kvinnans ställning och fasta förutfattade regler för hur en kvinna ska vara och vad hon ska göra. Det är en hård historia som man inte lämnar oberörd.

Det var mina tre böcker. På bokbloggen Mina skrivna ord finns fler tips.

Mina övriga läsprojekt

Mitt hyllvärmarprojekt har jag redan skrivit om, men det har inte varit mitt enda läsprojekt under året. Det andra stora läsprojektet har varit att läsa böcker som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Det har varit ett mycket givande projekt och jag har läst många intressanta nordiska böcker. Här ovan finns bilder på endast tre av böckerna. Jag har läst många fler, närmare bestämt tio romaner och nio diktsamlingar och så håller jag på med den tionde som är. I de mörka rummen, i de ljusa av Bo Carpelan.

Lästa romaner:
Om uträkning av omfång 1, 2, och 3 av Solvej Balle
Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen
Erindring om kærligheden av Kirsten Thorup
Trilogin av Jon Fosse
Hägring 38 av Kjell Westö
Skugga-Baldur av Sjón
Halvbrodern av Lars Saabye Christensen
Bang av Dorrit Willumsen
Det goda hoppet av William Heinesen
Isslottet av Tarjei Vesaas

Lästa diktsamlingar:
Sånger och formler av Katarina Frostenson
Revbensstäderna av Eva Ström
Drömbroar av Henrik Nordbrandt
Dronningeporten av Pia Tafdrup
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar av Tua Forsström
Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää
För levande och döda av Thomas Tranströmer
Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson
Diwan över fursten av Emgión av Gunnar Ekelöf

Diktsamlingarna länkar jag inte till eftersom jag inte skriver mycket om dem. Men läst har jag gjort.

Projektet Omläsning har legat i träda.

Projektet Författare som jag vill läsa mer av är rullande och avslutas inte vid årsksiftet. Jag har fortsätter med Marguerite Duras över årsskiftet. Thomas Bernhard har jag lämnat och prioriterad manlig författare är nu Jonas Hassen Khemiri.

Det var min summering av årets läsprojekt. Vilka projekt jag satsar på nästa år får ni veta då.