Trilogin av Jon Fosse

Trilogin av Jon Fosse innehåller tre kortromaner som ursprungligen är publicerade separat. Det är Sömnlösa (Andvake 2007), Olavs drömmar (Olavs draumar 2012) och Kvällning (Kvellsvævd 2014). I den här boken har man samlat alla tre, och de hör ju ihop. De handlar om Asle och Alida som är personer som har funnits i Jon Fosses släkt. Tiden är artonhundratal och början av 1900-talet, tror jag. Asle och Alida är ett mycket ungt, fattigt kärlekspar och Alida är gravid. De tar sig från ön där de bor till Bergen. Men hur ska de hitta husrum? Det är hjärteknipande att läsa om hur de två försöker orientera sig och ta sig fram i staden.

Jon Fosse skriver med många upprepningar på ett alldeles särskilt sätt. Han är också inuti Asles och Alida huvuden. Det är deras tankar och vad de ser och upplever som läsaren får ta del av. Det är drömlikt och vagt men inte lika förvirrat som i Melancholia som jag också har läst. I den romanen finns också häftigare känslor direkt uttryckta i texten både i avdelningen om den mentalsjuke konstnären Lars Hertervig och i avdelningen där hans gamla syster Oline är huvudperson. I trilogin är det lugnare, mer drömlikt, men där finns mycket som inte berättas och som läsaren kan tro och så småningom veta har hänt. Det är inga vardagshändelser utan påtagliga dramatiska händelser och de lurar under ytan.

Jon Fosses trilogi belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och som vi vet fick han Nobelpriset i litteratur 2023.

Trilogin av Jon Fosse, Bonniers 2015. Översättning: Urban Andersson.

Hett i hyllan #235 – Människans slaveri

Då hoppar jag in i Monikas Hett i hyllan igen och min första bok detta år är Människans slaveri av Somerset Maugham. Det är den sista av böckerna som jag plockade till mig från bibliotekets bokbytardisk när den fanns. Varför gjorde jag det? Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant att läsa något av Somerset Maugham. Han var en brittisk författare av dramatik, romaner och noveller och som levde mellan 1874 och 1965. Han studerade medicin i London och under första världskriget var han hemlig agent i Ryssland.

När jag tog boken visste jag väldigt lite om författaren. Han var ett namn som jag kände igen bara. Om boken visste jag ingenting. När jag nu söker på nätet får jag veta att den är en av Maughams mest kända romaner. På engelska Wikipedia läser jag att den räknas som hans mästerverk och att den har självbiografiska inslag. Den är en uppväxt- och bildningsroman om Philip Carey vars mor dör när han är nio år. Han växer sedan upp i farbroderns prästgård och studerar sedan i Heidelberg och Paris, men återvänder till prästgården i England för att studera medicin. I romanen finns kärlekshistorier förstås och, jag antar, diverse komplikationer.

Vill jag läsa Människans slaveri? Ja, efter att ha tittat lite närmare på den vill jag nog det. Tror jag.

Människans slaveri av Somerset Maugham, Bonniers 1955. Översättning: Lisbeth och Louis Renner.

Romanen publicerades första gången 1915 (Of Human Bondage). Den första svenska upplagan kom 1943.

Hett i hyllan drivs av Bokföring enligt Monika.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel

Sniglar och snö är den tredje av Agneta Pleijels självbiografiska romaner. I tid överlappar den delvis den andra som heter Doften av en man. Också i Sniglar och snö skriver hon om åren på Aftonbladet där hon blev kulturchef 1975. På 1980-talet blev hon ordförande i Svenska Pen, På 1990-talet var hon medlem i Bibelkommissionen och professor i dramatik på Dramatiska institutet. Som författare började hon som poet och dramatiker, och 1987 debuterade hon som romanförfattare med Vindspejare som senare följdes av flera romaner.

Agneta Pleijel har alltså ett omfattande arbetsliv bakom sig när hon på 2000-talet skriver om den tiden i Sniglar och snö, och här går hon in djupare både i arbetslivet och i det personliga. Det är kärleksförhållanden och moderskap och skapande och svårigheten att få alla delar av livet att fungera. Det är förhållandet till hennes mor och far och till vänner, och särskilt om man har läst hennes två första självbiografiska romaner får man mycket förklarat om hur det blev som det blev. Tror man i alla fall. Man sätter ihop det hela som läsare, det som författaren har valt att berätta. Man funderar och jämför med sitt eget liv. Bitvis blir det nästan smärtsamt att läsa. Men i romanen finns också en ålderns avklarning, ett förhållningssätt från de sena åren i livet som gör att det ändå finns ett lugn över berättelsen. Som läsare uppfattar jag och känner sorgen och frustrationen många gånger, men texten är ändå inte deprimerande. Där finns framtidstro och lite av ålderns vishet.

Sniglar och snö är lätt att läsa. Texten flyter på. Jag blir imponerad av stilen och enkelheten. Språket känns alldeles självklart. Jag läser och läser. Sniglar och snö ger en mycket, och alldeles säkert är det en fördel att ha läst de två tidigare självbiografiska romanerna.

Sniglar och snö av Agneta Pleijel, Norstedts 2023.

De två tidigare självbiografiska romanerna är Spådomen (2015) och Doften av en man (2917)

Tisdagstrion – Böcker jag planerar att läsa 2024

Tisdagstrion är igång igen med nya spännande teman från Ugglan & Boken. Årets första trio handlar om böcker som vi vill läsa det här året. Ja, det är många som jag vill läsa, bland annat hyllvärmarna som jag presenterade igår. På måndag nästa vecka kommer ett inlägg om mina läsprojekt, så här tar jag upp två böcker som kommer ut nu i år och en som kom förra året. Fast den mittre hör även hemma i ett av mina läsprojekt.

Djävulsboken av Asta Olivia Nordenhof kommer den här månaden och den ska vara ett försök att svara på frågan om det är möjligt att älska under kapitalismen. Den är andra delen i en heptalogi som är samma sak som septologi, alltså sju böcker som hör ihop. Det verkar vara inne med en svit om sju böcker just nu. Inget fel i det, bara de är bra. Den första delen i sviten är Pengar på fickan. Sviten har som utgångspunkt branden på Scandinavian Star 1990.

Om uträkning av omfång 2 av Solvej Balle kom i svensk översättning i november förra året. Den är nummer två i en svit om sju böcker och del 1-3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022. Det innebär att den här boken ingår i ett av mina läsprojekt i år, nämligen Nordiska rådets litteraturpris. Del tre kommer i svensk översättning i slutet på april och den vill jag förstås också läsa, men eftersom jag inte har läst tvåan fick den vara med här. Om uträkning av omfång 1 skrev jag om förra året.

Dotterdottern av Susanna Alakoski är del tre i en svit romaner som följer fyra generationer kvinnor i samma släkt under 1900-talet. Släkten kommer från Finland och flera av kvinnorna arbetar i textilindustrin. De två tidigare delarna är Bomullsängeln och Londonflickan. Jag tyckte att Bommullsängeln var bäst och blev lite besviken på Londonflickan, men det hindrar inte att jag vill läsa också Dotterdottern.

Hos Ugglan & Boken hittar du fler boktips.

Hyllvärmare 2024

Nu kör jag igång bloggen igen på allvar, och då passar det bra att börja med att berätta om mitt hyllvärmarprojekt. Ett sådant ska det bli även i år och som vanligt innehåller det 12 titlar.

Bevingad intelligens – I huvudet på en fågel av Jennifer Ackerman
Ankomstens gåta av V. S. Naipaul
Twist av Klas Östergren
A Room Full of Bones av Elly Griffiths
It’s a Battlefield av Graham Greene
En stamtavla av Patrick Modiano
Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck
Herrgården av Anna-Karin Palm
Doktor Mabuses nya testamente av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist
A Portrtait of the Artist as a Young Man av James Joyce
Vänd ditt timglas av Niklas Rådström
Ljusets ängel av Joyce Carol Oates

En spännande bokhög, tycker jag själv. Det är lika bra att börja så snart som möjligt.

Den ärliga bedragaren av Tove Jansson

I en by vid den finska kusten bor Katri och hennes bror Mats. Om Katri säger man att hon bara bryr sig om siffror och sin bror. Hon är kantig och hon umgås inte vidare mycket med befolkningen, men människor kommer ofta till henne för att få råd och för att hon ska räkna ut saker åt dem. Katri har en stor hund som hon har dresserat och hon och hunden ses ute varje dag. Hennes bror Mats är yngre än hon och anses vara lite mindre vetande. I alla fall är han inte riktigt som andra. Han hjälper till i det lilla båtvarvet och han hugger ved och gör andra tjänster åt folk.

Men Katri vill trygga Mats framtid och därför nästlar hon sig in hos Anna Aemelin, en gammal kvinna som målar akvareller av marken, där hon också målar dit blommiga kaniner, och bilderna hon gör blir till barnböcker. Anna Aemelin har det gott ställt. Hon tjänar en del på sitt målande och på avtal med diverse företag som använder hennes populära kaniner. Dessutom har hon ärvt huset och en del mer, föreställer jag mig.

Den ärliga bedragaren är en lite egendomlig roman. Stämningen är dov och jag har en illavarslande känsla när jag läser. Det här kan väl aldrig gå bra? Berättelsen är mycket konkret, och byn och miljön och vädret med snö och is känns handfasta och verkliga. Temat i romanen är misstro mot människor eller att tro att alla vill väl. Var går gränsen? Är Anna Aemelin alltför naiv? Och Katri? Litar hon på någon över huvud taget? Den ärliga bedragaren passar mycket bra att läsa så här på vintern och den slutar inte alls som jag har förväntat mig.

Den ärliga Bedragaren ur samlingsboken Tove Jansson, Romaner, Modernista 2017.

Romanen publicerades första gången 1982 och har kommit i flera upplagor.

Pil i det blå av Arthur Koestler

Hej igen efter jul och nyår! Hoppas att ni har haft det bra och fått en del god läsning. Bloggens första post 2024 handlar om den tolfte och sista boken i min hyllvärmarhög 2023, och det är Pil i det blå som är första delen av Arthur Koestlers självbiografi. Den omfattar åren 1905 till 1931. Han är alltså bara 27 år gammal när boken slutar, men han har hunnit göra och uppleva mycket. Han har varit barn förstås, och under den tiden har hans far startat olika fantasifulla och naiva affärsprojekt som har resulterat i att familjens ekonomi är usel. Arthur har ingen bra barndom. Han har ingen bra kontakt med någon av sina föräldrar och hembiträdet är bottenlöst elakt.

Arthur Koestlers familj är av judisk släkt, han föddes i Budapest och familjen flyttade så småningom till Wien där han påbörjade en utbildning till ingenjör. Påbörjade är ett viktigt ord här. Han slutförde aldrig utbildningen och hans liv under den tid som boken omfattar har flera tvära kast. Han blev sionist och reste till Palestina för att arbeta i ett jordbrukskollektiv istället för att slutföra sin utbildning. Så blev han journalist i Palestina och så småningom i Paris och i Tyskland. Och i slutet av boken går han med i kommunistpartiet.

Arthur Koestler skriver medryckande och boken känns inte tung att läsa fast där finns en del resonemang om sionism, om den politiska situationen i Tyskland och om kommunismen och Sovjetunionen. Det är mycket intressant att ta del av de partierna, särskilt när han skriver om att när man har fallit för en ideologi så ser man allt genom de glasögonen och är godtrogen, och tänker bort fakta på ett sätt som kan vara svårt att förstå efteråt. Det är också mycket intressant att ta del av hans beskrivning av det politiska läget i Tyskland fram till Hitlers maktövertagande.

Men boken är också levande med spännande händelser och bilder. Bland annat följer Koestler med som journalist på det tyska luftskeppet Graf Zeppelin under en vetenskaplig resa i Arktis. Hur tillrättalagd självbiografin är vet jag inte, men för mig förefaller han ganska ärlig. Jag vill absolut läsa del två som heter Den osynliga skriften och behandlar tiden 1932 till 1940.

Pil i det blå – en självbiografi av Arthur Koestler, Prisma 1966. Översättning: Nils Holmberg.

Pil i det blå publicerades första gången på engelska (Arrow in the Blue – The First Volume of an Autobiography) 1952. Översatt till svenska kom boken första gången 1953.

God Jul och Gott Nytt År!

Nu gör jag en paus i bloggandet och börjar förbereda julen. Det blir samvaro och god mat som vanligt. Läsning blir det också förstås, men inte mycket över själva juldagarna. Det blir mer sedan. Det är roligt med julen, men jag vet att på annandagen kommer jag att vara trött. Därför börjar jag med Döden klär i Domino av Marie Bengts. Den är säkert lagom att läsa då. Sedan planerar jag att läsa Systrarna av Jonas Hassen Khemiri och Min bokvärld av Kerstin Ekman. De har båda stått på bokvagnen och väntat och det ska bli härligt att läsa dem i lugn och ro.

Mösstanten pausar alltså över helgerna. Jag är tillbaka på allvar 8 januari nästa år, men det kommer nog att dyka upp ett eller annat inlägg innan dess. Nu önskar jag er en riktigt god jul och ett 2024 som blir bättre än 2023, både med tanke på läget här hemma och ute i världen. Kanske är det ett fåfängt hopp, men ändå.

God Jul och Gott Nytt År önskar Mösstanten, som inte brukar ha mössa på sig inomhus liksom en ung man vi ser ibland i grannhuset. Nej, jag förfasar mig inte alls över ungdomen. Det känns riktigt bra varje gång vi ser honom. Ni vet väl att seniorer alltid tittar ut genom fönstren och grubblar på vad grannarna har för sig. De har ju inget annat att göra. Men för att återgå till mössor. Mösstanten har alltid mössa på huvudet när det är kallt ute. Precis som tomten.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Renée Michel är portvakt i ett ett hus i Paris där välbärgade människor bor. I huset bor också en tolvårig flicka som heter Paloma José. Hon tillhör en välbärgad familj men hon är inte lycklig. Tvärtom planerar hon att begå självmord. Hon är överintelligent och varken lärarna i skolan eller hennes familj förstår sig på henne. Hon ser felen och hyckleriet och känner sig överlägsen många andra människor. Dessutom har hon ett stort behov av lugn och tystnad och det får hon inte tillgodosett.

En portvakt i ett sådant Parishus är en tjänsteande som bara finns där. Den allmänna meningen är att hon är ganska så korkad och trångsynt. Henne ser man bara när man har användning för hennes tjänster. Men Renée Michel är raka motsatsen. Hon har inte fått någon utbildning, men hon har utbildat sig själv och har läst filosofi, om konst och mycket skönlitteratur. Faktum är att hon vet och begriper mycket mer än många av hyresgästerna och hon föraktar också många av dem. Men det döljer hon. Renée Michel vill framstå som chablonbilden av en portvakt. Varför kan vara lite svårt att förstå. Kanske accepteras det inte i Frankrike att en portvakt är intelligent och bildad, tänker jag. Men det kommer ändå en viss förklaring i slutet av romanen. De enda som ser igenom hennes skådespeleri är flickan Paloma och en ny hyresgäst, en japansk man.

Den här romanen är en bestseller och många människor har haft glädje av att läsa den. Berättelsen är också filmatiserad. Men jag faller inte riktigt för den. Och den verkar vara skriven med högre pretentioner att bara ge underhållning. För mig känns romanen alltför konstruerad och jag får inget riktigt grepp om någon av människorna. De blir helt enkelt inte människor för mig. Ja, den är underhållande och lite hjärteknipande, men det är något som fattas. Som film kanske den passar bättre eftersom skådespelarna kan ge kött och blod till personerna.

Igelkottens elegans av Muriel Barbery, Sekwa 2009. Översättning: Marianne Öjerskog och Helén Enqvist.

Romanen publicerades första gången 2006. (L’élégance du hérisson)

Tisdagstrion – Bokomslag i julens färger

Rött är en julens färg och som en bok med rött omslag har jag valt Större trygghet aldrig fanns av Klas Östergren. Berättaren i romanen är Hans Haraldsson och han har satt sig före att undersöka ett mord som skedde på Bremens flygplats 1971. Det var doktor John Löwensköld som sköts, en chockartad händelse som påverkade Haraldssons föräldrar djupt. De kände nämligen John Löwensköld och de var ett av många föräldrapar som deltog i Löwenskölds projekt som gick ut på att skapa trygghet genom olika försäkringar. Ett särskilt bostadsområde byggdes där människorna skulle vara trygga och inte behöva oroa sig för någonting. Större trygghet aldrig fanns kom 2022.

Vitt är också en julfärg eftersom vi ofta längtar efter en vit julkortsjul, och för vitt har jag valt Snö av Ellen Mattson. Nu är snön på det här omslaget ganska grå. Den ser mera ut som verklig snö än den som skulle passa vår julfantasi. Men det är en bra bok, en historisk roman som handlar om människor i en liten stad på västkusten år 1718, några dagar vid juletid. Karl den tolfte har blivit skjuten under fälttåget i Norge. Liktåget och alla soldaterna är på väg till den lilla staden. Snö publicerades 2001.

Sedan ville jag ha ett grangrönt bokomslag, men jag kom inte på någon bok som passade. Så då fick det bli Juldagar av Jeanette Winterson istället. Färgen på bokens omslag kan vi väl säga är julblått, och där är stjärnor också. Jag tycker omslaget påminner om en mörk natthimmel med gnistrande stjärnor, så som vi kan önska att himlen ser ut åtminstone någon av julnätterna. Juldagar av Jeanette Winterson är dessutom en fin julbok och den kom 2016 på engelska och i svensk översättning 2017. Förresten ser jag att Jeanette Winterson har kommit med en samling spökhistorier den här hösten, Night Side of the River och spökhistorier kan också passa som jullektyr. Den finns inte utgiven på svenska när jag skriver det här inlägget.

Fler bokomslag i julens färger kan du hitta hos Ugglan & Boken.