Systrarna av Jonas Hassen Khemiri

I Systrarna skriver Jonas Hassen Khemiri om sig själv i förhållande till tre systrar som han lärde känna ganska kort och ytligt när han var barn. Snart förstår man att hans pappa har någon slags anknytning till systrarnas mamma. De tre systrarna bor med sin mamma som är borta mycket och jobbar och de får ofta klara sig själva. De är starkt utmejslade personligheter och väldigt olika. Så vitt jag begriper är den här romanen delvis autofiktiv. Det verkar finnas en hel del från författarens eget liv i den. Om systrarna verkligen har funnits vet jag inte, men i romanen får vi alltså följa två familjer, författarens och systrarnas, under ganska många år och där kommer verkliga händelser in som till exempel Jas-kraschen 1993.

Både systrarna och Jonas Hassen Khemiri har ett tunisiskt arv och det gör att inte bara det att leva i en familj, att förstå varandra eller inte, att leva en mer eller mindre farlig barndom ute bland andra barn och att utvecklas till en vuxen människa med alla de svårigheter och glädjeämnen och komplikationer som det kan innebära finns i den här romanen. Både systrarna och författaren utsätts för rasism. De är i mångt och mycket udda barn som sticker ut.

Ibland under läsningen känns det nästan som att alltihop är lite väl konstruerat och att texten flyter på nästan alltför lätt. Jag kan också tycka att den innehåller lite väl många långa uppräkningar. Men det är en bra roman. Mycket bra. Den är allvarlig och känslosam, underhållande och även lite rolig. Där finns många drastiska händelser och personerna i berättelsen framstår som riktiga människor. Partierna från Tunisien har stor närvaro och det författaren skriver om sin egen barndom känns äkta. Och många av de känslor som finns i romanen kan jag känna igen fast min barndom var så annorlunda. Systrarna handlar om många svåra företeelser, men romanen har ändå en slags lätthet och mitt i denna lätthet har den stor tyngd.

Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Bonniers 2023.

Hett i hyllan #237 – Lol V. Steins hänförelse

Den här romanen av Marguerite Duras (1914-1996) köpte jag en gång när det var rea på nätbokhandeln. Den har en lite konstig titel. Lol V. Stein, vilket underligt namn, vem heter så? Tydligen gör bokens huvudperson det och 1964 när romanen ursprungligen publicerades fanns förstås ingen som tänkte på laughing out loud när de såg Lol. Emellertid har boken blivit stående på bokvagnen som så många andra böcker och nu får den vara med i Hett i hyllan.

På bokens baksida läser jag:
En främmande kvinna kommer in på en bal i T. Beach. Lol V. Stein ser sin fästman förändras – det sker på ett ögonblick – och ett oåterkalleligt drama utspelas.
Från första stund avskärmar sig Lol V. Stein från sin smärta. Under många år, även efter att hon gift sig och skaffat barn, lever hon som en tillvarons passiva åskådare. Tills hon en dag börjar planera ett möte.

Marguerite Duras är en av de två författarna som jag intresserar mig lite extra för i år så kanske blir boken läst nu. Men man kan inte vara säker. Har den hamnat på bokvagnen kan den bli kvar där längre än så.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras, Modernista 2018. Översättning och förord: Katarina Frostenson.

Romanens franska titel är Le ravissement de Lol V. Stein.

Stacken av Annika Norlin

Emelie har jobbat stenhårt och och levt i en tillvaro där hon ville göra allt. Nu har hon gått in i väggen och så småningom åker hon iväg norrut, långt upp i inlandet till sin farmors trakter. Hon tänker att tystnaden och naturen kanske kan läka hennes kropp och själ. Hon bor i tält uppe på en höjd. En dag ser hon en grupp människor vid sjön nedanför. Det är en omaka samling och de har hamnat där tillsammans på grund av olika slumpvisa skäl. De beter sig lite egendomligt och Emelie blir intresserad av dem.

I romanen får vi lära känna människorna i gruppen, mer än Emelie. Hon har rollen som åskådare, hon är kanske läsarens representant i berättelsen, hon som kommer från den yttre världen, från staden, från arbetslivet, och som är van vid caféer och restauranger och att få betalt för sitt arbete. Medlemmarna i gruppen kommer naturligtvis också utifrån – utom tonåringen Låke som är född där. Men de har levt i sin grupp i många år och med tiden har de blivit mer och mer självförsörjande.

Annika Norlins roman Stacken innehåller mycket. Det viktigaste temat är det moderna samhället kontra naturen. Många frågor om hur vi bör leva och hur vi ska hindra förstörelsen av vår miljö kommer upp i mitt huvud under läsningen. Ett annat tema i romanen är isolerade grupper och dynamiken i gruppen. Hur demokratiskt lever de här människorna? Har ledaren alltför stor makt över de andra? Lever de verkligen harmoniskt utan att såra varandra? Hur påverkar deras tidigare svåra upplevelser livet i gruppen? Är deras levnadssätt hållbart och kommer inte en stor del av deras försörjning utifrån, från det där hemska samhället? Jag tycker om Annika Norlins sätt att tackla de här frågorna, varmt, med humor och allvar. Vi får inga svar utan glimtar av det ena och det andra. Samtidigt skriver hon mycket rakt. Det som finns med i romanen sägs rakt ut. Ofta har jag svårt för sådana berättelser men här tycker jag att det fungerar. Det ingår i berättelsens charm. Den har på sätt och vis en naiv ton, som vore den skriven av en människa som tittar fram i sin tältöppning och ser på världen med sina klara, undrande ögon. Fast klokare än så är berättelsen. Stacken är en mycket varm roman. Där finns mycket liv.

Stacken av Annika Norlin, Weyler 2023.

Tisdagstrion – Bröder

Halvbrodern av Lars Saabye Christensen ingår i mitt projekt att läsa böcker som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Jag har inte läst den ännu, men hoppas göra det innan året är slut. Halvbrodern är enligt förlaget en storslagen tragikomisk släktkrönika. Den följer fyra generationer under 1900-talet i Norge och koncentreras kring 50- och 60-talen. Den publicerades i Norge 2001 (Halvbroren) och belönades med Nordiska rådets pris 2002. Samma år kom den på svenska.

Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman läste jag långt innan jag började blogga. Carina Burman disputerade 1988 i Uppsala på en avhandling om ”Vältalaren Johan Henric Kellgren”. Min salig bror Jean Hendrich är Carina Burmans debutroman och i den berättar Kellgrens bror och hans älskarinna om hans liv. Jag får lust att läsa den igen, nu när jag har uppmärksammat den här.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij (1821-1881) har jag inte läst, men vill gärna. Många sådana böcker hamnar i min Tisdagstrio nu för tiden. Kanske beror det på att jag tänker så mycket på alla böcker jag vill läsa? I Bröderna Karamazov berättas att godsägaren Fjodor Karamazov är mördad och att en av hans fyra söner misstänkts för mordet. Romanen publicerades ursprungligen 1880. Omslaget här ovan hör till del ett och den är på 480 sidor. Dostojevskij skrev omfångsrikt.

Som alltid har vi fått dagens tema från Ugglan & Boken. Där kan du hitta fler boktips.

Längst bak i min läslista #45-46

Då tar vi en titt längst bak i min läslista igen och där ligger Vicekonsuln av Marguerite Duras (1914-1996). Det är mycket passande eftersom jag intresserar mig alldeles särskilt för hennes böcker i år. Berättelsen tilldrar sig i Calcutta och handlar om Anne-Marie Stretter som är den franske ambassadörens vackra men uttråkade hustru. Le vice consul publicerades första gången 1965 och i svensk översättning kom den 2015. I min läslista har den legat sedan 16 oktober 2019.

Därnäst i listan hittar vi Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi. Det verkar som om alla vill läsa den novellsamlingen just nu, fast den kom på svenska redan 2018. Jag fick ställa mig i kö på biblioteket. Nu har jag den här hemma i alla fall så nu ska den läsas. På norska publicerades novellsamlingen 2014. Ingvild H. Rishøi skriver om barns utsatthet läser jag på Wikipedia. Vinternoveller kom in i min läslista 19 oktober 2019.

Ja, det var böckerna längst bak i listan just nu. Jag ser fram emot fin läsning.

Döden klär i Domino av Marie Bengts

Döden klär i Domino är en pusseldeckare och den andra i Marie Bengts serie om sömmerskan Hannah Lönn. Den utspelas år 1957. Hannah Lönn befinner sig i Stockholm där hon syr svarta slängkappor till en stor modevisning i NK:s franska damskrädderis regi. Det är inte vad Hannah Lönn egentligen vill arbeta med. Helst vill hon designa egna kläder och att sy dessa damkappor är mördande enformigt. Men hon behöver pengarna.

Nu visar det sig att det har kommit anonyma hot mot ”Modekungen”. Det finns mer än en i Stockholm, så vilken man avses? Och ja, visst sker det ett mord, ett mycket spektakulärt sådant, och Hannah Lönn blir så intresserad att hon försöker hitta lösningen på mordgåtan.

Döden klär i Domino är ingen realistisk berättelse och Hannah Lönn är mycket smartare är polisen när det gäller att lösa mordgåtan. Det finns inga gedigna personporträtt och jag tycker att den första boken i serien, En sax i hjärtat, var lite bättre. Men en del får man veta om kvinnans ställning under femtiotalet och också om NK:s damskrädderi och kvinnornas arbete där. Och att en kvinna skulle arbeta som kriminalpolis var otänkbart. Klassskillnader finns också med i berättelsen och där finns också koppling till flyktingar från Baltikum.

Döden klär i Domino kan passa den som inte vill ha en massa våld i en deckare, utan hellre en stunds förströelse utan samhällets verkliga elände, men ändå med lite lite allvar bakom.

Döden klär i Domino av Marie Bengts, Bonniers 2019.

Hett i hyllan #236 – Ändå

Liksom många av mina diktsamlingar kommer denna från min pappas bokhylla. Det är en diktsamling av Lars Forssell (1928-2007) och den heter Ändå. Den publicerades 1968 och Lars Forssell hade då många diktsamlingar, teaterpjäser och sångtexter bakom sig. Som poet debuterade han 1949. Hur den här diktsamlingen är vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den är påverkad av tiden då den skrevs. Nog vill jag läsa den någon gång.

Ändå – dikter av Lars Forssell, Bonniers 1968.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

De små hästarna i Tarquinia är en ganska tidig roman av Marguerite Duras, publicerad 1953 (Les petits chevaux de Tarquinia). Den handlar om några vänner som tillbringar sin semester i en liten ort i Italien. Det är hett, fruktansvärt hett, det finns inte så mycket att göra. De dricker Campari, de pratar, de spelar boule och badar och de talar om att resa någon annanstans, varför inte till Tarquinia för att se de små etruskiska hästarna?

Men de kommer aldrig iväg. De små hästarna i Tarquinia är en stillastående berättelse, helt skriven med den avsikten hos författaren, räknar jag med. Den är detaljrik och den berättas utifrån en av vännernas synvinkel. Hon heter Sara och hennes och mannen Jacques lilla barn är med på semestern. Vi får läsa om alla vardagliga saker Sara gör under dessa heta dagar och deras loja semesteraktiviteter. Alla vännerna är liksom förlamade. Inte ens en otrohetsaffär blir något mer än en parentes i tillvaron. Allt är så lojt. Det som skiljer ut sig lite är Saras och Jacques barn och en hemsk händelse som har skett i närheten. Men den är ändå utanför semesterfirarnas tillvaro precis som branden som härjar uppe på höjderna.

Semesterfirarna sitter fast i hettan och lite tradigt kan det kännas att läsa romanen, men den är ändå intressant och läsvärd och nu mitt i den kalla vintern kan man glädja sig åt att inte befinna sig i denna hetta. Åtminstone kan jag göra det som har så svårt för de riktigt heta dagarna.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras, Lind & Co 2011. Översättning: Suzanne Palme. Förord: Annina Rabe.

De små hästarna i Tarquinia kom första gången i svensk översättning 1963. Den har kommit i fler upplagor sedan dess, men översättningen är densamma i alla.

Tisdagstrion – Att älska

Förlåt, jag är lite tvärtemot idag. Temat är alltså Att älska men i de här tre böckerna finns så vitt jag minns ingen kärlek. I den första, Moral av Lyra Ekström Lindbäck (tidigare Koli), kan man kanske säga att berättaren älskar med sin handledare. Man säger ju ofta älska om att ha sex. Men i den här romanen älskar inte berättaren sin handledare och handledaren älskar inte henne. Faktum är att jag undrar om han är kapabel att älska någon, mer än möjligen sig själv. I alla fall är det en bra bok och den kom förra året.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff har ju älska i titeln. Nästan i alla fall. Men De polyglotta älskarna är inte bara titeln på Lina Wolffs roman, det är titeln på en roman som en av personerna i romanen försöker skriva. Kärlek? Nej, jag minns ingen kärlek i den här boken. Svårigheter i förhållandet mellan kvinnor och män. Ja. Och det är klart. I verkligheten, även om det förekommer kärlek så är ju aldrig den utan vissa svårigheter. De polyglotta älskarna kom 2016 och belönades med Augustpriset samma år.

Älskarinnorna av Elfriede Jelinek innehåller heller ingen kärlek. Rätta mig om jag har fel, men jag minns ingen kärlek i den romanen. Den är en satirisk, mycket arg berättelse om förhållandet mellan kvinnor och män och det Österrikiska samhället. Den handlar om Brigitte som syr underkläder i en textilfabrik och Paula som är tonåring och går i sömmerskelära och om deras framtidsplaner. Deras strävan är att gifta sig, att fånga en man. Brigitte ser ganska praktiskt på det problemet och Paula har fallit för romantiska beskrivningar i veckopressen. Man kan nog säga att hon söker kärlek, men en romantisk overklig kärlek som inte finns. Älskarinnorna publicerades första gången 1975 (Die Liebhaberinnen).

Hos Ugglan & Boken hittar du fler boktips på temat Att älska.

Mina läsprojekt 2024

Bilden här ovan får symbolisera ett nytt läsprojekt som jag startar i år. Det är Nordiska rådets litteraturpris där listan över vinnarna innehåller många intressanta böcker. En del av dem har jag läst men absolut inte alla. På bilden här har jag uppmärksammat Blomsterdalen av Niviaq Korneliussen, Hägring 38 av Kjell Westö, Hans nådes tid av Eyvind Johnson och Erindring om Kærligheden av Kirsten Thorup. Länk till Nordiska rådets litteraturpris har du här. På Wikipedia finns en praktisk lista över alla vinnarna där man lätt kan se om boken är en roman, novellsamling eller diktsamling. Man ser också direkt om boken inte är översatt till svenska, vilket också kan vara praktiskt att veta. När man får upp sidan ser man inte listan. Man får scrolla för att hitta den.

Projekt Omläsning fortsätter jag med. Jag hoppas läsa del två i sviten På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust och Smärtan av Marguerite Duras. Smärtan finns också med i mitt projekt

Två författare som jag vill läsa mer av. Och de två författarna är just Marguerite Duras och Thomas Bernhard.

Projektet Längst bak i min läslista som innebär att jag läser de böcker som har funnits längst tid i listan, det fortsätter jag med. Men det blir nog inte lika många böcker därifrån i år som förra året.

De tolv hyllvärmarna som jag vill läsa i år presenterade jag för en vecka sedan.

Däremot fortsätter jag inte med projektet Läs färdigt trilogin/kvartetten/sviten. Det jag planerar innehåller tillräckligt med läsning ändå. Säkert mer än tillräckligt.

Tisdagstrion som Ugglan & Boken sköter och Hett i hyllan som drivs av Bokföring enligt Monika fortsätter jag med.

Och sist men inte minst. I år startar Ugglan och Boken ett nytt spännande läsprojekt, Novellresan 2024. Eftersom jag läser en novell i månaden och ibland fler tänker jag delta. Skillnaden mot tidigare blir att jag läser en av novellerna som är föreslagna i projektet istället för att hitta på själv.

Ja, det var mina läsprojekt för år 2024. Det handlar om mycket läsning, men jag tar det som det blir. Jag räknar absolut inte med att jag ska läsa alla vinnare av Nordiska rådets litteraturpris som jag inte har läst tidigare. Nej, långt därifrån.

Till dig som letar fler tips på läsutmaningar kan jag meddela att det blir en Kaos-utmaning också i år. Den sköts av Mrs Calloway. Jag är inte med i år eftersom jag har mer än nog av läsprojekt, men det är en kul utmaning så om du är intresserad kan du gå till A room of my own.