Nordiska rådets litteraturpris 2024 går till Fars rygg av Niels Fredrik Dahl från Norge. Den handlar om en son som försöker förstå sin far genom efterlämnade brev, teckningar och bilder. Juryn har en lång motivering till valet. Jag länkar till den här. Fars rygg verkar vara en intressant och gedigen roman som jag gärna vill läsa. Den finns att tillgå på norska, men jag föredrar att vänta på den svenska översättningen som kommer redan 10 januari nästa år. Det svenska förlaget är Natur & Kultur och det Norska är Förlaget Oktober.
Niels Fredrik Dahl är som sagt en norsk författare och han har skrivit lyrik, romaner, teaterpjäser och en novellsamling, enligt Wikipedia. Fyra av hans romaner är översatta till svenska och snart kommer den femte. Så det finns goda möjligheter att läsa hans verk. Om du är bekväm med att läsa norska har du ännu mer att välja på.
A sunken U-boat has lain undisturbed on the Atlantic ocean floor scince the Second World War – until now. Inside its rustning hull, among the corpses of top-rank Nazis, lie secrets people will kill to obtain.
Det kan man läsa på baksidan av den här boken som jag hittade här hemma. Jag har aldrig läst något av Len Deighton. Jag tror att de enda spionböckerna jag har läst är John le Carrés böcker med George Smiley. Men det finns ju fler författare av spionromaner, och Len Deighton är en av dem. Han är en brittisk författare som har skrivit en lång rad romaner och en del av dem har filmatiserats. Hans första roman var The Ipcress File som blev en succé. Horse Under Water är hans andra.
Horse Under Water av Len Deighton, Penguin Classics 2021. Romanen publicerades första gången 1963 och finns översatt till svenska med titeln Sjöhästen (1964). Också The Ipcress File är översatt (Fallet Ipcress 1962).
Jaget i Fleur Jaeggys roman berättar om när hon var fjorton år och elev på en internatskola i Appenzell i Schweiz. Vi förstår att det kostar en del att gå på den där skolan. Många elever kommer till och lämnar skolan med privatchaufför. Det är en hård, skoningslös värld, så som berättaren ser den. Inte så att de doppar moboffers huvuden i toalettstolen, men de fryser ut och skaffar sig favoriter.
Nu kan man kanske tänka sig att tillståndet på skolan inte är fullt så hemskt som huvudpersonen uppfattar det. Hon verkar inte kunna förmå att känna medkänsla och vänskap. Allt är ett spel där man flyttar brickor mer eller mindre begåvat. Men hon har nog inte fått så mycket av varma känslor från sina föräldrar. Hennes mor bor i Brasilien och henne verkar hon aldrig träffa. Däremot har modern mycket bestämda åsikter om flickans uppfostran. Sin far träffar hon på hotell under lov. Inget hem alltså. Och hon har gått på internatskola sedan hon var åtta år gammal.
Tuktans ljuva år är en hård, dyster berättelse skriven med ett stramt språk. Den ger en mycket att tänka på.
Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy, Nilsson 2019. Översättning: Viveca Melander.
Orange är en höstfärg och det är färgen på omslaget till Räv och jag – en ovanlig vänskap av Catherine Raven. Hon har doktorerat i biologi och har tidigare varit park ranger i Yellowstones nationalpark. Hon kan alltså mycket om natur och växter och djur, och en företeelse som hon anser att hon inte kan bejaka som vetenskapligt skolad biolog är vänskap mellan ett vilt djur och en människa. Ändå får hon ett sådant förhållande till en räv.
Sen for jag hem av Karin Smirnoff har en fin höstbild på omslaget. Det är den tredje boken i trilogin om Jana Kippu. Närhet och brist på den, omtanke och hämnd, allt detta finns i den här romanen som är nästan lika spännande som tvåan men den har en lite långsammare utveckling och handlar mer om konstnärskap. Sen for jag hem är rolig, upprörande och egensinnig precis som de två första romanerna i trilogin.
Björkar med guldgula löv på hösten är så vackert. De ser ut som guldpengar, och färgen på omslaget till Samlade verk av Lydia Sandgren påminner mig om det. Romanen handlar om Martin, Cecilia och Gustav som är vänner sedan ungdomen. Martin är bokförläggare med författardrömmar, Gustav är bildkonstnär och Cecilia studerar dubbelt, både tyska och idéhistoria. Det är mycket Göteborg i den här romanen och mycket universitet, kulturvärld och samtal om filosofi, litteratur och konst. När hon är drygt trettio år försvinner Cecilia och det får stora konsekvenser.
Om du vill få mer höstinspiration kan du gå till bloggen Mina skrivna ord.
Nu börjar det bli dags att lämna Drömbroar av Henrik Nordbrandt och istället läsa Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson (1906-1986). För den fick han Nordiska Rådets litteraturpris 1981. Snorri Hjartarson var en Isländsk författare. Han studerade på konstakademien i Oslo och bodde sedan i Norge till 1936. Han debuterade med en norskspråkig roman 1934, Højt flyter ravnen, men han är mest känd för sina isländska dikter. Senare arbetade han som bibliotekarie i Reykjavik.
Höstmörkret över mig av Snorri Hjartarson, Walter Ekstrand bokförlag 1980. Tolkning: Inge Knutsson. Den isländska titeln är Hauströkkrið yfir mér och den kom 1979.
Det finns ytterligare en diktsamling av Snorri Hjartarson tolkad till svenska, Löv och stjärnor (1984).
Under Snorri Hjartarsons diktsamling ligger Drömbroar av Henrik Nordbrandt, Ellerströms 2000. Översättning: Jonas Ellerström.
Efter att ha läst Den första boken av Karolina Ramqvist ville jag läsa också More fire, som faktiskt är hennes debutroman, alltså hennes första bok. I More fire är en ung kvinna i Jamaica liksom i hennes senaste roman, fast där ser hon tillbaka på sin ungdom. Hon har tydligen ett förhållande med en jamaicansk man också i More fire, men här har de grälat i början av berättelsen och just det kärleksförhållandet tar inte stor plats i romanen.
De båda romanerna är ganska olika, vilket inte är underligt. Karolina Ramqvist är mycket äldre nu och har många romaner bakom sig. Hon är en mycket bättre författare nu. Hennes senaste roman är suveränt bra. I More fire arbetade hon mer fragmentariskt och rannsakade inte sig själv på samma sätt. Men den har en del händelser gemensamt med den senaste romanen. I More fire använder hon greppet att hon ska dokumentärfilma människor och intervjua dem och det framstår inte som riktigt naturligt, utan just som ett grepp. Problemen med turismen, med arbetslöshet, med män som överger kvinnor och droger och våld och kriminalitet finns i båda romanerna, men behandlade på olika sätt.
More fire kan absolut läsas med behållning, men efter att ha läst flera nyare romaner av författaren ser man dess brister. Men det är ändå en intressant debut och särskilt intressant är More fire när man har läst Den första boken.
Då var det återigen dags för en av våra många böcker av Georges Simenon (1903-1989) att uppmärksammas i Hett i hyllan.
På omslagets baksida läser jag: Antoine och Julie är en bitterljuv äktenskapsskildring som i sina mest förtätade ögonblick har något av strindbergsk furia. Man fascineras ohjälpligt av Simenons som alltid hänsynslösa och avslöjande människokunskap och av hans virtuosa skildring av miljön, denna gång ett kulet Paris om vintern i dimma och snö.
Jag får också veta att Antoine är professionell illusionist och gift med Julie sedan många år. De har inga barn, inga syskon, inga vänner. De älskar varandra men efter tio års äktenskap har de börjat gå varandra på nerverna. Och Antoine börjar supa.
Ja, den här romanen är kanske bra och läsvärd och kanske läser jag den en dag. Vi får väl se.
Antoine och Julie av Georges Simenon, Bonniers 1978. Översättning: Kerstin Hallén. Romanen publicerades första gången 1953 (Antoine et Julie).
I den här romanen berättar en kvinna om sin familj i flera generationer. Hon skriver faktiskt, framkommer det så småningom. Ska det bli den här boken? Kvinnan berättar fragmentariskt med hopp i tiden och bilderna och scenerna som hon frammanar äger rum vid olika tider huller om buller. Det medförde att jag hade lite svårt att greppa alltihop när jag läste. Vem var det här nu egentligen? Frågade jag mig då och då. Vilken generation är vi i nu? Det hände under läsningen att jag önskade att det fanns ett släktträd i boken. Samtidigt skulle ju det inte fungera till det här luftiga, fragmentariska berättandet. Det ordningsamma släktträdet skulle skära sig allt för mycket mot romanens stil. Så jag beslutade mig för att ta det som det var och glädja mig åt upplevelsen som jag fick av läsningen.
Farväl till Panic Beach är full av mörker och ljus på samma gång. Den handlar om en familj som i flera generationer inte har givit barnen den trygghet och uppmärksamhet som de behöver. Mest handlar romanen om berättarens förhållande till sin pappa och om förlusten av en syster. Det är mycket mörker och vinter i berättelsen, men också sommar och starkt ljus, men då kanske samtidigt lite disigt på Panic Beach. Jag uppfattar det som att berättaren, Nina heter hon förresten, måste skriva sin historia på detta viset. Det luftiga, fragmentariska berättandet gestaltar också hennes osäkerhet som barn till en alkoholiserad men charmig far som inte gick att lita på, som inte hade en tanke på att barnet behövde mat. Och en mor som naturligtvis i längden inte orkade leva med den här mannen, men som lämnade dottern i hans obefintliga vård veckor i streck.
I berättelsen finns stark sorg över och stark kärlek till fadern och samtidigt något avvaktande, en vana att ta hand om sig själv. Där finns en stark dragning till teatern. Berättaren sitter ofta utanför Dramaten och skådespelaren Helena, som hon känner, har till och med givit Nina en nyckel. Visst är väl Helena en släkting? Men hur? Kanske borde jag inte skriva om den här boken när mina begrepp är så vaga? Men ändå. Som läsare är jag nog inte den enda som känner sig lite virrig. Teater eller människor som beter sig som om de spelade någon och som är svåra att lära känna på djupet finns också i Ninas släkt.
Romanen blir drömlik och stundvis är den mycket vacker. Den stannar kvar inom mig, mycket som en känsla.
Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, Bonniers 2024.
När temat är Frukt och bär måste Jävla Karlar av Andrev Walden vara självklar med ansiktet med päronnäsa och äppelkinder på omslaget. Jävla karlar är en barndomsskildring på självbiografisk grund. Under sju år har pojken Andrev sju olika pappor. En del av dem är pappor inom citationstecken, men ett par av dem fungerar mer som riktiga pappor, fast inte alltid som bra pappor. Det blir delvis kaotiskt, barnen och mamman får anpassa sig till olika män och deras beteende och förhållningssätt. En del män är våldsamma och/eller oerhört kontrollerande. En bra tragikomisk roman som vann Augustpriset förra året.
Vredens druvor av John Steinbeck (1902-1968) läste jag när jag växte upp och blev djupt gripen. Tiderna är svåra och familjen Joad har vräkts från sin gård. De ger sig iväg till Kalifornien för att arbeta som fruktplockare. Men där vimlar av arbetslösa och arbetsgivarna utnyttjar dem hänsynslöst. Handlingen är förlagd till 1930-talet då det var depression och stor arbetslöshet och fattigdom. Vredens druvor publicerades första gången 1939 (Grapes of Wrath) och kom i svensk översättning 1940. John Steinbeck belönades med Nobelpriset i litteratur 1962.
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer handlar om Minna som är lärare och har två barn och är gift med Niklas. Att vara lärare kräver stor kraft, och att samtidigt ha två ganska små barn gör det naturligtvis svårt att få ihop livspusslet. Men för Minna är det ännu värre. Hon ska klara allt. Hon ska träna, vara en fantastisk mamma och hustru och lärare, tänka på miljön och vad hon och familjen äter, klara allt och ha ett perfekt liv. Dessutom kan hon inte säga nej. Jag är nästan säker på att hon har bakat jordgubbstårtan från grunden fast hon varken hade tid och ork till det. Mamma är bara lite trött kom 2016.
Om du går till bloggen Mina skrivna ord får du fler tips på böcker med anknytning till dagens tema..
Halim bodde med sin mor och far och bror i Skärholmen, men hans familj har flyttat till Söder efter mammans bortgång eftersom fadern ville starta på nytt. Men Halim trivs inte i skolan och förlusten av modern har tagit honom hårt. Han är mobbad som invandrare, fast han är född i Sverige. Han är en som inte passar in på det nya stället. I Skärholmen känner han en gammal kvinna som är dogmatiskt för Kampen och som berättar för honom om den blomstrande arabiska kulturen som fanns en gång när arabiska vetenskapsmän visste mer om världen och universum än de västerländska. Av henne får han en dagbok och det är hans skriverier i den som vi får läsa i Ett öga rött.
Halim skriver på Rinkebysvenska och det gör han som protest. Han skriver om Kampen och vill vara Sveriges mäktigaste revolutionsblatte och han filosoferar över olika företeelser i samhället och privatlivet. För hans pappa är kampen inte lika viktig längre. Han vill att sonen ska lära sig riktig svenska och lyckas i livet. Men pappan har det inte lätt. Livet är tungt utan modern.
Samtidigt som Ett öga rött handlar om allvarliga problem är den mycket rolig att läsa. Texten är ofta dråplig och full av drastiska händelser. Man både skrattar åt och känner med den unge huvudpersonen och hans försök att hävda sig. Författaren har tagit ett effektivt grepp om berättelsen som därför slinker ner mycket lättare än om romanen vore skriven mer genomgående på allvar. Som läsare känner man ändå tyngden hos problemen. Författaren skojar både om familjens arabiska sätt att vara och om svenska företeelser, och han ser på sin stundvis mycket kloke och stundvis förvirrade huvudperson med stor humor. Det finns mycket värme och människokärlek i berättelsen. Att författaren med en blinkning blandar in sig själv mot slutet av berättelsen är jag lite tveksam till, men kanske finns han med i texten som en förebild, en bild av vad Halim skulle kunna bli. Kanske är han rent av vad Halim så småningom blev? I övrigt tycker jag att detta är en mycket bra debutroman.
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, Norstedts 2003.
Mösstanten 