Öar i strömmen av Ernest Hemmingway

Målaren Thomas Hudson bor på ön Bimini i Golfströmmen. Hans målningar säljs genom ett galleri i New York och han har också ärvt pengar och egendom så han klarar sig bra ekonomiskt. Hudson har tre barn med två olika kvinnor och de bor med sina mödrar långt borta från ön. Den äldste sonen är på väg att bli vuxen.

Solen strålar över ön. Alkoholen flödar, men Thomas Hudson håller ganska styvt på att han ska arbeta på förmiddagarna och roa sig efter det. Det är mellankrigstid och han lever gott med tjänstefolk, däribland en bra kock. Det finns många n-ord i den här första delen av boken och den ger en bild av de vita människornas överlägsenhet och bekväma liv. Men det är också vackert och känslofyllt. Thomas Hudsons söner kommer på besök och veckorna med dem är fint beskrivna. De badar och fiskar och Thomas Hudson bryr sig verkligen om dem och de älskar sin far.

Boken har tre delar. I den första bor Hudson på Bimini. Sedan kommer en mellanavdelning då han har flyttat till Cuba. Det är under andra världskriget och han har kommit iland efter ett av många uppdrag för USA. I den tredje avdelningen är han ute på uppdrag på havet igen med sin stora motorbåt och besättning.

Havet och fiske är mycket vackert och delvis dramatiskt beskrivet. Dramatik finns också i uppdragen under kriget men ännu mer i samvaron med sönerna under mellankrigstiden. Som läsare känner jag hur ljust det är, hur solen strålar och hur svårt det är att få upp de riktigt stora fiskarna ur havet. Jag upplever också barer och barsnack och rundgång och tjat. Prostituerade är en naturlig del av livet.

Lite för mycket dialog är det allt, boken borde ha stramats till, enligt min åsikt. Men Hemingway hann nog inte avsluta det här romanprojeket innan han gick bort. Han var också i dålig form under sina sista år med depressioner och mycket alkohol. Hemingway dog 1961 och Öar i strömmen gavs första gången ut på originalspråket 1970.

Men trots att dialogerna känns för långa och att berättelsen bitvis känns alltför noggrant detaljrik, är Öar i strömmen en bra bok. Där finns kärleken till sönerna, där finns ånger över vissa beslut Hudson har tagit i livet. Där finns djup sorg som Hudson måste brottas med. Och Hemingway kunde skapa stor dramatik. Avsnittet där hans tioårige och oerhört envise son kämpar för att få upp en jättestor svärdfisk ur havet är mycket spännande och skrivet med stor sakkunskap. Där fungerar det bra med det detaljrika och noggrannheten och allt utrymme som det fisket ges i romanen. Över huvud taget fungerar samvaron med pojkarna till att ge en bredare och djupare bild och känsla för huvudpersonen.

Jag läser på bokens omslag att romanfiguren Thomas Hudson är ett lätt maskerat självporträtt. Så är det kanske.

Öar i strömmen av Ernest Hemingway, Bonniers 1971. Översättning: Birgit och Mårten Edlund.

Men visst är det spännande!

Abdulrazak Gurnah tilldelas 2021 års Nobelpris i litteratur och återigen går priset till en författare som jag aldrig har hört talas om. Och det verkar som om de litteraturkunniga som satt i tv-studion vid tillkännagivandet inte heller hade hört talas om honom. Ändå finns två av hans romaner översatta till svenska. Men förlaget som står för utgivningen är litet förstås, och recensioner i de stora medierna täcker ju bara en bråkdel av allt som ges ut.

Förlaget är Celanders om du inte redan vet, och det verkar finnas fler intressanta titlar där. Ja inte går det att hålla reda på alla bra böcker som ges ut och då är det egentligen en fördel när Nobelpriset går till en författare som man inte visste om. Ett nytt spännande författarskap att undersöka. Jag har ställt mig på kö för de tre titlar som finns på Götabiblioteken. Det är Den sista gåvan, Paradiset och Admiring silence. Alla tre är romaner. Jag är nummer 71 på en av dem. Men jag har också beställt Den sista gåvan på nätbokhandeln. De anger att den ska komma inom 21 dagar. Vi får väl se.

Nobelkommitténs motivering till priset är:

för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.

Det låter mycket intressant och spännande och temat är i allra högsta grad aktuellt. Grattis till Abdulrazak Gurnah och förlaget Celanders!

Om Abdulrazak Gurnah kan du läsa på svenska Wikipedia här och på engelska här.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf

Den sagan, som ville bli berättad, var uppkommen och tillskapad i Värmland, och man kan vara viss om att den svävade fram över många bruk och herrgårdar, över många prästgårdar och officersboställen i den vackra provinsen, tittade in genom fönstret och bad att bli tillvaratagen. Men den fick göra många fåfänga försök, den blev överallt avvisad. Det kunde ju knappast vara annorlunda. Människorna hade många viktigare ting att tänka på.

Och sagan som ville bli berättad var Gösta Berlings saga som blev Selma Lagerlöfs genombrottsroman. Jag ville gärna läsa den här novellen eftersom Anna-Karin Palm skriver en del om den i sin stora biografi över Selma Lagerlöf Jag vill sätta världen i rörelse. Det som är intressant här är att Selma Lagerlöf beskriver sin väg till skrivandet och hur hon kämpade för att bli bättre och hur hon arbetade länge med Gösta Berlings saga innan hon fick till en version hon kunde vara nöjd med. Vi ska nog inte ta den här berättelsen som en helt igenom realistisk beskrivning över hur det gick till, men den är intressant.

Det förhöll sig emellertid så,. att allt detta tilldrog sig under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid. Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det, som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mer om romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte på att ånyo uppta dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om spöken och vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn, realistisk prosa. Hon var inte mycket klarsynt. En annan skulle genast ha sett, att det omöjliga var omöjligt.

En saga om en saga – novell av Selma Lagerlöf ur samlingen En saga om en saga och andra sagor, Bonniers 1938.

Ursprungligen kom novellsamlingen 1908. Den finns att låna på bibliotek och kan även läsas på nätet hos Projekt Runeberg.

Vegetarianen av Han Kang

Yeong-hye är en kvinna i Sydkorea. Hon lever i ett traditionellt äktenskap och en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian. Hon har haft en hemsk dröm om blodiga djur. Hennes man reagerar negativt. Ska han nu enbart erbjudas grönsaker? Men hans fru säger att han sällan är hemma och därför sällan äter hennes lagade mat så att det kan inte ha så särskilt stor betydelse för honom.

Yeong-hye står inte ut med att tillaga kötträtter ens åt någon annan. Hon äter bara grönsaker och alldeles för lite. Hon magrar. Hennes man försöker få henne att ändra sig, men lyckas inte. Han klagar hos hennes familj för att få hjälp. Vid en familjemiddag ställs allt på sin spets och Yeong-hye blir behandlad på ett fruktansvärt sätt.

Vegetarianen handlar om makt, en kvinnas ställning och människovärde. Yeong-hyes man betraktar henne närmast som ett föremål. Han ser bara sig själv och sina behov. Hennes far är en våldsam despot och det har hon lidit av under sin uppväxt. Den enda lösning familjen har är tvång. Hennes svåger som har ett visst medlidande med henne utnyttjar henne trots det. Hon blir också i förhållande till honom ett föremål. Att hon får den här ätstörningen känns helt följdriktigt. Hon blir alltså inte enbart vegetarian, hon äter mycket lite och kräks ofta upp maten. Hon vill bli en växt.

Vegetarianen är en tät roman, berättad av tre olika personer. Den är mycket skickligt skriven och delvis plågsam att läsa. Det finns nog familjemedlemmar som är oroliga för Yeong-hye, men den traditionella strukturen hindrar dem från att verkligen hjälpa henne. Jag tolkar Vegetarianen som en stark protest mot kvinnors underordning och patriarkatets makt där författaren har drivit problemet till sin yttersta konsekvens. Vegetarianen är en bra bok som jag rekommenderar, lite arbetsam att läsa på grund av den plågsamma berättelsen, men väl värd att läsa.

Vegetarianen av Han Kang, Natur & Kultur 2016. Översättning: Eva Johansson.

En haiku

Att lämna omdömen om diktsamlingar tycker jag är svårt. Jag väljer att skriva några ord om en haiku som finns i Sorgegondolen.

Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.

Jag ser en gestalt, kanske är det diktaren själv, kanske någon annan, kanske jag. Gestalten står vid ett fönster där ett par krukor med orkidéer finns på fönsterbrädan. Det är mörkt. Kanske har personen vid fönstret vaknat på natten och gått upp. Utanför finns en trädgård som sluttar ner mot vattnet. Det är höst eller vinter men ingen snö. Vattnet utgör en farled där tankbåtar glider förbi. Och månen lyser. Det är tyst och stilla.

Men det är så mycket mer. Hur det kan kännas att stå där vid fönstret om natten. Gestalten är stilla, men tankbåtarna är på väg. Kommer gestalten aldrig att resa bort, eller pekar tankbåtarnas färd utåt mot nya erfarenheter?

De tre små raderna innehåller så mycket.

Och sedan orden som är valda, klangerna och rytmen. Or-ki-dé-er-na. Och sen kommer Tank-. Så mörkt och tungt och kantigt. Och sedan sex korta stavelser där de fyra sista har ljusa vokaler: -bå-tar-gli-der-för-bi. Och efter det Det-är-full-må-ne, som lugnar ner och stabiliserar och gör att allt blir stilla.

Det är hur jag upplever den här haikun.

Jag har alltså läst Sorgegondolen av Tomas Tranströmer, utgiven på Bonniers 1996.

Det har jag gjort som en del i ett projekt där jag läser skönlitterära Augustprisvinnare som jag inte har läst tidigare. På Instagram har projektet taggen #augustprisprojektet. Karenina som på Instagram heter @kareninalaser och @kickibokmal är också med i projektet. Min Instagram @mosstantenblogg når ni genom knappen uppe till höger, eller efter inlägget om ni läser det på surfplatta eller telefon.

Liljecronas hem av Selma Lagerlöf

Mamsell Maja-Lisa har alltid haft ett fint och kärleksfullt förhållande till sin far, prästen. Men efter att han gift om sig regerar styvmodern med hård hand. Hon plågar den stackars Maja-Lisa som inte vågar klaga hos sin far eftersom han inte har så bra hälsa och hon fruktar att han inte kommer att överleva ett sådant bråk.

Romanen börjar på annnandag jul år 1800. Den fattiga trettonåriga lilljänta är på väg till ett julkalas hos släktingar tillsammans med sin mor och lillebror. Men när de kommer ut i det öppna landskapet blåser det alldeles för hårt. Det är storm. De måste vända om, säger hennes mor, men lilljänta lyckas med envishet och uppfinningsrikedom komma till kalaset med sin familj och på kalaset finns också den nya prästfrun. När hon får veta att lilljänta kan läsa och skriva kommer hon överens med hennes mor om att lilljänta ska få plats som hjälpflicka till mamsell Maja-Lisa på prästgården.

Romanen är alltså förlagd till år 1800 och tonen är som om någon sitter framför brasan och berättar en historia om något som hände i trakten för länge sedan. Den har delvis nästan en naiv sagoton, men det som händer i den är på inget sätt helt otroligt. Det finns människor som styvmodern som inte har någon empati. Hon framställs nästan som ett ont sagoväsen men så kanske vi kan uppleva vissa människor som inte fungerar med medkänsla som de flesta av oss gör. Styvmodern är heller inte öppet elak hela tiden utan kan vara skenbart mycket vänlig och intrigera för att komma dit hon vill. Prästgården är en arbetsplats med jordbruk och självhushåll och styvmodern som bestämmer över så mycket där medverkar till demoralisering och sämre arbete. Någon som känner igen sig från någon arbetsplats?

Den här berättelsen är spännande att läsa och Selma Lagerlöfs språk är härligt. Jag vill inte berätta vad som händer, men jag kan säga att slutet inte är förutsägbart. Berättelsen är ganska melodramatisk men jag köper det. Där finns historier och skrönor invävda och grevinnan Dohna och namnet Sinclair, som jag känner igen från Gösta Berlings saga, skymtar förbi. Liljecronas hem är absolut värd att läsas. Jag hade mycket glädje av den och det finns en hel del att fundera på efteråt, till exempel om kvinnor som offrar sig för svåra män – kvinnor som kanske är alltför empatiska och kanske inte kan hitta någon annan väg ut. Eller hur fångad och maktlös man kan vara, eller om människor utan samvete. Och så Maja-Lisas fina förhållande till sin far och så lilljänta som manövrerar så gott hon kan i den svåra situationen i prästgården. Henne kommer det nog att gå bra för.

Liljecronas hem kom först ut 1911. Jag har läst den i en utgåva från Bonniers som kom 1938. Boken ingår i serien skrifter och i samma volym finns också novellsamlingen En saga om en saga och andra sagor som ursprungligen publicerades 1908.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm

I den här biografin finns Selma Lagerlöf både som privatmänniska, yrkesmänniska och offentlig person. Bortsett från det första kapitlet får man följa hennes liv kronologiskt. Mycket handlar om hennes skrivande men också om privatlivet. Det var intressant att få inblick i alla hennes kontakter med olika starka kvinnor under studietiden, under den period när hon arbetade som lärarinna och senare i hennes liv. Själv måste hon ha haft stor styrka. Hon tvivlade ibland på sig själv, men trodde också att hon skulle bli en stor författare. Och det gjorde hon i en tid och ett klimat när kvinnor och deras verksamhet ständigt förminskades och undervärderades.

Ett stort plus i boken är att den ganska ingående behandlar hur hon kämpar med sitt skrivande, hur hon arbetar och strävar både med skrivandet och för att utveckla sig. Det är ingen plötslig inspiration som har gjort henne till den stora författare hon var. Inspirationen och idéerna finns där naturligtvis, men utan hårt arbete och stor envishet och styrka hade hon nog förblivit okänd.

Anna-Karin Palm har valt att skriva om Lagerlöf genom att citera många brev och jag tycker att det ger ett gediget intryck. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att värdera om den här biografin är nära sanningen eller inte. Men det känns så och jag uppfattar att jag har fått en omfattande och levande bild av författaren och hennes tid.

Biografin har stort omfång men den är lättläst och för mig var den spännande och underhållande. Jag får lust att läsa Gösta Berlings saga igen, att läsa Nils Holgerssons underbara resa som jag fick förstörd när jag gick i skolan eftersom vi hade högläsning ur den, en efter en längs bänkraderna. Jag ser också fram emot att läsa Liljecronas hem som jag har med i mitt hyllvärmarprojekt i år. Dessutom har jag stoppat in en annan biografi över Selma Lagerlöf i min läslista på Goodreads, Selma Lagerlöf : Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund. Den titeln kan jag inte motstå. Dessutom ska det finnas mycket bilder i den boken.

Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, Bonniers 2019.

Blindheten av José Saramago

Plötsligt blir människor blinda. Det verkar vara smittsamt. Regeringen bestämmer att de blinda ska sättas i karantän. I centrum av historien finns de människor som blev blinda först. De forslas till en ett nedlagt mentalsjukhus där de isoleras och får klara sig själva. Gallergrinden utanför vaktas av soldater. De isolerade får mat, men alltför lite. Om de blir skadade eller det börjar brinna får de ingen hjälp. Försöker de fly blir de skjutna. Så rädda är myndigheterna för smittan.

Det här är en förskräcklig historia. Det blir bara värre och värre. Fler och fler människor blir blinda och mentalsjukhusets salar blir överfulla. Naturligtvis utnyttjar kriminella busar bland de blinda situationen. Ett rent helvete med andra ord. Men det finns ändå hopp, hjälpsamhet och solidaritet. Hoppet och författarens sätt att skriva gör att jag orkar läsa om eländet. Då och då stiger berättaren ur texten och ställer sig utanför och resonerar. Han har delvis en ironisk ton, men det finns ingen tveksamhet om att han står på de människors sida som försöker klara sig i eländet så gott de kan. Han är en skicklig författare. Han målar upp scener och miljöer som sätter sig fast i mitt sinne.

Jag vill inte berätta mer om handlingen för boken är spännande att läsa och jag kunde inte räkna ut i förväg vad som skulle hända. Jag lämnar den med många funderingar. Vad är detta? Någon slags allegori över hur blinda och famlande och vimsiga vi människor ofta är och om det dåliga styre som blir följden? Handlar det om diktaturens grymhet och oförmåga att styra ett land till en bra utveckling? Portugal var ju en militärdiktatur mellan 1926 och 1974. Handlar det om vad en god människa kan tvingas göra när hon är utsatt för förtryck? Kanske allt detta finns där och det är ovissheten, overkligheten mitt i det verkliga som gör att romanen ger mig en stor upplevelse. Och sist men inte minst: Det finns mycket lidande i den här berättelsen men också mänsklighet och värme.

Blindheten av José Saramago, Wahlström & Widstrand 1997. Översättning: Hans Berggren.

Jag fick en puff

Det var en del spekulationer om vem som skulle få Nobelpriset i litteratur, precis som vanligt. Och jag läste i media vem olika författare och kulturpersonligheter tyckte borde få priset i år. Margaret Atwood och Joyce Carol Oates nämndes flera gånger och jag trodde nästan att jag skulle få utbrista ”Äntligen!” för andra gången. Första tillfället var när Doris Lessing fick priset.

Och så satt jag där och gapade som en fågelholk. Vem är Louise Glück? tänkte jag. Aldrig hört talas om. Det här visar naturligtvis bara min okunnighet. Efter att ha lyssnat och tittat färdigt på SVT:s program och sedan kollat runt lite har jag förstått att hon är en mycket fin poet som har fått många priser och som många håller högt. Jag kastade mig iväg till nätbokhandeln och beställde ett par volymer. Jag tror att Louise Glück är en författare som jag kan tycka om, inte bara läsa därför att hon har fått Nobelpriset, fast det är ju i och med det som jag har insett att hon finns. Det är svårt att få tag på hennes dikter i översättning just nu men förlaget som ger ut hennes dikter på svenska, Rámus, meddelar att det kommer tilltryck av hennes samlingar Averno, Ararat och Vild Iris snart. Hannele har publicerat ett fint smakprov på en av hennes dikter på sin blogg.

Sedan var det så att när de pratade om Louise Glück i tv-programmet nämnde de Emily Dickinson. Nog hade jag hört talas om henne här och där, men aldrig läst någon av hennes dikter. Jag har länge sagt till mig själv att jag borde läsa Emily Dickinson men det har inte blivit av. Nu blir det framöver ändring på det. Min bokbeställning kommer inte direkt utan om några veckor. Jag nöjde mig alltså inte bara med att beställa ett par av Louise Glücks diktsamlingar utan också en svensk översättning av Dickinsons dikter i urval och en på engelska. Äntligen!

Emily Dickinson levde mellan 1830 och 1886 och var mycket tillbakadragen. Enligt Wikipedia skrev hon närmare 1 800 dikter men bara några få av dem publicerades under hennes livstid. Här är en länk till Wikipedias sida om Emily Dickinson.

Här är en länk till Wikipedias sida om Louise Glück.

Som avslutning vill jag säga att jag inte bara blir glad när en författare som jag har läst en hel del av och som jag tycker är bra får Nobelpriset i litteratur. En stor fördel med priset är att det ofta ger mig en puff som leder till att jag börjar läsa en författare som jag inte kände till. Det ska bli intressant och givande att lära känna Louise Glücks poesi – och som en extra bonus även Emily Dickinsons.

Den vita borgen av Orhan Pamuk

Det är på 1600-talet. En ung italiensk ädling tas tillfånga av turkiska sjörövare och förs till Istanbul. Så småningom blir han slav hos en vetenskapsman och astrolog som kallas Hodja. Denne man ser exakt likadan ut som italienaren och han lär ut allt sitt vetande till Hodja och de får i uppgift att tillverka fyrverkerier. De två arbetar med uppfinningar och astrologi för att vinna sultanens gunst.

Det som bestämmer om någon ska ha framgång eller inte är att han ligger bra till hos sultanen. Sultanen är i början av berättelsen ett barn och antagligen i händerna på rådgivare, men det är där makten sitter. Riket är en diktatur, men fullt av intriger om makten. Det händer mycket i den här boken men den är lugnt berättad och handlingen griper aldrig tag i mig. Den är ganska snårig också, ömsom är Hodja i sultanens gunst, ömsom italienaren. Berättelsen känns stillastående fast den handlar om så mycket och också om dramatiska händelser, fängelse, folk får huvudet avhugget, krigståg.

Jag har lite svårt att förstå vad den här romanen egentligen handlar om. Öst och väst verkar vara ett tema. Kanske är den stillastående känslan jag får en gestaltning av det Osmanska rikets stagnation. Västvärlden har kommit längre i vetenskapen. I en diktatur förekommer ingen riktig debatt. Att hugga huvudet av de som har fel åsikt eller på grund av olika nycker för inte utvecklingen framåt. Västvärlden är nog inte så särskilt demokratisk heller vid den här tiden, men mer dynamisk och öppen.

Identitet verkar också vara ett tema. Det att Hodja och italienaren är dubbelgångare måste betyda något. Kanske vill författaren säga att vi är människor allihop och egentligen lika? Men det här med identiteten blir aldrig spännande för mig.

Sedan vet jag naturligtvis inte hur sanningsenlig italienaren är. Kanske ska jag tänka att han fabulerar vilt? Det blir något ogripbart över berättelsen. Jag skulle tro att den säger mer till den som är väl insatt i det Osmanska rikets kultur och jag tror att författaren är mycket kunnig. Jag har svårt att bedöma den här romanen. Det är mycket som är bra men jag ställer mig frågande.

Den vita borgen av Orhan Pamuk, Tidens förlag 1992. Översättning: Kemal Yamanlar i samarbete med Anne-Marie Özkök.

Romanen kom ursprungligen ut 1985 och var författarens tredje.