Författare: Mösstanten

Tisdagstrion – Maria, Marie & Mary

~ Mösstanten ~ 21 kommentarer

Ovanligt nog finns två deckare i min trio idag. Den första är En sax i hjärtat av Marie Bengts som jag läste i somras. Det är sommaren 1957. Hannah Lönn kör sin Folkvagnsbubbla från Stockholm till Eneby i Småland där hennes faster bor. Fastern har skadat sig i foten och Hannah ska hjälpa henne. Till vardags är Hannah Lönn sömmerska med en dröm om att bli designer. Hon sticker ut i den småländska byn med sina kläder, sin bil och sitt rökande. Visst röks det friskt, men det är männen som gör det. Så sker det ett mord i byn och Hannah Lönn kan inte låta bli att försöka lösa det. En sax i hjärtat kom 2017 och uppföljaren är Döden klär i Domino. Det har kommit en tredje deckare i serien, Inferno i snö.

Petite – den nästan sanna historien om tjänsteflickan som blev madame Tussaud av Edward Carey. Romanen handlar om en människa som har funnits och är samtidigt en mycket spännande, makaber, frodig, sorglig och rolig berättelse, nästan sagoaktig fast samtidigt mycket realistisk. Madame Tussaud hette Maria, närmare bestämt Anna Maria Grosholtz som flicka. Hon förlorade tidigt sin far, flyttade till Bern med sin mor som blev hushållerska hos en doktor Curtius som gjorde vaxmodeller av kroppsdelar till sjukhusets undervisning av blivande medicinare. Det var alltså så Marie Tussauds intresse för vaxskulpterande började. Petite publicerades första gången 2018 (Little) och på svenska 2020.

Pestön av Marie Hermanson är min andra deckare. Tiden är 1920-talet och här får vi åter möta polisen Nils Gunnarsson som nu har blivit överkonstapel, och den handlingskraftiga unga kvinnan Ellen Grönblad som båda förekommer i Marie Hermansons roman Den stora utställningen. Platsen är som i den tidigare romanen Göteborg. En man hittas död i Säveån. Det visar sig att han inte har drunknat utan blivit garrotterad. Det är en ovanlig mordmetod och den enda som man känner till i Sverige som har dödat människor på det sättet är den fruktansvärde mördaren Hoffman som är två meter lång och stark som en oxe. Men han sitter i fängelse. Eller hur är det egentligen? Pestön kom 2021.

Hos Ugglan & Boken hittar du fler tips på böcker enligt dagens tema.

Nu läser jag Solen min far av Nils-Aslak Valkeapää

~ Mösstanten ~ 4 kommentarer

Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää är nästa diktsamling jag läser av de som har belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Den är en anpassad version av samlingen Beaivi, áhčážan avsedd för de som inte kan läsa nordsamiska. Beaivi, áhčážan belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1991. Den innehöll en mängd fotografier från samernas liv från slutet av 1800-talet och framåt. Solen, min far innehåller inte dessa fotografier. Dikterna är på bokmål, nynorsk och svenska. En dikt är på nordsamiska eftersom den består av många specialiserade samiska ord som inte går att översätta.

Jag trodde att den här boken skulle innehålla dikter på nordsamiska och så översatta till de tre andra språken. Men så är det inte. Dikterna finns om varandra översatta till olika språk och varje dikt har bara en översättning. De går att läsa ändå och ger mig som plus lite övning i att läsa bokmål och nynorsk. Naturligtvis kan jag inte ta del av och uppfatta känslan i versionen med ursprungsspråket. Men att läsa Solen, min far ger också mycket.

Beaivi, áhčážan är också dramatiserad och har spelats som teaterpjäs.

Solen, min far av Nils-Aslak Valkeapää, DAT 1991. Översättning: Harald Gaski, Jon Todal, Kristina Utsi.

Nils-Aslak Valkeapää (1943-2001) var en finsk-samisk författare, konstnär, musiker och kulturpersonlighet. Beaivi, áhčážan Publicerades 1988.

Under Nils-Aslak Valkeapääs diktsamling ligger samlingen Efter att ha tillbringat en natt med hästar av Tua Forsström som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 1998.

Om uträkning av omfång 2 – av Solvej Balle

~ Mösstanten ~ 12 kommentarer

Tara Selter har fastnat i tiden. Varje dag när hon vaknar är det den 18 november. Nu har ett helt år förflutit sedan hon upplevde detta första gången och hon är fortfarande kvar i samma upprepning. Hon hade trott att hon skulle komma ur den på något sätt, men så har det inte blivit. Samma gråa och regniga 18 november varje dag.

Hon reser till sina föräldrar i Belgien. Hon berättar om sin belägenhet och övertalar dem till att de ska fira jul tillsammans. Jag uppfattar det som att resa till tryggheten, till några som hon har ett långt gemensamt förflutet tillsammans med. Det känns just så. Ett lugnt tryggt familjeliv mitt i all osäkerhet. Det går nästan onaturligt lätt att få med föräldrarna på julfirandet och för dem att acceptera situationen någorlunda, men det köper jag. Skulle jag som läsare inte unna Tara Selter detta lilla vattenhål?

Men uppehållet hos föräldrarna vara inte länge. Tara Selter tror inte längre att hon ska få komma tillbaka till det normala inom rimlig tid, och nu känner hon att hon vill uppleva årstider fast hon varje morgon vaknar i samma novemberdag. Hon tänker att hon ska bygga ett år genom de fragment hon hittar på olika platser. Alltså reser hon till orter i Europa där det är vinter eller nästan känns som vår eller som sommar.

Om uträkning av omfång 2 fortsätter på samma sätt som i bok nummer ett, men ändå inte likadant. Vi får Tara Selters trygghetspaus och vi får uppleva många platser med varierande klimat. Berättelsen är fortfarande spännande att läsa, fast jag tycker ändå att den står och stampar lite under de många sidorna när Tara Selter har gripits av intresse för romarriket och studerar historia och besöker romerska platser i Europa. Men å andra sidan blir det en gestaltning av något som jag känner igen; att man kan gripas av ett intresse som man frenetiskt ägnar sig åt för att skjuta undan annat i sitt liv som man inte orkar med.

På det hela taget tycker jag att Om uträkning av omfång 2 är en bra fortsättning på ettan och jag väntar med spänning på att trean ska komma på svenska. Det jag har skrivit ovan handlar ju om själva handlingen, det Tara Selter gör. Men omfångsböckerna innehåller mycket mer än så, miljöbilder, historiska fakta och så de svindlande tankarna om vilka vi är, vad tid är, vad världen är. Är den bara en bild som vi ser? Något som finns i våra hjärnor? Solvej Balles omfångsböcker skulle kunna vara deprimerande att läsa, men så är det inte. Mitt i fångenskapen i upprepningen har Tara Selter en stark livsvilja.

Om uträkning av omfång 2 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2023. Översättning: Ninni Holmqvist.

Om uträkning av omfång 1, 2 och 3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022.

Hett i hyllan #240 – Den brutna kvinnan

~ Mösstanten ~ 5 kommentarer

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (1908-1986) har jag köpt från nätbokhandeln på rea och sedan har den blivit stående på bokvagnen. Romanen handlar om Monique som är gift med Maurice sedan många år och har två utflugna döttrar.

Från baksidestexten:
I ”Den brutna kvinnan” berättar Simone de Beauvoir med knivskarp och obönhörlig moralitet om Moniques förtvivlade kamp mot svartsjukan, tröstlösheten och känslan av att vara ratad. Trots att hon lever ett extremt priviligierat liv med tillgång till den moderna världens hela utbud av komfort och kultur, är hon ändå ett offer genom den beroendesituation hon försatt sig i. ”Jag redovisar bara sanningen om vad som händer kvinnor i vårt samhälle”, sa Beauvoir själv om sin bok.

Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir, Ellerströms 2019. Översättning: Kristoffer Leandoer.

Romanen publicerades första gången 1967 (La femme rompue).

Ett barn av Thomas Bernhard

~ Mösstanten ~ 6 kommentarer

Ett barn är den femte och sista boken i Thomas Bernhards självbiografiska romansvit. I den fjärde delen hade han kommit till tjugoårsåldern, men här går han tillbaka ända till de första åren av sin barndom. Berättelsen fortskrider sedan till tiden före hans skolgång i Salzburg, där den första delen i romansviten börjar.

Thomas Bernhard var född utom äktenskapet år 1931, vilket då innebar en stor skam. Hans mor reste till Nederländerna och födde honom där och sedan bodde hon med barnet hos sina föräldrar under många år tills hon gifte sig och pojken fick en styvfar. Pojkens far gav sig genast iväg och tog inget ansvar för sonen. Modern hatade fadern och situationen hon hade hamnat i och hatet gick ut över sonen. Det är hjärteknipande hur hon hela tiden kommer med hemska tillmälen och säger att den lille Thomas är helt värdelös och att hon önskar att han aldrig blivit född. Det leder naturligtvis till att han får dåligt självförtroende och inte tror att han kan lyckas i skolan, och han är sängvätare, något som på den tiden kunde uppfattas som illvilja och dåligt uppförande hos barnet. Något som skulle uppfostras bort genom att man hängde ut lakanen till allmän beskådan. Dessutom är pojken annorlunda och han blir mobbad i skolan.

Det är en tung historia, men som i de andra självbiografiska romanerna finns där en svart humor, så berättelserna är roliga också. Dessutom framstår pojken Thomas som seg och viljestark och ganska egensinnig, vilket kan kännas bra när man läser. Det är kraft i texten och vi vet ju att Thomas Bernhard överlevde och blev vuxen och blev en stor författare. Men med ett tungt bagage.

I de tidigare barndomsböckerna skriver Thomas Bernhard med mycket upprepningar. När jag tänker efter har de nog minskat efter hand och här är texten inte alls lika upprepande utan mera koncis och rak. Det känns som om han har fått mer perspektiv på sin historia, som om han inte är lika våldsamt arg längre. Arg är han, naturligtvis, och sorgsen också, men han förhåller sig lugnare i den här texten. Vi får veta mer om hans mor och hans morföräldrar. Anmärkningsvärt är att hans mormor och mor stod för försörjningen under de år de delade hushåll. Morfadern var en författare som inte fick in mycket pengar på sitt författarskap men som var en viktig och dominerande person i familjen. Den personliga familjeberättelsen står mot en bakgrund av framväxande nazism, ett förstockat österrikiskt samhälle och en del mycket radikala strömningar i pojkens familj. Bland annat var morfadern anarkist.

Thomas Bernhards självbiografiska svit består av Orsaken – En antydan, Källaren – En frigörelse, Andhämtningen – Ett avgörande, Kylan – En isolering och Ett barn. Hela sviten rakommenderas varmt.

Tisdagstrion – Smycken och accessoarer

~ Mösstanten ~ 25 kommentarer

Lilla smycket av Patrick Modiano är en hjärtskärande berättelse om en flicka som inte får kärlek från sina föräldrar. Den rekommenderas varmt. Romanen publicerades första gången 2001 (La petite bijou). I svensk översättning kom den 2012. Som så många av Modianos berättelser är miljön Paris.

Drottningens Juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) har jag länge velat läsa om, men den önskan har kommit bort bland alla andra intressanta böcker. Jag hoppas ändå att det blir av så småningom. Handlingen utspelas i tiden omkring mordet på Gustav III och en viktig person i berättelsen är Tintomara som är dotter till en aktris på kungliga operan. Natten före mordet stjäl hon ett diadem som tillhör drottningen. Tintomara är en intressant androgyn gestalt som både män och kvinnor blir förälskade i. Drottningens juvelsmycke publicerades första gången 1834.

Vilken bok skulle nu bli den tredje denna tisdag? Jag funderade länge och det fick bli en bok med en accessoar på omslaget, Flickor av Stig Claesson (1928-2008). Den är inte med här för att jag tycker att den är fantastiskt bra, för det tycker jag inte, men omslagsbilden på den här utgåvan är fin och på den finns en anmärkningsvärt stor grön halsduk. Stig Claesson var ju illustratör och målare såväl som författare och det är han som har gjort omslagsbilden. Flickor kom 1967.

Vill du ha fler boktips på temat smycken och accessoarer kan du gå till Ugglan & Boken.

Nytt på bokvagnen

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Förra året hade jag tänkt läsa om Natt klockan tolv på dagen, men så blev det inte. Och lika bra är väl det eftersom det finns en ny utgåva på engelska. Den grundar sig på en kopia av manuskriptet på tyska som en forskare fann i Schweiz 1915. Den tidigare översättningen till engelska gjordes av en inte så erfaren översättare som inte hade tillgång till de ordböcker hon skulle ha behövt och som inte var bekant med kommunistisk terminologi och systemet i Sovjetunionen. Det sägs att efter förutsättningarna gjorde hon ett bra jobb, men eftersom den svenska översättningen verkar grundas mest på denna tidigare engelska tror jag att det kan vara bättre att läsa den här nya. Så den är nu inköpt och väntar på bokvagnen.

Hur länge?

Darkness at noon av Arthur Koestler, Vintage 2019. Översättning: Philip Boehm.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi

~ Mösstanten ~ 3 kommentarer

Ursäkta bokens skevhet. Det beror på att så många har läst den, och efter att jag också har gjort det förstår jag varför det är kö för att få hem den från biblioteket vintern 2024 fast den publicerades 2018. Boken innehåller tre bra noveller och den sista är så stark att jag var alldeles tagen efter att ha läst den. Novellerna handlar om människor som av olika orsaker har svårt att klara sin tillvaro, men som försöker så gott de kan. Det är en ensam mamma som har svårt att få ekonomin att gå ihop, en ung pappa som just kommit ut från fängelset och en tonårsflicka som gör allt vad hon kan för att ta hand om sina småsyskon.

Det här låter inte särskilt upplyftande och det är det inte heller, men det är så bra skrivet. Novellerna är vardagliga, fast det är inga vanliga vardagar. Där finns stora svårigheter, men där finns också värme. De känns så äkta och de är enkelt och genialt skrivna. De är både lättlästa och lätta att ta till sig, fastän tunga. Ingvild H. Rishøi har på något sätt förmågan att sätta fingret på den springande punkten och skriva med just de rätta orden och hålla en ton som gör att vi kan ta till oss berättelsen. Den här lilla novellsamlingen rekommenderar jag varmt.

Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi, Flo förlag 2018. Översättning: Stephen Farran-Lee och Nils Sundberg.

På norska kom Vinternoveller 2014.

Hett i hyllan #239 – Pascual Duartes familj

~ Mösstanten ~ 9 kommentarer

Som vi vet belönades Camilo José Cela ( 1916-2002) med Nobelpriset i litteratur 1989. Han var en spansk författare och hans roman Pascual Duartes familj som kom på spanska 1942 förbjöds då i Spanien under några år. Romanen handlar om Pascual Duarte som år 1937 sitter i fängelse i väntan på sin avrättning. Där skriver han ner berättelsen om sitt liv.

Från baksidestexten:
Det är som om hans liv har varit förbannat av ödet från hans första dag. Från sin fattiga barndom i den lilla spanska avkroken har han bara minnen av våld och olyckor. Allt han senare i livet företog sig slog fel, det han älskade mest, sina barn, tog döden som små. Hatet tog överhanden och drev honom till mord.

Det verkar vara en förskräcklig historia, inget man bör läsa om man inte själv är i god balans, föreställer jag mig. Men jag vill läsa den. Någon gång. Hittills har jag inte läst Cela och jag vill gärna läsa något av varje Nobelpristagare i litteratur.

Pascual Duartes familj av Camilo José Cela, Atlantis 1986. Översättning: Alfred Åkerlund. Förord: Knut Ahnlund.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

De hemliga breven av Alva, Gunnar och Jan Myrdal

~ Mösstanten ~ 2 kommentarer

Den här boken innehåller brev och anteckningar av Alva, Gunnar och Jan Myrdal från 1945 till 1962. Den innehåller också en lång inledning av Bosse Lindquist, förord av Kaj Fölster och efterord av Janken Myrdal. Breven i boken fanns hos Alva Myrdal som sedan lämnade dem till Kaj Fölster som lämnade dem till Janken Myrdal. Jan Myrdal ville ha breven men hans släktingar behöll dem hos sig.

Jan Myrdal var mer eller mindre en idol för mig i min ungdom. Jag läste hans Rapport från kinesisk by och trodde på det han skrivit. Så var det i Kina trodde jag. Även det han skrev om Kambodja trodde jag på. Jag var inte ensam om min tro. Vi var många i vänstern som trodde att det var så det förhöll sig och som höll Jan Myrdals verk högt. Han hade ett stort inflytande och han var också en författare som skrev bra. Alva och Gunnar Myrdals stora betydelse behöver jag kanske inte orda så mycket om, men orsaken till att jag ville läsa den här boken beror främst på Jan Myrdal och, jag får erkänna, lite gamtendenser , det är kittlande att ta del av en sårig och besvärlig familjehistoria.

För mig har familjen Myrdal bidragit till några häftiga omkastningar. Den första var när Jan Myrdals böcker om hans barndom kom på 1980-talet. Jag hade inte kunnat drömma om att Alva och Gunnar Myrdal var så dåliga föräldrar som de framställdes som i sonens böcker. Efter Jan Myrdals barndomsböcker har hans systrar fört fram en helt annan bild av sin mor. Ja, tänkte jag, det är märkligt hur olika syskon kan uppleva och minnas sin barndom. Men efter att ha läst de här breven – ja, de leder nästan till en ny omkastning. Även om jag är medveten om att familjesituationer är komplicerade och jag numera inte ser världen i svart och vitt måste jag säga att Jan Myrdal inte framstår i god dager, varken vad gäller hans personliga relationer eller hans oförvitlighet som författare. Han övergav sin son Janken och hans mor och betalade inget underhåll under många år. Han hjälptes ekonomiskt av sina föräldrar under många år, långt fram till 1960-talet. De köpte ett hus i Mariefred där Jan Myrdal och Gun Kessle skulle kunna bo och arbeta när de kom hem från Kina och det var ingen ände på vilka krav Jan Myrdal hade. Föräldrarna skulle ordna det och det och det och huset var nog inte tillräckligt stort. Han uttrycker också en otäck hämndlystnad mot människor som har refuserat eller kritiserat hans verk. Hans politiska syn framstår som mycket hård och odemokratisk. Dessutom var inte Rapport från kinesisk by en sanningsenlig rapport. Inte nog med att Jan Myrdal och Gun Kessle bara var i byn ett par veckor, de kunde inte kinesiska och han spelade inte in intervjuerna, han var alltså hänvisad till det som den av regimen utsedda tolken sa. Men inte nog med det. Han fabulerade också för att göra texten mer dramatisk och slående.

Jag har naturligtvis ingen aning om hur många brev som kan ha funnits och vad dessa i så fall kan ha innehållit. Men faktum är att breven i den här boken finns och det man kan läsa i dem har Jan Myrdal och hans föräldrar verkligen skrivit.

Förordet, efterordet och inledningen ger ytterligare perspektiv på det som har hänt. Det finns mycket att fundera över när man läser den här boken. Vi får också veta mer om Alva och Gunnar Myrdal som naturligtvis inte var några änglar till föräldrar. Nej långt därifrån. Sådana finns ju inte.

De hemliga breven – den politiska familjen och vardagens samtal, Bonniers 2023, Alva, Gunnar och Jan Myrdal. Inledning: Bosse Lindquist. Förord: Kaj Fölster. Efterord: Janken Myrdal.