Det känns nästan konstigt att se bokhögen igen. Var det dessa böcker? Många av dem läste jag ju för så länge sedan. Så känns det. Men jag har fått en hel del god läsning i årets hyllvärmarprojekt och det har gått bra. De här böckerna har jag alltså läst:
Melancholia handlar om den norske bildkonstnärer Lars Hertervig (1830-1902). Han kom från en fattig kväkarfamilj och fick genom en mecenat möjlighet att studera måleri, först i Christiania som den norska huvudstaden hette på den tiden, och sedan i Düsseldorf. Efter två år i Düsseldorf kom han tillbaka till Norge men han led av schizofreni och levde i armod de sista åren av sitt liv. Utgåvan jag har läst omfattar både Melancholia I och II och i den första är Lars Hertervig i Düsseldorf. Hela avdelningen handlar om en enda dag, utom ett kapitel på slutet om en annan person.
Jon Fosse har ett säreget sätt att skriva. Han är inne i romanpersonens huvud. Konstnären håller på att få ett psykiskt sammanbrott och hans tankar virrar hit och dit med många upprepningar. Jag gav nästan upp efter femtio sidor, men ändrade mig och har läst hela boken. Det var tur att jag gjorde det, för det här är bra. Fosse skapar en bild av en människa som går in i läsaren. Hertervigs osäkerhet och sårbarhet, hans självhävdelse, hans vanföreställningar och hans oförmåga att passa in känns både skrämmande och ömkansvärda. Språket böljar och flyter. Det håller på, det flödar ända tills författaren har bestämt att här tar denna första avdelning i romanen slut. Men det är inte ett oavbrutet flöde av tankar. Händelser under dagen upplevs genom Hertervig.
Melacholia I innehåller också ett kapitel då vi är inne i en författares huvud. Det är nutid och han ska skriva en roman om Lars Hertervig. I Melancholia II är vi inne i Hertervigs syster Olines huvud. Hertervig har nyligen dött och Oline är gammal. Hon har svårt att minnas det som händer nu, men hon har minnen från broderns tidigare liv.
På sätt och vis är allt skrivet på samma sätt, men ändå inte. Det är mest upprepningar i den första delen om konstnären i Düsseldorf och där är tankarna mycket förvirrade. Författarkapitlet är svalt. Först undrade jag vad det har i romanen att göra, men det känns ändå som om det ska vara där. Det är fascinerande att Fosse lämnar allt så öppet. Det känns som om det ingår att läsaren ska undra. Melancholia I och II är en märklig blandning av tankar, bilder, handfasta verkliga händelser, vardaglighet och livets förtretligheter som att bli genomsur en regnig och blåsig dag i Bergen eller att ta med fisk köpt från fiskaren in på dass därför att man inte hinner och orkar in med den i huset före. Fosse skapar människor som man kan känna med.
Melancholia av Jon Fosse, Bonniers 1999. Översättning: Urban Andersson. Den här utgåvan innehåller både Melancholia I och II. I Norge kom ettan 1995 och tvåan 1996.
Den här romanen av Georges Simenon verkar handla om relationer och jag vet inte hur bra Simenon var på att skriva om sådant. Berättelsen handlar om Emile som lever i ett praktiskt men känslomässigt dött förnuftsäktenskap med Jeanne.
Så har han i själva verket levat hela sitt liv, som i en bur av glas, oengagerad, vid sidan om, aldrig som ”de andra”. Men en dag tar livet fatt i honom. När hans systers äktenskap havererar och slutar med en katastrof ställs han motvilligt inför något han aldrig trott på – en stor passion.
Ja, den här boken kan vara spännande, kanske till och med bra. I baksidestexten hävdas att det blir en lek med elden, en lek med liv och död.
Glasburen av Georges Simenon, Bonniers 1979. Översättning: Karin Jacobsson.
Tara Selter och hennes man bor ett hus i utkanten av en stad i norra Frankrike. De säljer antikvariska böcker och företrädesvis ovanliga sådana. Tara åker iväg på en mässa för att köpa böcker, och sedan till Paris för att göra ytterligare inköp och träffa en god vän. Det är den 18 november och Tara uträttar det hon ska och somnar på sitt hotell på kvällen. På morgonen den 19 november märker hon att något inte är som det ska. Händelser som hon var med om dagen innan upprepas och när hon vill läsa tidningen finns det ingen för den 19:e. Den tidning hon har framför sig är dagens, får hon veta. Det är exakt samma tidning som hon läste dagen innan.
Tara har alltså fastnat i tiden. Man kan säga att alla andra också verkar ha gjort det. Men det är bara Tara som är medveten om det. Berättare i den här romanen är Tara och hon berättar om vad hon är med om, vad hon gör, hur hon funderar, och hur det blir när hon åker hem från Paris och träffar sin förvånade man. Hon skulle ju inte komma hem redan den 18:e.
Fast Om uträkning av omfång är otrolig är den full av vardagliga händelser och detaljer och den är märkligt odramatisk fast Taras situation måste innebära ångest och och panik. Men Taras berättelse känns helt trovärdig. Den är mycket sorglig eftersom hon är ensam. Inte på samma sätt som i Väggen av Marlene Haushofer, Tara har människor omkring sig. Hon kan göra inköp i staden. Hon kan vara med sin man. Men alla andra vet inte att tiden har stannat, eller också har den bara stannat för Tara. Inte heller hennes man vet, och därför får hon börja om från början och förklara alltihop varje morgon. Deras förhållande känns mycket kärleksfullt och det leder till att ensamhetskänslan blir större. Vad gör ett par med kärleken när de är på väg från varandra? Jag kommer att tänka på hur det kan vara om ens partner börjar bli dement.
Jag försöker föreställa mig den stora ensamhet som Taras situation måste innebära. Men konstigt nog gör läsningen mig inte ångestfull. Det är inte påfrestande känslomässigt att läsa Om uträkning av omfång. Förundran och undran över hur det ska gå och hur författaren ska gå vidare i alla de sex återstående romanerna är vad jag känner när jag läser, och naturligtvis funderingar över vad som har hänt. Tara funderar mycket och försöker hitta sätt att förstå och också att hoppa tillbaka i tiden. Solvej Balles roman leder till tankar om tid, om universum och om vilka vi är och hur vi uppfattar världen.
Ett citat från sidan 40: Egendomligt att man kan bli så oroad över det osannolika, tänker jag nu. När vi vet att hela vår existens vilar på märkvärdigheter och osannolika sammanträffanden. Att det är på grund av dessa märkvärdigheter som vi överhuvudtaget är här. Att det finns människor på det som vi kallar för vår planet, att vi kan färdas på ett roterande klot i en oändlig världsrymd full av obegripligt stora objekt med delar så små att tanken inte kan begripa hur små och hur många de är. …
Om uträkning av omfång 1-3 belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2022. Nummer ett och två har hittills kommit på svenska och det är meningen att det ska bli en septologi. Del V kommer på danska i år.
Om uträkning av omfång 1 av Solvej Balle, Wahlström & Widstrand 2023. Översättning: Ninni Holmqvist.
Uppväxtskildringar finns det gott om i litteraturen och här har jag valt tre romaner som jag tycker är intressanta.
Huset vid Flon av Kjell Johansson läste jag för ganska länge sedan. Den kom 1997 och är den första romanen i en släktserie med fyra delar. Det kan vara bra att uppmärksamma böcker man läste för ett tag sedan och kanske inte minns så mycket av mer än att det var svårigheter för pojken i romanen och att man tyckte om den. Nu vill jag också läsa de återstående romanerna i sviten. Huset vid Flon handlar om en pojke som växer upp i Midsommarkransen strax utanför Stockholms södra tullar. Pojken och hans syster är tvungna att lära sig överleva i en värld där de inte kan lita på någon.
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson har jag däremot läst under min bloggtid. Den handlar om Miira som växer upp på 1980-talet i förorten Gårdsten utanför Göteborg. Hennes föräldrar kommer från Finland och det är mycket som hindrar att hon ska lyckas i livet. Hon är en flicka som protesterar och revolterar men arbetar också hårt och det känns trots allt som om hon ska klara sig. Det finns en hel del svart humor i berättelsen om Miira. Ingenbarnsland kom 2012 och är första delen i en trilogi om Miira. Jag har för avsikt att fortsätta läsa om henne.
Aracoeli av Elsa Morante läste jag i år. Den kom 1982 på italienska och på svenska 1985. Aracoeli är huvudpersonens mor. Han heter Manuele och hans mor kommer från landsbygden i Spanien, men hans far är italiensk sjöofficer. Romanen spänner över den fyrtioårige Manueles hela liv och berättelsen börjar under mellankrigstiden. Det är en stark berättelse om en pojke som växer upp med en okunnig och osäker mor vars bror har slagits mot Franco men som har en släkt på farssidan där många håller på Mussolini.
Nu är jag nyfiken på vilka uppväxtskildringar de andra bokbloggarna tar upp i dagens tisdagstrio. Om du också är nyfiken på det kan du gå till Ugglan & Boken.
Andrev Walden får Augustpriset i år för romanen Jävla karlar. Grattis! Tursamt nog fick jag hem boken från biblioteket just idag. Det ska bli spännande att läsa den.
När min mamma var barn såg hon en blåval en gång, det var en uppvisning på Slakthusområdet, det var på den tiden när de döda valarna fortfarande åkte på turné. Hon gick dit med morfar och tusentals andra stockholmare som också ville se den där valen, den hade fraktats från Nordsjön i en långtradare och den hade börjat lukta lite, en mix av ruttet och formalin, och den var urgröpt och stod uppspänd med hjälp av vajrar och stänger.
Man fick gå in i valen och kunde vandra omkring där och för den lilla flickan var det en så stark upplevelse att hon absolut ville tillbaka till valen fler gånger. Det är en händelse som flickan minns hela livet och som hon berättar om för sin dotter.
I den här novellen finns flera generationer. Morföräldrarna, den lilla flickan som blir mamma som vuxen och hennes dotter som berättar. Den omfattar alltså många år, men den är inte fullstoppad med information. Det är en luftig novell som handlar både om svårigheter med alkoholism och om livets och världens ofattbarhet, världen som vi människor försöker greppa och förstå och ha kontroll över. Valen som flickan går in i blir för mig en symbol både för det stora och obegripliga, och för livets äcklighet och hårda villkor. Ändå är Valarna en mycket lugn novell. Den är mycket vardaglig. Men så finns ju alltså valen som är så förunderligt stor och som har simmat i havets djup.
Valarna – Novell av Sara Stridsberg ur samlingen Hunter i Huskvarna, Bonniers 2021.
All min kärlek handlar om fyra människor, Petra, Johannes, Julia och Axel. Romanen spänner över ganska många år från de fyras ungdom tills de är drygt femtio år. I romanen finns familjeförhållanden och problem – och kärlek förstås. Där finns barn och föräldrar och människor som tacklar sina relationsproblem på olika sätt. Människorna har det så pass bra ställt att de kan äga en fjällstuga.
En av de fyra personerna, Axel, saknar i stort sett omtanke om andra människor. Han klättrar och gör politisk karriär och han är en sådan människa som inte ger sig och som hämnas när det inte går som han vill och han känner sig förorättad. Det för oss in på ytterligare en viktig sida i den här romanen. Den går in i framtiden och blir också lite av en dystopi. Där tillkommer då ansvaret vi har för samhällsutvecklingen. Hur mycket kan man hålla sig undan och blunda och vad leder det till? Vilken sorts människa är man? Och beter man sig på samma sätt när det gäller relationer, alltså att vika undan, att blunda och inte se, att ljuga för sig själv om sakernas tillstånd, att vara alltför naiv?
Tyvärr tycker jag inte att All min kärlek håller med tanke på de här stora frågorna. Den är som ett skelett till en roman och jag hade föredragit att den byggdes ut till något mer omfattande. Nu blir det varken eller. Jag antar att det är författarens avsikt att romanen ska vara så här skelettartad, och här sitter jag och önskar mig en annan bok, vilket jag brukar försöka undvika. Men för mig som läsare fungerar det inte. Det jag främst saknar är en utbyggnad av berättelsen om samhällsutvecklingen och vad den innebär.
När Livia hamnat i samma säng som sin chef Erik under bokmässan i Göteborg konstaterar de båda med lättnad att det var ett misstag.
Så inleds kring Livia en kärlekskarusell, eller en modern sedekomedi, där förvecklingar och förväxlingar bildar bakgrunden till de alltid lika svåra relationerna människorna emellan. Där är Eriks förra hustru Ulla, som också är förläggare, hennes medarbetare Olle Malvius som blir lurad på kärleken, poeten Robert som vet mer om det sanna känslolivet än de flesta. Tobias, den alkoholiserade redaktören och sanningssägaren, och Stefan som en gång var Livias älskade.
När jag läser detta på omslagets baksida tänker jag att Vad du vill kan bli nöjsam läsning med djup och allvar. Romanen kom 1995 och då hade Niklas Rådström verkat som författare i tjugo år, så han borde veta en del om människor i förlagsbranschen och inom kulturområdet. Man kan kanske tycka att det vore mer intressant att läsa om människor inom ett annat område i samhället, men kärlek och relationer angår ju oss alla och hittills har jag haft stort utbyte av det jag har läst av Niklas Rådström, så den här romanen vill jag också läsa.
Nu har jag alltså läst Swanns värld på nytt och det ångrar jag inte. Det är inte mycket som jag minns från den första läsningen för länge sedan, men det kändes ändå bekant. Swanns värld innehåller bilder från Marcel Prosts barndom. Jag menar då skrivna bilder. Ordet bilder känns rätt för mig, inte så att berättelsen är stillastående, men det kan bero på det långsamma berättandet. För det är långsamt och omständligt, fast inte för långsamt och omständligt. Mestadels i alla fall.
Det är mycket vackert. Men det betyder inte att berättelsen skulle sakna vasshet och framvisande av människors dåliga sidor. Författaren beskriver det övre borgerskapets liv, med fördomar och mänskliga brister. Det är bitvis infamt – eller ska man säga ett uppvisande av livets realiteter? Avsnitten om Madame Verdurins salong visar dumhet, förstockning och elakhet. Ja, maktfullkomlighet. Det och Swanns kärlek och borgerskapets avståndstagande från honom när han gifter sig med fel kvinna är bara några få iakttagelser i romanen. Där finns borgerskapets beundran av betydande adelspersoner och deras strävan att komma i deras närhet. Där finns den besvärliga tante Léonie, där finns den priviligierade gossens nedvärderande, men också i viss mån kärleksfulla tankar om trotjänarinnan Hortense. Romanen skildrar sannerligen ett klassamhälle alltifrån människor utan utbildning som tjänar andra till personer i samhällets övre skikt. Ja, i Swanns värld finns så mycket. Den bryter med den traditionella berättelsen och med realistiska romaner eftersom den också behandlar och tar i beaktande hur vi minns och hur vårt undermedvetna formar våra handlingar och minnen. Allt i romanen är sett genom det ögat.
Det finns mycket att säga om den här romanen för den är innehållsrik, miljöbeskrivningar, porträtt av människor, en känslig och nog lite bortskämd pojke, aspekter av kärlek. Den är långsam, men också underhållande, och som har påpekats många gånger tidigare är översättningen mycket bra. Det här är min känsla efter att ha läst Swanns värld andra gången. Med säkerhet är det så att jag fick ut mycket mer av läsningen nu.
På spaning efter den tid som flytt 1 – Swanns värld av Marcel Proust, Bonniers 2021. Översättning: Gunnel Vallquist.
Mösstanten 