Anna har varit utbränd och är på väg tillbaka. Hon får jobb som lärarvikarie och när en kollega blir sjuk hoppar hon in och tar den sista träffen i en studiecirkel som kollegan leder. En av deltagarna är Thomas som har separerat från sin fru och som har två barn i förskoleåldern. Anna känner genast stor samhörighet och trygghet tillsammans med Thomas och på hennes initiativ blir de ett par.

Det här leder naturligtvis till svårigheter. Det är inte lätt att komma in som styvförälder, och när separationen är ganska ny och Anna håller på att bygga upp sitt liv igen är det ännu svårare. Författaren har stor psykologisk känsla. Relationerna känns mycket trovärdiga. Thomas med sitt undanglidande sätt och svårigheter att ta beslut och att tala klarspråk och Annas liv som mycket snart blir helt fokuserat på Thomas och barnen bådar inte gott. Det går lite väl fort och Anna kommer in som extraförälder tidigt i förhållandet. Alltför tidigt skulle jag säga. Hon vill så mycket och hon är väldigt ambitiös.

Det är mycket vardagsliv i den här romanen och det uppskattar jag. Det är detaljrikt och skrivet med känsla och, känns det som, med kärlek till det lilla livet. Samtidigt finns där dramatik och författaren bygger skickligt upp berättelsen till de dramatiska delarna. Att läsa Vikarien är att känna igen sig med ett leende eller rynkad panna och att samtidigt ha en olustig känsla av att det kommer att hända något hemskt. Romanen är mycket omfångsrik, 927 sidor, men den blir aldrig långtråkig och jag upplever inte transportsträckor eller utfyllnad. Det känns som om det som finns i boken ska finnas där.

Vikarien ger mycket att tänka på om mänskliga relationer. Om vad vi gör med våra barn, om varför vi vill ha barn, om kärleksrelationer och äktenskap. Anna och Thomas är mångfacetterade och det känns som om de finns. Men det är Anna som berättar alltihop och det får vi ha i åtanke. Jag kan tänka mig att boken kan passa bra till diskussionerna i en bokcirkel. Nackdelen är att berättelsen är så lång. Det kan vara svårt att läsa en sådan här tegelsten fast den är bra och lättläst.

Vikarien av David Norlin, Weyler 2024.

Pappaklausulen handlar om föräldrar, eller man kan också säga om en familj. Där finns två vuxna barn, en son och en dotter. Där finns en pappa och en mamma som är skilda sedan länge och där finns en invandrarbakgrund. Stor vikt läggs vid papporna. Den äldre pappan har alltid tänkt mest på sig själv och nu på äldre dar tycker han att det är äldste sonens uppgift att ta hand om honom. Sonen är pappaledig och dottern har en tonårig son som bor hos sin pappa och nu har hon blivit gravid.

Den pappaledige sonen är mitt bland blöjbyte och dagislämnande och påklädande och hanterande av en fyraårig dotter med stark vilja. Han vill så väl. Han vill att alla ska tycka att han är bra och han tänker mycket på hur han framstår för andra människor. Tidigare har han kommit överens med pappan om att han får bo på sonens kontor när han är i Sverige. Mestadels är han utomlands och han håller på med dunkla affärer. Men det var länge sedan de kom överens om det och nu tycker sonen att det får vara nog. Fadern lämnar alltid kontoret som en sophög och sonen blir hindrad i sitt frilansarbete.

Pappaklausulen är en roman om ganska allvarliga saker skriven med en glimt i ögat. Där finns många skildringar av småbarnsförälderns tillvaro som jag känner igen. Det där att på vintern tar det evigheter innan man kommer ut. När alla är påklädda är alltid någon kissnödig. Fyraåringens grandiosa tankar om sig själv – bäst i världen. Tröttheten och att ramla ihop i soffan när barnen väl sover om kvällen. Allt man måste komma ihåg att ta med sig när man ger sig iväg på en liten utflykt. Där finns svårigheter som småbarnsförälder och stor konflikt med pappan, men romanen är skriven med ganska lätt hand. Man känner igen sig och ler även om man själv inte har haft samma problem i sin familj. Möjligen halkar berättelsen iväg något för lättvilligt. Men där finns djup och den är mycket mänsklig. I berättelsen finns sorgen över en frånvarande pappa, något jag känner igen från andra böcker av Jonas Hassen Khemiri.

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2018.