Ursäkta bokens skevhet. Det beror på att så många har läst den, och efter att jag också har gjort det förstår jag varför det är kö för att få hem den från biblioteket vintern 2024 fast den publicerades 2018. Boken innehåller tre bra noveller och den sista är så stark att jag var alldeles tagen efter att ha läst den. Novellerna handlar om människor som av olika orsaker har svårt att klara sin tillvaro, men som försöker så gott de kan. Det är en ensam mamma som har svårt att få ekonomin att gå ihop, en ung pappa som just kommit ut från fängelset och en tonårsflicka som gör allt vad hon kan för att ta hand om sina småsyskon.
Det här låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller, men det är så bra skrivet. Novellerna är vardagliga, fast det är inga vanliga vardagar. Där finns stora svårigheter, men där finns också värme. De känns så äkta och de är enkelt och genialt skrivna. De är både lättlästa och lätta att ta till sig, fastän tunga. Ingvild H. Rishøi har på något sätt förmågan att sätta fingret på den springande punkten och skriva med just de rätta orden och hålla en ton som gör att vi kan ta till oss berättelsen. Den här lilla novellsamlingen rekommenderar jag varmt.
Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2018. Översättning: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg.
Som vi vet belönades Camilo José Cela ( 1916-2002) med Nobelpriset i litteratur 1989. Han var en spansk författare och hans roman Pascual Duartes familj som kom på spanska 1942 förbjöds då i Spanien under några år. Romanen handlar om Pascual Duarte som år 1937 sitter i fängelse i väntan på sin avrättning. Där skriver han ner berättelsen om sitt liv.
Från baksidestexten: Det är som om hans liv har varit förbannat av ödet från hans första dag. Från sin fattiga barndom i den lilla spanska avkroken har han bara minnen av våld och olyckor. Allt han senare i livet företog sig slog fel, det han älskade mest, sina barn, tog döden som små. Hatet tog överhanden och drev honom till mord.
Det verkar vara en förskräcklig historia, inget man bör läsa om man inte själv är i god balans, föreställer jag mig. Men jag vill läsa den. Någon gång. Hittills har jag inte läst Cela och jag vill gärna läsa något av varje Nobelpristagare i litteratur.
Pascual Duartes familj av Camilo José Cela, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.
Den här boken innehåller brev och anteckningar av Alva, Gunnar och Jan Myrdal från 1945 till 1962. Den innehåller också en lång inledning av Bosse Lindquist, förord av Kaj Fölster och efterord av Janken Myrdal. Breven i boken fanns hos Alva Myrdal som sedan lämnade dem till Kaj Fölster som lämnade dem till Janken Myrdal. Jan Myrdal ville ha breven men hans släktingar behöll dem hos sig.
Jan Myrdal var mer eller mindre en idol för mig i min ungdom. Jag läste hans Rapport från kinesisk by och trodde på det han skrivit. Så var det i Kina trodde jag. Även det han skrev om Kambodja trodde jag på. Jag var inte ensam om min tro. Vi var många i vänstern som trodde att det var så det förhöll sig och som höll Jan Myrdals verk högt. Han hade ett stort inflytande och han var också en författare som skrev bra. Alva och Gunnar Myrdals stora betydelse behöver jag kanske inte orda så mycket om, men orsaken till att jag ville läsa den här boken beror främst på Jan Myrdal och, jag får erkänna, lite gamtendenser , det är kittlande att ta del av en sårig och besvärlig familjehistoria.
För mig har familjen Myrdal bidragit till några häftiga omkastningar. Den första var när Jan Myrdals böcker om hans barndom kom på 1980-talet. Jag hade inte kunnat drömma om att Alva och Gunnar Myrdal var så dåliga föräldrar som de framställdes som i sonens böcker. Efter Jan Myrdals barndomsböcker har hans systrar fört fram en helt annan bild av sin mor. Ja, tänkte jag, det är märkligt hur olika syskon kan uppleva och minnas sin barndom. Men efter att ha läst de här breven – ja, de leder nästan till en ny omkastning. Även om jag är medveten om att familjesituationer är komplicerade och jag numera inte ser världen i svart och vitt måste jag säga att Jan Myrdal inte framstår i god dager, varken vad gäller hans personliga relationer eller hans oförvitlighet som författare. Han övergav sin son Janken och hans mor och betalade inget underhåll under många år. Han hjälptes ekonomiskt av sina föräldrar under många år, långt fram till 1960-talet. De köpte ett hus i Mariefred där Jan Myrdal och Gun Kessle skulle kunna bo och arbeta när de kom hem från Kina och det var ingen ände på vilka krav Jan Myrdal hade. Föräldrarna skulle ordna det och det och det och huset var nog inte tillräckligt stort. Han uttrycker också en otäck hämndlystnad mot människor som har refuserat eller kritiserat hans verk. Hans politiska syn framstår som mycket hård och odemokratisk. Dessutom var inte Rapport från kinesisk by en sanningsenlig rapport. Inte nog med att Jan Myrdal och Gun Kessle bara var i byn ett par veckor, de kunde inte kinesiska och han spelade inte in intervjuerna, han var alltså hänvisad till det som den av regimen utsedda tolken sa. Men inte nog med det. Han fabulerade också för att göra texten mer dramatisk och slående.
Jag har naturligtvis ingen aning om hur många brev som kan ha funnits och vad dessa i så fall kan ha innehållit. Men faktum är att breven i den här boken finns och det man kan läsa i dem har Jan Myrdal och hans föräldrar verkligen skrivit.
Förordet, efterordet och inledningen ger ytterligare perspektiv på det som har hänt. Det finns mycket att fundera över när man läser den här boken. Vi får också veta mer om Alva och Gunnar Myrdal som naturligtvis inte var några änglar till föräldrar. Nej långt därifrån. Sådana finns ju inte.
De hemliga breven – den politiska familjen och vardagens samtal, Bonniers 2023, Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning: Bosse Lindquist. Förord: Kaj Fölster. Efterord: Janken Myrdal.
Nordamerika Alias Grace av Margaret Atwood har jag haft på bloggen tidigare, men det är en bra bok som är värd att lyftas fram fler gånger. År 1843 mördades en välbärgad herre och hans hushållerska I Richmond Hill i Ontario, Kanada. I huset arbetade också Grace Marks som piga och Thomas Kinnear som stalldräng. De dömdes för mordet. Kinnnear hängdes och Grace Marks blev internerad i fängelse. Hon var mycket ung när mordet skedde, knappt sexton år gammal. Alias Grace kom 1996.
Asien Vinter i Sokcho av Elisa Shua Dusapin. Sokcho är en liten stad vid kusten i norra Sydkorea. Där bor en ung kvinna som är receptionist på ett pensionat. Det är vinter och lågsäsong och inte många gäster. Det är kallt både utomhus och inne. Så kommer en fransman och tar in på pensionatet. Kvinnan dras till honom och hans teckningar. Han tecknar serier där handlingen är förlagd till olika länder. Hon har studerat franska och är en av de få som kan prata med honom. Vinter i Sokcho är en lågmäld finstämd roman. Den kom på svenska 2023 och 2016 på franska som är originalspråket (Hiver a Sokcho).
Afrika Paradiset av Abdulrazak Gurnah handlar om pojken Yusuf som lämnas över till sin farbror Aziz som bor vid kusten i Östafrika. Farbrodern är en respekterad och förmögen köpman. Men ganska snart förstår Yusuf att köpmannen inte alls är hans farbror. Yusuf har lämnats som pant till köpmanen därför att hans far har skulder som han inte kan betala. Yusuf får arbeta i köpmannens butik och så småningom, när han har blivit äldre, får han följa med på en av farbroderns expeditioner inåt landet, ett farligt och kostsamt företag som kan ge stor vinst, men riskerna är betydande. Paradiset kom 1994 på originalspråket (Paradise) och 2012 i svensk översättning. Abdulrazak Gurnah belönades med Nobelpriset i litteratur 2021.
Tidigare tänkte jag inte läsa den här diktsamlingen av Tua Forsström eftersom dikterna skulle vara inspirerade av regissören Andrej Tarkovskij. Jag hade aldrig sett någon av hans filmer så jag befarade att mycket skulle gå förbi mig när jag läste dikterna. Men när jag hade bestämt att jag skulle ha Nordiska rådets litteraturpris som ett av mina läsprojekt i år tänkte jag att varför inte? Tua Forsströms diktsamling Efter att ha tillbringat en natt bland hästar blev ju belönad med Nordiska rådets litteraturpris 1998. Sedan visade det sig att min man hade två filmer av Tarkovskij i sina gömmor, Solaris från 1972 och Andrei Rublev (svensk titel Den yttersta domen) från 1966.
Alltså började jag läsa Efter att ha tillbringat en natt bland hästar och det ångrar jag inte. Efter den väljer jag en annan diktsamling från Nordiska rådets litteraturpris. Faktum är att jag nog kommer att läsa diktsamlingar som har belönats med det priset hela detta år.
Efter att ha tillbringat en natt bland hästar av Tua Forsström, Bonniers 1997.
Under denna diktsamling ligger Crow – From the Life and the Songs of the Crow av Ted Hughes, Harper & Row 1971 och Kråka, Coeckelbergs 1975. Svensk tolkning av Eva Bruno. Förord Artur Lundkvist.
I bokens inledning riktar sig Lena Andersson direkt till läsaren. Hon skriver att Studie i mänskligt beteende inte är någon roman eller novellsamling. Texterna är skrivna med fallstudien i åtanke, men de är fiktiva. Titeln är ju också Studie i mänskligt beteende och här har vi alltså en författare som står långt utanför eller ovanför personerna hon skriver om. Hon har ett budskap. Det är vissa beteenden som belyses här. Om det är de mest förekommande beteendena vet jag inte, men helt klart förekommer de. Texterna handlar om ett ganska stort antal kvinnor. Om män skulle bete sig likadant vet jag inte heller. Antagligen inte. Vilket absolut inte behöver betyda att de är bättre.
Ett tema som jag hittar i den här boken är människors svårighet att acceptera att någon är annorlunda, men ändå till största delen väja för att tala direkt till den personen. Att gadda ihop sig i grupp. Ett annat tema är människor som är så egocentriska, och kanske tomma i sig själva, så att de kan såra någon annan djupt men inte ha den minsta aning om att de gör det utan istället känner sig förorättade när föremålet för deras klarspråk blir argt. Ett fjärde är maktfullkomliga människor där rektorn Amanda Fridh är ett otäckt exempel. Ett femte är idéer om vad som är rätt och riktigt, planer för hur till exempel skolväsendet bör arbeta som inte är konkreta och förankrade i verkligheten och som argumenteras om genom att prata snömos, det som man på engelska kallar word salad. I flera fall finns flera av de här temana kombinerade.
Lena Andersson är vass och rolig. Studie i mänskligt beteende är en satirisk bok. Man behöver inte hålla med författaren. Man kan ha stort utbyte av de här texterna ändå. Det gäller bara att man inte är så pass snömosig och samtidigt tvärsäker på hur det är och vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt att olika åsikter finns och stöts och blöts och lyssnas på.
Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Polaris 2023.
Den här boken handlar om skrivkonstens historia under 6 000 år – från kilskrift och hieroglyfer till dagens kulpennor och konstnärlig kalligrafi.
Författaren är Donald Jackson, en brittisk kalligraf, och i bokens inledning skriver han:
Det var de verktyg och material skrivarna använde som gav bokstäverna deras form. Varje steg i skriftformernas långa utveckling hänger samman med de begränsningar och möjligheter som den tillgängliga materielen dikterade. Genom att lära oss något om materielens fysiska egenskaper – om papyrusarket och rörpenseln, lertavlan, stenhuggarens mejsel, gåspennan – kan vi spåra varje steg i historien och återuppleva de skeenden som vållade förändringarna. (Sid 10)
En rikt illustrerad bok som jag inte har läst. Varför då? kan man undra. Jag är ju intresserad.
Skrivkonstens historia av Donald Jackson, Ordfront 1981. Översättning: Paul Frisch.
Bokens originaltitel är The story of writing och den publicerades också 1981.
Underrubriken till Doktor Mabuses nya testamente är En detektivroman från seklets slut, och seklet är 1900-talet. Boken publicerades 1982 och handlingen utspelas 1988. Det är alltså en roman skriven i början av 1980-talet som handlar om tänkta händelser i slutet av samma decennium. Det blir lite konstigt att läsa den omkring årsskiftet 2023/2024. Många verkliga personer är nämnda i boken, kända personer, många socialdemokratiska politiker. Olof Palme finns med fast vi vet att han mördades 1986.
Doktor Mabuses nya testamente är en satirisk kriminalroman. Visst finns där en mordgåta och visst är boken satirisk. Men den kanske höll bättre 1982. En läsare som är så gammal som jag känner till alla, eller åtminstone de flesta av de verkliga personerna som nämns, men för en yngre läsare måste berättelsen vara mer intetsägande än vad den är för mig. Författarna visar fram en satirisk bild av Sverige där korruption råder och där de styrande gör sitt bästa för att strypa demokratin, helst utan att människor ska förstå att det är det som sker. Detta är intressant och kan vara illavarslande roligt, men de två välrenommerade och gedigna författarna gestaltar inte detta vidare bra. De är alldeles för angelägna om att tala om för läsaren hur samhället har blivit i långa textsjok. Dessa partier hade passat bättre i förkortat skick i någon satirisk krönika i någon tidning.
Jag hade väntat mig mer av dessa två författare, i synnerhet av P O Enquist som har skrivit böcker som Ett annat liv, Nedstörtad ängel och Livläkarens besök. Som deckare håller berättelsen inte och inte heller som roman, enligt min åsikt. Det är sant att ibland under läsningen glimtar det till och man märker att texten är skriven av författare som kan skriva, men helheten håller inte. Ändå ångrar jag inte att jag har läst boken som en av årets hyllvärmare. Den är ett tidsdokument. Man märker hur åren har gått. Bland annat skulle nog kvinnor fått en mer framträdande roll om boken vore skriven idag.
Doktor Mabuses nya testamente – en detektivroman från seklets slut av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist, Norstedts 1982.
I slutet av boken finns en litteraturlista där de flesta är verkliga verk, men några är påhittade.
Vålnadernas historia av Magnus Västerbro. Han tror inte på vålnader och andar men han har länge varit fascinerad av berättelser om det övernaturliga. I den här boken, Vålnadernas historia – Spöken skeptiker och drömmen om den odödliga själen, har han samlat sina erfarenheter av forskning inom området. Han har inte forskat själv utan han skriver om vad andra har kommit fram till. Boken kom 2019.
En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka publicerades första gången 2005 och kom i svensk översättning 2006. Systrarna Vera och Nadesja har vuxit upp i Storbritannien men deras föräldrar kommer från Ukraina. Två år efter att deras mamma har dött träffar deras pappa en ung ukrainska som han vill gifta sig med. Han är över åttio år och hon är lite över trettio. Systrarna ser henne som en lycksökerska som försöker utnyttja deras pappa. Men han är förälskad och en envis man som inte alltid är snäll mot sina döttrar. Det visar sig att döttrarna har rätt i sina farhågor. Allt blir bara värre och värre.
Historien av Elsa Morante har jag inte läst, men eftersom så många rekommenderar den hoppas jag att det inte dröjer alltför länge innan det blir av. Romanen omfattar tiden från 1941 till 1947. Rom invaderas av tyskarna och faller 1943, är en ockuperad stad som befrias av partisanerna efter 1945. Huvudperson är den fattiga änkan och småskollärarinnan Ida Ramundo, som är halvjudinna men döljer sitt judiska påbrå så väl att hennes tonårige son Nino går med i ungfascisterna. (Citat från förlagets text om boken.) Historien publicerades första gången 1974 och kom i svensk översättning 1979.
Om du vill ha fler tips på böcker enligt dagens tema kan du gå till Ugglan & Boken.
I år deltar jag i läsutmaningen Novellresan som finns hos Ugglan & Boken. Hon lägger upp ett tema för varje månad och några förslag på noveller att läsa. Denna månad är temat Paris på 1920-talet. Ernest Hemingway (1899-1961) var ju en av författarna som bodde där en tid och hans novell Cat in the Rain är en av de föreslagna, så varför inte göra det enkelt för mig själv och läsa den novellen, den finns ju i den här boken med Hemingways samlade noveller som står i bokhyllan.
Cat in the Rain alltså. Så här börjar den: ”Si, si signora, brutto tempo. It’s very bad weather.” He stood behind his desk in the far end of the dim room. The wife liked him. She liked the deadly serious way he received any complaints. She liked his dignity. She liked the way he wanted to serve her. She liked the way he felt about being a hotel-keeper. She liked his old, heavy face and big hands.
Vi kommer alltså rakt in i en situation när vi börjar läsa den här novellen. Som vi förstår är hustrun i ett hotell i Italien och när man läser novellen förstår man också varför hon tycker om mannen bakom disken. Han tar henne på allvar, men det gör inte hennes man som ligger och läser en bok uppe i hotellrummet. Den unga kvinnan har sett en katt ute i regnet, och hon vill ha katten. Hon vill ha ett annat liv, inte bo på hotell. Men hennes man ignorerar henne och ingen tror på att en katt kan vara ute en dag när det regnar så häftigt.
Novellen är skickligt skriven, den är kort men säger mycket.
Cat in the Rain, novell av Ernest Hemingway ur samlingsboken The Complete Short Stories of Ernest Hemingway, Scribner 2003.
Cat in the Rain publicerades första gången 1925 i samlingen In Our Time.
Mösstanten 